Tvångsvården måste förändras!
Publicerat: mars 24, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bältesläggning, Bemötande, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Läste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.
Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.
Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.
Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!
Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.
Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!
FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.
Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.
Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.
/Anne-Sofie Höij
Inför åttonde mars
Publicerat: mars 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Barn, Bemötande, Diskriminering, familj, fattigdom, makt Kommentarer inaktiverade för Inför åttonde marsLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!
Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.
Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.
Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten? Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?
Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?
Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.
Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:
Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?
Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?
Varför betala lika till hushållet?
Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?
Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!
Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.
I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.
Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.
/Anne-Sofie Höij
Äntligen bryts tystnaden
Publicerat: februari 2, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, fattigdom, Våld 1 kommentar
Det är nästan rörande med all upprördhet att kvinnor inte får ha sin kropp i fred.
Jag och min familj, den kvinnliga delen har lärt oss att det är normalt. För vi är fattiga och kvinnor ofta ensamstående.
Jag lärde mina barn att det är farligt att gå ut genom dörren för det finns män som vill använda din kropp mot din vilja. Att de ofta är i grupp men inte alltid. Att det är ditt fel om du blir utsatt, för du gick ut genom dörren. För det fick jag lära mig som barn.
Våldtogs första gången som femåring. Efter det var jag tillåten hora. För fickor pojkar män och kvinnor. För övergreppet ansågs vara mitt fel. Också de som följde efter det första.
Min mor hade lärt sig det samma. Och hennes mor också.
Du tiger om din skuld och skam för du skäms och tror på att det är ditt fel, för det säger man ju till dig.
Det kvinnoföraktet är traditionellt i Sverige.
Och vi kvinnor med psykisk ohälsa har alltid varit mest utsatta och är det idag av så väl vårdpersonal, gode män, förvaltare, anhöriga som make, sambo, syskon och kusiner.
Det är många gånger grunden till vår psykiska ohälsa. Och i och med att vi har skäl till att vara rädda varje dag hålls vi kvar i vår psykiska ohälsa. Och medicineras för det, för att orka leva vidare, dag för dag.
Vi blir utsatta gång efter gång och får hela tiden höra att det är vårt fel.
Som en av underklassens kvinnor har jag lärt mig att det här är vad man kan förvänta sig. Andra underklassens barn fick lära sig det samma.
Så det som hände i Köln och händer i Sverige är ingen invandrartradition. Det är en svensk tradition. Mot underklassens kvinnor och barn.
Och vi tiger och accepterar och skyddar förövarna, för vi vågar inget annat.
Jag är jätteglad att det nu uppmärksammas att dessa övergrepp förekommer. Kanske kan jag få stöd av överklassens kvinnor, män från min egen klass och även överklassen att bryta tystnaden och sätta åt förövarna.
Bör vi inte hjälpas åt framöver? För att motverka återupprepade övergrepp mot barn och kvinnor.
Äntligen höjs rösten ytterligare mot de systematiska övergreppen!
Tack för ordet!
/Anne-Sofie Höij
Fattigdomen ärvs och utökas
Publicerat: januari 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, Hobby, självmord, Uppväxtvillkor 1 kommentarJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.
Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.
Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.
Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.
Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.
Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.
I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.
Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.
Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.
Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.
Det är orättvist att vi föraktas.
/Anne-Sofie Höij
Gör så att vi kan känna oss trygga!
Publicerat: oktober 15, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bemötande, Depression, heldygnsvård, självmord 2 kommentarerIgår handlade Uppdrag granskning om en 18-årig man som tog sitt liv i slutenvården i Malmö. Han hade lagts in akut på grund av självmordstankar och total kaos samt medicinförgiftning med diagnosen bipolär (tidigare kallade manodepressivitet). Dessutom hade han ett år tidigare gjort självmordsförsök, vilket anhöriga hade informerat om upprepade gånger. Mannen läggs in av läkare, som bedömer akut risk för självmord med beordrad tillsyn var varje kvart.
Det tycker jag från RSMH är helt otillräckligt, Man kan ta livet av sig på ett par minuter. Samma typ av tillsyn har det varit vid tidigare självmord på slutenpsykiatrin i Malmö och även andra avdelningar i landet.
Det finns bevis för hur många som tar sitt liv inom sluten psykiatrisk vård och det är ökande inte bara bland unga. Ändå lämnar vården oss i den svåra situationen utan ständig tillsyn. Är det för att spara pengar? Eller tycker man inte att vi ska ha möjlighet att leva när vi är inlagda inom slutenpsykiatrin?
