När min värld rasade behövde jag bygga upp en ny
Publicerat: november 27, 2023 Sparat under: Dennis Landén, Kultur, livskriser, sjukskrivning, Sysselsättning Kommentarer inaktiverade för När min värld rasade behövde jag bygga upp en ny
Hej!
Eftersom jag är ny på RSMH-bloggen tänkte jag ägna mitt första inlägg åt en presentation av mig själv.
Dennis Landén heter jag och är bosatt i Staffanstorp som ligger i Skåne. Jag är 29 år gammal.
Jag gör musik och går under mitt namn Dennis Landén och finns på alla streamingtjänster, det vill säga Spotify med mera. Jag gör hiphop/pop, men går min egen väg, så det är kanske inte likt annan musik i samma stil. Jag har gjort musik under flera år och varit ute och lirat live runt om i Sverige, från Staffanstorp upp till Dalarna.
Jag är ambassadör åt en fotbollsakademi i Kenya. Det innebär att jag köper upp fotbollsmaterial och skickar ner till dem, samt att jag donerar mina intäkter från Spotify till dem. Jag har även donerat ur egen ficka för att ge mat på bordet till familjerna.
Jag köper även presenter, det kan vara allt från en penna till en målarbok, och packar in det och skickar till barnsjukhuset. När barnen har klarat en operation, kanske fyller år eller liknande, får de ett paket av mig.
Parafotboll är fotboll för personer som har funktionsnedsättningar. Eftersom parafotboll finns i Lund är jag med dem och hjälper dem med det jag kan. De hade varit i Danmark och spelat en turnering och vann den. Då åkte jag till träningen veckan därpå och köpte en pokal till dem och pratade lite allmänt med laget. Jag hjälper dem så mycket jag kan.
Varför gör jag allt detta?
Jag har tidigare idrottat mycket, men 2020 skadade jag mitt knä i en fotbollsmatch. Det slutade med tre operationer. Idag kan jag inte spela fotboll, padel, badminton eller liknande. Det resulterade i att jag hamnade i en svacka och skadorna ledde även till att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Jag kan nämligen inte bära för tungt eller till exempel sitta på huk.
Så det blev bara att börja handskas med det och försöka göra det bästa av det hela. När en hel värld rasade, behövdes en ny värld öppnas.
Eftersom jag varit arbetssökande i några år fick jag börja arbetsträna på RSMH Lund, vilket jag gör idag.
Hur jag fick kontakt med RSMH Lund?
Min farbror Pelle Landén hade varit med i föreningen i många år. Efter att jag och Pelle gjort ett reportage till tidningen Faktum, möttes vi på RSMH Lund för att ta bilder just till det reportaget.
Det var då allting började.
Ordnade evenemang för hemlösa
Jag fick gästa RSMH Lunds podd Radio Galen och därefter fick jag bättre kontakt med RSMH Lund. Tiden gick snabbt och kort därpå somnade min farbror Pelle in efter en kort sjukdom. Då blev jag ungdomsansvarig för föreningen. Så för att hedra Pelle och alla andra skrev jag ihop ett mail till RSMH och berättade att jag ville göra ett event för hemlösa, eftersom Pelle hade varit hemlös i sina dar (dock flera år sedan, på senare år hade han allt man behövde).
Jag fick ett datum och en tid av föreningen när det skulle bli av, då började allt annat jobb.
Jag ordnade sponsring av hygienprodukter, kläder, mat och dryck till alla som kom, men framför allt till dem som var hemlösa. För mig blev det otroligt viktigt att allting skulle vara helt gratis, vilket det var också!
Jag hade börjat repa lite med husets band, som numera är mitt band. Så när eventet kom så blev vi huvudnumret. Vilken kväll det blev!
Det slutade med att föreningen fick en del nya kontakter. Det kom runt 70–100 personer under hela dagen/kvällen. Det blev en sådan succé att vi efteråt bestämde vi oss för att det skulle bli ett årligt event. Vilket jag är otroligt hedrad och tacksam över.
Men det är inte jag som tar åt mig äran, utan den ger jag till de personer som har det svårt men som faktiskt ändå kom dit och visade upp sig, de förtjänar all kärlek och credd!
Vi har även filmat hela eventet som kommer att komma ut också inom snar framtid.
Jag är en enkel person, brinner för att hjälpa alla andra och bidrar med det jag kan.
Det lilla kan göra mycket
Tanken är att jag kommer att skriva inlägg på RSMH-bloggen om olika saker som hänt i livet och hur jag har bearbetat saker och ting, men först ville jag berätta lite för er vem jag är och vad jag gör, så ni kan få en liten uppfattning om mig!
Då vi alla känner något, vissa lever med psykisk ohälsa och andra har andra problem, är det viktigt att kunna bolla med varandra och hjälpa varandra. För det lilla kan göra mycket, det är just det man inte får glömma!
Jag brukar säga: ”om jag inte kan döma mig själv, så kan jag inte döma någon annan” samt ”jag må va 29, men har ett bagage som jag vore 59”.
Det ska bli otroligt intressant att berätta mina historier för er och hur det är att jobba i RSMH Lund!
Jag finns också på alla sociala medier där jag heter @dennislandenmusic (länk till Instagram).
Tack för ni valde att läsa, det betyder mycket.
Hoppas vi hörs inom kort, må bäst under tiden!
/Dennis Landén
Allas rätt till en god psykisk hälsa; bådar den nya strategiska planen för psykisk hälsa och suicidprevention verkligen om tillförsikt kring en snar måluppfyllelse?
Publicerat: september 6, 2023 Sparat under: Återhämtning, Kvalitet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, sjukdom, sjukskrivning, suicid | Tags: Nationell Strategi Psykisk Hälsa Kommentarer inaktiverade för Allas rätt till en god psykisk hälsa; bådar den nya strategiska planen för psykisk hälsa och suicidprevention verkligen om tillförsikt kring en snar måluppfyllelse?
Nu har förslaget till regeringens nya strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention kommit. Mot den bakgrunden tål det att påminna sig ett par viktiga faktum påpekar Jenny Wetterling i RSMH:s förbundsstyrelse.
Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna beskriver alla människors rätt till hälsa. Liknande skrivelser återfinns i Sveriges grundlagar och en god hälsa för alla är ett uttalat mål i Agenda 2030. FN uttrycker sig vidare såsom ”Ingen hälsa utan psykisk hälsa”.
Världshälsoorganisationen, WHO, beskriver psykisk hälsa som ”Ett tillstånd av psykiskt välbefinnande som gör det möjligt för människor att klara av vanliga påfrestningar, förverkliga sina egna möjligheter, lära sig saker, arbeta och bidra i samhället. Psykiskt välbefinnande ses som en grundläggande förutsättning för människors möjligheter att nå sin fulla potential och för samhällets utveckling. Här råder ingen tvekan om hur högt ambitionerna för att uppnå psykisk hälsa bör sättas och visionerna klinga.
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser och har därav under flertalet år beskrivits vara ett prioriterat område politiskt. Detta har synts bland annat genom att olika regeringar genomfört ett antal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa genom åren.
Trots alla dessa satsningar fortsätter den psykiska ohälsan att öka i Sverige, särskilt bland unga, och samhällets insatser är fortsatt undermåliga och utan helhetsgrepp eller långsiktighet. RSMH bär dagliga vittnesmål om ett stort samhälleligt utanförskap, stora brister i tillgång till en god, personcentrerad, framgångsrik och lättillgänglig vård av hög kvalitet, bristande samordning av insatser och genomgripande sämre levnadsförhållanden och ett stort lidande för människor med psykisk ohälsa. Flertalet utvärderingar har också genomförts av de satsningar som gjorts de senaste åren på området som bekräftar att de resulterat i ett högst begränsat utfall. En del grupper har visserligen fått en ökad livskvalitet medan förutsättningarna för andra grupper har försämrats.
Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, i nära samverkan med 24 myndigheter och andra aktörer som berörs, har nu den 1 september 2023 presenterat förslaget till de kommande 10 årens Strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention; ”Det handlar om livet”. Men, obönhörligen ställer sig då RSMH frågan; vad ska ingjuta hopp och tillförsikt om att denna ska åstadkomma nödvändig förbättring som åratal av satsningar och tillförda resurser uppenbarligen inte lyckats uppnå?
