En vecka med Tuffe
Publicerat: januari 27, 2015 Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Helena Isaksson Kommentarer inaktiverade för En vecka med Tuffe
Tuffe är en bedårande jack Russel terrier. Det är min sons hund och de bor hos exet. Min dotter har en schäfer och när den löper tar jag hand om Tuffe.
Jag har fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen, så när jag ska vara hundvakt får jag lätt panik. Jag tänker alltid att det här kommer aldrig att gå.
I julas var det dags. På julafton kom ädelstenen och jag blev slickad i öronen. Nu hade jag en uppgift. En tydlig mening med livet. Att rasta denna vovve. Upp tidigt på morgonen och ut ytterligare fyra promenader varje dag i en vecka.
Och så mycket kärlek man kan få av ett djur. Vad gör man inte 0530 på morgonen när man hör ett hjärtskärande gnäll. Han är kissnödig. Det vet man ju hur det känns. Jag kunde ju inte låta honom hålla sig. Djurplågeri. Så det var bara att hoppa i kläderna och ut.
Vet inte hur det gick till men vi hade en underbar vecka och tur med vädret. Det var kallt och vitt. När han skulle hem grät jag fast jag tyckte nog att det skulle bli skönt med sovmorgon.
Så här är det ofta. Jag tror att jag inte ska klara saker och när jag står inför faktum så fungerar det på något sätt. Synd bara att jag inte kan känna att jag ska klara det innan utan badar i oro och katastroftankar.
Jag hade en uppgift! Det var viktigt för att bli motiverad. Ofta tänker jag att allt är meningslöst. Det är därför ytterst viktigt att hitta saker som är roliga och motiverar.
Fast nu detta uppdrag gick som en dans oroar jag mig redan för nästa gång. Hur sjukt får det bli. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar när jag inte har kontroll över mina känslor. Men jag älskar ju Tuffe. Det vet jag.
Kram på er
/Helena
Glädjande med ny strategi för psykiatrin
Publicerat: november 25, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
Under de senaste åren har vi sett en minskning av resurserna till psykiatrin. Sjuttio procent av slutenvårdsplatserna har försvunnit under de 20 åren och enligt Socialstyrelsens Lägesrapport för 2014 har kostnadsutvecklingen minskat med en procent under åren 2008-2012, trots allt prat om satsningar.
Därför är det väldigt glädjande att sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) gick ut i media i dag och sa att de ska ta fram en ny strategi mot den ökade psykiska ohälsan, något som ligger i linje med vad myndigheten Vårdanalys kom fram till efter att ha tittat på alliansregeringens PRIO-projekt (se sid 12).
Bland annat säger Gabriel Wikström att mer resurser ska gå till tidiga insatser, såsom vårdcentraler och familjeneheter vid socialtjänsten, samt att de ska satsa 100 miljoner extra till skolhälsovården. Dessutom ska antalet slutenvårdsplatser i psykiatrin ses över.
Det är mycket välkommet och frågor som vi inom RSMH drivit i flera år. Den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga och att främja tidiga insatser innan problemen växer sig större är alldeles utmärkt.
Att dessutom titta på det minskande antalet slutenvårdsplatser är också ett plus.
Vi vill gärna vara med i utformningen av denna satsning!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Inte sjukskriven = Frisk? Svar: Nej!
Publicerat: november 14, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
Det har blivit svårare att bli sjukskriven på grund av psykisk ohälsa sedan alliansregeringen införde de hårdare reglerna 2007. Det visade en ny rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, som presenterades i går. Jämfört med 2007 är det idag 16 procent färre med psykiska diagnoser som sjukskrivs eller får aktivitetsersättning.
Det är något som vi på RSMH inte är förvånade över. Sedan reglerna infördes har vi mött många personer som nekats sjukskrivning trots att de inte mår bra. Personer som i stället tvingas de leva på försörjningsstöd, anhöriga eller besparingar. I många fall är det oklart hur de överlever.
Vad som är intressant är också att det inte bara handlar om att reglerna blivit hårdare, utan även om att Försäkringskassan tolkar regelverket strängare än vad lagstiftningen kräver.
Hur kan vi påstå detta? Jo, genom att titta på äldre rapporter från Inspektionen för Socialförsäkringen. I exempelvis När sjukpenning nekas (2013:1) hade ISF gjort ett stickprov med ett urval på 600 individer. Det visade sig att en av tio som överklagade negativa beslut från Försäkringskassan om sjukpenning fick rätt när det omprövades av annan handläggare. Tio procent låter kanske lite, men då gäller det att komma ihåg att många med psykisk ohälsa inte orkar kräva en omprövning eller genomgå en sådan process.
Dessutom tycks det som om Försäkringskassan även då var för hård när de omprövade besluten. För när Inspektionen för Socialförsäkringen tittade på underlagen för alla de 600 individerna såg de att Försäkringskassan hade varit hårdare än vad regelverket kräver. Enligt ISF borde minst en tredjedel av de som nekats sjukpenning/sjukersättning via omprövning faktiskt ha fått bli sjukskrivna, inte en tiondel. De anser att minst 25 procent fler borde haft rätt till sjukskrivning.
Som en förklaring till varför Försäkringskassan nekat så många som egentligen hade rätt till sjukpenning, menar Inspektionen för Socialförsäkringen att de själva inte hade jobbat under samma tidspress som Försäkringskassans handläggare. ISF mäter inte heller effektivitet genom minsta antal ändrade beslut, såsom Försäkringskassan gör, utan hade utgått från lag och myndighetsinstruktion vid granskningen och bedömt ärendena vart och ett för sig på individuella meriter.
Vad som anses vara kvalitet hos Försäkringskassan är därmed intressant även utanför myndigheten. Enligt deras interna riktlinjer har handläggningen av ett ärende högre kvalitet om det inte ändras. Det finns alltså inbyggt i systemet att Försäkringskassan är motvilliga att objektivt ompröva beslut, eftersom ett annat utfall skulle tyda på att handläggaren hade gjort ett sämre jobb.
Något annat som talar för att Försäkringskassan är för hårda i sin bedömning av vilka som ska sjukskrivas eller inte är domslut, något som också granskas av ISF i rapporten Socialförsäkringsmål i förvaltningsdomstolarna (Rapport 2014:18). Den som inte får rätt mot Försäkringskassan, har ju möjlighet att överklaga till förvaltningsrätt och därefter eventuellt till kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.
Försäkringskassan antyder i sin publika information att domstolen endast ändrar beslut i fall ny information kommit upp, som ger mer tyngd åt en sjukskrivning. Men i ISF:s granskning framkom att den vanligaste orsaken till att beslut ändrats av domstol var att domstolen gjorde en annan värdering av bevisningen än vad Försäkringskassan hade gjort. Domstolarna ansåg alltså att det underlag som den sjuka hade presenterat för Försäkringskassan faktiskt borde ha gett en sjukskrivning redan från första början.
Det finns alltså mycket som tyder på att Försäkringskassan är alldeles för hårda i sin bedömning av arbetsförmåga. Bara för att du nekas sjukskrivning behöver du absolut inte vara frisk nog att kunna utföra ett arbete!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Nationella riktlinjer för vård – bra eller dåligt?
Publicerat: november 7, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! Kommentarer inaktiverade för Nationella riktlinjer för vård – bra eller dåligt?
En enkätsammanställning från projekt Bättre psykosvård visar att kommuner och landsting inte följer Socialstyrelsens riktlinjer för prioriterade insatser vid psykosvård. Den spontana och normalt sett befogade reaktionen på ett sådant undersökningsresultat är förstås att det är skandalöst och att kommuner och landsting bör rätta in sig i ledet. När det handlar om psykiatri finns det emellertid alltid skäl att filosofera lite djupare.
Just i det här fallet är jag personligen beredd att instämma i att riktlinjerna bör följas, men det beror helt enkelt på att de rekommenderar psykoterapi och psykosociala insatser i betydligt högre grad än som används i praktiken. Motsvarande riktlinjer för läkemedelsbehandling i psykosvården förordar generellt bruk av neuroleptika och att patienternas självbestämmanderätt bör ifrågasättas. Sådana instruktioner blir för mig – omvänt – omöjliga att ge mitt stöd.
Problemet med nationella riktlinjer inom psykiatrin är att den ohälsa de riktar sig mot är så komplex, individuell och svårutforskad, att det vetenskapliga underlaget blir svagt och mångtydigt. Några glasklara svar om vilka insatser som är riktiga eller felaktiga ges inte. Dessutom bygger riktlinjerna ofta nästan uteslutande på teoretiska forskningsresultat, i strid mot hur Socialstyrelsen definierar evidens, där forskningsresultat, vårdpersonalens erfarenhet och brukarnas erfarenhet och önskemål ingår som likvärdiga komponenter.
