Fattigdomen ärvs och utökas

Jag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.

Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.

Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.

Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.

Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.

Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.

I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.

Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.

Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.

Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.

Det är orättvist att vi föraktas.

/Anne-Sofie Höij