Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson
Publicerat: maj 28, 2013 Postat i: Hannes Qvarfordt, Socialförsäkringen 2 kommentarer »
Socialdepartementet och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har nu upptäckt och börjat bekymra sig över, att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa ökar kraftigt. Oron gäller dock inte den ökande ohälsan, utan de ökande kostnaderna i sjukförsäkringen. Redan tidigare har man försökt tvinga tillbaka ”onödigt” sjukskrivna människor i arbete, genom att utförsäkra dem och därmed dra undan deras ekonomiska grund. När detta nu i stor utsträckning har misslyckats – sannolikt i huvudsak för att de sjukskrivna faktiskt har varit sjuka! – blir socialförsäkringsministerns nästa steg, att beordra läkarna att ordinera arbete åt de sjukskrivna. Till stöd för sitt inhopp i läkarrollen hänvisar Ulf Kristersson bl.a. till ett par undersökningar, som enligt honom visar att människor mår bättre och får lättare att återgå i arbete, om de inte blir sjukskrivna. Finns det då någon grund för den typen av tolkningar av de åberopade undersökningarna? Låt oss studera saken närmare.
I den första undersökningen, från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, sägs det att utanförskap från arbetsgemenskap och sociala kontakter riskerar att försämra psykiska ohälsotillstånd. Konstaterandet är i sig inte svårt att instämma i, men det innebär inte per automatik, att sjukskrivning är destruktivt eller att det generellt är bättre att helt eller delvis fortsätta arbeta på sin arbetsplats. I många fall är arbetet den utlösande faktorn för ohälsan, och det skulle då vara direkt kontraproduktivt att tvingas vara kvar i arbetet. Under en sjukskrivning genomförs ofta också behandlingsinsatser, som innefattar sysselsättning och psykosociala aktiviteter. Sjukskrivning innebär därför inte med någon självklarhet ett utanförskap från arbetsgemenskap eller sociala kontakter.
Den andra undersökningen kommer från inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och gäller de insatser som gjorts inom ramen för rehabiliteringsgarantin. Där har man konstaterat, att personer som inte har sjukskrivits har haft en lägre sjukfrånvaro, (vilket förstås, i sig, är en självklarhet!). Man tolkar statistiken som att de som har varit mindre sjukskrivna har haft lättare att återgå i arbete – en från vetenskaplig synvinkel helt grundlös tolkning. Personerna som har genomgått rehabilitering är inte lottade till olika behandlingsinsatser, och de utgör därför inte ett slumpmässigt och likvärdigt urval till insatserna. Tvärtom har insatser och tillstånd bedömts individuellt, och sjukskrivning har därför skett utifrån graden av ohälsa. Det betyder att de med fler eller längre sjukskrivningar helt enkelt har haft en allvarligare ohälsa, vilket ganska självklart har gjort det svårare för dem att återgå i arbete. Med vetenskapsstridiga tolkningar av det här slaget försöker alltså socialdepartementet konstruera argument för att skära i sjukförsäkringen!
Det är slutligen oerhört viktigt att hålla i minnet, att sjukskrivning inte i sig är en behandlingsinsats och att den därför inte heller skall bedömas på sådana grunder. Sjukskrivning är en åtgärd som vidtas, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Tanken att ordinera arbete som behandling är i ett sådant läge direkt bisarr!
/Hannes Qvarfordt
Är arv smakligare än miljö?
Publicerat: april 22, 2013 Postat i: Biologiskt synsätt, brukare, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Uppväxtvillkor 8 kommentarer »
Att genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.
Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)
Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.
Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.
Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!
/Hannes Qvarfordt
Det psykiatriska gen-spöket går igen
Publicerat: mars 18, 2013 Postat i: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 16 kommentarer »
Eftersom det inte minst den senaste tiden har regnat ned forskningsstudier, som vill nagla fast den psykiska ohälsan i det genetiska sjukdomsspektrumet, finns det anledning att åter granska hur stabil grund man har för sina påståenden. Bland de nya studier som har refererats i medierna finns den som hävdar, att flera av de vanligaste, psykiatriska tillstånden har gemensamma, genetiska orsaker, och den som gör gällande, att en särskild genvariant ligger bakom psykos hos bipolära patienter. Ger då fynden grund för att uttrycka sig på det beskrivna sättet. Jag påstår att de inte gör det och att forskarna gör övertolkningar, som passerar gränsen för vad som kan kallas vetenskap.
De studier som på löpande band presenteras har i stort sett alla samma karaktär. Man upptäcker någon eller flera oftast mycket vanligt förekommande genvarianter, som i olika grad är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa av något slag. Därur drar man slutsatsen, att genvarianterna markerar sårbarhet för att utveckla psykisk sjukdom. Det händer till och med att man påstår, att fynden visar att generna orsakar sådan sjukdom. Låt oss då se om de har rätt.
Genvarianterna är, som sagt, oftast mycket vanligt förekommande i befolkningen. Det innebär att det blir svårt att beskriva dem som ”genetiska avvikelser” som ”predisponerar” för psykisk sjukdom. Det handlar snarare om genetiska uttryck inom den mänskliga normalvariationen, som därmed kan avspegla normala och kanske till och med viktiga egenskaper hos stora delar av befolkningen. Om egenskaperna inte självklart kan betraktas som ”sjukliga”, är det heller inte givet att de bör motverkas med biokemisk behandling.
Vidare är korrelationen mellan genvarianterna och psykisk ohälsa ofta relativt svag, vilket innebär att det finns många människor med generna men utan ohälsa och likaså många människor utan generna men med ohälsa. Annorlunda uttryckt är genvarianterna varken tillräckliga eller nödvändiga för att ohälsan skall uppstå. Det krävs andra påverkansfaktorer, vare sig en människa har generna eller inte. Det betyder – strikt logiskt – att generna inte är orsaken till ohälsan!
Den slutsats man möjligen kan dra av studier av det här slaget är att helt vanliga människor av olika skäl – bland annat genetiska – är olika känsliga för påverkan från destruktiva krafter i miljön. Därmed borde forskningen huvudsakligen inriktas mot att identifiera dessa miljöfaktorer, snarare än att upptäcka ”riskgener” inom den mänskliga normalvariationen.
/Hannes Qvarfordt
Samverkan till döds
Publicerat: februari 6, 2013 Postat i: Hannes Qvarfordt, Samverkan 5 kommentarer »Frågan om att som förening/förbund agera på egen hand för sina intressen, eller att i stället samverka med närliggande föreningar/förbund, är alltid en svår avvägning. I första fallet kan man vara sina ideal trogen, men man får då också konkurrera med andra föreningar, som följer sina egna helt eller delvis avvikande ideal. I andra fallet vinner man en gemensam och starkare röst, men man tvingas också kompromissa med sina ideal. Ibland så mycket att den egna profilen mer eller mindre går förlorad. (Ett illustrativt exempel är de små partiernas situation i alliansregeringen.)
Sedan några år har RSMH valt att gå i samverkan med ett antal andra brukar- och anhörigorganisationer inom Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Den ökade röststyrkan i detta samarbete är givetvis tilltalande, och till en början var det heller inte svårt att se fördelen i att en gemensam organisation kunde föra medlemsföreningarnas talan i just gemensamma frågor. Situationen har emellertid efterhand förändrats. NSPH blir gemensam röst i allt fler frågor, och våra motparter – sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter – uppfattar i allt högre grad NSPH som den enda organisation inom den psykiatriska brukar- och anhörigrörelsen man behöver vända sig till. Både nationellt och i Göteborg har NSPH och dess lokala motsvarighet fått kraftigt ökade anslag för sina verksamheter, vilket jag i och för sig inte missunnar någon av organisationerna. Effekten blir emellertid att samverkansorganen får en allt starkare tyngd i jämförelse med medlemsförbund och -föreningar, och att de senares särskilda intresseområden hamnar alltmer i skymundan. Det är också värt att beakta, att samverkansorganen saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare.
Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.
I samband med medieprojektet inom RSMH, för några år sedan, fördes en diskussion om just fördelar och risker med samverkan med angränsande organisationer. I den diskussionen varnade jag för att ett förbund som RSMH, utan tydlig ”diagnosprofil”, riskerade att hamna i bakvatten, bli osynliggjort och förlora medlemmar i en omgivning av just samverkande diagnosföreningar. Vad skulle vi representera i ett sådant sammanhang? Jag tycker mig nu se att farhågan börjar besannas. Min uppfattning var då – och den är fortfarande – att vår särart borde vara det socialpsykiatriskt förankrade brukarperspektivet, där det biopsykiatriska sjukdoms- och diagnostänkandet är nedtonat. Det perspektivet borde vi också stå för på egen hand, utan organiserad samverkan med diagnosföreningarna, för att på det sättet få en tydligare profil gentemot allmänheten och våra motparter. Min övertygelse var och är att vi skulle vinna på en sådan strategi. Det hindrar givetvis inte, att vi söker samarbete med andra organisationer i frågor där vi faktiskt har gemensamma intressen.
/Hannes Qvarfordt
Inflytande för brukaren eller företrädaren?
Publicerat: januari 24, 2013 Postat i: brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt 1 Kommentar »Jag sökte en gång för många år sedan personligt stöd genom socialtjänsten. Socialsekreteraren erbjöd ledsagare för att kunna gå på evenemang, göra inköp och liknande. Inget fel i det, men vad jag efterfrågade var en person att träffa och prata med för att lätta hjärtat en smula. Sekreterarens svar blev att ”det här är vad brukarorganisationerna säger att brukarna behöver”. Om hon hade rätt i det – på den tiden – undandrar sig min bedömning, men uttalandet ger en bild av hur ett brukarinflytande på organisationsnivå kan minska den enskilda brukarens inflytande över sin egen situation.
Det är oerhört viktigt att RSMH som organisation tar ställning i olika frågor på övergripande nivå. Som säkert har framgått vid det här laget pläderar jag själv för att förbundet skall framhålla det socialpsykiatriska perspektivet – och brukarnas egna livserfarenheter! – som motvikt mot den i samhället i övrigt helt dominerande, biopsykiatriska bilden av psykisk ohälsa.
Samtidigt är det lika viktigt att vi tar strid för den enskilda brukarens rätt att styra över sin egen vård och behandling, oavsett vilken inriktning han eller hon föredrar att denna skall ha. Man kan säga att RSMH:s yttersta mål bör vara att göra sig självt överflödigt, och det målet är uppnått när varje enskild brukare har möjlighet att bestämma över sitt eget liv.
Ett ganska nytt och tilltagande fenomen är att ”brukarrepresentanter” skall medverka i en mängd sammanhang, ända ned på den nivå som berör enskilda brukare. I Göteborg – och med medverkan från nätverket för brukar- och anhörigorganisationer – skall det t.ex. startas ett projekt med så kallade ACT-team (Assertive Community Treatment), som innebär uppsökande verksamhet bland människor som inte själva söker vård, trots stora behov. I dessa team skall det ingå ”brukarrepresentanter”. Frågan uppstår vem eller vilken organisation dessa personer representerar och vilken uppgift de egentligen skall ha. Risken är uppenbar, att de i praktiken blir den enskilda brukarens ställföreträdare och att de tar över dennas röst gentemot vårdteamet. Den goda tanken om ökat brukarinflytande vänds då till ett minskat inflytande för den direkt berörda brukaren.