Bör då kommuner och landsting beordras att följa nationella riktlinjer, så som den nya regeringen har tänkt sig? Om riktlinjerna säger att den psykiatriska vårdens insatser alltid ska utgå från den enskilde brukarens egna erfarenheter och önskemål är jag beredd att svara ja. (Givetvis inom ramen för det som brukar kallas ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.) Pekar riktlinjerna i stället ut specifika behandlingar, som ska ges till patienterna generellt, säger jag mycket bestämt NEJ. Det rådande kunskapsläget inom psykiatrin ger inte grund för en så hård styrning, och den skulle omöjliggöra både en individuell anpassning av vården och brukarens inflytande över sin egen vård.
Svaret på frågan om nationella riktlinjer är bra eller dåliga blir därför: det beror helt på hur riktlinjerna är formulerade och om de lägger makten hos Socialstyrelsen eller hos den enskilde brukaren.
/Hannes Qvarfordt
Köpa bil
Publicerat: september 23, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! Kommentarer inaktiverade för Köpa bil
Nej, jag har varken råd eller behov av att köpa bil. Vad det handlar om är egentligen ett tankeexperiment. Ett sätt att lura hjärnan att komma på bättre tankar. I de djupaste stunderna, i den största förvirring, kan jag komma på mig själv att det vänder till det positiva: när jag tänker mig att jag ska spara ihop till en dyr bil. Ju dyrare bil desto bättre.
Visserligen är det ett jättejobb att spara ihop till en dyr bil, men det är ingenting mot att må dåligt i själen. Dessutom är problemet mera verkligt på något sätt – men framför allt sunt! Det är det som är poängen med det hela! Ett sunt problem är att föredra framför ett sjukt problem. Och om det råkar bli så att jag får råd att köpa bil, så är det inget fel heller.
/Khai Chau
Forskning i gatlyktans sken – en halv sanning värre än en hel lögn
Publicerat: maj 13, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
En morgon i sköna maj satte jag kaffet i vrångstrupen då jag kom till slutklämmen på en vetenskaplig artikel i the Lancet av svenska forskare verksamma vid kungliga Karolinska i Stockholm. Man sammanfattar nämligen en registerstudie över tiotusentals människor som ordinerats läkemedel av olika slag inom psykiatrin med att av de som fått en ordination men – av för forskarna okända skäl – inte hämtat ut sin medicin var vissa delar av gruppen överrepresenterad i register över lagförda våldsbrottslingar. Den tolkning man förleds till i artikeln i original eller i svensk media är helt enkelt att om du får vissa diagnoser inom psykiatrin så måste du ta din medicin annars blir du en våldsam kriminell nästa fullmåne.
Man har givetvis en mer finrumsanpassad diskurspresentation och i en vakuumförpackad verklighet där inga andra faktorer komplicerar och kompletterar bilden ljuger säkert inte studien i sig. Den lyfter dock inte en viktig detalj. Psykisk ohälsa som inte initialt eller i förlängning möts med adekvat vård, stöd och insatser är en hög riskfaktor för att utveckla missbruk. Missbruk är en hög riskfaktor för att figurera i våldsbrottsstatistik (både som offer och förövare). Detta gäller särskilt för missbruk av droger som distribueras via nätverk av grovt kriminella människor. När man i olika studier särskiljer på grupper utifrån parametern missbruk kan man nyktert konstatera att människor i psykos eller annan psykisk ohälsa inte är särskilt överrepresenterade bland våldsutövare. Något som pikant nog vissa av medlemmarna i just denna forskningsgrupp också tidigare gjort i till exempel en studie från 2009.
Allt detta fick mig att komma och tänka på en mer eller mindre rolig historia som i snarlika former berättats i mer än 200 år. Den har publicerats och illustrerats i engelska Punch, svenska Söndagsnisse-Strix och Kalle Anka. Det finns varianter med såväl Bellman som Mulla Nasruddin i huvudrollen.
