Är vi lika inför lagen?
Publicerat: oktober 20, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, Socialförsäkringen 2 kommentarerFår du den hjälp du behöver av socialtjänsten? Är du lika inför lag? Det finns fakta som visar att socialtjänsten behandlar oss olika – trots att vi har samma behov, samma
inkomst, samma förutsättningar. Det vill säga om vi inte hävdar vår rätt till likabehandling! Men samtidigt ska bistånd beviljas individuellt, för vi har ju alla olika villkor och förutsättningar.
2012 orkade jag inte begära det som heter ’bistånd över norm’. Då hade jag haft höga kostnader för nya glasögon, mediciner, hemtjänst, färdiglagad mat och dyra sjukhuskostnader (jag låg inlagd sex veckor för sjukhussjukan). Jag var tvungen att ta banklån, och betalar fortfarande av varje månad för det. Det här är inget ovanligt. Vi är många som gör det – om vi nu får låna alls. Andra har fått kronofogden efter sig, och ibland även förlorat bostad och annat.
En sak som alltid varierar är ju vilken hyra du har. Du kanske har hyresbidrag på halva hyran som jag? Har du äganderätt på ditt boende eller en hyresrätt, bor du ensam som jag eller har du sambo och har kanske barn? Eller en sjuk anhörig som kanske har flyttat in för att de inte haft råd med hyran i sitt tidigare boende. Du har kanske jobb på deltid, men dåligt betalt så du inte kommer upp i bruttonormen, när skatten är betald. Du kanske inte kan lägga om dina lån för att få lägre kostnader, eftersom du tjänar för dåligt. Kanske behöver du bil till jobbet då inga kommunikationer fungerar, på dina arbetstider? Du kanske har ångest så du inte kan åka kommunalt, men heller inga läkarintyg som ger dig rätt till färdtjänst.
Vi får inte den socialbidragsnorm vi ska ha vid samma behov, till exempel får invandrare ofta lägre än den av staten bestämda normen. Och, skulle jag förmoda, även vi med psykisk ohälsa får inte heller rätt hjälp.
Räknar verkligen biståndsbedömaren in dina vård- och hjälpmedelskostnader? De kan bli höga på en och samma månad. Det är inte frivilligt att behöva vare sig vård, medicin, hjälpmedel eller inläggning på sjukhus. Vi har faktiskt rätt till bistånd över norm, de där dyrare gångerna om året. Upp till högkostadsnivårerna, och ofta även varje månad … Kom ihåg att ange merkostnader! Du har inte valt att behöva vård. Du har enligt lag rätt få bistånd över norm. Vet du om det? Socialtjänstemännen och andra sparivrare på kommunerna verkar inte alltid veta detta.
Jag har varit förbannad på mig själv för att jag inte orkade be om hjälp 2012. För man får ju skylla sig själv… Jag har slutat med det nu. Och jag vägrar skämmas! Undvik att komma i samma situation om du kan.
Lycka till och vara rädd om dig!
Kram
/Anne-Sofie Höij
En hektisk dag med rullcigg och cisordinol
Publicerat: augusti 12, 2016 Sparat under: ekonomi, Henrik Larsson, mat, Medicin, RSMH 2 kommentarer
Nu har jag vaknat. Klockan är tre på eftermiddagen. Har hunnit fixa bröd, kaffe och kyckling från Ica. Tisdagar klockan elva bakom butiken, på lastkajen, för behövande. Kommunen trilskas som vanligt. Ska ringa socialsekreteraren nu för att be om busskort så jag slipper planka, torska och sen bli avslängd mitt ute i ingenstans. Eller ännu värre, att konduktören ringer snuten och jag hamnar i fyllecell i Flempan.
Jag försökte sälja ditt silver, I Men gubbarna på bänken sa att det behövde putsas först. A spottade och gnodde. Det blev resultat, men jag tror nysilvret har oxiderat på vissa ställen, så fatet blir nog svårt att få som nytt. Det ligger för tillfället gömt bland soporna under lastkajen vid Konsum i Nynäshamn. Dessutom var jugoslaven som har loppisen inte intresserad av att köpa nysilver. Hur som helst lånade han mig 100 spänn. Jag måste betala tillbaka 130 inom tio dagar.
