Framtidens Sverige
Publicerat: oktober 18, 2012 Sparat under: Öppenhet, Paulina Tarabczynska, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Framtidens Sverige
Jag måste erkänna att jag är en aning nervös.
Tisdagen den 16e oktober började första delen av attitydambassadörutbildningen som jag kommer genomgå via Hjärnkoll. Och fastän jag känner hur nerverna kittlar på insidan av min mage måste jag erkänna att jag ser fram emot denna nya resa. Men det är inte bara min framtid jag är exalterad över. Jag tycker att Sverige håller på att genomgå en förändring på alla möjliga plan.
Jag skulle vilja dela med mig av ett rätt så tungt men viktigt ämne. Det handlar om lagändringen för den psykiatriska tvångsvården i Sverige. Detta om något är ett ämne som har varit flitigt och väl omdiskuterat. Förslaget har sina för och nackdelar. Det finns olika åsikter om vad ändringarna kommer leda till. Jag hade den stora äran att få delta på en konferens med namnet Bättre vård Mindre tvång.
Det var många ”viktiga” människor där. Fastän att det lite kändes som om jag inte riktigt passade in bland alla psykologer, överläkare, tjänstemän och politiker, så var det två mycket spännande dagar jag fick vara med om. Jag har även läst igenom nästan alla sidor i dom två tjocka böckerna som Psykiatrilagsutredningen tagit fram och som noggrant går igenom vilka lagar som skall ändras och förklarar varför.
Men jag tänker inte gå in på specifika detaljer. Jag kanske inte är den enda som fick mer frågor än svar och många djupa funderingar efter den läsningen. Tack vare konferensen kan jag faktiskt blicka framåt med hopp. Luften gick ur mig lite när jag läste utredningen men när jag hade var så förstod jag att den stunden Jerry Eriksson tog sig an denna tunga och svåra uppgift kände han nog som jag, att luften gick ur. Vi måste förstå att den ändringen vi är på väg mot kanske inte är en perfekt psykiatri och att vi förmodligen kommer behöva justera mycket mer längst vägen men vi är på väg. Och det är ett steg i rätt riktning.
Fastän jag fick höra många föreläsare så måste jag säga att en specifik person berörde mig mycket djupt! På seminariet ”Man eller kvinna-spelar det någon roll?” fick jag lyssna på Annelie Jäderholm. Annelie är en av många nuvarande attitydambassadörer just inom kampanjen Hjärnkoll.
Hennes ord var valda med omsorg och jag insåg snabbt att hon är begåvad med en viktig egenskap. En egenskap som jag önskar att jag så småningom kommer att behärska fullt ut. Makten att tala och beröra. Hennes ord påverkade varenda atom i min kropp och jag kommer aldrig glömma den dikten hon läste upp. Hon förklarade känslan av att vara med om en bältesläggning. Den berättelsen och dikten kommer jag för alltid bära med mig. Ännu kan jag höra hennes bräckliga men ändå starka röst, hennes förtvivlan och rop på hjälp, hennes ilska och sorg. Tack Annelie! Jag kände smärtan och känslan av övergivenhet och maktlöshet i varje ord du läste.
Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med och påverka. Synen på den psykiska ohälsan håller på att förändras. Fördomar håller sakta men säkert på att luckras upp och jag känner att vi är på väg åt rätt håll. Det är en bit kvar det kan jag inte förneka, men den avgörande punkten för hur långt vi har kvar att gå är du. Det är bara genom att öppna upp oss och våga berätta vår historia och stå med rak rygg utan att skämmas som vi kan påskynda hela processen.
En människa i taget.
Paulina Tarabacynska
Kämpa tillsammans
Publicerat: oktober 1, 2012 Sparat under: Öppenhet, Min berättelse, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Kämpa tillsammansKunskap är makt, men kunskap kan vara tungt att bära.
Allt för ofta ställer jag mig en fråga. En fråga som har tendens att återkomma.
Runt och runt mal den i min skalle.
Är det värt allt detta?
Jag är född en kämpe, jag vet att detta är mitt uppdrag i livet.
Där det finns orättvisor kommer jag finnas för att ifrågasätta och försöka ändra på det som är fel.