Varför lägger man då in oss? Ofta med tvång? Utan att sätta in tillräcklig vård.
Jag har länge hävdat att man kan inte stoppa de ökade självmorden i slutenvården utan ständigt vak.
Att sedan lägga in denna svårt akut förvirrade självmordsbenägna unge man med livrem på sig under sjukhusskjortan, enligt foton på Uppdrag granskning, i ett rum med ett skåpshandtag som han kunde knyta fast livremmen i, ser jag faktiskt som ett extremt tjänstefel av vården. På en annan avdelning hade man tagit bort skåphandtagen efter att människor hade begått självmord. Hur kan man lägga in någon utan ständig vak 24 timmar om dygnet i ett sådant rum? Ska personalen verkligen få behålla jobbet? Vilken kompetens har slutenpsykiatrins personal?
Överläkaren sa man att man hade satt på utbildning. Men jag vet, efter att själv ha vårdats inom psykiatrin, att man förändrar inga attityder på en kurs om inte den berörda personen som är anställd vill förändras och vill se annorlunda, inte föraktfullt och nedlåtande, på patienten. Attityder går inte alltid att utbilda bort mot någons vilja.
Vilka attitydkrav har man på slutenvårdspsykiatrins personal 2015? Vilket grundkrav har de när personal anställs för att de ska kunna bemöta människor i kris?
Du som är personal får inte tycka att de TV-program du vill se på under tjänstetid eller de samtal du har i din telefon eller med övrig personal är viktigare än patienten i kris. Det var så på 1960-talet då jag var inlagd som 15-åring. Enligt uppgift är det fortfarande så.
Det här måste förändras.
Ska det bedrivas sluten psykiatrisk vård måste den vara bra om vi ska kunna förebygga självmorden. Hög personaltäthet, bra kompetens och ständig fortbildning för personal. Debrifieng med patienten efter att tvångsåtgärder har utförts. Tidigare vårdöverenskommelser ska finnas inskrivna i vårdjournalerna och personalen ska följa dem.
Dessa villkor borde gälla om psykiatrin ska få ta in oss. Hur ska vi annars kunna bli trygga?
/Anne-Sofie Höij
Utvecklande skrivarkurs för oss bloggare
Publicerat: oktober 14, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Fredrik Gothnier, Paulina Tarabczynska 3 kommentarer
Den 3:e oktober samlades ett gäng från RSMHbloggen för att ha en gemensam skrivarkurs ledd av journalisten och skrivarläraren Marie Kronmarker. Vi gjorde några övningar som skulle hjälpa oss med skrivandet. Att skriva är inte alltid så enkelt och vi hade alla våra egna hinder att handskas med.
Jag har under många år, eller så länge jag kan minnas skrivit för att bearbeta. När jag mår dåligt skriver jag massa dikter. När jag är arg skriver jag blogginlägg eller insändare till tidningen. När jag är glad skriver jag barnböcker som jag sedan lägger på hög. Mitt skrivande är verkligen kopplat direkt till min själ. Det är som en snabb inblick i vad som händer djupt därinne. Men jag har aldrig sett mig själv som en professionell skrivare.
Därför bestämde jag mig för att delta, jag ville putsa lite på mina skrivarkunskaper. Det tog inte lång stund innan jag insåg att vi var en väldigt begåvad grupp individer som ville utvecklas.
Dagen bjöd på några övningar. Bland annat så fick alla en kopia av samma foto och till bilden fick vi ta varsin lapp där det stod ett ord som beskrev en känsla. Sen skulle vi utgå utifrån denna känsla försöka skriva en kort text så att man kunde gissa vilken känsla man skulle förmedla. Det var verkligen jättekul! Jag trodde aldrig att man kunde vara så kreativ på så kort tid, övningarna var jätteroliga att genomföra.
På slutet fick vi en övning som skulle gå ut på att vi skulle beskriva vår omgivning med form av de olika sinnena som vi besitter. Det är väl inte så svårt att beskriva sin omgivning med ljud, syn, lukt, känsel – men prova beskriva den med smak. Först blev jag arg över att jag fick smak, men det tog inte långt tid för mig att inse att det var exakt det jag behövde! För det blev en utmaning för mig.
