Verkställande av intelligens: Att smutta, sippa och skriva samtidigt

På senare tid har min psykiska ohälsa bokstavligen infekterat mitt huvud mer än någonsin tidigare. På gott och ont börjar jag inse hur djupt rotad min problematik ligger, att den praktiskt taget ligger begravd under ett årtiondes helt skilda händelser. För att bryta upp i detta krävs det från min sida förändring och viljestyrka. Är det så jävla svårt verkligen? Svaret är ja, annars hade jag ju redan tagit mig ur den här situationen. Men varför? Varför är det så svårt att lämna den inrutade vardagen när man så innerligt vet att roten till destruktiviteten kommer ur destruktiviteten själv.  

Jag behöver samtidigt påminna mig själv om mina goda kvaliteter, det som gör mig framgångsrik. Kanske är det språket som är min kvalitet eller så är det min ihärdiga känsla för analys, möjligen en kombination av båda två. Jag har precis i skrivande stund avstyrt ett destruktivt möte med en man, jag sa nej även då mitt gamla väsen skrek ja. Den inrutade vardagen blir på så vis, sakta men säkert, förhoppningsvis mer uppluckrad och genom detta, enklare att hantera på längre sikt.  

Tror att de flesta av oss människor har samma kapacitet av intelligens, med den enda skillnaden att intelligensen fördelats ut på olika sätt beroende på vem du är. Jag skulle med handen på hjärtat se mig själv som väldigt skarpsinnad på ett flertal områden, kanske skulle jag till och med kunna utklassa många inom en rad av olika specifika fält. Problemet med detta är att mina resurser möjligen slutar där i viss mån, jag kan föra en diskussion under ordnade former men blir det för mycket folk så tappar jag bort mig själv i massan. Jag kan mycket om lite, därefter blir det emellanåt blankt och känslan av hopplöshet infinner sig ganska omgående. Att jag som 25-åring inte ser till mina mest basala behov, att jag inte tar vara på mina kvaliteter och rättigheter frustrerar mig till det yttersta. Jag kan ta hand om mig själv men energin som jag gör slut på från idé till verkställande och sedermera genomförande känns sällan värt besväret. Resultatet blir mig, sittandes i morgonrock, framför min datorskärm alternativt mig framför en tv-skärm tittandes på tv-serier som jag ibland redan sett. Resultatet att få mig att gå ut, röra på mig, städa mitt rum, allt det där som ”alla” andra gör, försvinner bort. Istället blir jag lämnad med alla måsten som i sin tur för med sig trötthet och håglöshet, det är en väldigt komisk paradox att jag inte bara gör det jag borde göra, när jag ändå hela tiden tänker på vad jag skulle behöva göra, varför gör jag det inte bara?!  

På köksbordet framför mig står det fortfarande en skål, osthyvel, smörkniv och glas från morgonens frukost. På köksbordet står också en halvt uppdrucken kopp med kallt kaffe som jag sippar på då och då medan jag nu sitter och skriver. På köksbordet ligger det en dosa med snus, varpå en prilla ligger utanför dosan eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill snusa eller inte, jag för upp den under läppen ibland och sen tar jag ur den för att åter lägga den på locket. Inte vill jag slänga prillan, den är ju knappt använd, låt oss säga att jag smuttar snus och sippar kaffe medan jag skriver krönika. Smutta, sippa, skriva, det får bli ett bra avslut för dagens funderingar och tankar. Ha en fortsatt fin dag/kväll, ett fortsatt bra liv/död och ”efterliv”, ha det bra på alla vis du kan oavsett stadium i livet och tidsperiod!  

/Livya Nordberg