Ibland känner jag att luften går ur mig, ibland känner jag att det kostar mig för mycket.
Men jag kan inte ge upp! Om inte jag kämpar, vem gör det då?
Jag är långt ifrån ensam och långt ifrån stark. Men jag vet att jag inte tänker ge mig!
Jag vet att även om jag får folk att känna sig illa till mods och ibland hotade av mig så är det för att jag vågar ställa rätt frågor. Förändring är det enda alternativet! Det finns ingen början, det finns inget slut det finns bara förändring. Det kommer alltid finnas dom som är rädda att förändra, dom som vill stå i vägen och förstöra för sitt eget bästa. Men jag kämpar inte enbart för min egen skull!
Allt detta kostar mig tid, det kostar mig styrka och nerver. Man kan ställa sig frågan, varför gör jag detta? Jag gör det för att jag vet att det är rätt, jag gör det för att ingen annan vill ta detta på sig.
Ibland känns det som om jag har nått ett stadium där det inte finns någon återvändo.
Ibland känner jag väggen som trycker sig hårt mot mina axlar.
Så mycket tankar, så mycket idéer.
Men väggen är tung, den är stor och klumpig. Den bryr sig inte om en person försöker rubba den, den står stadigt! Mäktigt, tyst omsluter den oss. Som en filt av trygghet. En falsk trygghet.
Det är nu jag ifrågasätter min väg. Det är nu jag inser. Att hur mycket jag än kommer slå på väggen, hur mycket jag än utmanar den kommer den stå där orörd och bara le tillbaka.
Så nu är det dags att jag vänder mig bort från den.
Det är dags att inse att ensam kan jag inte rubba den!
Det är nu mitt riktiga uppdrag i livet börjar.
Jag behöver medkämpar.
Öppet sinnade medmänniskor som vill förstöra väggen, människor som vill förändra och som har fått nog! Jag vet att jag har fått nog!
Ensam kan jag inte åstadkomma förändring, men jag har kraft, tålamod och kunskap.
Vi behöver bli många och jag vill inspirera och stärka andra att kämpa med mig. I kampen mot orättvisor segrar den som bär på kunskap, hopp och empati.
Tillsammans kan vi skapa förändring!
/Paulina Tarabczynska
Tankar inför hösten
Publicerat: augusti 3, 2012 Sparat under: Öppenhet, Bemötande, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Tankar inför höstenJag hoppas att alla njuter av sommarlov/semester. Just nu sitter jag och skriver på artiklar för vår bilaga till Revansch som skall publicerar i slutet av sommaren. Det är mycket arbete, men det är skitkul med!
Jag ser till att ha min IMSDAL vatten flaska är med mig. Det är en bit av Norge som jag fick med mig. Har varit i Norge och hjälp till med Mental Hälsa Ungdoms sommarläger. Det har varit så kul. Jag känner att vi har mycket att lära oss av Norrmännen.
Visst jag kom hem trött och sliten och helt myggbiten. När planet lyfte från Oslo blev jag en aning panikslagen. Jag började sakna alla redan. Och fastän jag är i Sverige nu och har landat så stannade mitt hjärta kvar i Norge.
Snart kommer vi anordna vårt eget läger för RUS:are och jag har massa nya idéer och tankar om hur vi kan göra det bättre. Det handlar inte bara om hur man ser på sin sjukdom utan hur man bemöter varandra. Vi svenskar har en tendens att tycka synd om oss och inte våga prova och misslyckas. Något som jag blev förvånad över på ett positivt sätt var att ingen pratade om sina diagnoser i Norge. Inget utbyte om hur mycket man har legat på sjukhus eller vilka mediciner man tar. Istället fokuserade alla sig på att vara sig själva. Och det är vi dåliga på här i Sverige. Vi döljer oss lite bakom vår sjukdom. Snörar in oss i samtal om mediciner och läkare. Istället för att prata om hur vi mår och vad vi blir glada av.