Den övergripande visionen som presenteras i den nu föreslagna nya strategin lyder:
”Ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen, och
där ingen ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara suicid”
Detta låter visserligen fint och vällovligt men ack så tamt och urvattnat! Man kan lätt förundras över varför man inte efter tusen dagars tankemöda nådde längre under de år som ärendet beretts av alla dessa aktörer. En rimligare och kraftfullare vision, enligt RSMH, med åtminstone potential att förverkliga allas våra mänskliga rättigheter och de lagar som finns vore:
”Ett samhälle som garanterar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och
där ingen hamnar i en situation där enda utvägen upplevs vara suicid”
En fundamental och grundläggande fråga man bör ställa sig är ju vad som är orsakerna till att alla dessa tillsatta resurser och satsningar genom åren inte fått avsedd effekt? Samt om det är försvarbart att satsa miljarder kronor på åtgärder som i praktiken inte fått avsedd eller enbart begränsad effekt?
Till visionen kopplas fyra övergripande mål som utgör strategins samlade 10- åriga målsättningar:
- En förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen
- Färre liv förlorade i suicid
- Minskad ojämlikhet i psykisk ohälsa
- Minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd
RSMH anser att ambitionen snarare borde vara:
- En god psykisk hälsa i hela befolkningen
- Inga liv förlorade i suicid
- Ingen ojämlikhet i psykisk ohälsa
- Inga negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd
En sådan höjd ambitionsnivå skulle ha haft en större potential att ingjuta hopp för framtiden och sätta avtryck.
Frågan RSMH:s medlemmar nu ställer sig är vad som är nytt i denna strategi? Luttrade av den underfinansierade Psykiatrireformen 2009–2015 i Sverige och fortsatt inspirerade av norska Opptrappningsplanen for psykisk helse 1999-2008 tror RSMH fortsatt på värdet i långsiktig planering och resursförstärkning samt specifikt att rimliga resurser anslås till rätt åtgärder i rätt tid.
Utfallet av det nu presenterade strategiarbetet ligger i linje med att området är oerhört brett, tvärsektoriellt och har anknytning till många andra perspektiv och samhällsfrågor. Sambanden häremellan är dessutom komplexa, vilket ytterligare bidrar till svårigheten att täcka området som helhet. Frågan är om det är möjligt att göra detta och åtminstone resultatet i föreliggande strategi blir att den inte riktigt lyckats ringa in området som helhet. I stället berör det olika stora delar, som i sin tur är relaterade till varandra men ett helhetsgrepp förloras.
Annat som vore önskvärt är att en tydlig målhierarki beskrivits för att strategin och dess inriktning ska bli begriplig. Med flera olika och breda mål, finns det risk för att målkonflikter uppstår och det vore även viktigt att mål uttrycks på ett sätt som anger en önskad riktning. Kopplingen mellan de olika nivåerna, exempelvis vision och mål kan i vissa fall beskrivas som oklar eller komplex.
Strategin i nuläget är i viss mån utformad som en bruttolista av allt som är viktigt och när alltför många målsättningar eller områden innehåller svepande beskrivningar av allmänt viktiga aspekter, kan det bli svårt att omsätta innehållet till konkret handling. Många av de identifierade målen är breda och inte tydligt avgränsade eller konkreta, och de beskriver heller inte ett önskvärt förändrat tillstånd. Mot denna bakgrund vore det fördelaktigt att upprätthålla ett tydligt innehållsmässigt fokus i strategin och att klargöra prioriteringar. Detta inte minst för att minska risken för disparata styrsignaler, motstridigheter och målkonflikter samt att styrning av området riskerar att bli svårmanövrerad. Därmed skulle rimliga anspråk kunna ställas på vad strategin ska åstadkomma inom ramen för strategiperioden.
Något annat som RSMH särskilt vill belysa är att samverkan med representanter för brukare och patienter behöver öka där personer med olika erfarenheter av psykisk ohälsa i högre grad är delaktiga i beslutsfattande som berör personer med psykisk ohälsa. Både beslut som dagligen tas i vård och omsorg och beslutsfattande på övergripande strategisk och politisk nivå behöver prioriteras högre. Regioner och kommuner behöver bli bättre på att följa upp verksamheternas resultat ur ett brukarperspektiv där fler patienter, brukare och anhöriga behöver ges förutsättningar att vara med och utvärdera och förbättra verksamheternas kvalitet.
