Vad är det som är så märkvärdigt med våren?

Östen Hannmyhr porträtt

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky, 
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny. 
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom, 
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom. 

Det där är första strofen ur Dan Anderssons dikt Sång till våren. Och den uttrycker nog vad de allra flesta, eller åtminstone en betydande majoritet, tycker om den årstid som vi nu är inne i. 

På SMHI:s nätsida kan man också läsa följande: Våren är troligen den mest efterlängtade av våra fyra årstider vilket gör att intresset för dess ankomst är mycket stort. Säg den svensk som inte utbrister i ett ”nu är det verkligen vår! ” under den ibland mycket segdragna tiden mellan vinter och sommar. 

Jag räcker upp handen och protesterar. Aldrig någonsin har jag lovsjungit vårens ankomst. Tvärtom, men de orden vill ni varken höra eller läsa… 

Jag har känt mig rätt ensam om min negativa syn på våren och jag har heller aldrig träffat någon som känt en lika stark aversion gentemot den här årstiden. När folk i min närhet går omkring med löjliga leenden så hänger mina mungipor kraftigt ner mot marken och mina ögon uttrycker en trötthet likt någon som inte sovit på flera dagar. Sanningen är emellertid den att jag sover mycket mer under våren, men blir ändå aldrig riktigt pigg. 

Nu har jag emellertid upptäckt att jag inte är så ensam ändå. Vad skulle jag göra utan min kära vän Google? 

Ungefär 15 procent av alla svenskar blir faktiskt extra trötta och känner sig lite deppiga vid den här tiden. 

Men det måste ju finnas en förklaring. Och ja, det kan man också googla sig fram till. Egentligen är det ganska logiskt, men när man är så där extra trött så är ingenting logiskt. 

Det är ju så att längden på dagen ändras snabbt efter vårdagjämningen. Det går fortare och fortare, dag efter dag. Och den så kallade biologiska klockan hänger inte med, och de som reagerar som jag släpar efter. 

Det finns givetvis metoder att ta till för att slippa de här problemen, men dels har jag för lite utrymme för att skriva om det här och nu, dels är jag alldeles för trött. Därför överlåter jag till någon som är betydligt piggare än jag att berätta om det. 

Lyckligtvis finns det också poeter som tillhör de där 15 trötta procenten. Det här är Bo Bergmans dikt Våren:  

Nu kommer den grymma våren med  

sol i tak och vägg. 

Mina ögon rinna, och hjärnan  

är tom som ett urblåst ägg. 

Man blir ju sjuk och fördärvad 

av allt detta vita ljus,  

som glittrar, glänser, vaggar  

och dränker hela ens hus. 

Det glittrar, glänser, vaggar  

som långa böljeslag,  

och rockens hål och själens  

stå hemska i öppen dag. 

Dessa rader förklarar allt. Det är det starka ljuset som sänker oss. Men, men, så småningom blir det ju höst än en gång och man får kura skymning igen. Gissa om jag längtar? 

//Östen Hannmyhr 

Östen är under våren 2023 ansvarig för utbildningar på RSMH.

PS: Den här texten publicerades i en något längre version i Länstidningen i Östersund våren 2019. DS. 


Det är min strategi för att bearbeta svåra minnen

Lindha Holmqvist, blond kvinna med glasögon i kök

Jag har ångest och är på gränsen till ptsd efter min nomadliknande uppväxt. Ständigt flytta till nya platser och byte av skola. Höga krav på att prestera och hårda regler.  Det är tufft att bearbeta och många saker spökar än idag. Jag är rastlös och har fortfarande höga krav på mig själv. Jag har svårt att hantera misslyckanden. Mitt kontrollbehov är stort och jag mår dåligt i perioder.
Ibland plågas jag av mardrömmar och flashbacks. Det kan bara komma över mig ibland och då blir jag ledsen.

Jag har strategier för att bearbeta och komma vidare med mig själv. En strategi går ut på att våga tänka det värsta tänkbara scenariot kring en situation och våga vara kvar i den tanken. Det är en strategi som har hjälpt mig jättemycket när det blir jobbigt.
Jag jobbar på att förlåta mig själv och inse att inget av det är mitt fel. Det är det svåraste av allt. Jag klandrar mig själv eftersom jag fått höra så många gånger att jag är misslyckad och att det är mitt fel. Till slut blir det en självuppfyllande profetia. 

//Lindha Holmqvist


Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin 

Hannes

Den psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper: 

  1. Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen. 
  1. Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin. 
  1. Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående. 
  1. Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst. 

Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna. 

Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk. 

På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten. 

/Hannes Qvarfordt 


Internationella bipolärdagen är en bra dag för mer kunskap

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det finns dagar att uppmärksamma det mesta på numer.  

Kanelbullens dag, npf-dagen, och så vidare …. 

Ett väldigt brett spektrum av olika ämnen.  

30/3 är det internationella bipolärdagen.  

Jag tänker mej att det är en bra dag för kunskap om bipolär sjukdom.  

Hellre att genuint vilja veta mer om sjukdomen än att på något sätt hylla den.  

