Barnet och badvattnet

Hannes 4I dagarna har journalisten Dan Josefssons dokumentär om den kombinerade psykoterapin och polisutredningen av den påstådda seriemördaren Thomas Quick sänts i SVT, med efterföljande debatt mellan Göran Lambertz, å ena sidan, och Josefsson och Leif G W Persson å den andra. Ord står mot ord, och ståndpunkterna är starkt polariserade. Av allt att döma har grova, rättsliga missgrepp skett, understödda av en psykologisk teoribildning med svagt vetenskapligt stöd. En av grundbultarna i denna teoribildning är att traumatiska upplevelser kan undanträngas från medvetandet, som en psykologisk överlevnadsreaktion, och att de kan återhämtas till medvetandet med olika metoder, exempelvis psykoterapi, besök på den geografiska plats där upplevelserna inträffade och så vidare. I modern teoribildning förkastas ofta denna tanke – och mer därtill. Den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus anser sig i ett känt experiment ha belagt, att falska minnen kan inplanteras i människor via exempelvis ledande frågor i psykoterapi.

Det förefaller i och för sig helt rimligt, att starkt traumatiska upplevelser snarare är svåra att göra sig fri från, än möjliga att förtränga. I synnerhet som den då dominerande terapeuten vid Säters sjukhus, där Thomas Quick behandlades – Margit Norell – ansåg sig kunna återkalla minnen från så tidigt som ettårsåldern. Samtidigt blir det orimligt att påstå att bortträngning av minnen över huvud taget inte är möjligt, eftersom det faktiskt skulle innebära att glömska inte finns. En nyligen genomförd tysk-amerikansk studie har också visat, att vårt minne ”taggas” vid den geografiska plats där vi har upplevt något, vilket alltså innebär att minnen återkallas när vi återkommer till den platsen. Ett forskningsresultat som i någon mån står i strid med det nutida förkastandet av bortträngda minnen.

Våra världsåskådningar tenderar ofta att svänga mellan ytterlighetslägen. Risken med den uppdagade skandalen kring Thomas Quick och hans behandling är att vi kastar ut barnet med badvattnet och hamnar i föreställningen, att glömska och förnekelse av obehagliga upplevelser över huvud taget inte finns, att människor som utsatts för övergrepp enbart har fått minnen ”inplanterade” och att samtliga dömda för övergrepp egentligen är oskyldiga. Det vore ett lika stort rättshaveri, som behandlingen av och justitiemordet på Thomas Quick uppenbarligen är.

/Hannes Qvarfordt



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s