Det är så mycket som är på G för min del. Jag har blivit antagen till Hjärnkollsutbildning i Höst och kommer ägna mitt liv åt att få oss att våga börja prata. Det kommer bli så spännande att få ta del av denna nya upplevelse. Vem säger att bara för att du blir diagnostiserad med diverse psykiska åkommor att ditt liv tar slut. Mitt liv har bara börjat och jag älskar vartenda dag. Jag tänker ta vara på dagarna som om varje var den sista. Och jag vet att jag kommer få bakslag, men det ingår lite i processen. Den biten kommer jag inte undan från. Kom ihåg. Det finns ingen början, det finns inget slut, bara förändring. Och förändring är oundviklig.
Massor med kramar till er alla.
/Paulina Tarabcynska
Bemötande inom vården
Publicerat: maj 4, 2012 Sparat under: Bemötande, Paulina Tarabczynska | Tags: Bemötande 2 kommentarerIdag var jag på ett besök hos specialistvården. Jag åkte dit för jag har problem med hårväxt på kroppen och speciellt i ansiktet. Jag fick träffa en jättetrevlig läkare som var positiv till besöket och sade att jag inte skulle oroa mig då det finns olika åtgärder. Han höll med mig om att den hårväxten jag har inte är normal och att något måste göras. Men vi skulle vänta på provsvaren.
Jag blev hemskickad och läkaren bad mig att ta diverse prover. Vi skulle vänta på provsvaren. Vid nästa besök var jag tvungen att ställa in och fick be om en ny tid. Vid nästa besök hade min läkare gått på pappaledighet och jag fick träffa en annan läkare. Hon var mycket trevlig och bemötte mig bra. Tills hon berättade vad hon tyckte om mitt problem. Hon ansåg att min hårväxt hade med min vikt att göra samt att jag skulle få en remiss till en gynekolog. Hon tyckte att hårväxten var normal och ansåg att inget kunde göras.
Hon frågade mig konstiga frågor om min hälsa och speciellt angående min psykiska hälsa.
Jag reagerade starkt på detta då hon hade gjort en total vändning jämfört med den förra läkarens bedömning. Hon undersökte inte min kropp, som den förra läkaren, för att se hur mycket hårväxt jag har. Läkaren inspekterade snarare mina armar som är fulla av ärr. Jag försökte föra en diskussion och sade till henne att jag inte förstår hur hon kan säga detta när den förra läkaren hade en helt annan åsikt. Då förstod jag, när jag sneglade på datorn, att hon tittade på ett utdrag från patientjournalsystemet Cosmic från psykiatrin.
Hur kan detta hända? Hur kan hon ens tro att jag hittar på detta? Jag är besviken och missnöjd! Kan inte påstå att jag känner mig kränkt då jag inte lät henne kränka mig. Men alla är inte stora i munnen som jag och alla vågar inte stå upp för sig själva. Skall det behöva vara såhär? Jag är trött på att bli forslad omkring från läkare till läkare, bli tillsagd att gå ner i vikt och att det är mitt enda problem samt att bli hänvisad till psykiatrin. Hon har ingen psykologutbildning utan är specialiserad endokrinolog. Hon har ingen rätt att göra någon mer utvärdering än den jag kommer till henne för.
Jag kommer självklart att ringa dit och be om att få byta läkare och i värsta fall vänta tills den förra kommer tillbaka från sin pappaledighet. Men det är inte rätt att jag skall behöva göra detta som patient. Som patient förväntar jag mig respekt och lika behandling som vem som helst. Jag är inte mindre värd för att jag har psykiska problem.
Jag kommer att spärra min journal till min vårdcentral för att i framtiden undvika detta. Känner du igen dig? Jag har svårt att tro att det är brist på sådana här historier runt om i Sverige. Det handlar i grund och botten om bemötande och att bli tagen på allvar. Vården är ju tack och lov inte ensidig det finns läkare som bemöter patienterna professionellt. Men denna gång hade jag otur.
Ibland känns det som om jag väntar på den dagen då jag kommer till akuten med bruten fot, men kommer bli hemskickad och hänvisad till psykiatrin. Jag vill inte vara rädd att inte bli tagen på allvar. Det leder till att jag drar mig för att söka hjälp. Jag välkomnar komentarer på mina inlägg. Dela med dig av dina erfarenheter. Vad tycker du krävs för att vården skall sluta behandla oss på detta sätt.
