Bowling som återhämtning
Publicerat: mars 18, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Bowling som återhämtning
För cirka 16-17 år sedan, halkade jag in på bowlinghallen, på ett bananskal, som man säger…och det var tack vare en kamrat på RSMH-lokalen. På många konferenser pratas det om ”Meningsfull daglig sysselsättning”…någonstans att vara/gå till…vänner att prata/umgås med…och så vidare…Allt detta har jag, med tiden, hittat just i bowlinghallen!
Bowlinghallen har blivit mitt andra hem, tillsammans med RSMH-lokalen. Jag har också blivit hallens Allt-i-allo. Det kan handla om allt ifrån att gå till mataffären för att köpa mjölk till köket, posta brev eller vara funktionär på tävlingar. Ja, allt! Det kanske inte ger mig så mycket värde i pengar, men känslan att man kan hjälpa till och bidrar, att vara behövd.
Redan från allra första början valde jag att öppet tala om min psykiatriska bakgrund. Det togs emot på ett positivt sätt och sedan så var det bara att bowla, och må bra! Bowlinghallen har generösa öppettider nästan alla dagar på året. När jag kommer ner dit, så är det liksom på mina villkor, både drop-in och drop-out, ingen registrering, inga bestämda tider att hålla. Kort sagt, jag kommer som Kund eller Gäst.
Och här tar man verkligen vara på det friska, det positiva! Det är klart att jag får ta upp och prata om min grundsjukdom ibland. Men eftersom alla är fokuserade på Bowling så finns det inga behov av att älta det negativa. Alla känner alla, alla strävar åt samma mål att bli bättre på bowling, och faktiskt: alla hjälper varandra att bli bättre, utan att konkurrera! Det känns som vi är en enda stor familj. Jag tror man här kan prata om KASAM, Känsla av sammanhang.
Men bowling har kostat pengar ! Utan pengar, hade jag inte kunnat sätta min fot där och utvecklas och komma till den punkt där jag är idag. Pengar är inte allt – men det underlättar…
Ha en trevlig vår!
/Khai Chau
Bipopulär
Publicerat: mars 17, 2014 Sparat under: familj, Jimmie Trevett, Uppväxtvillkor Kommentarer inaktiverade för Bipopulär
I helgen begav jag mig till Malmö och teater Babel för att se humorföreställningen: ”Bipopulär – Vem är egentligen knäpp?”. Det är Hasse Brontén, som medverkat i Ladies Night, Parlamentet med mera, som utifrån att han i över 20 år dolt att hans pappa inte mådde psykiskt bra och tog sitt liv har gjort den. Hasse, som med sitt prat både lockar till skratt och allvar, berättar han tidigare sagt att hans pappa dött av cancer.
Hasse Bronténs föreställning handlar om uppväxten med en pappa som hade diagnosen manodepressiv. Han konstaterar att hans pappa i alla fall hade ”papper på att allt inte stod rätt till jämt”. Han frågar sig i föreställningen vem som egentligen är knäpp. Han raljerar över nutiden och ett samhälle med allt större kontaktlöshet.
Det var fullsatt i lokalen och jag hade en trevlig och tänkvärd kväll. Här kan du läsa mer om föreställningen och vart i landet den ska spelas: http://bronten.com/
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Låt professionella bedöma vårdbehovet
Publicerat: mars 13, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Missbruk, Polisen Kommentarer inaktiverade för Låt professionella bedöma vårdbehovet
Natten till den 5 januari hittades en man död i Falkenberg, efter att tidigare ha blivit tagen av polisen misstänkt för ringa narkotikabrott. Enligt vittnen hade han också uppträtt förvirrat och verkar ha lidit av psykisk ohälsa. Polisen förklarar dödsfallet med att mannen hade skadat sig själv, men omständigheterna är så oklara att RSMH Falkenberg nu har valt att anmäla poliserna som var i tjänst den natten.
