Rapport från en höst

Anne Sofie HöijJag har depression sedan mitten av september. Den har varit lindrigare i år än tidigare år. Depressioner på hösten har jag haft så länge jag kan minnas, som barn, tonåring och vuxen. Hur är det då att vara deprimerad? Ja, jag tappar liksom förmågan att tycka kaffet i koppen är så gott som det faktiskt är. Jag äter mer än vanligt för att trösta mig, kaffebröd, godis och extra fett på smörgåsen. Men också mer mat än vanligt. Jag är hungrigare än normalt och har gått upp fem av de kilon jag gick ner i våras.

Jag kan inte tänka och agera förnuftigt. Att gå upp i vikt är ett riksmoment för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har diabetes typ 2. Jag tar min blodtrycksmedicin på morgonen. Jag vet att jag är reumatiker. Jag har bytt ut båda knälederna och en höftled och vet att de inte håller så länge – om jag väger för mycket. Jag vet att min livslängd förkortas av övervikt. Jag begriper mycket väl att jag skadar mg själv i mitt ätande. Men jag orkar inget annat, sitter och tittar in i väggen, läser men fattar inte vad jag läser.

Är okoncentrerad, likgiltig och trött. Har svårt att hålla tråden i samtal, lyssna till vad andra människor säger, trots att jag bryr mig om dem. Föraktar mig själv för att jag är överviktig och inte kan hålla dieten. Sover oroligt. Flertalet nätter sover jag, men ibland vaknar jag vid halvtre-tiden. Har kraftig ångest, hjärtklappning, astma. Går upp och medicinerar.

Dricker ett par koppar te med mjölk och en smörgås. Sätter mig med en tidning eller en bok en stund, tills medicinen börjar verka. När den verkar löser jag korsord. Så småningom, efter ett par timmar, ofta vid 5-6-tiden, lägger jag mig och sover oroligt till åtta, då klockan ringer. Ska upp och ta min medicin och frukost. Ofta drar jag mig länge, vill inte gå upp-vad har jag att gå upp till? Jag har ju inget arbete att gå till.

Jag fuskar med min dagliga sjukgymnastik och de dagliga promenaderna som jag ordinerats. Trots att jag tycker om att gå när smärtan i höften är borta och blir gladare av solsken. Vet att solsken ökar d-vitaminhalten och serotoninet i kroppen.

Tidigare funderade jag under många år över varför ska jag leva överhuvud taget? Det slipper jag numera – tack och lov. I höst mår jag bättre än tidigare höstar, sover mer, har börjat glädja mig åt vänskap, tv-program, böcker och kaffet är gott. Jag har börjat minska på trösthetsättandet – tror jag är på väg ur depressionen fast det är november. Underligt nog. Njuter av varje liten stund, livet är riktigt skapligt trotts allt, har börjat promenera och gör gymnastik själv igen. Glädjande.

Var rädda om er uti den inte alltid så snälla verkligheten.
/Ann-Sofie Höij


Ny återhämtad

kaisvvDet är så här att jag har blivit ny-återhämtad: och förklaringen från början är en ny medicin mot de biverkningar som jag får av anti-psykotisk medicin, typ skakningar. Det är ett välkänt fenomen att anti-psykotisk medicin också tar bort  initiativförmågan, hos individen som äter den – och så har det varit även för mig.

Men som sagt, räddningen har kommit ifrån en biverkningsmedicin, bara sådär hux flux. Min läkare som ordinerade visste inte heller om denna lilla positiva bieffekt.   Det är som natt och dag. Allt hushållsarbete, som varit så betungande psykiskt, går nu som på räls. Jag är förvånad över mig själv. Det måste ha något med Dopamin att göra. Därför kom jag också på tanken att skriva till Läkemedelsverket, och bett dem göra pilotstudie på mig. Kanske kan detta hjälpa många andra i samma situation är min förhoppning.

På återseende

/Khai Chau


Välkommen höst

kaisvvEnligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.

Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…

Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.

Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna


Katastroftänkande/neutralt tänkande

kaisvvJag är inte säker på hur det är med andra drabbade, men jag kommer på mig själv ibland, som jag kallar det, Katastroftankar. Jag vet inte var de kommer ifrån, men de är egentligen väldigt katastrof-betonade, och nästan alltid obefogade.

Vad kan man göra åt sådant?

