Viktiga principfrågor i skugga i patientmaktutredning

Patientmaktsutredningen har nu kommit med sitt delbetänkande ”Patientlag” (SOU 2013:2). Utredningen lämnar här bland annat ett välkommet förslag till en ny patientlag. Den föreslagna lagen ska öka patienternas rättigheter i vården. Exempelvis ska det bli lättare att få en second opinion vid allvarlig eller livshotande sjukdom. Landstinget får en skyldighet att erbjuda en andra bedömning inom det egna eller i annat landsting. Notan för resa över länsgräns och individuella merkostnader verkar dock utredaren mena att individen ska stå för själv för att det annars finns risk för missbruk. Inte helt självklart för en förtidspensionär på existensminimum, tänker jag.

Utredningen föreslår att den nya lagen ska träda i kraft den 1 januari 2015.
Sverige har tidigare inte haft en särskild patientlagstiftning. I och med den föreslagna nya lagen blir centrala bestämmelser om patientinflytande och krav på hälso- och sjukvården förhoppningsvis mer överskådliga. Men, det positiva i förslaget åsido finns det delar av maktstrukturen man kanske inte riktigt har gått till botten med.

Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är väl medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen. Läkare inom psykiatrin har nämligen makt att besluta om frihetsberövande och tvångsåtgärder för sina patienter.

Man kan utöva omedelbar fysisk makt gentemot patienter inom psykiatrin då man tillgriper polishandräckning för att få patienten till sjukhus eller vid tvångsåtgärder och tvångsbehandling under vården. Makten blir mot den bakgrunden dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Det vill säga makten döljs då patienten vet att personalen kan tillgripa tvång och därför inte öppet protesterar mot de former av vård eller insatser som erbjuds i första hand.

Det finns givetvis normalt sett ingen avsikt från personal inom psykiatrin att utöva makt för maktens egen skull, men en vårdsituation som för utomstående inte tycks rymma någon form av maktutövning, kan det på grund av konverteringsmaktens karaktär (möjligheten att tillgripa tvång), ur patientens synpunkt upplevas som tvingande tillsägelser snarare än erbjudna alternativ. Även vid åtgärder som ytligt sett tycks ske i samförstånd kan den latenta makten vara högst närvarande för patienten.

Utredningen lägger fram flera förslag om bland annat information, patientinflytande, delaktighet och medverkan, rätten till förnyad medicinsk bedömning, samt en nationell vårdgaranti. Man föreslår bland annat att patienter ska kunna välja offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet. Men, valfrihet och second opinion är fortfarande i mångt och mycket främmande fåglar inom psykiatrisk vård i Sverige. Frågan är om utredningens förslag kommer påverka detta i någon större utsträckning.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH