Kapten klänning behöver mer vård
Publicerat: juni 24, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Jag blev förtvivlad och nedstämd när jag i vintras läste att Kapten Klänning har blivit fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.
Han var dömd för våldtäkt och sadism i flera fall och satt bara fyra år i fängelset. Under tiden valde han inte att delta i behandling av psykolog. Han tycks fortfarande inte se något fel i sin sadism och har inte brutit med sin glädje i att göra övergrepp på kvinnor och barn. En psykolog sa så sent som i höstas att han till och med är ännu farligare än förut. Trots detta friges han.
Annat hade det varit om han hade blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Där är kravet att förövaren deltar i vården och att han eller hon hittar strategier för att sluta våldta och misshandla. Om gärningsmannen inte uppfyller sin vårdplan eller om det finns risk för att återfalla i brott släpps han eller hon inte.
Varför har vi inte likhet inför lagen när det gäller psykiskt sjuka förövare och psykisk friska förövare? Varför har inte fängelset ett ansvar för att brottslingen ska ha lärt sig hitta strategier för att hantera sina behov av att utöva våld?
Jag vet att kriminalvården satsar mycket på vården av sexualbrottslingar, jämfört med andra brottslingar. Och genom att övertalas till att genomgå behandling så kan de faktiskt lära sig att hantera sina drifter. Terapi kan minska återfallsrisken bland sexualbrottslingarna från 16 procent till tio procent läste jag i Revansch. De lyckas kanske inte alltid hitta medkänsla för sina offer, men kan hitta andra motiv till att inte återfalla i brott, såsom att allt smusslandet med sin läggning skulle innebära en livsstil som gör en ensam och utsatt.
Jag vet också att återfallsrisken bland majoriteten av sexualbrottslingar är låg. Och egentligen är jag tveksam till att människor ska tvingas till vård.
Tvångsvård är inte vård, det är en av RSMH:s viktigaste ståndpunkter och något som jag i vanliga fall ställer mig bakom. Men sexualbrottslingarna utgör ju en fara för oss tidigare offer.
I artikeln i Aftonbladet antyder en jurist att han inte tror att Kapten Klänning skulle begå fler brott för att han är 67 år. Varför skulle åldern vara ett hinder att begå nya brott? Den man som våldtog mig som femåring var säkert 70 år.
Jag är rädd för hur man ser på Kaptens Klännings rätt till frihet. Jag blev deprimerad av att läsa artikeln om hans frigivning och ännu mera skrämd.
Var rädd om er i den inte varsamma verkligheten.
Ha så bra som möjligt!
/Anne-Sofie
RSMH-bloggen 
Hej, Anne-Sofie!
Jag instämmer i att Kapten Klänning fortsatt är en fara för omvärlden och att det är mycket obehagligt att han är fri. Han borde ha fått ett icke tidsbegränsat straff, om det hade varit möjligt. Däremot tjänar det inte mycket till att försöka påtvinga en behandling, som den berörda personen själv motsätter sig. Vård förutsätter frivillighet och förtroende mellan vårdtagare och vårdgivare. Den blir verkningslös utan dessa ingredienser, och det gäller i särskilt hög grad psykiatrisk vård. Vi inom RSMH gör oss själva en verklig björntjänst, om vi fortsätter att förespråka tvångsbehandling, eftersom vi då också förespråkar ett omyndigförklarande av oss själva. Det är, sett från mitt perspektiv, en fullständigt oacceptabel hållning, som vi förr eller senare måste komma ifrån.
Förespråkarna för rättspsykiatrisk tvångsvård framhåller gärna den låga återfallsfrekvensen i brott hos de som döms till tvångsvård jämfört med fängelse som ett bevis på att tvångsvården fungerar och har god effekt. Sanningen är ju i själva verket att rättspsykiatrisk vård fungerar som ett icke tidsbestämt straff och att patienter med återfallsrisk inte släpps ut oavsett hur länge de redan varit inlåsta. Behandlingen med tung medicinering minskar också återfallsrisken då den gör patienten passiv och apatisk och tvångsmedicinering kan numera fortgå efter frigivning genom så kallad öppen tvångsvård. Klientelet på rättspsyk är också ett annat än på fängelserna där flertalet är yrkes- och livsstilskriminella som betraktar fängelsetiden som betald semester och tillfälligt avbrott i den kriminella karriären. Psykiskt sjuka lagöverträdare blir inte friska av att underkastas den så kallade vården bara försatta ur stånd att begå nya brott. Även om det givetvis är bra att förebygga brott så är det inte genom en verksam behandling av den intagne som rättspsykiatrin åstadkommer detta.