En man/kvinna vandrar genom natten och under en gatlykta på en mörk gata möter denne en annan människa som förtvivlat letar efter sina tappade nycklar till hemmet. Nattvandraren stannar till och hjälper den nödställde att leta och efter en timme eller två har de letat igenom varje millimeter på platsen utan resultat. Då frågar den hjälpsamme till slut: ”Är du säker på att det var här du tappade nycklarna?” och får svaret ”Nej, inte alls. Men, här ser jag i varje fall att leta.”. Ridå.
I dag trivs tydligen vissa forskare mot bättre vetande bäst i gatlyktans sken med förenklade registerstudier med ofullständig bild av verklighet och underliggande förutsättningar och förlopp.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Ny bedömning av samma människa
Publicerat: februari 28, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Diagnos, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Ny bedömning av samma människa
Idag var jag på ett läkarbesök. Meningen med läkarbesöket var att jag skulle få ett nytt intyg till Försäkringskassan. Jag kommer bli 30 år i sommar och då går min aktivitetsersättning ut, enligt dagens regler. Då måste jag få ett nytt läkarutlåtande eller intyg som beskriver min arbetsförmåga och diagnoser samt svårigheter.
Jag har fasat detta besök i många månader nu. När jag fick först reda på att jag måste be om nytt intyg blev jag inte så orolig. Men när min kontaktperson på Försäkringskassan började förklara vad detta skulle innebära knöt sig alla mina inälvor i magen. Det var här som min ångest inför att fylla 30 år började. Inte för att jag befinner min någon 30 års kris, inte var det för att jag var ogift och utan barn. Det handlade inte ens om någon rädsla för att bli äldre. Helt plötsligt ändrades spelets regler.
Nu ska läkaren sätta sig ner med mig och dra fram sin magiska spåkula. Läkaren ska inte längre bedöma mig två år åt gången utan ska nu helt plötsligt spå in i framtiden. Detta ska resultera i en dom som följer mig livet ut. Jag blev rädd, ledsen och framför allt arg. Den oron och ångesten som väcktes just i detta ögonblick berodde på att jag känner mig själv så pass väl att jag förstod att detta inte var möjligt.
Dels för att jag helt plötsligt vid 30 år inte skulle uppleva något mirakulös tillfrisknande. Alla mina symptom och svårigheter skulle följa med mig fastän jag blev 31. Och dels för att varken jag eller någon annan där ute är så okomplicerad som människa att man kan be en läkare som man aldrig träffat innan göra en bedömning på en timma som kommer följa med en för resten av livet. Jag kände mig överkörd av systemet och alla lagar som nu ändrades. Min ålder är snart 30 men mina diagnoser står kvar.
Hur mycket jag än försöker rehabilitera mig själv vet jag att det aldrig kommer vara så enkelt som att bestämma att jag regelbundet och konstant kommer ligga på en arbetskapacitet på till exempel 30 procent livet ut. Mitt liv ser annorlunda ut. Jag kämpar mellan att kunna jobba 110 procent men samtidigt behöver jag vila 110 procent. Vissa månader kan jag inte jobba alls, andra flyter på. Jag kände att vad jag är, gör och vilka lagar som än måste följas på försäkringskassan, så tänker jag inte placeras i ett fack! Jag behöver köpa mig tid!!
Det var även här som jag insåg att Försäkringskassans kriterier och lagar som berör sjukersättningen inte är anpassad för folk med psykiska funktionshinder. Den är mest anpassad för somatiska åkommor, så som slitage på kropp på grund av olycka på jobbet eller monotont utförande av arbetsuppgifter. Dessa skador brukar vara konstanta och vara livet ut. För när en människa med en ryggskada ber läkaren skriva intyg är det inte så svårt för han eller henne att dra fram sin magiska kula och spå.
Det är nog lite svårare att återhämta sig från en somatisk diagnos som kan vara livet ut. Detta är sällan inte fallet med psykiska diagnoser. Vi har alla olika diagnoser som yttrar sig olika hos olika människor. Hos vissa av oss yttrar sig diagnoserna ungefär lika livet ut, andra lever i en ständig förändring och balansgång, förändring där man dagligen kan pendla från en sinnesstämning till en annan och balans mellan att välja saker som på sikt kan göra oss bättre som att säga nej lite oftare och inte ta på sig mer än vad man klarar.