Det finns anledning för oss brukarföreträdare att ständigt granska våra insatser, så att den lovvärda ambitionen att ge röst åt våra olyckssyskon inte leder till att vi i stället tar deras röster från dem. Vi bör därför bl.a. avstå från att representera på den enskilda brukarens nivå, om inte personen i fråga själv har bett om sådan representation. I stället bör vi med kraft hävda den enskilda brukarens rätt att alltid bli respekterad och lyssnad på.
/Hannes Qvarfordt
Verkligt eller skenbart brukarinflytande?
Publicerat: januari 15, 2013 Postat i: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt 2 kommentarer »I en rapport från en psykiatrisk vårdavdelning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där de redovisade sina åtgärder för att minska tvångsingripanden och öka patienternas inflytande, kommenterade de bruket av vårdplaner och samtalen med patienterna kring dem så här:
”Utvärderingen av testet visade att i de fall där det genomfördes enligt ovanstående gav det patienten en känsla av delaktighet och förståelse för sin vård och behandling.”
Brukarorganisationernas synpunkter efterfrågas i ökande omfattning av sjukvården och socialtjänsten, vilket förstås i sig är väldigt positivt. Ibland är samverkan med organisationerna ett villkor för att verksamheterna skall få sin medelstilldelning, och i vissa fall är sådant samråd till och med lagstadgat. Det har skett en fantastisk utveckling, som vi borde kunna jubla över. Ändå jublar jag ganska måttligt. Efter många års arbete i brukarråd och liknande sammanhang har jag kunnat konstatera, att vårt inflytande ofta är lika skenbart, som det framstår i den citerade rapporten i början av mitt blogginlägg. Samråden skall ge oss en ”känsla av delaktighet”, snarare än ett verkligt inflytande.
Det fanns en tid för några år sedan, då ett litet antal brukarorienterade sjukvårdsrepresentanter vid Östra sjukhuset i Göteborg faktiskt ansträngde sig för att ge oss i föreningarna ett reellt inflytande över vårdens utformning. Problemet var att dessa personer stod ganska ensamma och inte hade den övriga organisationens öra. Deras lyssnande på oss fick inget genomslag i verksamheten. De har nu, mer eller mindre, utmanövrerats från sina tidigare ledande positioner, till förmån för ett helt annat, traditionellt och mycket biomedicinskt inriktat ledarskap.
Sedan några år upprätthåller Sahlgrenska ett ”inflytanderåd”, som i praktiken är ett spel för gallerierna. Vi brukarrepresentanter blir informerade om vad som pågår, får lämna våra synpunkter och blir därefter grundligt överkörda. Sjukvårdsorganisationen gör helt och hållet som den själv vill och bryr sig över huvud taget inte om vare sig protester eller andra synpunkter från vårt håll.
Det finns anledning att vara vaksam mot den här typen av gisslansituationer. När verksamheterna ger sken av samverkan i sina brukarråd, samtidigt som de i realiteten kör över oss, kan det slutliga resultatet bli det rakt motsatta mot det vi försöker åstadkomma. Vårdens politiska ledning tror att vi är med på noterna och ser inget skäl att sätta press på klinikledningarna i enlighet med våra önskemål. Vi bidrar då till att minska vårt inflytande i stället för tvärtom.
I ett kommande inlägg skall jag beskriva ett annat tilltagande problem: att samverkan på representants- och organisationsnivå kan medverka till att minska inflytandet för den enskilda brukaren.
/Hannes Qvarfordt
Arbetslinjen som frälsningslära
Publicerat: januari 2, 2013 Postat i: Arbetsmarknad, Återhämtning, Hannes Qvarfordt 6 kommentarer »Vi lever i en tidsålder, där arbete har upphöjts till lösningen för alla typer av mänskliga problem. Har du cancer? Då måste vi hitta ett arbete åt dig! Har din mamma gått bort? Det viktigaste är att du inte sjukskriver dig! Har du blivit misshandlad? Bästa lösningen är att snabbast möjligt börja arbeta igen!
