Nationella riktlinjer för vård – bra eller dåligt?

En enkätsammanställning från projekt Bättre psykosvård visar att kommuner och landsting inte följer Socialstyrelsens riktlinjer för prioriterade insatser vid psykosvård. Den spontana och normalt sett befogade reaktionen på ett sådant undersökningsresultat är förstås att det är skandalöst och att kommuner och landsting bör rätta in sig i ledet. När det handlar om psykiatri finns det emellertid alltid skäl att filosofera lite djupare.

Just i det här fallet är jag personligen beredd att instämma i att riktlinjerna bör följas, men det beror helt enkelt på att de rekommenderar psykoterapi och psykosociala insatser i betydligt högre grad än som används i praktiken. Motsvarande riktlinjer för läkemedelsbehandling i psykosvården förordar generellt bruk av neuroleptika och att patienternas självbestämmanderätt bör ifrågasättas. Sådana instruktioner blir för mig – omvänt – omöjliga att ge mitt stöd.

Problemet med nationella riktlinjer inom psykiatrin är att den ohälsa de riktar sig mot är så komplex, individuell och svårutforskad, att det vetenskapliga underlaget blir svagt och mångtydigt. Några glasklara svar om vilka insatser som är riktiga eller felaktiga ges inte. Dessutom bygger riktlinjerna ofta nästan uteslutande på teoretiska forskningsresultat, i strid mot hur Socialstyrelsen definierar evidens, där forskningsresultat, vårdpersonalens erfarenhet och brukarnas erfarenhet och önskemål ingår som likvärdiga komponenter.

Bör då kommuner och landsting beordras att följa nationella riktlinjer, så som den nya regeringen har tänkt sig? Om riktlinjerna säger att den psykiatriska vårdens insatser alltid ska utgå från den enskilde brukarens egna erfarenheter och önskemål är jag beredd att svara ja. (Givetvis inom ramen för det som brukar kallas ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.) Pekar riktlinjerna i stället ut specifika behandlingar, som ska ges till patienterna generellt, säger jag mycket bestämt NEJ. Det rådande kunskapsläget inom psykiatrin ger inte grund för en så hård styrning, och den skulle omöjliggöra både en individuell anpassning av vården och brukarens inflytande över sin egen vård.

Svaret på frågan om nationella riktlinjer är bra eller dåliga blir därför: det beror helt på hur riktlinjerna är formulerade och om de lägger makten hos Socialstyrelsen eller hos den enskilde brukaren.

/Hannes Qvarfordt