Ibland kan vissa av oss jobba regelbundet men ibland hamnar vi i djupa depressioner. Inget är självklart när det gäller psykiatriska åkommor. Med denna insikt fick jag panik. Jag förstod att jag inte kan leva upp till kraven som nu ska ställas. Jag insåg fort att jag kan bli lidande om man inte tar hänsyn till att just jag kan svänga från okej arbetsförmåga till ingen alls. Jag blev livrädd att bli inskriven på arbetsförmedlingen.
Inte för att jag var rädd för att jobba utan för att jag blev rädd att jag skulle tvingas ta ett jobb som så småningom skulle resultera i ännu ett sjukhusinlägg, ännu ett misslyckande. Alla dessa domedagstankar som jag är bra på att skapa, men kanske var det inte så himla konstigt att jag blev och ännu är rädd. Det handlar om min ekonomi och rätten till att rehabilitera mig själv i min egen takt.
Idag var jag på detta sen länge fruktade läkarbesöket. Och som vanligt var det en helt ny läkare, en som aldrig hade träffat mig innan. Läkarbesöket gick väldigt bra och jag måste erkänna att jag är rätt nöjd, nu återstår bara oron över vad Försäkringskassan kommer att fatta för beslut.
Jag vill inte leva på bidrag resten av mitt liv. Jag vill inte heller slängas ut i arbetsmarknaden utan att vara redo. Jag önskar att jag slapp känna rädslan och oron inför mötet med Försäkringskassan. Och jag önskar att man tror på mig. Jag vill inte känna mig begränsad av ett beslut som kommer leda till en livslång sjukskrivning. För rädslan finns att om man börjar jobba blir man av med sin ersättning. Jag vill ha en frihet att våga prova att jobba utan att min ekonomi blir lidande på det. Jag önskar saker var lite mindre komplicerade, lite så som Försäkringskassan tror att de är.
Tänk om det vore så enkelt som att nu är jag lite nere, då får jag medicin och nu mår jag bättre och helt plötsligt är botad. Men så är det inte. Alla människor är individer och vi behöver olika långt tid på oss att komma tillbaka till livet, till vardagen och jobbet. Vi behöver olika långt tid för att dels förstå oss själva och lära oss hur vi fungerar men även förstå hur man på bästa sätt kan försöka leva ett så normalt liv som det bara är möjligt trots de svårigheter diagnoserna orsakar i vår vardag, jobb är inget undantag.
Jag behöver köpa mig tid. Speciellt när min läkare säger att man har felmedicinerat mig och att i mina journaler står det att jag har personlighetsstörning och tendens till Bipolär sjukdom. Något som man under alla dessa år påpekat men i senare skede missat att följa upp men något som denna läkare såg och påpekade. Hennes diagnos: bipolär sjukdom typ två. Helt plötsligt måste jag försöka förstå mig själv på nytt. Helt plötsligt behöver jag ändra mediciner. Och helt plötsligt gick jag ut rummet men en ny diagnos i handen.
/Paulina Tarabczynska
Schizofreniforskningen tar nya genvägar
Publicerat: januari 29, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Det är vi som bloggar!, Forskning, Hannes Qvarfordt, Schizofreni 4 kommentarerI dagarna har vi ännu en gång kunnat läsa braskande rubriker om genetiska orsaker till schizofreni (eller egentligen den mångfald av tillstånd, som kan få denna subjektivt bedömda diagnos). Den här gången slår man fast, att det ligger ”tusentals gener bakom schizofreni”. De tre forskarna Anna Kähler, Sarah E Berger och Christina Hultman vid Karolinska Institutet har, tillsammans med ett antal andra universitet och institutioner, genomfört en studie, där man har kartlagt arvsmassan hos drygt 5000 svenskar. Man har funnit ”ovanliga mutationer”, som dock inte är ovanligare än att de förekommer i tusental och hos både ”friska” och ”sjuka” människor! I pressuttalanden säger också Anna Kähler, att ”även friska har dessa förändringar, men vad som skiljer sjuka och friska åt är i vilka gener de sitter”.
Det beklämmande är att hon därmed går ut med påståenden, som i sak är felaktiga. Det är nämligen inte alls så, att alla ”sjuka” har dessa förändringar i vissa gener, medan alla ”friska” har dem i andra gener. Det handlar om en statistisk överrepresentation av förändringarna i vissa gener hos diagnostiserade. Eller annorlunda uttryckt: Det finns ”sjuka” som inte har förändringarna i dessa gener (eller har dem i ”normal” utsträckning), och det finns ”friska” som har förändringarna i dessa gener. Mutationerna i de berörda generna är varken nödvändiga eller tillräckliga för att ett schizofrenitillstånd skall uppstå. Det betyder i praktiken, att det krävs andra påverkansfaktorer för att man skall bli ”sjuk”. Det betyder också, att genförändringarna och deras effekter kan betraktas som mänsklig normalvariation!
