Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska