Utred polisens dödsskjutningar
Publicerat: oktober 24, 2014 Sparat under: Bemötande, Jimmie Trevett, Polisen, Våld Lämna en kommentar
![NYbild[8]](https://rsmhbloggen.files.wordpress.com/2015/03/nybild8.jpg)
Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.
I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.
Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.
Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen. I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise
Publicerat: oktober 19, 2014 Sparat under: Bemötande, Jimmie Trevett, makt, upprättelse, Våld Lämna en kommentar
Det är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.
Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.
Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.
Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.
Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.
Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.
Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play
På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin
Publicerat: september 16, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Diagnos, Jimmie Trevett, Journal, Medicin, självmord, Självskadebeteende, Tvångsvård, Våld Lämna en kommentar
I morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.
Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.
Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. 
Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.
På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:
”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.”
Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Kapten klänning behöver mer vård
Publicerat: juni 24, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Jag blev förtvivlad och nedstämd när jag i vintras läste att Kapten Klänning har blivit fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.
Han var dömd för våldtäkt och sadism i flera fall och satt bara fyra år i fängelset. Under tiden valde han inte att delta i behandling av psykolog. Han tycks fortfarande inte se något fel i sin sadism och har inte brutit med sin glädje i att göra övergrepp på kvinnor och barn. En psykolog sa så sent som i höstas att han till och med är ännu farligare än förut. Trots detta friges han.
Annat hade det varit om han hade blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Där är kravet att förövaren deltar i vården och att han eller hon hittar strategier för att sluta våldta och misshandla. Om gärningsmannen inte uppfyller sin vårdplan eller om det finns risk för att återfalla i brott släpps han eller hon inte.
Varför har vi inte likhet inför lagen när det gäller psykiskt sjuka förövare och psykisk friska förövare? Varför har inte fängelset ett ansvar för att brottslingen ska ha lärt sig hitta strategier för att hantera sina behov av att utöva våld?
Jag vet att kriminalvården satsar mycket på vården av sexualbrottslingar, jämfört med andra brottslingar. Och genom att övertalas till att genomgå behandling så kan de faktiskt lära sig att hantera sina drifter. Terapi kan minska återfallsrisken bland sexualbrottslingarna från 16 procent till tio procent läste jag i Revansch. De lyckas kanske inte alltid hitta medkänsla för sina offer, men kan hitta andra motiv till att inte återfalla i brott, såsom att allt smusslandet med sin läggning skulle innebära en livsstil som gör en ensam och utsatt.
Jag vet också att återfallsrisken bland majoriteten av sexualbrottslingar är låg. Och egentligen är jag tveksam till att människor ska tvingas till vård.
Tvångsvård är inte vård, det är en av RSMH:s viktigaste ståndpunkter och något som jag i vanliga fall ställer mig bakom. Men sexualbrottslingarna utgör ju en fara för oss tidigare offer.
I artikeln i Aftonbladet antyder en jurist att han inte tror att Kapten Klänning skulle begå fler brott för att han är 67 år. Varför skulle åldern vara ett hinder att begå nya brott? Den man som våldtog mig som femåring var säkert 70 år.
Jag är rädd för hur man ser på Kaptens Klännings rätt till frihet. Jag blev deprimerad av att läsa artikeln om hans frigivning och ännu mera skrämd.
Var rädd om er i den inte varsamma verkligheten.
Ha så bra som möjligt!
/Anne-Sofie
Piller botar inte ditt sociala sammanhang
Publicerat: april 22, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Uppväxtvillkor, Våld 1 kommentar
Många blir deprimerade. Barn, unga, vuxna och äldre känner sig ensamma, isolerade, oönskade, oälskade och utanför all form av kärleksfull omhuldande gemenskap. Att då bli deprimerad är en naturlig händelse. Är man därtill den mobbade, slagna, våldtagna som lever under ständigt hot om ytterligare våld i relationer blir det ännu värre. Då känner du oftast skuld, skam, och självförakt för man är ett offer. Ingen säger: ”Det är inte ditt fel”. Då är självmordsförsök eller självskadebeteende en naturlig följd av livssituationen.
Det är viktigt att någon ser dig, som någon viktigt person, att du är bra och nödvändig som individ. Någon som säger: ”Det är inte ditt fel att du är ett offer. Du behövs för mig. Du har inte gjort något fel som ger andra rätt att skada dig. Du ska inte behöva tåla detta. Jag hjälper dig att bli fri från fortsatt våld.”
Vården måste se den deprimerade, ge den tid, stöd att bearbeta ångesten och depressionen. Socialtjänsten måste ibland hjälpa oss att bryta sociala miljön och förklara varför till exempel barn inte kan bo kvar hos misshandlande föräldrar. De måste förklara det på ett mjukt sätt så att barnet inte känner skuld och skam, annars kan det bli ett nytt trauma.
Det är viktigt att vården undersöker om din depression är en naturlig följd av en outhärdlig livssituation. Piller, elchocker och bältning förändrar inte den sociala situationen och följden som blir sjukdom. Vi behöver medmänniskor, en trygg livsmiljö, ibland medicin för att lindra det akuta. En depression är ibland en självförsvars reaktion på det som inte går att uthärda.
Vi behöver stöd och hjälp av samhället när vi lider och det finns orsaker till det. Låt oss hjälpa varandra att bryta det outhärdliga för att hitta en bättre verklighet. Var rädd om dig. Du är viktig. Du behövs. Ta en stund i taget. Det gör jag. Fyll den med bättre innehåll. Det finns medmänniskor.
Ha det så bra som möjligt!
/Anne-Sofie Höij
Redaktörens kommentar: Just nu jobbar Socialstyrelsen med att skriva om de nationella riktlinjerna vid vård av depression och ångest. Läs de gamla riktlinjerna här.
Lämna skammen
Publicerat: januari 10, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Det är vi som bloggar!, minne, svaghet, Uppväxtvillkor, Våld Lämna en kommentarJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.
Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.
Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig. Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?
Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.
Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.
Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.
I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.
Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.
Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!
/Anne- Sofie Höij
Lever du med ditt eget bästa framför ögonen?
Publicerat: december 18, 2013 Sparat under: Anhöriga, Anne-Sofie Höij, makt, Våld Lämna en kommentar
Jag har den uppfattningen att vi kvinnor med dålig självkänsla, dålig självrespekt och med psykisk ohälsa väldigt ofta har förhållande som sliter på oss – psykiskt mer än vad sjukdomen i sig själv gör.
Mannen ifråga är hur snäll, sympatisk och hur trevlig som helst – i umgänge med andra människor. Men i relationen vill han rå om kvinnan så mycket att hon ska säga upp bekantskapen med allt och alla. Han vill rå om henne helt själv – och styra över henne helt. Hennes kropp, åsikter och val av bekanta. Vänner som betyder något och kan tänkas ha andra åsikter och insikter än honom ska hon inte få ha, för då är hon otrogen. Jag har bekanta som inte har fått jobba. Själv skulle jag inte umgås med mina barn, syskon, mina föräldrar, fastrar och fostermor.
Jag har lärt mig att välja män som är fysiskt starka, så de kan skydda mig mot andra som är dominerade. De männen har i princip alltid valt att låsa in mig i hemmet för att få sitt kontrollbehov tillfredställt. Det har delvis varit tryggt. Jag vill ju inte ha våld och hot från andra. Jag vet att det finns människor som blir slagna varje dag eller varje vecka i nära relationer. Själv har jag bara blivit slagen som vuxen en gång. Men det hindrar inte att jag var rädd för mannen, för jag hade sett min pappa slå. Jag lärde mig alltså som barn att det är kärlek när mannen slår sin kvinna och att han har rätt till det. Det är synd om mannen som måste slå sin kvinna för att hon är olydig. De är ju snälla arbetare som försörjer familjen helt själva. Dessutom är du otacksam och dum i huvudet som vill jobba själv utanför hemmet. Barnen lär sig också tidigt att förakta sin värdelösa mamma, som är psykiskt sjuk och kostar pengar i onödan för vård och inte tar sig i kragen och är tacksam.
Självhatet och självföraktet har styrt mig i livet. Jag har skadat mig själv genom att äta fel och välja fel relationer. Men jag håller på och bryter detta numera. Jag försöker gilla mig själv – inte skada mig själv. Jag tänker och bestämmer åt mig själv vad jag ska göra, känna, tycka och hur jag ska vara i mig själv känslomässigt. Jag vill utvecklas som människa. Jag tycker att jag har rätt till det nu när jag är ålderspensionär – äntligen.
