Trött på psykisk ohälsa

Det är inte förrän nu som jag börjar inse vad jag har gett mig in på.

En bit in i projektet när benen skriker och hjärnan håller på att stänga av inser jag att det kanske inte var det bästa av alla tillfällen att göra detta. Jag befinner mig just nu på en mycket skör plats i mitt liv. Nästan allt ser kaotiskt ut omkring mig och det är till och med svårt att sortera mina tankar. Nu inser jag när jag lyfter upp kameran att hela kroppen värker och jag vill bara sova. Men vi är för nära slutet av projektet och jag tänker inte ge upp! Samtidigt som jag känner mig mer slut än någonsin kan jag inte låta bli att undra hur långt vi kan gå. Var kommer detta projektet att leda oss?

Jag ser sjukt mycket fram mot resultatet och utställningen. Det enda som gnager på mig lite är en rädsla att jag inte ska ha bra bilder nog, eller inte tillräckligt många. Det är en bit frustration som bryter ut lite då och då mellan mig och Ida. Vi är nog rätt så trötta båda två kan jag tänka mig. Och det är i sådana stunder som det är som svårast att ta upp kameran. Idag hade vi ett litet kiv med varandra, inget allvarligt men det var ett gyllene tillfälle för att fotografera och istället missade jag det.

Att leta svagheter och ömma punkter hos den andra individen är inte så enkelt som det kanske låter. Vad triggar ingång dina tankar, ångest och oro? Och hur skall du kunna fånga det på ett kort utan att få förklara eller skriva? På något sätt måste ögonblicket fångas så att man tydligt kan se alla känslor om speglas i ditt ansikte, bilden måste i sig själv ge en känsla. Det är verkligen en utmaning!!  Jag skulle aldrig gissa mig fram till hur svårt det skulle vara. Samtidigt måste jag erkänna att leva så nära inpå en annan människa lär mig mycket om mina egna gränser och svårigheter. Att öppna mig fullt ut är kanske inte min stora utmaning men att inte hålla igen det har visat sig vara svårt.

Ibland blir jag så trött på psykisk ohälsa! Var tar människan vägen? Det är så enkelt att gömma sig bakom diagnoser, mediciner och läkare och glömma att det finns mer till än det. Att jag är en individ med drömmar och rädslor precis som vem som helst. Och ju närmare slutet vi kommer desto mer inser jag att den gränsen som finns där mellan psykisk hälsa och ohälsa, den där röda linjen den sätter vi själva.  Det är vi själva som är det största hindret i slutändan och ingen mindre än vi själva kan bryta oss loss från dessa kedjor.

Läs gärna Idas blogg:http://valfardssamhallet.se/author/idaknudsen/

Som vanligt! Massor med stoora kramar till er alla.

/Paulina Tarabczynska

På bilden är det jag, Ida och elefanten Ellis

Kvinnan i mitt liv

Idag är det den internationella kvinnodagen som ni alla kanske vet. Jag satt länge och funderade på om jag skulle passa på att hylla någon speciell kvinna i mitt liv som har betytt mycket för mig. Det finns många författare, poeter, filosofer och kämpar som står där ute vid fronten och bekämpar dag in och dag ut alla orättvisor som vi kvinnor får möta i våra liv. Detta är en tid då männen styr och bestämmer, det har länge varit så. Nu mer än någonsin börjar kvinnor få nog. Vi är trötta på att bli tagna förgivet och bli klappade på axeln och kallade för lilla gumman.

Jag tänker inte ens gå in på vad mina tankar om dagens samhälle och synen på kvinnor är. Finns inte tillräckligt mycket plats på den här bloggen för det. Jag blir ofta kallad för feminist, något jag inte föredrar att kalla mig själv. För mig är det självklart att båda kön skall ha samma rättigheter. För, jag är inte blind när det gäller orättvisor, snälla jag kan inte ens hålla truten när jag ser dom utan attackerar som en haj direkt. Jag kanske anser att det är min gudomliga rätt. Jag skall bära barn, jag kommer uppfostra dom och så skall jag jobba samtidigt som jag skall vara vacker och på toppen ha en arbetskarriär. Som om inte enbart en av dessa var slitsamt nog.

Vem vill jag välja att lyfta upp en dag som denna? Vem har betytt mycket för mig? Jag har tänkt mycket och länge på detta och har kommit fram till att jag skulle vilja tacka en speciell kvinna i mitt liv. En kvinna som betyder allt för mig. Denna kvinna har varit där för mig när inte ens mitt tålamod har räckt till. Hon har fått höra det ena och det andra. Men utan henne så är inte mitt liv värt att leva. Nu måste ni alla undra vem det är jag väljer att lyfta upp. Det är ingen mindre än min älskade syster!

Hon har berikat mitt liv på mer än ett sätt och ingen kvinna förtjänar lyftas upp så mycket i mitt liv som hon gör. Idoler har vi så det räcker och tro mig om jag säger att dom är beundrade av många människor. Ibland letar vi efter det stora men glömmer det som är närmast och som faktiskt gör en skillnad i våra liv.  Ingen idol har någonsin fått stå ut med mina humörsvängningar, ilskeutbrott och tårar så som min syster har. Därför är det för mig självklar att välja henne!

Jag beundrar dig för ditt mod, tålamod och vishet. Utan dig är mitt liv bara en oklar saga som väntar på att bli berättad, en bortglömd bok som står i hörnet och samlar damm. Du gör min saga värld att berätta. Vi kompletterar varandra så bra. Och även fast vinden blåser så hårt ibland att mina blad rivs sönder så finns du alltid där och skriver nya rader. Du är en del av min berättelse jag älskar dig min kära syster! Tack från djupet av mitt hjärta!

Som vanligt vill jag tack er för att ni läser min blogg men idag vill jag skicka några extra kramar till alla kvinnor där ute.

Bilden:Här är en bild jag som jag målade för rätt länge sedan men jag anser att den  passar bra i  sammanhanget.

/Paulina Tarabcynska