/Paulina Tarabcynska
Jag tänker inte gömma mig
Publicerat: april 11, 2012 Sparat under: Öppenhet, Paulina Tarabczynska | Tags: Öppenhet Kommentarer inaktiverade för Jag tänker inte gömma migVarför skall vi skämmas för att ha psykisk ohälsa. Trots allt så är ju psykisk ohälsa inte annorlunda än någon annan kroppslig sjukdom. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag har rätt att vara sjuk oavsett vad min sjukdom är. Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte längre!
Om jag hade vågat prata om mina tankar och känslor tidigare så skulle jag sluppit många år av onödigt lidande och fått rätt hjälp tidigare i mitt liv. Jag får ofta höra av äldre människor att jag borde vara mer försiktig med vad jag lämnar ut för information om mig själv. Och speciellt just vad det gäller min psykiska ohälsa. Jag vet och förstår att de har goda avsikter. För en ung vuxen är det svårt. Man blir så lätt stämplad för livet. Men det borde inte vara så. Och när äldre säger till mig det så tror jag inte att det är medvetna om att just i det ögonblicket så bidrar de till stigmatiseringen och svartmålningen. Omedvetet bidrar det till att samhället ser det som ett tabu.
Jag vill förstöra denna tabustämpel genom att prata öppet och prata om allt. För just nu behövs det unga människor som vågar öppna sig och berätta. För hur skall något kunna förbli tabu om man kontinuerligt och konstant pratar om det? Jag förstår att alla inte klarar av det men jag tänker inte bidra till tabun. Varför skall man skämmas? Skall vi inte vara stolta och gå med raka ryggar just för att vi erkänner för oss själva att vi behöver hjälp. Att vi har tagit klivet och söker hjälp? NEJ! Istället vill de att vi skall skämmas och dölja våra tankar och känslor.
Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte nu. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag kunde ha besparat mig så många år av lidande. Men jag var så liten och så ensam. Och ingen skall behöva känna sig så liten och ensam!
Idag har jag massa verktyg och jag har fått lite tjockare hud. Och jag tror att detta är mitt kall i livet, som en ung vuxen som en människa skall jag göra allt jag kan för att försöka bryta denna destruktiva cirkel av tystnad och skam. Jag kan förstå att folk ibland kan tycka att jag kan vara för mycket, men om jag inte gör detta vem skall våga då? Någonstans måste någon ta första steget.
Jag anser och hoppas att jag har styrkan och modet att göra detta.För mig själv.För alla dem som så många gånger har önskat att de kunde prata med någon utan att de tittade snett på dem.Och för alla gånger andra tittat snett på mig.
/Paulina Tarabcynska
Paulina Tarabczynska
Publicerat: april 6, 2012 Sparat under: Paulina Tarabczynska 1 kommentar
Jag sitter i styrelsen i RUS. Har varit engagerat inom RUS i snart 4 år. Men det är de senaste 2 åren som jag har börjat engagera mig riktigt mycket. RUS är en ungdomsförening inom RSMH. Där alla upp till 30 år är välkomna.
Jag tänker blogga om hur det är att vara ung och ha psykisk ohälsa i samhället. Hur detta påverkar mig och mitt liv. Men jag tänkte även hålla er lite uppdaterad om vad som händer inom RUS.
Jag pluggar just nu på Södra Vätterbygdens Folkhögskola Allmän linje E för psykisk ohälsa. Här trivs jag som fisken i vatten måste jag erkänna.
Det har varit en tuff resa genom livet och jag har fått klättra i många berg och åkt utför många dalar. Jag är en mycket estetiskt lagd person. Mina intressen är att skriva måla, sjunga och fotografera. Detta varierar lite och är det konstnärligt relaterat så har jag provat det. Så en och annan dikt kan dyka upp här med.
Mina framtidsplaner är att få åka runt i Sverige och prata om psykisk ohälsa.
Jag är mycket motiverad och vill jobba så hårt jag bara kan med att bidra till att få bort denna eländiga tabustämpel som präglar den psykiska ohälsans värld. Tillsammans är vi starkare!
Tillsammans kan vi åstadkomma allt. Jag ser ljust på framtiden men tycker samtidigt att vi har en lång väg att gå.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.