Jag raljerar en aning, men beskrivningen ligger tyvärr alltför nära dagens verklighet för att enbart vara rolig. Förstå mig rätt. Återgång i arbete är naturligtvis oftast en god målsättning för den som är sjuk eller arbetslös. Många som diskrimineras och utestängs därifrån – bland annat människor med psykisk ohälsa – vill heller inget högre än att få känna sig behövda i arbetslivet. Att de då inte får den möjligheten hör till de stora orättvisorna i samhället. Samtidigt är det ett svåremotsägligt faktum, att den som lider av ohälsa i första hand, och i möjligaste mån, behöver få sin hälsa tillbaka. Arbete och arbetsgemenskap kan i bästa fall bidra till det, men det är ingen lösning i sig och det kan faktiskt ibland göra mer skada än nytta.
Alltmer forskning och erfarenhet pekar på att arbetsvillkoren på den industrialiserade världens konkurrensutsatta arbetsmarknad skapar ohälsa, genom höjda effektivitetskrav, höjda kompetens- och inlärningskrav och allt snabbare strukturomvandlingar, med påföljande social splittring. (Den psykiska ohälsan ökar till exempel nu i rask takt i Kina!) Finns det då inte anledning att generellt fråga sig om vi lever i ett sunt samhälle och om arbete alltid bör vara den främsta målsättningen för människor som drabbats av ohälsa?
Dagens arbetslinje har också fött ett nytt synsätt på sjukskrivningens roll. Ur en statistik, som visar att människor som sjukskrivs ofta får svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet igen, har förespråkarna för arbetslinjen dragit slutsatsen att ”sjukskrivning är en dålig behandling”. Det händer att sjukskrivning används i förebyggande syfte, för att underlätta tillfrisknande eller minska risken för försämring, men huvudsakligen är sjukskrivningen en åtgärd som tillgrips av nödtvång, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Det handlar alltså inte om att väga sjukskrivning mot arbete som alternativa ”behandlingsmetoder”!
Utöver de positiva effekter arbetslivet de facto kan ha för många människor, tyder mycket på att synen på arbetet och arbetslinjen egentligen har moralistiska och krasst ekonomiska förtecken i dagens Sverige. Bakom de vackra fraserna om arbetets möjligheter att stärka självkänslan och ge gemenskap frodas också de betydligt mer cyniska uppfattningarna om individens plikt att ”göra rätt för sig” och ”inte ligga samhället till last”. På annat sätt är det svårt att tolka arbetets nuvarande upphöjelse till det yttersta målet för all vård och rehabilitering.
/Hannes Qvarfordt
Är psykofarmaka ”läkemedel”?
Publicerat: december 21, 2012 Postat i: Det är vi som bloggar!, Hannes Qvarfordt, Medicin 1 Kommentar »
Från psykiatrins håll påstår man ofta att det har skett en fantastisk utveckling under senare år och att vi har fått så många nya och bra läkemedel. Det har man sagt under alla år sedan 1950-talet, och det har hittills visat sig vara falsk propaganda. Har vi då anledning att tro på vår tids propaganda? Min uppfattning är att vi inte har det, och jag skall peka på några goda skäl.
1. Biverkningar
Även de som anser att psykofarmaka har god effekt är tvungna att medge, att de flesta preparat som används har mer eller mindre allvarliga biverkningar. Somliga av dessa är dessutom direkt skadliga och bestående. Ämnesomsättningen påverkas, och oerhört många patienter drabbas av s.k. metabolt syndrom. Man går kraftigt upp i vikt, vilket kan ge de för övervikt typiska följdsjukdomarna. En av de allvarligaste är diabetes, som i sin tur kan förkorta livet ett antal år. Andra kroppsliga biverkningar är illamående, hjärtklappning, darrningar, ofrivilliga rörelser, nedsatt sexuell förmåga m.m. Mentalt upplever man ofta en känslomässig avtrubbning och avskärmning från omvärlden. Man får en sänkt vitalitet och kognitiv förmåga. (Det senare innebär att man helt enkelt får svårare att tänka och minnas.) Jag skulle lätt kunna fylla hela det här blogginlägget med fler svåruthärdliga biverkningar, men dessa exempel får räcka för stunden.