Så nu när jag tittat bakåt är jag lycklig över att jag fick just smak. För det fick mig att tänka efter och skriva på ett sätt jag kanske inte alltid gör. Det enda negativa med kursen är att den varade för kort stund. Men nu är vi lite bättre på att skriva och jag tror att det kommer märkas på våra bloggar framöver.
/Paulina Tarabczynska
Här bjuds på tre texter från skrivarkursen. I den första beskriver Paulina Tarabczynska, utifrån smaksinnet, Sveavägen där skrivarkursen hölls i ABF-huset:
Smak – Hur smakar längtan?
Hur smakar hösten? Den måste smaka bittert, som ett maskrosblad. Den smakar ångest. Ångest av bladens bittra kroppar som långsamt faller ner till marken mot den kalla betongen.
Men hur smakar längtan? Jag känner efter, den fyller munnen med saliv, ivrig efter att snart få tugga, snart får jag smaka. Den hungriga magen hoppar lyckligt av längtan, är det så träden längtar? Dom huttrar genom vintern och längtar efter våren så som tungan längtar efter maten när magen kurrar.
Plötsligt brinner det till i halsen. En parfym, avgas och cigarettodör fyller munnen. Hela tungan rycker till, fy vad äckligt det smakar.
Där i hörnet minns jag den bortglömda människan. Den som tvingas tigga för att överleva. Jag biter mig i tungan och en blodsmak fyller munnen.
Är det så här ilska smakar?
Av Paulina Tarabczynska
—————————————–
En annan av uppgifterna var att skriva en bakgrund till notis där en 19-åring hamnat i gängbråk och sedan slog sönder bilars backspeglar på en gata och därefter blev gripen av polis. Här kommer två texter på samma övning, skrivna av Fredrik Gothnier respektive Anne-Sofie Höij:
Kära dagbok!
Jag hatar våld. Verkligen. Våld i alla dess former är mig helt emot. Detta har gått så långt att det har börjat påverka min kroppsuppfattning.
Jag älskar verkligen min kropp. Den är inte speciellt vältränad men den är min egen. Jag äger min kropp. Tanken på att utsätta den för våld är mig helt emot. Självskadebeteende är mig främmande. Varför förstöra något som jag ska använda hela livet? Alltså min kropp. Jag vill vara nöjd med hur jag ser ut. Verkligen.
Mode är viktigt. Tja, alltså inte tanken på mode i sig utan tanken på att utmärka sin personlighet, sin livsstil i kläder är viktig. Jag kan vara unik. Det är bara jag som komponerar sina kläder som jag. Det är en form av konst som jag gillar. Det ska helst vara mycket kläder.
Att gå på en badstrand gillar jag inte. Dels för att jag inte kan simma och dels för att ingen ser på kläderna vem jag är i badbyxor. Det är då fritt för alla att själva göra sig en bild om hur jag är utan att jag kan påverka det.
Ta bara det vanliga sommarsurret som exempel. Det är varmt. Ca 30 grader. Man är genomvarm och har hängt i glasskiosker hela dagen. Nu däremot framåt klockan ett är det mycket barnfamiljer på stranden. Som alla vet vill alla barn ha glass när det är varmt. Följden blir självklart att glassen tar slut. För den som vill söka svalka återstår då bara vattnet.
Det djupa, ruggiga vattnet. Jag kan som sagt inte simma så det blir att gå ut på det grunda, lägga sig i vattnet och njuta av svalkan. Det är bara det att på grunt vatten finns ett orosmoln. Det kallas barn. Eller snarare barnens föräldrar. Utan kläder som definierar vem jag är kan man råka ut för det mest simpla och oförutsägbara missförstånd.
Att gå på det grunda med barn i hasorna har den effekten att föräldrar till barnen inte tror att jag promenerar omkring på det grunda med en massa barn efter mig. De tror ju självklart att jag promenerar omkring på det grunda för att jag gillar barn. Framför allt deras barn. Efter att ha gått omkring ett tag så börjar föräldrarna skruva på sig, sådär lite obesvärat. Varför förföljer han mitt barn?
Jag säger inte att det alltid händer -men det kan hända, eller det är mycket troligt att det händer, att de tror att man är en förrymd fånge som är pedofil- med sikte på just deras barn. Att då oförhappandes gå omkring och roa sig i vattnet kan lätt medföra en kontakt med någon upprörd förälders knytnäve som dessutom skriker åt mig att jag minsann inte ska komma åt deras barn. De har ju just sett hur man förföljer deras försvarslösa barn i en halvtimme. Och allt detta bara för att man inte har kläder på kroppen och kan identifieras som en harmlös person. Sanning och säga är ju en förutsättning för pedofili att man inte har några kläder på sig.