Jag hade flax på morgonkvisten idag då J, hemlös, skänkte mig ett parti tobak. Så det blev lite fest i kuren vid pendeltåget för mig, då jag kunde rulla mina egna cigg, utan att behöva tigga från mina lika. För hundringen schackrade jag bira, och bjöd om det var någon som var utan. Det kändes skönt, även om jag fattar att det var pengar jag inte har. Så är det. Men grabbarna på bänken är de som räddar mig gång på gång, när det kommer till mitt behov av stimulansmedel. Det behovet är för övrigt inte särskilt stort längre, men om jag är helt och hållet utan så blir jag tvungen att planka på pendeln mitt i natten eller tidigt på morgonen, för att tjåla och tigga på annan ort.
Var och hämtade min cisordinol på Capio, och prickar min medicinering rätt bra. K på dispensären erbjöd sig till och med, efter min klagan, att följa med till banken för att hjälpa mig att få ett kontoutdrag som soc behöver för att göra en nödprövning. Men hon hade inte tid förrän på torsdag, så jag tror att jag försöker låna kommunens dator med skrivare imorgon för att göra ett kontoutdrag som försörjningsstödet vill ha.
Fan vet när jag ska bli synkad med kommunen. Men om jag är nykter i morgon så ska jag försöka mig på att närvara handikapprådet, där jag fortfarande är ordinarie representant för RSMH Hamnen. Efter handikapprådet har jag tid hos A, personligt ombud. Hoppas hon kan hjälpa mig med en plan för hur jag skall gå till väga för att få ett busskort från kommunen.
[Not: Händelserna den här specifika dagen inträffade för några år sedan.]
Vi är också lyckade
Publicerat: juli 29, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Boende, Depression, ekonomi, Kvalitet Kommentarer inaktiverade för Vi är också lyckade
Jag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.
Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).
Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.
Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”
Var stolt över dig själv och ta vara på dig.
Kram
/Ann-Sofie Höij
Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?
Publicerat: maj 19, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, mat, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Personligt ombud, Psykos, Schizofreni, sjukdom, Våld 2 kommentarer
Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.
Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.
Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!
Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.
Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.
Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.
Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.
/Pebbles Karlsson Ambrose
Förbättra systemet med gode män
Publicerat: maj 13, 2016 Sparat under: brukarinflytande, Diskriminering, ekonomi, Jimmie Trevett Kommentarer inaktiverade för Förbättra systemet med gode män![NYbild[8]a](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2015/03/nybild8a.jpg)
I början av maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som tog upp att gode män hade förskingrat sina klienters pengar. Det är inte första gången detta belyses och det är bra att det uppmärksammas. Många av RSMH:s medlemmar har gode män och det är inte acceptabelt att ha ett system som inte fungerar.
Gode män kan vara oerhört viktiga för att få vardagen och privatekonomin att fungera, och det finns en hel del bra gode män. Men det behövs ett fungerande system som sätter dit de som är dåliga. Det går inte att se mellan fingrarna när man anar oegentligheter, bara för att det råder brist på gode män och att man är rädd för att färre skulle söka sig till uppdraget, vilket Sveriges kommuner och landsting, SKL:s förbundsjurist antyder, enligt SVT.
Kriminella handlingar ska alltid anmälas. Att det inte görs får en att ana att det handlar om diskriminering. Personer med psykisk ohälsa blir helt enkelt inte trodda på i lika hög grad som andra. För i vilka andra sammanhang skulle det vara okej att stjäla en halv miljon kronor från en annan människa utan att detta utreds?
Ledarredaktionen på Dagens Nyheter gör rätt i att efterfråga ett annat system, men frågan är om systemet i Finland, vilket Liberalerna efterfrågar, är det rätta. Enligt RSMH:s systerorganisation i Finland finns flera svagheter med att professionalisera de gode männen, såsom att den mänskliga kontakten försvinner och att staten blir tvungen att anlita vinstdrivande företag, vilket kan bli dyrt (se artikeln på sid 15 i Revansch från 2014) .