Nåja, i strategiförslaget återfinns givetvis även flera positiva ansatser. Med förslaget vill myndigheterna lyfta alla de möjligheter och tillgångar som finns i vårt samhälle för en god och jämlik psykisk hälsa i befolkningen. Med gemensamma ansträngningar vill man se att alla människor, oavsett behov och förutsättningar, ska ha en plats i samhället, erbjudas nya chanser i livet och kunna se optimistiskt på framtiden. Många aktörer, och var och en av oss, har en viktig roll att fylla i arbetet och det finns ett stort engagemang och mycket kunskap som behöver tas tillvara. RSMH ser därför strategin mer som en lovvärd gemensam plattform för hela samhällets pågående och kommande arbete inom området.
RSMH ser det vidare som lovande att väsentliga perspektiv och grundläggande utgångspunkter vid framtagandet av strategin har varit en god, jämlik och jämställd psykisk hälsa i hela befolkningen där jämställdhetsperspektivet, personcentrerad vård, mänskliga rättigheter liksom barnrättsperspektivet och funktionshinderperspektivet beskrivits genomsyra strategin. Samtidigt är vår upplevelse att man i strategin tyvärr mest synes slentrianmässigt hänvisa till perspektiven och detta utan att synliggöra fullt ut hur dessa perspektiv de facto inkluderas i strategins innehåll och tydligt koppla de vackra orden till den verkstad man vill utveckla.
Det är genuint hoppingivande att så många vill vara en del av lösningen för en bättre psykisk hälsa och minskat antal suicid och därmed tycks instämma i det som socialminister Jakob Forssmed uttryckte sig vid presskonferensen om strategin ”Psykisk hälsa är en livsviktig fråga”.
RSMH ser sig som en given part i detta arbete. Både genom våra paraplyorganisationer och genom ett mer handgripligt engagemang från alla nivåer av vår egen organisation från Kalix i norr till Trelleborg i söder.
Så, i korthet, bra att denna strategi nu finns och att god vilja manifesteras, men bättre behövs!
RSMH ser nämligen inga egentliga spår i strategin att aktörerna på djupet ställt sig den fundamentala och grundläggande frågan kring vad som är orsakerna till att alla de tillsatta resurser och satsningar genom åren som gjorts inte fått avsedd effekt. Inte heller hur man avser möta de uppenbara och stora utmaningar på området som finns som berör kompetens, resurser och medel, men RSMH när alltjämt en förhoppning att regeringen nu i sitt fortsatta arbete med strategin tillser att adekvata resurser tillsätts fullt ut och problembilder åtgärdas.
Jenny Wetterling
ledamot av RSMH:s förbundsstyrelse och intressepolitisk talesperson för riksförbundet RSMH
Jag vill kunna ge mina barn ett riktigt sommarlov
Publicerat: juni 13, 2023 Sparat under: ekonomi, fattigdom, makt, sjukskrivning, Ylva Kristina Larsson 2 kommentarer
Det har börjat bli sommar och skolorna slutar.
Sommarlov.
Jag tycker det är svårt, väldigt svårt.
Med kraven och pressen.
Den oändliga stressen.
Alla pratar om sin semester, stugor och resor.
Jag sitter tyst.
Funderar mer på hur jag skall få min fjuttiga sjukpension att räcka till en mjukglass åt barnen.
Nån semester lär vi aldrig få.
Men det blir ju sommar ändå.
Fläktarna på i vår bastulika lägenhet konstant.
Det ångar från asfalten utanför.
Och det är långt till närmsta badplats.
Busspriserna är för höga att vi ska kunna ta oss iväg ens.
Men vi är vana.
(tyvärr)
Att ha det ”så här”.
Det är som det är.
Vi gör vad vi kan och har liksom aldrig klagat eller gnällt över situationen.
Drömmar i tystnad.
Om nåt annat, nåt annat än det här.
Sen gör vi det vi brukar och skakar av oss tanken på nån semester från vardagen.