2. Ger psykofarmaka ”behandling”?
Psykiatrin hävdar att man får väga biverkningarna mot den goda behandling medicinerna ger. Är det då sant att de ger behandling? Svaret är beroende av hur man tolkar symptom och psykisk ohälsa. Ser man symptomen som uttryck för en biologiskt betingad sjukdom, kan man möjligen säga att psykofarmaka i varje fall ger symptomlindring. Någon ”behandling” i egentlig mening rör det sig däremot inte om, eftersom det medicinerade tillståndet oftast återkommer, förr eller senare, om läkemedlen sätts ut.
Ser man i stället symptomen och ohälsan som uttryck för ett traumatiserat och instängt känsloliv, innebär medicineringen endast en bedövning och konservering av det ohälsosamma tillståndet. I stället för att omvärlden tar emot och försöker förstå de känslomässiga uttrycken, stänger man för överskådlig tid av dem med psykofarmaka. Den ”behandlade” patienten plågas mindre, men blir också permanent ”funktionsnedsatt”.
I nyare forskning har man funnit indikationer om att psykoterapi kan åstadkomma samma sorts ”normalisering” i hjärnans funktioner, som behandling med psykofarmaka avser att göra. Utifrån dessa fynd likställer man psykoterapi med farmakabehandling. Är det en hållbar analys? Naturligtvis inte, eftersom kroppen själv ”rättar till” hjärnans funktioner under en god psykoterapi, medan farmakabehandling tvärtom innebär en påtvingad förändring, i strid mot den ”sparlåga” hjärnan har ställt in sig på, som svar på ogynnsamma livsvillkor. När medicinerna sätts in försöker hjärnan motverka deras effekt, med påföljd att tillståndet kan vara förvärrat när medicinerna sätts ut igen. (Detta beskrivs bra 33 min och 20 sek in i en dokumentärfilm, producerad av filmaren Jan Åkerblom. Se här.)
3. Blir psykoterapi effektivare med medicinering?
En vanlig uppfattning inom psykiatrin är att effekten av psykoterapi förstärks om patienten samtidigt medicinerar. Man hävdar t.o.m. ibland, att läkemedelsbehandling är nödvändig för att alls kunna upprätta kontakt med vissa patienter. Verkligheten är den rakt motsatta. All framgångsrik psykoterapi förutsätter att terapeuten, och patienten själv, kan få kontakt med den senares oförvanskade känslor. Det är dessa som avspeglar patientens verkliga relation till omvärlden. Med medicinernas hjälp skapar man en annan person, än den terapeuten skall nå fram till. Det kan jämföras med att försöka bedriva terapi med en alkoholberusad människa.
Uppfattningen att psykofarmaka gör terapin effektivare bygger på en vantolkning av den symptomlindrade skenförbättring, som också en rent medicinsk behandling kan ge upphov till. I ett längre perspektiv ger psykoterapi under samtidig medicinsk behandling ett sämre och mindre beständigt resultat, än om en långsiktigare terapi genomfördes utan mediciner.
Slutsatser
Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.)