Jag har också utvecklat någonting som jag kallar Neutralt tänkande, istället för Positivt tänkande, eftersom det senare är svårare att uppnå, när man är inne i den onda cirkeln.
Jag har funnit att det brukar lossna så småningom, om man börjar med att sysselsätta sig med någonting neutralt, det vill säga inte så känsloladdat. Till exempel lösa korsord, spela bowling, städa, diska, gå promenad med mera.
Man kan även besöka en neutral plats/lokal, för att koppla från tankarna: gå på bio, kanske!
/Khai Chau


Vill inte ta emot hjälp

kaisvvSamtidigt som det finns en stor önskan att få hjälp och stöd från omgivningen, existerar också en motvilja till detta, alltså VÄGRAN att ta emot. Detta kan förklaras med rent mänsklig stolthet, värdighet mm. Men också som ett försvar – ett försvar, som bygger på tidigare mindre positiva erfarenheter, när man verkligen öppnade sig för att söka efter hjälp, MEN blivit sviken, eller fått FEL sorts hjälp. Resultatet blir istället att man låser sig. Bygger upp ett skal för att skydda sig, helt enkelt.

Vi behöver då hjälp med att komma igen, att börja på ny kula, att omvärdera varje ny situation med nya ögon, för att vara kapabla att ta emot hjälp igen. Först då börjar den verkliga återhämtningen!

/Khai Chau


Om maktförhållande

Henrik LarssonMan talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.

Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson


Att se livet med nya ögon!

fredrikLivskris. Ett laddat ord. Det kan drabba alla människor och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare. För mig var att drabbas av psykisk ohälsa en sådan kris. Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort. Jag ältade problemen och såg min begränsade förmåga som ett tecken på att livet var svårt och i många fall även meningslöst. Hinder och svårigheter stod ständigt vid dörren.

Vändpunkten kom långsamt och var inte enbart min egen förtjänst. Personer runt omkring mig sade att jag hade styrkor och förmågor. Det var två personer som fick mig att börja utnyttja mina förmågor genom att tvinga mig att söka in på universitetet. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag antagen. Jag klarade studierna. Mina intellektuella förmågor har sedan den tiden inte blivit bättre utan har ytterligare försämrats men genom att hela tiden göra nya saker och försöka att lära mig nytt så försöker jag. Det är inte alltid mina kreativa sidor blir belönade men genom att försöka så blir jag ibland rikligt belönad genom att uträtta något som skänker mig tillfredställelse. Det skänker mig viss lycka.

Genom att jag känner mig glad ibland och mitt stämningsläge är mer positivt så ser jag mig själv och andra i en mer positiv sinnesstämning och det gör det lättare att känna glädje även för andra saker. Jag ser till vad jag klarar av att göra och ältar inte längre det som inte fungerar jämt och ständigt. Jag jämför mig inte med andra utan ser mig själv på ett nytt sätt. Det har blivit en om inte alltid bättre så i alla fall en gladare Fredrik.

Jag har talat med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och förstått att vändpunkterna till en lyckad återhämtning ofta ligger i en annan syn på sig själv. Mediciner är inte hela bilden utan att sluta klanka på sig själv gör att man kan uppskatta livet igen- trots psykisk ohälsa. En vän till mig som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa sade att när hon började tänka på sig själv som tillfälligt ur funktion så förändrade hon bilden av sig själv till från evigt mörker till att se att hon även var bra (fungerande). Det blev det första steget mot ett rikare liv.

Min slutsats blir: Lycka är enligt min mening flyktigt. Med det menas att man inte är glad jämnt utan det är ofta upp till individen själv att återvinna lyckan var enda dag. Andra människor kan vara ett stöd och en hjälp men det är ändå den egna upplevelsen som räknas. Det som hindrar oss att finna lyckan är andra känslor och tankar som gör sig påminda. Vårt stämningsläge påverkar också hur vi upplever världen och gör vissa känsloupplevelser mer sannolika än andra. När vi öppnar sinnena för alla uppleveser får vi ett rikare liv.

Som avslutning kan jag nämna att jag en gång mötte en tjej som hette Camilla. Hon var alltid glad. Hon hade ett väldigt positivt stämningsläge och såg konsekvenserna av någons handlande som mer positivt än vad utfallet i realiteten kunde bli. Men det var hennes liv och hon var glad och trivdes. Hon är den mest inspirerande person jag någonsin träffat. Hennes positiva inställning smittade av sig. Jag har själv en bra bit kvar dit men vem säger att det är helt omöjligt? Framtiden får utvisa det.

