Bowling som återhämtning

För cirka 16-17 år sedan, halkade jag in på bowlinghallen, på ett bananskal, som man säger…och det var tack vare en kamrat på RSMH-lokalen. På många konferenser pratas det om ”Meningsfull daglig sysselsättning”…någonstans att vara/gå till…vänner att prata/umgås med…och så vidare…Allt detta har jag, med tiden, hittat just i bowlinghallen!

Bowlinghallen har blivit mitt andra hem, tillsammans med RSMH-lokalen. Jag har också blivit hallens Allt-i-allo. Det kan handla om allt ifrån att gå till mataffären för att köpa mjölk till köket, posta brev eller vara funktionär på tävlingar. Ja, allt! Det kanske inte ger mig så mycket värde i pengar, men känslan att man kan hjälpa till och bidrar, att vara behövd.

Redan från allra första början valde jag att öppet tala om min psykiatriska bakgrund. Det togs emot på ett positivt sätt och sedan så var det bara att bowla, och må bra! Bowlinghallen har generösa öppettider nästan alla dagar på året. När jag kommer ner dit, så är det liksom på mina villkor, både drop-in och drop-out, ingen registrering, inga bestämda tider att hålla. Kort sagt, jag kommer som Kund eller Gäst.

Och här tar man verkligen vara på det friska, det positiva! Det är klart att jag får ta upp och prata om min grundsjukdom ibland. Men eftersom alla är fokuserade på Bowling så finns det inga behov av att älta det negativa. Alla känner alla, alla strävar åt samma mål att bli bättre på bowling, och faktiskt: alla hjälper varandra att bli bättre, utan att konkurrera! Det känns som vi är en enda stor familj. Jag tror man här kan prata om KASAM, Känsla av sammanhang.

Men bowling har kostat pengar ! Utan pengar, hade jag inte kunnat sätta min fot där och utvecklas och komma till den punkt där jag är idag. Pengar är inte allt – men det underlättar…

Ha en trevlig vår!
/Khai Chau