Det är många kvinnor som lever förtryckta i Sverige. Som väljer att göra detta på grund av psykisk ohälsa – precis som jag. Men jag väljer att öppna käften, trots att det är skamligt och osolidariskt mot de närmaste.
Har du rätt som kvinna att tänka själv? Att bestämma över din kropp? Att försörja dig själv och hantera din egna låga inkomst, helt efter egen vilja och åsikt?
Hur väljer du i ditt liv? Hur orkar du i ditt liv? Lever du för ditt eget bästa framför ögonen? Hur du än gör är valet ditt liksom ansvaret.
Då, nu och framöver; var rädd om dig i den inte alltför snälla verkligheten. Du är värd att må så bra som möjligt. Om inte annat för att du är en medmänniska.
/ Anne-Sofie
Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg
Publicerat: september 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukare, Frivillig vård, Jimmie Trevett, Kvalitet, Våld, Vårdplatser | Tags: psykakuten 2 kommentarerTill psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.
Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.
Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.
Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.
Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.
Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Vädret påverkar vissa mer än andra
Publicerat: december 3, 2012 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Öppenhet, Min berättelse, Våld 1 kommentar
Jag har tidigare varit inne på det här med att må sämre när mörkret kommer om hösten, det har alltid varit så för min del. Vi är väldigt många människor som påverkas av vädret, en del tycker dagen är bättre när solen lyser, andra när det är grått och mulet. Vissa av oss mår sämre när våren är på väg, men då jag brukar må bättre.
Människor talar mycket om vädret och hänvisar till vädret, även om det inte gör dem deprimerade eller påverkar livsgläden i tillvaron. Det gäller den lyckliga del av befolkningen som inte lider av psykisk ohälsa. Lycklig eftersom de slipper att vara styrda av psykisk ohälsa. Det är outhärdligt när det är som värst och det kan leda till självmordstankar. Inte så få avlider varje år i självmord, i Sverige är det cirka 1600 året och innan har man ofta plågats av ensamhet och tyvärr av skam och skuld. Det anses opassande att var riktigt sjuk i själen år 2012…
Varför är det skamligt att ha en funktionsnedsättning? Alla vet ju att det är inte är något man väljer att ha? Eller vet man inte det?
Jag har farit mycket illa i mitt liv och det har gjort att jag känner mig otrygg, framför allt med män, men även med kvinnor. Och med mig själv. Eftersom mina reaktioner och känslor kunde leda till att jag blev utsatt för våld, hot och förakt utvecklade jag en rädsla för mina egna känslor och ett förakt för mig själv.
Till sist upptäckte jag i alla fall att det går att få vara jag utan att bli straffad eller utsatt för våld. Det var skönt och nu fortsätter jag på den vägen tillsammans med andra människor som inte gillar förtryck och för det mesta inte förtrycker någon.
Jag kan önska att var tryggare än vad jag är, men jag är i alla fall tryggare idag än förr skönt nog.
Var rädd om dig.
/Anne Sofie Höij
Många kvinnor med psykisk ohälsa har utsatts för våld
Publicerat: mars 7, 2012 Sparat under: Våld Lämna en kommentarIdag vill jag lyfta ett allvarligt problem: våld och övergrepp i nära relationer.Våld i nära relationer är ett stort problem både internationellt och lokalt och många kvinnor i Sverige har någon gång i sina liv upplevt hot, våld, eller sexuella övergrepp. Våld mot kvinnor förekommer på många olika sätt. Fysiska övergrepp innebär till exempel slag, knuffar, hårda tag, och fasthållning. Psykiska övergrepp innebär hot, trakasserier, skrämsel, kränkningar och glåpord. Sexuella övergrepp innefattar inte bara fullbordade samlag utan även andra påtvingade sexuella akter. Ekonomiska övergrepp som stöld, utpressning och förskingring förekommer också.
Det finns en högre förekomst av våld och övergrepp mot personer som har psykisk ohälsa än hos befolkningen i stort. I en svensk omfångsstudie om övergrepp mot kvinnor som använder psykiatrin hade 63% av kvinnorna utsatts för någon form av övergrepp i vuxen ålder (Bengtsson-Tops, 2004). 74% av dessa kvinnor hade även utsatts för övergrepp i barndomen. 46% av det totala antalet kvinnor hade i vuxen ålder utsatts för verbala kränkningar, 28% för fysiskt våld, 27% för hot om skada, 20% för hot om att bli dödad, 19% för sexuellt våld, 16% för ekonomiskt utnyttjande, och 13% hade isolerats i hemmet.