Det finns alltid nåt att göra.
Men jag som ensamstående mamma här känner ju såklart en stor skuld och skam att jag inte kan ge mina barn en upplevelse.
Jag vill kunna!
Och önskar att jag kunde.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Beroende av Försäkringskassan som är snåla och dessutom nu kräver pengar tillbaka, pengar som inte finns.
Det handlar om några tusen, egentligen ingenting.
Men det är allting, när kronan inte finns.
Sommarlov med bad och glass är bara att glömma, än mindre ett äventyr.
Jag är ledsen att jag är sjuk och inte förmår så mycket som andra kan.
Ledsen att bidraget är så tight att det inte tillåter nån guldkant på tillvaron.
Ja, det är svårt med denna samvetets skuld som slår hårt emot mej att inte kunna ge det jag vill till mina fina barn.
Som dessutom själva kämpar med sina måenden i dagsläget.
En semester för oss tre kanske skulle vara det absolut bästa för oss just nu.
Att få ett miljöombyte och vara tillsammans att utforska nånting nytt.
Tänk om ….
Jag tror tyvärr vi alla tre är lite avtrubbade i våra drömmar på grund av vetskapen om hur omöjligt det är.
Det är synd.
Drömmar är viktiga!
Jag är ledsen att jag inte kan boosta deras drömmar och framtidstro.
De känner som jag att samhället sviker.
På många olika plan.
Men vi finner oss i det och vår verklighet fungerar på sitt märkliga vis ändå.
Det bara är så.
Ja, nu är den förbannade sommaren här!
Det är nu vi sprudlande glada skall smida planer över olika aktiviteter och resor.
Det blir inte alltid som man tänkt sej.
Att få en psykiatrisk diagnos känns många gånger som ett straff, berövad på livets guldkorn.
Måendet sviker, ekonomin krisar och solen bränner.
Det är så mycket som jag känner.
Hela tiden.
Det är lätt att falla i mörka tankar tyvärr.
Att liksom fastna där.
Men jag skall fokusera på det som är bra.
Överleva.
Det är väl ändå det viktigaste tänker jag.
Och kanske får jag doppa tårna i vattenbrynet en dag.
//Ylva Kristina Larsson
Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH
Publicerat: mars 13, 2023 Sparat under: ekonomi, Gästbloggare, sjukskrivning, Sysselsättning, utbildning 1 kommentar
Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.
RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.
En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila.
Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.
Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar.
Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet.
RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.
/Anonym RSMH-medlem
Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.
Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay
Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter
Publicerat: februari 20, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Arbetsmarknad, Demokrati, sjukskrivning, Socialförsäkringen 1 kommentar
I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.
Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.
Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga?
Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?
Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.
Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.
/Anna-Maria Olsson
Samordnare på RSMH Skåne
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.
Människor med psykisk ohälsa står rättslösa inför Försäkringskassan
Publicerat: november 2, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning 4 kommentarer
I en debattartikel i Dagens Nyheter beskriver sociologen Roland Paulsen hur en patient med kroniskt trötthetssyndrom har fått upprepade avslag på sina ansökningar om sjukpenning, trots att hon vid överklagan har fått rätt i förvaltningsdomstolen. Den avgörande frågan har varit Försäkringskassans krav om ”objektiva undersökningsfynd”. Domstolen har slagit fast dels att kravet saknar stöd i lagstiftningen, dels att det inte vid alla ohälsotillstånd går att ta fram objektiva fynd.
Sedan kritik i början av 2000-talet riktades mot att behandlande läkare hade blivit för generösa med sjukintyg, har makten över besluten om sjukpenning i allt högre grad överförts från läkarna till medicinskt okunniga handläggare vid Försäkringskassan. Förändringen har skett både som resultat av flera regeringars politiska beslut och genom att Försäkringskassan själv – utan hållfast stöd i lagen! – har ställt upp allt striktare formella krav på läkarnas sjukintyg.
Ett av de krav som särskilt hårt drabbar människor med psykisk ohälsa är just kravet om ”objektiva undersökningsfynd”. Som varje människa med bara rudimentära kunskaper i psykiatri och psykologi vet, är det mycket sällan det går att peka på sådana fynd vid psykisk ohälsa. Tankekonstruktionen kan jämföras med om man skulle kräva ”objektiva belägg” för att en människa är tillfreds med livet eller för vad hon tycker om att äta. Det är faktiskt svårt att förstå hur man kan gå så vilse i sin föreställningsvärld.