Att bada med minimalt med kläder kan alltså medföra ovanstående situation. Detta hände mig just idag. Jag fick fortsätta dagen med en blåtira runt ögonen. Alltså besinningslöst våld som ger märken på just min kropp. Jag står inte ut med att se på mig själv längre. Men dagen fortsätter.
Framåt kvällen träffar jag på mer besinningslöst våld. På Larmtorget ser jag ett ungdomsgäng sparka på en katt. Då jag inte tycker om våld så vill jag bespara katten onödigt lidande så jag går fram till ungdomsgänget, plöjer min väg fram- och slår ihjäl katten. Denna barmhärtiga gest imponerar dock inte på ungdomsgänget. Jag har ju förstört deras nöje. Så bråk uppstår än en gång. För andra gången denna dag. Kläderna mina blir sönderrivna och jag får fler märken på kroppen. Och jag som inte tål självskadebeteende.
Jag skyndar därför hemåt. Men se min fasa då jag upptäcker en mängd bilar parkerade på Södra Långgatan. Om det nu bara vore bilarna vore det inte så farligt men de har ju backspeglar också. I dessa ser jag min lekamen. Nästan utan kläder och med sår över hela kroppen. Jag står inte ut naturligtvis längre. Med en nästan osynlig gest så far handen upp och hindrar denna hemska bild på mig från att synas mera.
Jag krossar backspeglarna naturligtvis. En efter en för att hindra denna hemska bild av mig själv på näthinnan. Detta leder naturligtvis till missförstånd det också. Lagen om allting naturliga djävlighet.
Utan kläder tas jag naturligtvis för en vandal. Att påpeka faktum hjälper inte. Polisen som kommer ser inte en modemedveten självsäker man som ser bra ut utan någon som de tar för en kriminell.
Aldrig har jag trott att kläder var så viktigt.
Av Fredrik Gothnier
—————————————
Samma notis men bakgrunden till händelseförloppet beskrivs utifrån Anne-Sofie Höijs fantasi:
Inte för nöjes skull
Sparka på backspeglar gör jag inte för nöjes skull – det bara blev så. Känner mig värdelös, utanför och ensam. Har nog alltid varit detta. Ingen tycker om mig, ingen bryr sig om mig, utan säger att du är dum ful, dålig och värdelös. Att leva på socialt bistånd gör det ju inte lätt att gå ut och träffa vänner eller göra något kul.
Har vistas flera gånger på fosterhem och vårdas under paragrafen Lagen Vård av Unga med tvång. Mina föräldrar älskar mig inte heller. Har alltid känt att ingen behöver mig, ingen älskar mig, ingen tycker jag är viktig – ingen vill ha mig i sin närhet – om jag inte är hård tuff och farlig och då är man rädd för mig – det ger ju mig ett sorts värde.
Men ingen älskar mig. Tror ingen gjort det över huvud taget – kommer nog aldrig att ske – vem behöver mig.
Lärde mig att jag är en värsting på dagis för det sade personalen när jag var knappt fyra år. Så det är ju också ett sätt att ha ett värde – ett sätt att få respekt av de andra barnen. Det var mig de bad om att slåss och hota för att få godis, de som bestämde när någon hade pengar eller godis. De stal ju själva ibland. Frökens änglar, de skyllde ju alltid på mig och blev trodda.
Jag stal cyklar för att åka på. Pengar till sådant fanns ju inte.
Som tioåring gick jag ärenden åt langarna i kvarteret för skolan skolkade jag ju från. De lovade mig ju pengar som jag sällan fick de arslena – men de slog mig om jag inte lydde. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD, SÅ HATISK MOT ALLT OCH ALLA. INGEN TYCKER OM MIG – INGEN BRYR SIG OM MIG.
Sparkade på backspeglarna för att andra har bilar och inte jag. Andra har egen lägenhet och jobb – andra har tjejer – andra har ett bra liv – måste avreagera mig ilskan. Den är så stark. Det är ju bättre än att skada människor i alla fall – fast jag ångrar mig ju också – inget blev ju bättre av det här. Åkte ju fast också.
Vill inte bli inlåst igen. Tvingas gå ärenden för de som styr – värst är ju när min ända inte får vara ifred. Jag är ju ingen bög för helvete.