Vi vet inget om vad som hände, men faktum är att polisen har skyldighet att föra med sig personer till landstinget om de behöver tillnyktra eller behöver vård. Tidigare var det polisens ansvar att stänga in personer i fyllecell för tillnyktring, men som ett led i att försöka förbättra vården kring missbrukare ligger nu ansvaret för tillnyktring på landstinget, som besitter medicinsk kompetens att avgöra till exempel blandmissbruk.
Med tanke på att antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat alarmerande och är det högsta någonsin så är det extra viktigt att polisen tar sitt ansvar och skjutsar personer till sjukvården om de tycks vara förvirrade, orsakat av drogpåverkan, eller lider av psykisk ohälsa.
Som sagt, vi vet inte vad som hände den 5 januari i Falkenberg. Det kan ha varit så att mannen verkade fullt kapabel att ta hand om sig själv när han lämnade polisstationen och först senare hamnade i en situation där han blev skadad, men det är ett generellt problem i samhället att man inte alltid kontaktar psykiatrin eller sjukvården när detta behövs. Om polismannen inte kan bedöma om en person behöver vård borde det vara mer regel än undantag att låta någon professionell göra den bedömningen.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Tillgång till tillgänglighet – i väntan på vad då ?
Publicerat: mars 10, 2014 Sparat under: Demokrati, Diskriminering, Jimmie Trevett, Personligt ombud | Tags: Tillgänglighet Kommentarer inaktiverade för Tillgång till tillgänglighet – i väntan på vad då ?
Tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning behöver inte i sig vara alltför komplicerat, men lätt och billigt har det aldrig varit. Härav de pinsamma långbänkar och segdragna utredningar som de senaste decennierna präglat frågan på svensk botten. I internationell och europeisk rätt har dock mycket skett de senaste åren för att säkerställa tillgänglighet då man sett detta som nyckeln till att fullt ut kunna ta andra medborgerliga och mänskliga rättigheter i anspråk för människor med funktionsnedsättning.
Nu har till slut proppen lossnat även i det svenska tillgänglighetsarbetet och den svenska regeringen spurtar för att komma ikapp våra europeiska grannländer när det gäller adekvat lagstiftning för att värna det konkreta innehållet i medborgerliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. RSMH med flera inom funktionshinderrörelsen har med rörelse och befrielse noterat att hjulen, nästan ett halvt decennium efter det att promemorian Bortom fagert tal
(Ds 2010:20) lagts på regeringens bord, börjat röra sig.
Men, de forcerade förslag som regeringen nu presenterat har som lagrådet öppet påpekar en del inneboende svagheter. Dels finns märkligt omfattande undantag (läs: kryphål) för de omständigheter som ska föranleda att bristande tillgänglighet inte skulle vara lagstridigt jämte förslagens huvudregel och dels har man måhända överarbetat exemplifieringen av fysiska funktionsnedsättningar och i vilken kontext funktionshinder kan förutses jämfört med vid psykiska funktionsnedsättningar.
Efter snart 50 år som föreningsdemokratisk organisation har RSMH ackumulerat en del kunskap om var det svenska samhället skaver i tillgänglighetsfrågan för människor med psykiska funktionsnedsättningar.
Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som i samhället står till buds för den med psykiska funktionsnedsättningar borde vara mer tillgängliga, inte minst genom möjlighet till konkret individanpassning, och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi eller ekonomiska prioriteringar. Särskilt allvarlig är därför lagrådets kritik av de kryphål i lagen regeringens förslag lämnar när det gäller verksamhetsutövares ekonomiska situation eller civilrättsliga förpliktelser genom avtal eller motsvarande.
När det gäller att, genom exemplifieringar i såväl den allmänna motiveringen som författningskommentaren, tydliggöra de gränssnitt och förutsättningar som för människor med olika psykiska funktionsnedsättningar riskerar att resa funktionshinder är, precis som lagrådet påpekar, regeringens underlag en smula torftiga. Men, detta är heller inte alltid helt lätt att översiktligt och pedagogiskt illustrera. Det kanske främsta tillgänglighetshindret för människor med psykisk ohälsa rör emotionella svårigheter: rädsla, ångest, självförakt osv. där motpartens kunskap, kontinuitet och bemötande kan vara avgörande för att inte tillgänglighetshinder ska uppstå. Men, psykisk ohälsa kan också i vissa fall leda till nedsatt kognitiv förmåga vilket ställer ytterligare krav på utformning av adekvat tillgänglighet.