Jag lever bland annat med en bipolär sjukdom sedan många, många år och jag upplever det som ett ganska lurigt tillstånd.  

Jag har varit svårmedicinerad och inte riktigt hittat balansen ännu.  

Men det är ett mål jag har att få göra.  

Förhoppningsvis.  

Det är otroligt påfrestande för både kropp och själ att pendla mellan depressioner och manier.  

Det tar tid att återhämta sej från dessa episoder.  

Jag kan känna mej rädd och osäker ibland att vara på väg mot ett skov.  

Aldrig riktigt säker i min tillvaro.  

Det påverkar allt vill jag påstå.  

För mej.  

Tyvärr.  

Men jag lägger mer energi på fokus åt annat än att fastna i att analysera hur jag mår dag för dag.  

Jag tror att det är en bra strategi.  

Jag planerar in olika uppdrag och slutför dem oftast, i mina uppdrag ingår att föreläsa som hjärnkollambassadör, främst om samsjuklighet men bipolariteten ingår i paketet som det evigt störande momentet.  

Jag ägnar tid åt mina husdjur då djuren genom alla år haft så stor betydelse.  

Jag finns för mina barn och gör vad som krävs i min mammaroll, mer därtill.  

Lycklig åt en fin bekantskapskrets av nära vänner och en fin familj.  

Alla dessa bitar hjälper mej att leva.  

Jag skriver och målar.  

Jag har den där klassiska bipolära biten i mej av kreativitet helt enkelt.  

Läkemedel hjälper en stor del, men det jag upplever omkring mej hjälper mest.  

Det finns stunder där jag rusar fram i livet, shoppar loss både stort och smått och har inte tid ens för mina egna andetag för allt måste hända NU! 

Jag är rolig att umgås med då, energin sprudlar ju i och omkring mej.  

Men jag kan också bli ”för mycket”, jobbig.  

Sen tar bränslet slut väldigt plötsligt och jag kraschar.  

Blir sängliggandes i allt från ett till flera dygn.  

En depression kan komma i det som varar längre och ganska nattsvart.  

Ärligt talat så hatar jag den här sjukdomen! 

Men eftersom jag har den så har jag lärt mej att acceptera den.  

Att försöka samsas i mej.  

Kompromissa lite.  

Försöka få det att fungera.  

Ångest är en daglig besökare i mitt liv.  

För allt och inget.  

En vidrig känsla att behöva bära, men något som jag lite lärt mej att hantera.  

Det pendlar.  

Allting rör sej fort och mkt i den här berg- och dalbanan till bipolär sjukdom.  

Det gäller att hålla takten.  

Alla med bipolär sjukdom har självklart sin individuella upplevelse och erfarenhet.  

Helt skilda världar med en gemensam nämnare i sjukdomen då som kännetecknas just av mani och depp, så kallade skov som finns i sjukdomsbilden.  

Utöver det varierar ju allt.  

Vi är människor.  

Och allt med det som är en hel del.  

En sjukdom är en del till.  

Jag har fler diagnoser vilket är rätt vanligt. 

Även ett beroende i remission som också är rätt vanligt faktiskt men sällan pratas om.  

Jag gör.  

Jag pratar om min historia helt öppet.  

För det finns ingen skam i att ha olika diagnoser med sej.  

Och det är viktigt att komma ihåg.  

Att spräcka stigman och tabun är särskilt bra en sån här dag tänker jag.  

Att lyfta sjukdomen och vad det är.  

Neutralisera eventuella fördomar, och så vidare.  

Alla vill väl vara ”lite crazy”?!? 

Tänk om alla bara var sej själva och allt med det utan att bli dömda eller placerade i olika fack? 

Så enkelt det skulle vara.  

Att slippa förklara.  

Acceptera mera!!! 

Kram till alla bipolära och kram till alla andra som läst.  

Till alla medmänniskor vi är.  

Tack.

/Ylva Kristina Larsson 


Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!

Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem. 

En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.

Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel  En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden. 

Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!

Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med? 

I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det? 

I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken. 

Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt. 

Läs artikeln här.

Även denna länk är bra.

Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:

 “skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.

– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.

– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.” 

/Maria Nilsson


Har jag fått fel diagnos?

Porträtt Lindha Holmqvist, blond kvinna med glasögon i kök.

Jag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.  
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.  
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.  
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.  
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos.  Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.  

/Lindha Holmqvist 


Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH

Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.

RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.

En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila. 

Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.

Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar. 

Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet. 

RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.

/Anonym RSMH-medlem

Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.

Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay


Samhället är funktionshindrande, inte individerna 

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i ett kök

Mina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.  
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.  
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.  
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.  
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.  
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.  
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.  
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.  

/Lindha Holmqvist 


Därför tycker jag att SIP är jättebra

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i ett kök.

Jag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.  
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet.  När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.  
SIP används inom vård, omsorg och skola.  

Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.  
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.  
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.  
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.  
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.  

/Lindha Holmqvist 


Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter

Porträtt på kvinna med brunt hår och glasögon.

I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.  


Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.  


Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga? 


Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?  


Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.  


Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.

 
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.  

/Anna-Maria Olsson 
Samordnare på RSMH Skåne 
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.