Resultatet av Försäkringskassans absurda krav är att framför allt människor med psykisk ohälsa i växande omfattning har nekats sjukpenning, trots sjukintyg från behandlande läkare. Det har redan fört med sig ett stort antal mänskliga tragedier, inklusive självmord.
Begreppet ”objektiva undersökningsfynd” måste tas bort i bedömningen av psykisk ohälsa, och behandlande läkares intyg måste åter tillmätas större tyngd i Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Om myndigheten anser att intyget behöver kompletteras med ett ”försäkringsmedicinskt” yttrande, bör det utfärdas av en oberoende instans, som vid behov tar hjälp av lika oberoende sakkunniga. (De försäkringsmedicinska ”rådgivarna” är idag anställda av Försäkringskassan.) Det bör också vara ett krav, att även den rådgivande instansen träffar försäkringstagaren i ett personligt möte. På det här sättet kan maktförhållandet mellan den sjukskrivna och Försäkringskassan i någon mån jämnas ut.
/Hannes Qvarfordt
Nyårskrönika: Snart ett år med första kvinnan på ordförandeposten
Publicerat: december 29, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, socialpsykiatri, Stöd, Tillgänglighet Kommentarer inaktiverade för Nyårskrönika: Snart ett år med första kvinnan på ordförandeposten
På RSMH:s kongress i maj i år valdes jag till förbundsordförande och blev därmed den första kvinnliga förbundsordföranden i RSMH sedan starten 1967 – på 52 år. Det är ett hedersamt och fint uppdrag, som för min del följer på 15 års medlemskap och 8 år som styrelseledamot i RSMH.
Arbetet tog snabbt fart och under de följande månaderna uppmärksammade vi flera viktiga frågor inom området psykisk ohälsa i alla de stora dagstidningarna:
Dagens Nyheter: Att ensamheten ökar beror inte bara på individen utan bör ses som ett samhällsproblem, där fattigdom och minskade möjligheter att få billig psykoterapi faktiskt bottnar i politiska beslut. Det framförde vi i en replik den 3 juli på en kolumn där Hanne Kjöller raljerade om ensamma människor.
https://www.dn.se/ledare/inlagg/ensamhet-ar-inget-individuellt-val-utan-en-samhallsfraga/
Expressen: Om 56-åriga Birgitta som trots sjukintyg från flera läkare nekades rätt till ersättning av Försäkringskassan skrev vi den 9 juli. En ny dom kan göra det lättare att få rätt mot Försäkringskassan vid psykisk ohälsa med nedsatt arbetsförmåga som följd. I artikeln uppmanade vi alla som nekats stöd att överklaga, eftersom domen visade på det orimliga med krav på så kallat objektiva fynd vid psykisk ohälsa.
https://www.expressen.se/debatt/nya-domen-ger-hopp-till-dem-forsakringskassan-nobbat/
Svenska Dagbladet: Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten, skrev vi på suicidpreventiva dagen den 10 september. De flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka och ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det.
https://www.svd.se/aterinfor-plikt-att-anmala-vid-sjalvmord
Aftonbladet: På Världshälsodagen för psykisk hälsa den 10 oktober skrev vi om att Försäkringskassan måste bli bättre på att hjälpa människor i stället för att stjälpa. Att stärka skyddsnätet så att hela samhället arbetar för att främja goda livschanser är en viktig del i det självmordsförebyggande arbetet. Om samhället blir bättre på att förebygga självmord sparar det människoliv och minskar lidandet hos anhöriga. Samhället blir vinnare när människor mår bra och väljer livet.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/50kLEE/f-kassans-beslut-ledde-till-saras-sjalvmord
En viktig händelse tidigare i höstas var Katarina Grims avhandling, som hon försvarade vid Högskolan i Dalarna, om delat beslutsfattande inom psykiatrin. Hon beskriver vägar för hur patienters egenmakt kan öka. Väldigt ofta befinner sig patienter med psykisk ohälsa i underläge gentemot läkare och övrig vårdpersonal. Personal är inte alltid medveten om orsaker till att patienter kanske inte vågar vara mer delaktiga i vården. Patienter i psykiatrin har inte sällan låg tilltro till sig själva, gamla journalanteckningar hänger kvar och kan färga personalens tilltro till patienten. Det är viktigt att patienterna får sin röst hörda, det är ju som bekant den som bär skon som vet var den klämmer.
