Jag vet att du kommer att lämna mig

Någonstans vet jag redan att du kommer lämna mig, om det nu inte är så att du skulle vänja dig vid mina påstridiga kontaktförsök via sms eller telefon. Skulle du nu acceptera min person, det vill säga den person som känner alla känslor lite väl mycket, ja då skulle du kanske inte lämna mig, då du faktiskt ser till all den kärlek jag kan ge och uttrycka, men då skulle jag högst troligt lämna dig istället! 

Den här texten skildrar en grov generalisering av mina relationserfarenheter. Jag har valt att fokusera på en slags tragikomisk vinkel av min historia av kärlek och förälskelse. Jag har tyvärr i efterhand insett att min förståelse, eller min mentalisering, brustit ett x-antal gånger i mina relationsförsök. Jag har inte förstått idén om att jag varit för påstridig och snabb. Ibland kanske jag har förstått men inte velat lägga band på mig, även om risken för att han skulle tröttna på mig varit överhängande stor.  

Jag vet inte om det handlar om en störning eller om det bara är bristen på impulskontroll (vilket å andra sidan kan liknas vid störning i någon mening) men att vara konsekvent och hålla på mina känslor har varit nästintill omöjligt.  

Detta blir som ett slags ”erkännandebrev” till dessa killar som jag skrivit till under årens lopp, där jag inte förstått eller velat förstå deras ointresse gentemot mig. Det är ett erkännande med en bitter eftersmak, i den mening att jag skäms över hur jag betett mig. Vad jag kan komma ihåg har jag väl inte betett mig ohövligt på något vis, det handlade mer om att jag inte förstått hinten i signalen eller uteblivandet av en eventuell signal.  

Min ensamhet har under åren blivit en slags skyddsmur för mig själv, jag har intalat mig själv att ensamheten paralyserar mitt väsen. Att ensamheten resulterar i ett sökande till destruktivitet och att den också aktiverar en spaning i hur jag kan eliminera tiden med mig själv allena. Den här spaningen har i sin tur resulterat i oräkneliga sms till killar/män i min närhet, om denne eventuellt ville komma över för att hålla mig ”sällskap”. ”Sällskap”? Vad är sällskap då? Närhet, något som jag inte tycktes få från mina allra närmaste tjejkompisar, åtminstone inte på det sättet jag eftersträvade.  

Någonstans vet jag redan att du kommer lämna mig, om det nu inte är så att du skulle vänja dig vid mina påstridiga kontaktförsök via sms eller telefon. Skulle du nu acceptera min person, det vill säga den person som känner alla känslor lite väl mycket, ja då skulle du kanske inte lämna mig, då du faktiskt ser till all den kärlek jag kan ge och uttrycka, men då skulle jag högst troligt lämna dig istället! Jag verkar föredra destruktiva, snabba förbindelser där jag återkommande lämnas i ovisshetens mörker efter ännu ett uppbrott åsamkat av ihärdighet.  

”Vill du ha mig? Vill du ha mig frågade jag?! Säg det då! Svara snälla! Jag lovar att jag inte ska höra av mig något mera! Hallå är du kvar?”  

/Livya Nordberg



Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s