Personligt ombud är en funktionsrätt

Personligt ombud (PO) är en insats man kan söka om man har en psykisk funktionsnedsättning. Får man problem med myndigheter, faller mellan stolarna eller har svårt att föra sin talan kan man söka tjänsten. Insatsen är viktig för många, och en persons livssituation kan få en drastisk ändring mot det sämre om man inte kan hantera myndigheterna rätt. (Man riskerar att stå utan försörjning, ha svårt att betala hyran och i värsta fall bli hemlös). Kort sagt är personligt ombud en insats som inte ska underskattas.

Trots det så är personligt ombud en insats som Stor-Stockholms kommuner har skurit ned på de senaste åren. Jag vill som medlem i RSMH påstå att det finns fler personer som behöver personligt ombud än vad det finns resurser till. Det finns personliga ombud som har kö eller som tvingas tacka nej till klienter på grund av att de inte kan ta emot alla. Med stora konsekvenser för den sökande.

Vi har i Sverige en lagstiftning där svensk lag gäller, men där också FN:s konventioner ska beaktas i tillämpningen. Sverige har accepterat FN:s konvention om funktionsnedsättning. Där står bland annat att personer med psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till tillgänglighet i samhället, på lika villkor som andra.

Beakta följande problem: Tänk dig att du har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du måste ha kontakt med sex eller sju myndigheter. (Till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen, landstinget). Tänk vidare att du på grund av din psykiska funktionsnedsättning inte klarar av dessa myndighetskontakter. Är det då samhället eller individen det är fel på?

Om personligt ombud kan hjälpa dig med myndighetskontakter så att du får ett drägligt eller bra liv – bryter i så fall inte kommunerna mot vad som står i konventionen om funktionsnedsättning om de inte tillhandahåller PO? Man kan därför tala om att människor med psykisk funktionsnedsättning diskrimineras då de inte får resurser att ta del i samhället!

Ett nytt begrepp i Sverige är termen funktionsrätt. Den innebär bland annat att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Att ha tillgång till personligt ombud borde vara en funktionsrätt, enligt ovanstående resonemang.

Att diskriminera människor med psykisk funktionsnedsättning som behöver personligt ombud, strider mot konventioners syfte. Hur lång tid ska det ta innan tanken bakom konventionen tillämpas i gällande lag? Är det verkligen konsekvent att fortsätta dra in på personligt ombud?

Nej, fram för fler personliga ombud! Vi kräver vår funktionsrätt!

/Fredrik Gothnier