Ett försök till illustration, utifrån frågan om hjälpmedel, har RSMH gjort för något år sedan. En spännande parantes är annars vår pågående samverkan med Funka Nu AB (inom ramen för deras forskningsuppdrag kring tillgänglighet) i syfte att på ett strukturerat sätt belysa tillgänglighetsfrågorna ur perspektivet psykiska funktionsnedsättningar.
En fristående grupp professionella i det allmännas tjänst med motsvarande insyn är annars givetvis de Personliga Ombuden i Sverige. Tyvärr har de senare haft svårt att få föra fram sin konstruktiva systemkritik på nationell nivå utan främst hänvisats till kommunala arenor vilket påtagligt utarmat den övergripande diskursen om tillgänglighet för människor med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Går Socialstyrelsen industrins ärenden?
Publicerat: mars 6, 2014 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, makt, Medicin, Schizofreni 1 kommentar
För en tid sedan kritiserade förbundsordförande Jimmie Trevett på ett förtjänstfullt och diplomatiskt sätt Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för läkemedelsbehandling vid psykotiska tillstånd. Som enskild ”tyckare” inom RSMH kan jag kosta på mig att vara lite skarpare i tonen.
I riktlinjerna sägs följande:
”Kontinuerlig antipsykotisk läkemedelsbehandling minskar risken för självmord och är en förutsättning för att undvika akuta skov och för att kunna rehabilitera och återintegrera personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd i samhället. Utan antipsykotisk läkemedelsbehandling är det i regel omöjligt för dem som drabbas att leva ett normalt liv.”
Påståendet motsägs av erfarenheter av behandling med psykosociala metoder sedan åtminstone ett århundrade tillbaka. Sådana fallbeskrivningar har avsatt en omfattande litteratur, som uppenbarligen har gått Socialstyrelsens ”experter” fullständigt förbi. Jag erbjuder här mina läsare ett antal internet-länkar, där olika former av källor kan studeras:
Från författaren och dokumentärfilmaren David Macklers hemsida
Skrift om återhämtning av Alain Topor och Klas Sundström
Hemsidan för ”The International Society for Psychological and Social Approaches to Psychosis”
Vidare vill de föreslagna riktlinjerna införa uppföljningsmått av typen: ”Andel personer med antipsykotiska läkemedel vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd” där man anger ”Hög andel önskvärt”. Eftersom det finns ett flertal andra behandlingsformer med god evidens, står ett sådant mått direkt i strid mot vad som sägs i hälso- och sjukvårdslagen (HSL 3a §):
”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.”
Därutöver kan läkemedelsbehandlingens förträfflighet starkt ifrågasättas utifrån ett antal avslöjanden och utvärderingar, som gjorts den senaste tiden. Det har bland annat visat sig att läkemedelsbolagen ofta avstår från att publicera studier, som visar dåliga resultat för deras preparat. Läkemedlen framstår därmed som betydligt effektivare än de i verkligheten är. Likaså underskattas läkemedlens biverkningar. Alternativt tillskriver man ”sjukdomen” sådana besvärande symtom, som egentligen är ett resultat medicinernas biverkningar.
Jag uppmanar mina läsare att ta del av vad chefen för den nordiska delen av Cochrane-institutet, Peter Gøtzsche, vetenskapsjournalisten Robert Whitaker och forskaren Ben Goldacre har att säga om läkemedelsforskning och psykofarmaka:
Krönika av Peter Gøtzsche i danska Politiken
Peter Gøtzsche föreläser utifrån sin bok ”Deadly Medicines and Organised Crime”
Robert Whitakers bok ”Anatomy of an Epidemic”
Ben Goldacre föreläser om dolda läkemedelsstudier
/Hannes Qvarfordt
Gör något med händerna
Publicerat: mars 4, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 4 kommentarer
Det kan vara en otrolig avkoppling för hjärnan när vi sysselsätter oss med händerna, rent mekaniskt!
