Ny bedömning av samma människa

PaulinaIdag var jag på ett läkarbesök. Meningen med läkarbesöket var att jag skulle få ett nytt intyg till Försäkringskassan. Jag kommer bli 30 år i sommar och då går min aktivitetsersättning ut, enligt dagens regler. Då måste jag få ett nytt läkarutlåtande eller intyg som beskriver min arbetsförmåga och diagnoser samt svårigheter.

Jag har fasat detta besök i många månader nu. När jag fick först reda på att jag måste be om nytt intyg blev jag inte så orolig. Men när min kontaktperson på Försäkringskassan började förklara vad detta skulle innebära knöt sig alla mina inälvor i magen. Det var här som min ångest inför att fylla 30 år började. Inte för att jag befinner min någon 30 års kris, inte var det för att jag var ogift och utan barn. Det handlade inte ens om någon rädsla för att bli äldre. Helt plötsligt ändrades spelets regler.

Nu ska läkaren sätta sig ner med mig och dra fram sin magiska spåkula. Läkaren ska inte längre bedöma mig två år åt gången utan ska nu helt plötsligt spå in i framtiden. Detta ska resultera i en dom som följer mig livet ut. Jag blev rädd, ledsen och framför allt arg. Den oron och ångesten som väcktes just i detta ögonblick berodde på att jag känner mig själv så pass väl att jag förstod att detta inte var möjligt.

Dels för att jag helt plötsligt vid 30 år inte skulle uppleva något mirakulös tillfrisknande. Alla mina symptom och svårigheter skulle följa med mig fastän jag blev 31. Och dels för att varken jag eller någon annan där ute är så okomplicerad som människa att man kan be en läkare som man aldrig träffat innan göra en bedömning på en timma som kommer följa med en för resten av livet. Jag kände mig överkörd av systemet och alla lagar som nu ändrades. Min ålder är snart 30 men mina diagnoser står kvar.

Hur mycket jag än försöker rehabilitera mig själv vet jag att det aldrig kommer vara så enkelt som att bestämma att jag regelbundet och konstant kommer ligga på en arbetskapacitet på till exempel 30 procent livet ut. Mitt liv ser annorlunda ut. Jag kämpar mellan att kunna jobba 110 procent men samtidigt behöver jag vila 110 procent. Vissa månader kan jag inte jobba alls, andra flyter på. Jag kände att vad jag är, gör och vilka lagar som än måste följas på försäkringskassan, så tänker jag inte placeras i ett fack! Jag behöver köpa mig tid!!

Det var även här som jag insåg att Försäkringskassans kriterier och lagar som berör sjukersättningen inte är anpassad för folk med psykiska funktionshinder. Den är mest anpassad för somatiska åkommor, så som slitage på kropp på grund av olycka på jobbet eller monotont utförande av arbetsuppgifter. Dessa skador brukar vara konstanta och vara livet ut. För när en människa med en ryggskada ber läkaren skriva intyg är det inte så svårt för han eller henne att dra fram sin magiska kula och spå.

Det är nog lite svårare att återhämta sig från en somatisk diagnos som kan vara livet ut. Detta är sällan inte fallet med psykiska diagnoser. Vi har alla olika diagnoser som yttrar sig olika hos olika människor. Hos vissa av oss yttrar sig diagnoserna ungefär lika livet ut, andra lever i en ständig förändring och balansgång, förändring där man dagligen kan pendla från en sinnesstämning till en annan och balans mellan att välja saker som på sikt kan göra oss bättre som att säga nej lite oftare och inte ta på sig mer än vad man klarar.

Ibland kan vissa av oss jobba regelbundet men ibland hamnar vi i djupa depressioner. Inget är självklart när det gäller psykiatriska åkommor. Med denna insikt fick jag panik. Jag förstod att jag inte kan leva upp till kraven som nu ska ställas. Jag insåg fort att jag kan bli lidande om man inte tar hänsyn till att just jag kan svänga från okej arbetsförmåga till ingen alls. Jag blev livrädd att bli inskriven på arbetsförmedlingen.

Inte för att jag var rädd för att jobba utan för att jag blev rädd att jag skulle tvingas ta ett jobb som så småningom skulle resultera i ännu ett sjukhusinlägg, ännu ett misslyckande. Alla dessa domedagstankar som jag är bra på att skapa, men kanske var det inte så himla konstigt att jag blev och ännu är rädd. Det handlar om min ekonomi och rätten till att rehabilitera mig själv i min egen takt.

Idag var jag på detta sen länge fruktade läkarbesöket. Och som vanligt var det en helt ny läkare, en som aldrig hade träffat mig innan. Läkarbesöket gick väldigt bra och jag måste erkänna att jag är rätt nöjd, nu återstår bara oron över vad Försäkringskassan kommer att fatta för beslut.

Jag vill inte leva på bidrag resten av mitt liv. Jag vill inte heller slängas ut i arbetsmarknaden utan att vara redo. Jag önskar att jag slapp känna rädslan och oron inför mötet med Försäkringskassan. Och jag önskar att man tror på mig. Jag vill inte känna mig begränsad av ett beslut som kommer leda till en livslång sjukskrivning. För rädslan finns att om man börjar jobba blir man av med sin ersättning. Jag vill ha en frihet att våga prova att jobba utan att min ekonomi blir lidande på det. Jag önskar saker var lite mindre komplicerade, lite så som Försäkringskassan tror att de är.

Tänk om det vore så enkelt som att nu är jag lite nere, då får jag medicin och nu mår jag bättre och helt plötsligt är botad. Men så är det inte. Alla människor är individer och vi behöver olika långt tid på oss att komma tillbaka till livet, till vardagen och jobbet. Vi behöver olika långt tid för att dels förstå oss själva och lära oss hur vi fungerar men även förstå hur man på bästa sätt kan försöka leva ett så normalt liv som det bara är möjligt trots de svårigheter diagnoserna orsakar i vår vardag, jobb är inget undantag.

Jag behöver köpa mig tid. Speciellt när min läkare säger att man har felmedicinerat mig och att i mina journaler står det att jag har personlighetsstörning och tendens till Bipolär sjukdom. Något som man under alla dessa år påpekat men i senare skede missat att följa upp men något som denna läkare såg och påpekade. Hennes diagnos: bipolär sjukdom typ två. Helt plötsligt måste jag försöka förstå mig själv på nytt. Helt plötsligt behöver jag ändra mediciner. Och helt plötsligt gick jag ut rummet men en ny diagnos i handen.

/Paulina Tarabczynska



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s