Ofta lär sig patienter med tiden att upptäcka tidiga signaler på psykisk ohälsa och många kan hitta strategier att hantera det.
Under hösten har RSMH börjat styra in på temat ”Ingen ska falla mellan stolarna”, det vill säga hur alla med psykisk ohälsa ska kunna få det stöd och den hjälp de behöver oavsett var i vården eller omsorgen de kommer in med sina bekymmer. Det duger inte att en människa med både psykisk ohälsa och missbruksproblematik ska lämnas utan vård för det ena eller det andra. Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen löper parallellt men de saknar hängrännor mellan varandra – det finns inga övergångar överhuvudtaget. Här måste det skapas bättre möjligheter, som utgår från den enskilde individen, inte de olika huvudmännen.
Med detta avslutar jag det här året och önskar alla RSMH-medlemmar och övriga läsare ett Gott Nytt År 2020!
/Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom
Publicerat: juni 1, 2019 Sparat under: Arbetsmarknad, Arbetsterapeuter, Återhämtning, brukarinflytande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Fredrik Gothnier, NSPH, Psykiatri, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Kommentarer inaktiverade för Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom
För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.
Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.
Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.
Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.
Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.
Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?
Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.
Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.
/Fredrik Gothnier
Har samhället råd med våldsverkare?
Publicerat: mars 31, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Bemötande, Depression, ensamhet, familj, fattigdom, Medicin, minne, sjukskrivning, Våld Kommentarer inaktiverade för Har samhället råd med våldsverkare?
Jag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.
Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.
Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.
Som reumatiker tar jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.
Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.
Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.
Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.
De som har gett domarna, utredningarna, straffen verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?
Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.
Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!
/Anne-Sofie Höij
Skönt att slippa bli fattigare år 2019!
Publicerat: december 30, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, sjukskrivning, Socialförsäkringen Kommentarer inaktiverade för Skönt att slippa bli fattigare år 2019!
Jag ska tydligen inte bli fattigare år 2019. Den lagda budgeten för oss som inte kan arbeta är den samma som 2018, där den rödgröna regeringen hade infört vissa förbättringar för personer med sjukersättning, eller tidigare kallad förtidspension. Nu har Kristdemokraterna och Moderaternas budget också höjt bostadstillägget för ålderspensionärer. Det borde innebära att jag som funktionsnedsatt och ålderspensionär har samma ekonomi 2019 som 2018, eller kanske till och med bättre. Det känns tryggt att veta.
Men jag önskar att vi kan diskutera höjd sjukersättning, A-kassa, garantipension och försörjningsstöd. För priserna ökar hela tiden så det blir dyrare att leva och vad ska vi få pengar ifrån om dessa inte höjs?
Det är tur de stöden finns i samhället, när man inte kan sälja sitt arbete. Några av oss får inte jobb hur många av dem vi än söker. För du är inte attraktiv för arbetsgivaren om du inte kan prestera mer än 100 procent på ditt jobb. Jag har oroats de senaste åren för att funktionsnedsatta blir utförsäkrade och beroende av försörjningsstöd eller anhöriga. Jag är också orolig över att jämställdheten och jämlikheten minskas, inte tillåts växa och öka i Sverige och i omvärlden.
Vi är beroende av varandra, vi människor. Att var och en bidrar efter förmåga till samhället och miljön. Vi borde 2018 ha lärt oss att ensam är inte stark. Jag sopsorterar och betalar mina räkningar som de flesta andra och hoppas att samhället fortsätter att bli bättre – inte för de rikaste – utan för alla.
Jag önskar dig ett gott 2019. Med samhällsförbättringar – inte samhällsförsämringar för oss sjuka och fattiga!
Kram och ta hand om dig!
Livet är till för att levas så gott det går
/Anne-Sofie Höij
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.