Och morsan och farsan är besvikna igen. Liksom övervakaren. Allt är pest.
Fy fan.
Av Anne-Sofie Höij
Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr
Publicerat: april 14, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, fattigdom, Medicin, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Kommentarer inaktiverade för Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärrDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)
Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.
Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.
Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.
För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.
Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.
Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.
Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?
Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.
/Anne-Sofie Höij
Stämmer din diagnos?
Publicerat: oktober 1, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bemötande, brukarinflytande, Diagnos, Patientjournaler 1 kommentarDet är så mycket jag inte förstår. Jag har haft flera psykiatriska diagnoser genom åren. Mitt största problem har alltid varit återkommande depressioner, men plötsligt får jag läsa i remissen från vården till socialtjänsten att jag skulle ha schizofreni. Ingen har någonsin sagt det till mig och jag har aldrig blivit utredd för den diagnosen. Ändå står det där. Jag begriper inte varifrån det kommer.
Sedan 1962 har jag vårdats inom psykiatrin. Jag har visserligen haft ett fåtal psykoser och tar numera lägsta dosen av ett antipsykotiskt läkemedel för att slippa detta, men år 2008 utkristalliserades diagnosen affektiv störning. Det står svart på vitt i ett läkarintyg från en överläkare, som jag har stort förtroende för.
Att det nu står en helt annan diagnos i pappren till socialtjänsten gör att jag börjar undra. Förra året var jag hos en psykiatriker som jag hamnade i konflikt med. Jag kan ha verkat förvirrad i mötet med henne, eller så ville hon kanske hämnas för att jag ifrågasatte henne. Jag börjar undra om det kan ha varit hon som gav mig diagnosen, kanske som ett straff?
Eller kan det vara för att landstinget vill att jag ska vara med i psykosregistret? Jag vet att landstinget får extra ersättning för varje patient som är med i psykosregistret. Det var i varje fall vad den läkare som intervjuade mig till registret sa. Jag ifrågasatte att jag skulle vara med där, eftersom det var tio år sedan jag hade en psykos. Men då fick jag till svar att landstinget får mer pengar ju mer patienter man har i psykosregistret. Kan det vara så att ekonomerna i landstinget uppmuntrar läkarna att sätta in så många som möjligt i psykosregistret, för att det genererar mer pengar? Kan det vara därför jag har fått diagnosen schizofreni?
Tidigare när jag hade hemtjänst felmedicinerade hemtjänstpersonalen mig för min diabetes. De lyssnade inte på mina kunskaper om min sjukdom utan gav mig insulin trots att jag visste att blodsockret redan var för lågt. Nu när jag har fått den felaktiga diagnosen schizofreni är jag rädd för att samma sak ska hända med medicinerna där.
Det är något som inte stämmer när du inte har fått veta att psykiatrin gett dig en ny diagnos, när du inte får en ordentlig utredning eller om du som patienten intervjuas till ett register för att det ger mer pengar till sjukvården, och inte för att du faktiskt kan bidra med din kunskap. Jag trodde att vården var till för att hjälpa mig. Det här är inte riktig vård.
Jag vill uppmana er läsare att kolla upp detta:
Vad står det i din journal om dig? Stämmer det med dig egen uppfattning? Och blir du behandlad så att du blir hjälpt?
Hoppas ni har bättre erfarenheter än jag!
Ta hand om er!
/Anne-Sofie Höij
Glädjen av ett djur
Publicerat: juli 15, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, djur, ensamhet Kommentarer inaktiverade för Glädjen av ett djurVi människor behöver ha en vänlig, positiv kontakt tillsammans med en levande varelse. Oavsett vem det är eller hur unga eller gamla vi är, eller var vi befinner oss i världen. Vi behöver bli berörda eller få beröra någon annan för att frisläppa må-bra-hormoner i hjärnan.
Jag hade som barn hund, katt, gris, höns, kor och häst runt omkring mig. De djur som tolererade kroppskontakt var katten, hunden, grisen, hästen och korna. Vi växte upp isolerat, vi barn, mamma och pappa och farfar. Vi var beroende av att djuren mådde bra för vår inkomst. Så tolerans och hänsyn till varandras behov var självklart, inte bara hos vi människor.
Det låter ju som mycket av en idyll. Och det var det. Men de enda kontanta inkomster var barnbidragen och det vi kunde sälja av vad torpet gav. Jag minns de ständiga bråken om pengar som fattades och rädslan av att förlora arrendet hos kronan.