/Hannes Qvarfordt
Sahlgrenska tar steget fullt ut
Publicerat: december 10, 2012 Postat i: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Vårdplatser 7 kommentarer »Här på Sveriges framsida – som också kan beskrivas som psykiatrins baksida (Valiumkusten m.m.) – tycks man nu ha tagit steget fullt ut mot en helt biologiserad psykvård. Det har funnits många tecken de senaste åren, och vid två möten i det brukarråd där jag deltar har ordföranden/sjukvårdsrepresentanten tydligt deklarerat, att ”vi befinner oss i en medicinsk verksamhet som bygger på naturvetenskap, och vi måste hålla oss till evidensbaserade behandlingsmetoder”. Att psykiatri egentligen är en beteendevetenskap, och att ”evidensen” i sådan vetenskap i princip alltid grundar sig i subjektiva tolkningar, har man med en enkel, språklig manöver suddat bort. Likaså att ”evidens”, enligt Socialstyrelsens normer, står på de tre benen (1) bästa tillgängliga forskning, (2) professionens erfarenhet och (3) brukarnas erfarenhet och önskemål.
Jag skall ge några exempel på biologiseringens konsekvenser:
Ökat förmynderi och ”expertvälde”
I en biopsykiatrisk vårdmodell är läkare och personal ”experter” på den ”sjukdom” patienten lider av. Brukaren hamnar per automatik i underläge, som ”lekman” i fråga om sin egen ohälsa. I det socialpsykiatriska perspektivet möts i stället två jämbördiga individer (subjekt) i ett samtal om vad som i grunden är allmänmänskliga krisreaktioner. Brukaren blir ”experten” på sin egen situation, medan behandlaren blir katalysatorn för att locka fram och härbärgera de upplevelser och händelser, som kan ha skapat ohälsan.
Ökad subspecialisering
Självklart är det bra om vårdpersonalen har goda kunskaper om de olika symptombilder som förekommer. Kanske är det t.o.m. motiverat, att viss personal har specialiserad kunskap i särskilt karaktäristiska syndrom. Samtidigt är det ett faktum, att all psykisk ohälsa har många gemensamma drag, att symptombilderna gränslöst lappar över varandra och att symptombilden hos den enskilda individen ofta varierar över tid. Vid psykisk ohälsa kan man därför inte, som vid kroppslig sjukdom, hävda att man har med skarpt avgränsbara ”sjukdomar” eller ”diagnoser” att göra. Ändå är det med just en sådan biologiserad ”sjukdomslära” man motiverar subspecialiseringen!
Ökad centralisering
Många, lokalt placerade och ändå subspecialiserade mottagningar skulle kräva långt större resurser än vården har till förfogande. Man tvingas då väga geografisk tillgänglighet mot specialisering, och i den matchen prioriterar Göteborgspsykiatrin nu alltså den biologiserade specialiseringen, med påföljd att lokala mottagningar läggs ned. Resvägarna till stora, centrala enheter ökar påtagligt för psykiskt bräckliga människor.
Försämrad behandlingskontinuitet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset organiserar nu psykiatrin med kroppssjukvården som förebild. Det innebär att personal och mottagningar delas in efter sina ”expertfunktioner”. Konkret handlar det dels om olika, specialiserade mottagningar och dels om en uppdelning efter ohälsans allvarlighetsgrad. Patienter med ”lättare ohälsa” eller med ”stabilt tillstånd” hänvisas till primärvården (vårdcentralerna), som inte alls har resurser att svara mot behoven. De patienter som finns kvar i specialistvården tvingas upprätthålla sina kontakter via en nystartad telefonsluss, ”Kontaktpunkt Psykiatri”, som, trots att den inte bedriver någon som helst behandlingsverksamhet, själv förväntas klara 80 procent av de inkommande ärendena.
Resultatet av denna uppstyckning av verksamheten blir att patienterna aldrig kan räkna med långsiktiga och kontinuerliga behandlingsrelationer. Dessutom riskerar de att gång på gång falla mellan stolarna, dvs. att de olika vårdenheterna bollar patienterna mellan sig, utan att ta ett helhetsansvar.
Minskade möjligheter till psykoterapi
I den pågående processen skärs med jämna mellanrum ett antal psykologtjänster bort från organisationen. Möjligheten att få samtals- eller psykoterapi, och terapiernas längd, minskar steg för steg. I slutenvården finns t.ex. snart inga psykologer kvar alls.