Jag brukar spela bowling, faktiskt, denna ädla sport att fälla käglor. Kanske ligger det en dold krigisk känsla bakom, lusten att ”förstöra/rasera”, fast här är det under kontrollerade former förstås.
Andra sätt kan vara: plocka återvinningspapper, hänga tvätt, stryka kläder, diska, knappa på datorn, träna (kampsport, om man orkar).
/Khai Chau
Ny bedömning av samma människa
Publicerat: februari 28, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Diagnos, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Ny bedömning av samma människa
Idag var jag på ett läkarbesök. Meningen med läkarbesöket var att jag skulle få ett nytt intyg till Försäkringskassan. Jag kommer bli 30 år i sommar och då går min aktivitetsersättning ut, enligt dagens regler. Då måste jag få ett nytt läkarutlåtande eller intyg som beskriver min arbetsförmåga och diagnoser samt svårigheter.
Jag har fasat detta besök i många månader nu. När jag fick först reda på att jag måste be om nytt intyg blev jag inte så orolig. Men när min kontaktperson på Försäkringskassan började förklara vad detta skulle innebära knöt sig alla mina inälvor i magen. Det var här som min ångest inför att fylla 30 år började. Inte för att jag befinner min någon 30 års kris, inte var det för att jag var ogift och utan barn. Det handlade inte ens om någon rädsla för att bli äldre. Helt plötsligt ändrades spelets regler.
Nu ska läkaren sätta sig ner med mig och dra fram sin magiska spåkula. Läkaren ska inte längre bedöma mig två år åt gången utan ska nu helt plötsligt spå in i framtiden. Detta ska resultera i en dom som följer mig livet ut. Jag blev rädd, ledsen och framför allt arg. Den oron och ångesten som väcktes just i detta ögonblick berodde på att jag känner mig själv så pass väl att jag förstod att detta inte var möjligt.
Dels för att jag helt plötsligt vid 30 år inte skulle uppleva något mirakulös tillfrisknande. Alla mina symptom och svårigheter skulle följa med mig fastän jag blev 31. Och dels för att varken jag eller någon annan där ute är så okomplicerad som människa att man kan be en läkare som man aldrig träffat innan göra en bedömning på en timma som kommer följa med en för resten av livet. Jag kände mig överkörd av systemet och alla lagar som nu ändrades. Min ålder är snart 30 men mina diagnoser står kvar.
Hur mycket jag än försöker rehabilitera mig själv vet jag att det aldrig kommer vara så enkelt som att bestämma att jag regelbundet och konstant kommer ligga på en arbetskapacitet på till exempel 30 procent livet ut. Mitt liv ser annorlunda ut. Jag kämpar mellan att kunna jobba 110 procent men samtidigt behöver jag vila 110 procent. Vissa månader kan jag inte jobba alls, andra flyter på. Jag kände att vad jag är, gör och vilka lagar som än måste följas på försäkringskassan, så tänker jag inte placeras i ett fack! Jag behöver köpa mig tid!!
Det var även här som jag insåg att Försäkringskassans kriterier och lagar som berör sjukersättningen inte är anpassad för folk med psykiska funktionshinder. Den är mest anpassad för somatiska åkommor, så som slitage på kropp på grund av olycka på jobbet eller monotont utförande av arbetsuppgifter. Dessa skador brukar vara konstanta och vara livet ut. För när en människa med en ryggskada ber läkaren skriva intyg är det inte så svårt för han eller henne att dra fram sin magiska kula och spå.
