Självbild på minus

Det är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.

Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.

För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer,  ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.

Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?

Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.

I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.

/Paulina Tarabczynska