I Svenska Dagbladets artikel sägs också att forskarna länge har misstänkt ett genetiskt samband, därför att ”sjukdomen” är vanligare inom vissa släkter. Den genomförda studien kan emellertid inte skilja ärftliga mutationer från s.k. de novo-mutationer, dvs. sådana som uppstår hos en enskild individ, men som inte ärvs. Det betyder att studien över huvud taget inte har något att säga om schizofrenitillståndens eventuella ärftlighet!
Jag har tagit upp det här exemplet i mitt blogginlägg för att varna RSMH:s medlemmar för att okritiskt svälja ”nya forskningsrön” inom psykiatrin med hull och hår. Det påstås oerhört mycket från biopsykiatriskt håll – och i vetenskapens namn – trots att påståendena saknar hållbart, vetenskapligt stöd.
/Hannes Qvarfordt
Det går att få patienter lugna genom samtal
Publicerat: januari 21, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Det är vi som bloggar!, Tvångsvård 1 kommentar
Nyligen besökte jag och min coach, journalisten och filmaren Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde de sig av med all mekanisk tvångsvårdsutrustning redan på 1930 – talet och vi var mycket spända på vilka metoder de använder i de situationer som i Sverige leder till bältesläggning. Under sju dagar gjorde vi 40 intervjuer som vi nu skriver ner för att kunna analysera och reflektera djupare kring det som berättades för oss.
Redan i februari kommer du att i tidningen Revansch kunna läsa en artikel som baseras på en intervju med Páll Matthíasson, psykiater och sjukhusdirektör för Islands universitetssjukhus. Han berättar om hur det gick till när de gjorde sig av med bältena och vad de satsade på istället. I artikeln finns också röster från brukare om hur de upplever att det är att tvångsvårdas på Island. Men innan det vill jag ge dig en liten munsbit, ett smakprov av det vi fann.
Jag vill berätta för dig om deras specialteam som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. De har specialteam som går in i de riktigt tuffa situationerna och som tränas kontinuerligt i olika nedtrappningstekniker. Teamen består av människor, både kvinnor och män, som handplockats utifrån sina personliga egenskaper och när jag träffade två av dem kände jag nästan direkt att de var lämpade att möta mig i kris och kaos, de var lugna, nästan lite sävliga, hade snälla ögon, utstrålade värme och såg ut att ha en ängels tålamod. Dessutom var det människor som valt denna typ av arbete själv och inte, som i vårt land, att de tvingas att utföra det någon annan beordrat. I en fjärdedel av alla fall leder deras ingripande till en fysisk gränssättning och i hela tre fjärdedelar av alla situationer så pratar de patienterna lugna. Det viktiga vid den fysiska gränssättningen var att de absolut inte får ligga på patienten utan endast hålla i, hålla om, hålla ut och härbergera. Vid besöket kom jag att språkas med en hel del människor om olika typer av gränssättning och då ofta om gränssättningens längd. I Sverige blir jag lagd i bältessäng i fyra timmar medan de som får en fysisk gräns av specialteamet oftast slipper den efter tjugo eller max trettio minuter. Deras förklaring på varför deras gränssättning var så mycket kortare än den jag utsätts för var att alla, både patienter och personal, vill ur situationen fortast möjligt.
Under vår resa undersökte vi även hur de behandlar unga människor som är självdestruktiva, de som ibland får dialektisk beteendeterapi men som också kan hamna på rättspsykiatriska anstalter hos oss.
Nu ser jag fram emot en vår där vi får sprida våra kunskaper från Island på allehanda föreläsningar. Hoppas vi ses!
/Anneli Jäderholm
Lämna skammen
Publicerat: januari 10, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Det är vi som bloggar!, minne, svaghet, Uppväxtvillkor, Våld Kommentarer inaktiverade för Lämna skammen
Jag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.
Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.
Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig. Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?
Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.
Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.
Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.
I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.
Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.
Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!
/Anne- Sofie Höij
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.