Det är nog lite svårare att återhämta sig från en somatisk diagnos som kan vara livet ut. Detta är sällan inte fallet med psykiska diagnoser. Vi har alla olika diagnoser som yttrar sig olika hos olika människor. Hos vissa av oss yttrar sig diagnoserna ungefär lika livet ut, andra lever i en ständig förändring och balansgång, förändring där man dagligen kan pendla från en sinnesstämning till en annan och balans mellan att välja saker som på sikt kan göra oss bättre som att säga nej lite oftare och inte ta på sig mer än vad man klarar.
Ibland kan vissa av oss jobba regelbundet men ibland hamnar vi i djupa depressioner. Inget är självklart när det gäller psykiatriska åkommor. Med denna insikt fick jag panik. Jag förstod att jag inte kan leva upp till kraven som nu ska ställas. Jag insåg fort att jag kan bli lidande om man inte tar hänsyn till att just jag kan svänga från okej arbetsförmåga till ingen alls. Jag blev livrädd att bli inskriven på arbetsförmedlingen.
Inte för att jag var rädd för att jobba utan för att jag blev rädd att jag skulle tvingas ta ett jobb som så småningom skulle resultera i ännu ett sjukhusinlägg, ännu ett misslyckande. Alla dessa domedagstankar som jag är bra på att skapa, men kanske var det inte så himla konstigt att jag blev och ännu är rädd. Det handlar om min ekonomi och rätten till att rehabilitera mig själv i min egen takt.
Idag var jag på detta sen länge fruktade läkarbesöket. Och som vanligt var det en helt ny läkare, en som aldrig hade träffat mig innan. Läkarbesöket gick väldigt bra och jag måste erkänna att jag är rätt nöjd, nu återstår bara oron över vad Försäkringskassan kommer att fatta för beslut.
Jag vill inte leva på bidrag resten av mitt liv. Jag vill inte heller slängas ut i arbetsmarknaden utan att vara redo. Jag önskar att jag slapp känna rädslan och oron inför mötet med Försäkringskassan. Och jag önskar att man tror på mig. Jag vill inte känna mig begränsad av ett beslut som kommer leda till en livslång sjukskrivning. För rädslan finns att om man börjar jobba blir man av med sin ersättning. Jag vill ha en frihet att våga prova att jobba utan att min ekonomi blir lidande på det. Jag önskar saker var lite mindre komplicerade, lite så som Försäkringskassan tror att de är.
Tänk om det vore så enkelt som att nu är jag lite nere, då får jag medicin och nu mår jag bättre och helt plötsligt är botad. Men så är det inte. Alla människor är individer och vi behöver olika långt tid på oss att komma tillbaka till livet, till vardagen och jobbet. Vi behöver olika långt tid för att dels förstå oss själva och lära oss hur vi fungerar men även förstå hur man på bästa sätt kan försöka leva ett så normalt liv som det bara är möjligt trots de svårigheter diagnoserna orsakar i vår vardag, jobb är inget undantag.
Jag behöver köpa mig tid. Speciellt när min läkare säger att man har felmedicinerat mig och att i mina journaler står det att jag har personlighetsstörning och tendens till Bipolär sjukdom. Något som man under alla dessa år påpekat men i senare skede missat att följa upp men något som denna läkare såg och påpekade. Hennes diagnos: bipolär sjukdom typ två. Helt plötsligt måste jag försöka förstå mig själv på nytt. Helt plötsligt behöver jag ändra mediciner. Och helt plötsligt gick jag ut rummet men en ny diagnos i handen.
/Paulina Tarabczynska
Några tankar om hälsa och att gå till gå
Publicerat: februari 26, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett 2 kommentarer
Att förhålla sig till sin egen kropp, sitt fysiska mående och värna, vårda och utveckla sin fysiska hälsa är inte alltid lätt. Mycket i våra liv drar oss åt andra håll och undergräver den kraft och förmåga vi, likt alla andra, nog besitter inom oss själva. En del av det vi gör eller utsätter oss för i syfte att värna vår psykiska hälsa försvårar dessutom drastiskt våra möjligheter till en god fysisk dito.