Men oavsett vilket system man väljer behövs det göras förändringar. När gode män tar pengar av sina klienter är det kriminella handlingar som ska anmälas. Det måste finnas en trygghet och rättsäkerhet för dem som har gode män och de gode männen bör ha en vettig utbildning så att de kan sköta uppdraget.
Det är helt enkelt inte acceptabelt att fortsätta att ha det som idag. I arbetet för att förändra systemet behöver brukarorganisationer såsom RSMH vara med.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Fattigdomen ärvs och utökas
Publicerat: januari 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, Hobby, självmord, Uppväxtvillkor 1 kommentarJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.
Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.
Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.
Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.
Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.
Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.
I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.
Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.
Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.
Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.
Det är orättvist att vi föraktas.
/Anne-Sofie Höij
Inför sms-påminnelser!
Publicerat: december 15, 2015 Sparat under: Bemötande, ekonomi, Hjälpmedel, Jimmie Trevett, minne, Tillgänglighet 1 kommentar
Har du psykisk funktionsnedsättning eller mår psykiskt dåligt kan det vara svårt att komma ihåg möten. Därför vore det bra om sms-påminnelser inte bara ges inom tandvården utan även i till exempel socialtjänst och psykiatrin.
För personer med psykisk ohälsa kan ha 100 möten per år, allt från träffar med kronofogden, skatteverket, arbetsmiljöverket och en mängd olika personer inom psykiatrin och socialtjänst, vilket tas upp i rapporten ”Psykisk Funktionsnedsättning och Kommunikation” som gjorts av Kungliga Teknikska Högskolan, KTH, Funka och RSMH.
Det är mycket att hålla reda på, vilket inte alltid är det lättaste när du mår psykiskt dåligt och brottas med en mängd andra tankar. Att inte dyka upp på ett möte är alltså mycket sällan illvilja eller ointresse. Personen kan verkligen vilja gå och dessutom vara beroende av mötet för att få fortsatt försörjning, men ofta tycks frånvaron från möten tolkas som en bekräftelse på att individen inte ville komma – som om du har ett helt fritt val när du har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.
Att utebli från möten kan i vissa fall vara förödande. Du riskerar att inte bli kallad en extra gång. Det kan också leda till att avgiften för mötet skickas som en faktura per post. Bor du inte på adressen som du är folkbokförd på eller har en annan adress än vad som finns i myndighetens luntor riskerar fakturan leda till en påminnelse, som sedan till slut hamnar hos kronofogden.
Det är alltså djupt olyckligt att hänsyn inte tas till att de funktionsnedsättningar som personer med psykisk ohälsa kan ha när det gäller att minnas möten.
Därför är det hög tid att införa sms-påminnelser både inom psykiatrin och socialtjänst. Självklart endast om individen vill och önskar det, men det borde vara något som alla tillfrågas om.
Varför finns det inte när sms fungerar utmärkt hos exempelvis tandläkaren?
Våra grupper har behov av detta!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?
Publicerat: december 10, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, Fredrik Gothnier 3 kommentarer
Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.
Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:
A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.
B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.
C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.
Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)
Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.
För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.
Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.
Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.
Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?
/Fredrik Gothnier
Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr
Publicerat: april 14, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, fattigdom, Medicin, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Kommentarer inaktiverade för Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärrDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)
Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.
Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.
Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.
För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.
Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.
Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.
Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?
Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.
/Anne-Sofie Höij
På tal om Personligt Ombud i Syd- och Västsverige
Publicerat: januari 5, 2015 Sparat under: brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett, Personligt ombud 1 kommentar![NYbild[8]](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2015/03/nybild8.jpg)
För lite drygt 20 år sedan togs ett klokt och humant samhällsinitiativ till stöd för människor med psykiska funktionsnedsättningar genom införandet av möjligheten till Personligt Ombud (PO) genom 1995 års stora psykiatrireform. Bakom initiativet stod den samlade erfarenheten hos brukare och anhöriga i Sverige, förmedlat inte minst av RSMH och Schizofreniförbundet.