Just nu har jag tillfällig omsorg om min systers hund, en mellanpudel. Det är skönt för en ensamlevande varelse att få ägna tid att vårda, ge mat, kamma pälsen, gå ut och rasta många gånger om dagen. Att vara behövd av andra har alltid varit viktigt för mig. Den glädje Gustav visar i så väl lek som övrigt gör mig glad. Jag känner mig mindre värdelös.
I min kommun får man inte ha egna djur om man behöver hemtjänst eller boendestöd. För många av oss ensamlevande är djuret den enda kontakten vi har med någon. Det är den enda varelse som bryr oss om oss. Den enda vi får glädje av, vilket vi alla behöver.
Så behovet av hemtjänst eller särskilt boende innebär ökad ensamhet, då vi förlorar vårt egna husdjur. Ibland vill vi inte leva längre, då inget att glädjas åt finns längre kvar. Vårdhund och vårddjur som finns på en del boenden, ger förvisso en viss glädje, men att tvingas förlora en älskad vän innebär förlorad levnadsglädje och en stor portion livskvalitet försvinner som inte kan ersättas av ständigt olika nya jäktande underbetald personal. Livet blir tomt och meningslöst för många.
Själv har jag några vänner och samvaro med mina barn och syskon. Det ger mig glädje och gör att jag orkar leva. Närheten jag får av Gustav ger dessutom ökad livsglädje. Jag får energikickar, daglig motion och ömhet, i denna fina tillgivenhet. Skönt att kunna hjälpa min lillasyster nu när hon opererat foten. Så jag har det bra i sommar.
Ha det så bra ni kan ha det! Var rädda om er! Livet är här och nu.
/Anne-Sofie Höij
Kapten klänning behöver mer vård
Publicerat: juni 24, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Tvångsvård, Våld 2 kommentarerJag blev förtvivlad och nedstämd när jag i vintras läste att Kapten Klänning har blivit fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.
Han var dömd för våldtäkt och sadism i flera fall och satt bara fyra år i fängelset. Under tiden valde han inte att delta i behandling av psykolog. Han tycks fortfarande inte se något fel i sin sadism och har inte brutit med sin glädje i att göra övergrepp på kvinnor och barn. En psykolog sa så sent som i höstas att han till och med är ännu farligare än förut. Trots detta friges han.
Annat hade det varit om han hade blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Där är kravet att förövaren deltar i vården och att han eller hon hittar strategier för att sluta våldta och misshandla. Om gärningsmannen inte uppfyller sin vårdplan eller om det finns risk för att återfalla i brott släpps han eller hon inte.
Varför har vi inte likhet inför lagen när det gäller psykiskt sjuka förövare och psykisk friska förövare? Varför har inte fängelset ett ansvar för att brottslingen ska ha lärt sig hitta strategier för att hantera sina behov av att utöva våld?
Jag vet att kriminalvården satsar mycket på vården av sexualbrottslingar, jämfört med andra brottslingar. Och genom att övertalas till att genomgå behandling så kan de faktiskt lära sig att hantera sina drifter. Terapi kan minska återfallsrisken bland sexualbrottslingarna från 16 procent till tio procent läste jag i Revansch. De lyckas kanske inte alltid hitta medkänsla för sina offer, men kan hitta andra motiv till att inte återfalla i brott, såsom att allt smusslandet med sin läggning skulle innebära en livsstil som gör en ensam och utsatt.
Jag vet också att återfallsrisken bland majoriteten av sexualbrottslingar är låg. Och egentligen är jag tveksam till att människor ska tvingas till vård.
Tvångsvård är inte vård, det är en av RSMH:s viktigaste ståndpunkter och något som jag i vanliga fall ställer mig bakom. Men sexualbrottslingarna utgör ju en fara för oss tidigare offer.
I artikeln i Aftonbladet antyder en jurist att han inte tror att Kapten Klänning skulle begå fler brott för att han är 67 år. Varför skulle åldern vara ett hinder att begå nya brott? Den man som våldtog mig som femåring var säkert 70 år.
Jag är rädd för hur man ser på Kaptens Klännings rätt till frihet. Jag blev deprimerad av att läsa artikeln om hans frigivning och ännu mera skrämd.
Var rädd om er i den inte varsamma verkligheten.
Ha så bra som möjligt!
/Anne-Sofie
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.