En Friskvårdsbok som RSMH publicerade för något år sedan inleddes med en handfast drastisk varning:
”En varning till dig som använder läkemedel för schizofreni, manodepressiv sjukdom och andra psykiatriska funktionsnedsättningar. Du uppmanas att vara observant på tecken som diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar samt rubbade blodfetter.”( S 4 Friskvård & livsstilsfrågor – Vägen mellan medicin, biverkningar och hälsa, RSMH, 2009)
Inte så muntert kanske i sig, men en pedagogisk avstamp för att lyfta det man i sin vardag rent praktiskt – efter ork och förmåga – kan försöka göra för att värna, vårda och utveckla sin fysiska hälsa även om man mår psykiskt dåligt eller genom ordinerade läkemedel brottas med biverkningar och bieffekter som rider ens kropp som en mara. Att inte passivt självhatande fastna framför TV-Shops utbud av dyrt metallskrot presenterat av slanka, solbrända muskelpaket med bländvita leenden, utan istället att gå ut i vårsolen på egna kalvben. Med en kompis eller till en kompis. På strövtåg till ingenstans eller med karta och kompass. Huvudsaken att man för egen maskin rör sig utomhus en stund under dygnets ljusa timmar. Det kan låta löjligt, men jag vet så oerhört många som utan detta skulle behöva falla tillbaka på sömnpiller och ökade doser av både det ena och det andra.
Vad jag försöker säga är kanske främst att det kan vara enklare att bara försöka hitta ut och igång utan alltför stora förberedelser (inköp av utrustning, träningskort, tidbokningar, osv) och med det som bas gå vidare. Väl mött därute.
Jimmie Trevett
På gång med RSMH
Ändrad syn på svaghet
Publicerat: februari 19, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 4 kommentarer
Ju tryggare vårt samhälle blir, desto mer växer förakt för det ”svaga”. Det ges inte tillräckligt med tid, resurser för att sörja, bearbeta, rehabilitera… det ska helst ske rekord-snabbt! Varför kan man inte bara låta saker och ting vara som de är, låta dem utvecklas i egen takt? Då blir det också mycket bättre i längden! ”Don´t push the river – let flow by itself!”
Först när man accepterat saker och ting, då går det också mycket lättare att hantera dem. Framför allt den som blivit drabbad av psykisk sjukdom, måste tillåta sig själv att vara i det tillståndet, åtminstone för en tid. ”Äkta skärpa kommer utan möda!”
När man slappnar av, tänker man också bättre – och kroppen fungerar över huvudtaget bättre då också. Det är fullt med intolerans och fördomar mot psykisk ohälsa ute i samhället, men det är inte därute som vi ska börja förändra – det är inom oss själva! Då får vi den bästa kontrollen över vår situation.
/Khai Chau
Arbete och psykisk ohälsa
Publicerat: februari 14, 2014 Sparat under: Arbetsmarknad, Fredrik Gothnier, Henrik Larsson, studier 2 kommentarer
Regeringen har fört en politik för att få även personer med psykisk ohälsa ut i arbetslivet. Vi anser att tanken bakom politiken varit bra. Även personer med psykisk ohälsa vill, och kan, många gånger arbeta. Att arbeta är en del i återhämtning från psykisk ohälsa. Personer med långvarig psykisk ohälsa lever många gånger på bidrag. Lön för utfört arbete stärker individen och är ett välkommet tillskott i kassan. Att kunna unna sig något i slutet av månaden är också bra för den psykiska hälsan. (Till skillnad från att alltid behöva oroa sig för ekonomin. Det leder ofta till att man mår sämre psykiskt) Om personen med psykisk ohälsa återhämtar sig så pass att denne kan arbeta blir samhällskostnaderna också mindre. Arbetet måste dock vara anpassat efter förmågan.