Kvinnor som utsätts för övergrepp berättar eller anmäler inte alltid övergreppen. Oftast sker övergreppen i det egna hemmet och de flesta av kvinnorna berättar inte om övergreppen för någon och söker heller inte hjälp.
Våld mot kvinnor ger en allvarlig inverkan på kvinnornas hälsa. Fysiska skador är inte den enda följden av våld, utan psykiska problem och kroppsliga besvär är vanligare. Rikskvinnocentrum undersökte partnerrelaterat våld och hur kvinnornas situation påverkades (Stenson et al., 2006). De fann att 24% av kvinnorna uppgav någon form av fysisk eller psykisk sjukdom, och att 87% hade nedsatt psykiskt välbefinnande. 42% använde någon form av läkemedel, som smärtstillande, medicin mot ångest, sömnmedel, antidepressiva, mm. 68% angav någon fysisk skada av våldet.
Att vara utsatt för våld eller att bevittna kan våld leda till svåra sociala och hälsokonsekvenser. I nära 80% av fallen där den våldsutsatta kvinnan hade barn boende hos sig blev barnen vittnen till våldet, och 28% av barnen blev själva utsatta för våld (Stenson et al., 2006).
Det är nödvändigt att utveckla och utvärdera förebyggande insatser som kan hjälpa kvinnor att skydda sig själva mot övergrepp och rehabiliterande insatser som kan hjälpa de kvinnor som redan utsatts för övergrepp. Psykiatrisk vårdpersonal har ett etiskt ansvar att fråga om våld och att när det upptäcks, att underlätta för patienten att få effektiva hjälpinsatser. Trots detta, är det endast ett fåtal av de kvinnor med psykisk ohälsa som har utsatts för våld och övergrepp som erbjuds hjälpinsatser relaterade till övergreppen (Socialstyrelsen, 2005).
Kvinnor med psykiska funktionshinder som utsatts för våld är extra sårbara, och kunskapen om detta är begränsad, så deras behov av stöd förbises ofta. Kvinnor med psykiska funktionshinder står ofta i en beroendeställning till förövaren, vilket ökar sårbarheten. Ofta bedöms dessa kvinnor som mindre trovärdiga än andra kvinnor, vilket inverkar negativt på möjligheten att få hjälp att bearbeta upplevelserna och försämrar möjligheten att en polisanmälan leder till åtal. Tillgången till akuta boenden för dessa kvinnor är mycket begränsad. Stödet från samhället brister till dessa kvinnor; det gäller både socialtjänst och hälso- och sjukvård, samt från polismyndigheten. (Socialstyrelsen, 2005)
För att sjukvården ska kunna erbjuda kvinnor som utsatts för våld en professionell och individanpassad vård krävs både tid och kunskap. Tid krävs för att våga fråga och känna att man hinner ta tag i problemet och erbjuda hjälpinsatser. Medvetenhet om hur vanligt det är med våld och övergrepp behöver ingå i kunskapsbasen för psykiatrin så att kvinnorna kan få ett gott bemötande och en adekvat hjälp.
Dessutom har vi alla ett ansvar som medmänniskor att stödja dem som utsätts för våld i att få hjälp. Det är viktigt att vi inom RSMH uppmärksammar problemet och stöttar och hjälper varandra. Att följa med en våldsutsatt vän vid besök hos psykiatrin och ge stöd så att personen blir lyssnad på är en bra början.
Varma hälsningar
/Elisabet Alphonce
Litteraturhänvisningar:
Sällan sedda – utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. (2011) Socialstyrelsen. Finns här.
Bengtsson-Tops, A. (2004)Vi är många. Övergrepp mot kvinnor som använder psykiatrin. En omfångsstudie. Stockholm: Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Finns här.
Stenson, K., Claesson, I., Heimer, G. (2006). Våldsutsatta kvinnors hälsa och livssituation – en longitudinell descriptiv studie.Uppsala: RiksKvinnoCentrum.
Socialstyrelsen (2005). Våld mot kvinnor med psykiska funktionshinder. Förekomst, bemötande och tillgång till stöd. Artikelnr 2005-131-23.
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.