Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson

Socialdepartementet och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har nu upptäckt och börjat bekymra sig över, att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa ökar kraftigt. Oron gäller dock inte den ökande ohälsan, utan de ökande kostnaderna i sjukförsäkringen. Redan tidigare har man försökt tvinga tillbaka ”onödigt” sjukskrivna människor i arbete, genom att utförsäkra dem och därmed dra undan deras ekonomiska grund. När detta nu i stor utsträckning har misslyckats – sannolikt i huvudsak för att de sjukskrivna faktiskt har varit sjuka! – blir socialförsäkringsministerns nästa steg, att beordra läkarna att ordinera arbete åt de sjukskrivna. Till stöd för sitt inhopp i läkarrollen hänvisar Ulf Kristersson bl.a. till ett par undersökningar, som enligt honom visar att människor mår bättre och får lättare att återgå i arbete, om de inte blir sjukskrivna. Finns det då någon grund för den typen av tolkningar av de åberopade undersökningarna? Låt oss studera saken närmare.

I den första undersökningen, från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, sägs det att utanförskap från arbetsgemenskap och sociala kontakter riskerar att försämra psykiska ohälsotillstånd. Konstaterandet är i sig inte svårt att instämma i, men det innebär inte per automatik, att sjukskrivning är destruktivt eller att det generellt är bättre att helt eller delvis fortsätta arbeta på sin arbetsplats. I många fall är arbetet den utlösande faktorn för ohälsan, och det skulle då vara direkt kontraproduktivt att tvingas vara kvar i arbetet. Under en sjukskrivning genomförs ofta också behandlingsinsatser, som innefattar sysselsättning och psykosociala aktiviteter. Sjukskrivning innebär därför inte med någon självklarhet ett utanförskap från arbetsgemenskap eller sociala kontakter.

Den andra undersökningen kommer från inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och gäller de insatser som gjorts inom ramen för rehabiliteringsgarantin. Där har man konstaterat, att personer som inte har sjukskrivits har haft en lägre sjukfrånvaro, (vilket förstås, i sig, är en självklarhet!). Man tolkar statistiken som att de som har varit mindre sjukskrivna har haft lättare att återgå i arbete – en från vetenskaplig synvinkel helt grundlös tolkning. Personerna som har genomgått rehabilitering är inte lottade till olika behandlingsinsatser, och de utgör därför inte ett slumpmässigt och likvärdigt urval till insatserna. Tvärtom har insatser och tillstånd bedömts individuellt, och sjukskrivning har därför skett utifrån graden av ohälsa. Det betyder att de med fler eller längre sjukskrivningar helt enkelt har haft en allvarligare ohälsa, vilket ganska självklart har gjort det svårare för dem att återgå i arbete. Med vetenskapsstridiga tolkningar av det här slaget försöker alltså socialdepartementet konstruera argument för att skära i sjukförsäkringen!

Det är slutligen oerhört viktigt att hålla i minnet, att sjukskrivning inte i sig är en behandlingsinsats och att den därför inte heller skall bedömas på sådana grunder. Sjukskrivning är en åtgärd som vidtas, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Tanken att ordinera arbete som behandling är i ett sådant läge direkt bisarr!

/Hannes Qvarfordt