Psykisk ohälsa kan leda till psykisk funktionsnedsättning. Det är inte alla med psykisk ohälsa som har en funktionsnedsättning. Det senaste året har det funnits ett projekt som heter IPS- projektet som har syftat till att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få hjälp att söka arbete, studier eller praktik på den reguljära arbetsmarknaden. Vi anser att regeringens försök att få personer med psykisk ohälsa i arbete varit behäftade med brister som grundar sig på dålig kunskap om målgruppen. Vi vill med denna skrivelse vidarebefordra kunskap om psykisk ohälsa och arbete.
Psykisk ohälsa och arbete- några synpunkter.
Man insjuknar ofta i psykisk ohälsa i unga år varpå sjukskrivning ofta blir följden. Efter insjuknandet följer ofta några kaotiska år innan man börjar få ordning på tillvaron igen. Under den tiden kan man normalt inte arbeta. När man börjar få ordning på tillvaron igen så kanske man känner sig beredd och vill arbeta igen.
När personer som har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa i några år försöker komma tillbaka till arbetslivet igen finns det att antal försvårande omständigheter som det krävs kunskap om. Här behöver lagstiftningen förändras för att göra det lättare för personer med sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa att komma tillbaka till arbetslivet.
Studier
Det första problemet man ställs inför är att om man vill omskola sig och studera och har aktivitets- eller sjukersättning är att man inte är berättigad till studiemedel eller studiebidrag på universitetet och högskola och i allmänhet inte har råd att studera. Man kan inte heller vara säker på att handläggaren på Försäkringskassan tillåter en att studera. Det är ett beslut som varje handläggare får ta efter eget tycke. Vi har kännedom om fall där den sjukskrivne för psykisk ohälsa har velat studera men nekats studera. Istället har handläggaren velat få den sjukskrivne för psykisk ohälsa i arbete med ett lågkvalificerat arbete som individen inte har motivation för.
Vi vill föreslå att man ska vara berättigad till studiebidrag om man har sjukersättning eller aktivitetsersättning samt att Försäkringskassan tillåter personen med psykisk ohälsa att utbilda sig utan några krav för att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden.
I landet pågår ett projekt som kallas IPS- projektet som går ut på att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få möjlighet att ta del av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Tanken är att de ska arbeta så mycket de vill och orkar med. Många väljer att försöka arbeta deltid. Många av de här personerna har problemet att de mår bra nästan hela året men mår dåligt och kan inte arbeta en eller två månader per år. Det betyder att de är i stånd att arbeta säg tio månader per år och mår dåligt och inte kan arbeta två månader per år. Problemet är att de inte vet i förväg vilka månader de kommer att må dåligt och då vara borta från arbetet. Då kan det vara svårt för en arbetsgivare att anställa. Personen får en lön när denne arbetar och bidragen från Försäkringskassan sänks eller upphör helt beroende på om man arbetar heltid eller deltid under samma tid. Vad händer då när personen med psykisk ohälsa börjar må dåligt?
Vi föreslår att arbetsgivaren ska få bidrag för den anställde med psykisk ohälsa när denne mår dåligt och är borta från arbetet samtidigt som den sjuke återgår till att leva på bidrag igen under den tiden. Sedan kan man återgå till arbetet igen.
Oro för ekonomin
Personer med psykisk ohälsa som är sjukskrivna och lever på bidrag, men vill arbeta, kan vara rädda för att förklaras arbetsföra av Försäkringskassan när de arbetar. Men om de insjuknar igen och förlorar arbetsförmågan kan de stå utan både lön eller sjukersättning/aktivitetsersättning. Detta är ett orosmoment. Risken att börja må dåligt under pågående arbete medför rädslan att stå utan försörjning under en period då man dessutom kanske inte orkar ta del av vardagliga aktiviteter, och inte heller orkar med proceduren att söka bidrag. Följderna kan bli allvarliga, såsom vräkning.
Vi föreslår att det ska bli lättare att både arbeta med aktivitetsersättning samt att det ska bli lättare att återfå aktivitetsersättningen om man blir sjuk utan att rädslan ska finnas att förlora bidragen helt.
/Fredrik Gothnier
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.