Med sitt brukarperspektiv, och sin mångåriga, socialpsykiatriska förankring, borde RSMH skarpt protestera mot den pågående totalbiologiseringen av psykiatrin. Den är särskilt tydlig här i västra Sverige, men den fortgår sedan minst ett par decennier i hela landet.
/Hannes Qvarfordt
Är vi människor?
Publicerat: oktober 19, 2012 Postat i: Hannes Qvarfordt, Tvångsvård Lämna en kommentar »När man jämför Psykiatrilagsutredningens förslag till ny tvångsvårdlag – och för all del även tidigare tvångsvårdslagar – med lagar, deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, måste man ställa sig frågan om vi som lider av psykisk ohälsa verkligen är människor. För att reda ut saken skall jag peka på ett antal särskilt tydliga punkter. (Av utrymmesskäl får jag i stor utsträckning hänvisa till självstudier av de olika texterna, till vilka det finns länkar längst ned.)
Vi börjar med att fråga oss om vi är medborgare i Sverige. I Regeringsformen står bl.a. följande:
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
[…] Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).
Med tanke på de frihetsinskränkningar och kroppsliga ingrepp, som föreskrivs i tvångsvårdslagarna, tillhör vi uppenbarligen inte medborgarskaran i Sverige.
Är vi då godkända som människor med funktionsnedsättning i allmänhet? I FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning står bl.a. följande:
Konventionsstaterna,
h) erkänner även att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa,
n) erkänner betydelsen av individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val,
Artikel 4 Allmänna åtaganden
1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:
b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modifiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,
Artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering
2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.
Artikel 12 Likhet inför lagen
2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.
Artikel 14 Frihet och personlig säkerhet
1. Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra […]
b) inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande.
Artikel 15 Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
1. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.
Artikel 17 Skydd för den personliga integriteten
Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.
Artikel 21 Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information
Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 […]
Eftersom de intrång i integritet och personlig frihet, som stadgas i tvångsvårdslagarna, på punkt efter punkt står i strid mot FN-konventionen, tvingas vi konstatera att vi inte heller räknas som människor med funktionsnedsättningen.
Återstår gör då, till sist, frågan om vi över huvud taget kan betraktas som människor.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står bl.a. följande:
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […]
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. […]
Artikel 29
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. […]
Ställer vi innehållet i dessa artiklar i relation till vad våra tvångsvårdslagar stadgar, kan vi dessvärre slutligen konstatera, att människor med psykisk ohälsa tydligen inte tillhör människosläktet, över huvud taget!
Den rättsligt bevandrade kan då genast göra invändningen, att de tvångsåtgärder samhället ger sig rätten att tillämpa på människor med psykisk ohälsa bygger på att dessa är sjuka, mer eller mindre otillräkneliga och att de inte vet sitt eget bästa, vilket anses ge berättigad grund för undantagen från rättighetslagar och -konventioner. Som jag har försökt visa i ett par tidigare blogginlägg, här och här, saknas det emellertid hållbart, vetenskapligt stöd för sjukförklaringarna och därmed också för uppfattningen att människor med psykisk ohälsa är otillräkneliga och inte vet sitt eget bästa. Det går inte att skilja ut dem från den övriga mänskligheten och därför inte heller från de rättighetslagar och -konventioner som skall gälla alla människor.
Av samma skäl finns det heller ingen hållbar grund för att hävda, att de behandlingar som ges under tvång är de rätta eller bästa – eller att de ens är lämpliga, över huvud taget. I synnerhet som de ofta medför svåruthärdliga eller direkt skadliga biverkningar. Man vet, de facto, inte vad det är man behandlar! Det går alltså inte att motivera tvånget ens på sådana grunder.
/Hannes Qvarfordt
FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