Införandet av Personligt Ombud (PO) i Sverige har inte bara räddat en del liv utan även bidragit till att många utsatta människor kunnat få en fungerande vardag och samhällets insatser kunnat samordnas mer effektivt. Det senare då inte bara till förmån för de människor vars behov tillgodosätts på ett bättre sätt utan även för det allmännas finanser då stöd och hjälp inte gått i otakt utan faktiskt tillåtits förstärka varandra i sund synergi. Med hänvisning till de svårigheter som finns att från ”utbudssidan” av samhällets stöd och service att nå och möta ofta komplexa och sammansatta behov hos människor med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning har införandet av Personligt Ombud varit en både en human och ekonomiskt effektiv reform.
Insatsen Personligt Ombud (PO) riktar sig, som sagt, till personer med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning som har behov av en samordnare för att ta till vara sina rättigheter i samhället. PO är fristående från myndigheter och arbetar istället på uppdrag av personen som har insatsen. Därmed får PO också viktig insyn i hur olika myndigheter och funktioner som ska stötta utsatta personer i samhället fungerar och ger möjlighet till insamlandet av sammanhållen konstruktiv systemkritik och bättre resursanvändning inom inte minst psykiatri och socialpsykiatri.
Ombudens arbete finansieras av kommunala huvudmän, men staten subventionerar upp till ca 2/3-delar av de individuella ombudens kostnader. År 2015 är mer än 100 miljoner kronor i statliga medel öronmärkta för Personligt Ombud. Att ombuden har en fristående ställning från psykiatri och socialtjänst och endast arbetar på uppdrag av sin klient har varit viktiga principer för verksamheten och dess framgångar.
Ombudens fristående ställning hotas, tråkigt nog, idag alltmer av nedskärningar och åtstramningar inom kommunal verksamhet som inte sällan leder till, att uppgiften som personligt ombud kombineras med andra kommunala arbetsuppgifter. I lite drygt en av fem kommuner i Sverige finns dessutom fortfarande inte tillgång till Personligt ombud (PO) för människor med psykisk funktionsnedsättning som kan ha svårt att komma fram och hamna rätt i sina vård-, stöd och myndighetskontakter.
RSMH är i mångt och mycket både stolt och nöjd med hur denna samhällsreform utvecklats. Inte minst mot bakgrund av det fantastiska arbete som många eldsjälar lagt ned genom åren och som lagt ribban högt för yrkesutövning inom PO. Det som oroar är långsiktigheten och att kommuner har ögon för nyttan i den konstruktiva systemkritik PO:s arbete innebär. Tråkigt nog finns det fortfarande vita fläckar på den svenska PO-kartan ibland annat i delar av Skåne, Västra Götaland, Gotland och Stockholm. Där har ombud till och med dragits in, trots att de till mer än hälften kan finansieras med statliga medel.
RSMH vill därför sträcka ut en hand till de kommuner som skyggar för investeringen i Personligt ombud (PO) och vi har under hösten 2014 deltagit i samtal med berörda parter i några av de berörda delarna av Sverige. Vi har full förståelse för många små kommuners ansträngda ekonomiska läge, men menar att man genom samverkan mellan kommuner, utförare, brukarorganisationer och andra engagerade ändå kan nå fram till en rikstäckande verksamhet med konkreta nationalekonomiska vinster för det allmänna.
Det är oerhört viktigt att man inte läser av behovet av PO i sig som något slags kommunalt misslyckande eller nederlag. PO är ett stöd i att göra rätt sak i rätt ordning i myndighetsdansen runt sköra och marginaliserade människor och motverka ett cementerat utanförskap i accelererande ohälsa. Vågar och vill man släppa lite på prestigen och själv-är-bäste-dräng-andan finns här både mänskliga och ekonomiska vinster att göra. Former och finansiering går att lösa om man lyfter blicken regionalt och låter goda krafter samverka. PO fungerar, därför behöver verksamheten spridas och samordnas.
Låt oss hjälpas åt att göra 2015 till året då alla Sveriges kommuninnevånare med psykisk funktionsnedsättning kan få tillgång till Personligt Ombud!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.