/Fredrik Gothnier


Schizofrenidiagnos efter urinvägsinfektion

Anne-SofieI mars i år blev jag mer förvirrad än vad jag vanligen är. Jag blev det som en följd av en urinvägsinfektion. Jag blev väldigt rädd och jag var inte ”jag”. Jag visste inte vilken dag det var, vilken månad och så vidare. Det var skrämmande att uppleva. I vanliga fall är det sådant som jag inte har några som helst svårigheter att veta vid min normala affektiva störning och återkomande ångstattacker, kallad psykisk neuros av vården, samt återkommande höst- och vinterdepressioner.

 Men de senaste åren har jag kryat på mig psykiskt. Jag klarar bättre att hantera mina dagar. Jag funderar till exempel aldrig på att skada mig själv eller att inte leva längre. Det är väldigt skönt att slippa ha tvångstankar om att behöva och vilja skada sig själv på grund av att livet är outhärdligt och jag inte vet hur jag ska orka leva vidare.

Så här gick det till med urinvägsinfektionen. Den 26 november 2012 opererades min högra höft. Operationen gick bra, men jag fick två sorters stafylokocker i såret och fick ligga inne på Sundsvalls sjukhus från 25 november till 3 januari. Därefter fick jag fick fortsätta att medicinera i hemmet till 25 april 2013 för att få bukt med infektionen. I början av mars fick jag även urinvägsinfektion som jag var för dålig för att själv lägga märket till. Jag blev förvirrad av infektionerna och orkade inte äta och glömde att ta mina mediciner som jag ska. Två vänner kom hem såg hur det var fatt och kallade på ambulans som körde in mig till sjukhuset där låg inne ett dygn. Först kom jag hem utan åtgärd eftersom dibetesproverna var bra vid medicinering. Något urinprov tog man inte alls… Ett par dagar senare kom min vän och hälsade på igen och upptäckte att jag sov. Jag var lika förvirrad fortarande. Jag hade inte ätit, klätt mig eller medicinerat. Min vän skjutsade ner mig till vårdcentralen och jag fick en akut tid hos distriktsläkare som skrev inläggningsintyg för utredning på Sundsvalls sjukhus. På akutmotagnigen konstaterades urinvägsinfektion och jag blev inlagd en vecka och fick ytterligare en antibiotikakur för detta.

Nu var jag inte förvirrad längre men helt slut i kroppen och psyket. Villkoren för att jag skulle få komma hem var fyra besök dagligen från hemtjänsten som skulle värma mat, ta prover och ge medicin. Det behövde jag faktiskt. Det blev dyrt, men vad skulle jag göra??

Men se upp, du med kan bli förvirrad av en urinvägsinfektion. För min del ledde det till att jag för första gången i mitt liv fick diagnosen schizofreni av en distriktsläkare, en sjukdom jag alltså inte har. Jag visste inte man kunde få det som en tillfällig diagnos. På psyket där jag går på behandling sedan 1960-talet är de överens om att schizofreni inte är min riktiga diagnos. Frågan är nu hur jag får bort den?

Var rädda om er där ute.

/Anne Sofie 

 

 

 


Musik

kaisvvVarför skulle jag inte ta med ett avsnitt om musik? För mig har musiken betytt oerhört mycket i många avseenden! För det första är det rogivande, kul helt enkelt, eller hur?
Sedan brukar jag lyssna extra på vissa texter, för att känna tröst, lära mig, få förståelse mm.

Texterna måste vara genomtänkta av en annan människa och inte vilken människa som helst – de är proffs på att formulera sig också! De är en sorts författare, fast i miniatyrform. Det är också lättare att ta till sig budskap i form av musik, jämfört med bokform, därför att den är omvandlad/omgjord/anpassad, när man inte orkar smälta hur mycket som helst. Jag har alltid ångrat att jag inte gick och lärde mig spela något instrument, när jag var mindre…
/Khai Chau


Förbundsråd ger näring åt engagemanget

kaisvvDå var det dags igen: Vårt förbundsråd på Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Hit kommer vi en gång på våren och en gång på hösten. Just denna helg är det strålande väder, vilket uppskattas förstås. För undertecknad har det blivit rutin genom åren att vara här, för att umgås och arbeta tillsammans med andra kamrater som kommer från hela landet. Det märks att det finns mycket engagemang och energi i både högt och lågt. Som man brukar säga; det händer saker, inte bara under själva sittningen utan även utanför schemalagd tid.

Ofta består vi av en härlig mix av både gamla och nya ansikten, vilket i sig är lite spännande!

Sedan brukar vi också ha så kallade dag-gäster som är speciellt inbjudna för att informera alla om färsk och viktig kunskap.

Efter tre intensiva dagar åker alla hem till sig, kanske trötta, men fyllda av ny energi och ännu mer engagemang för att arbeta vidare på hemmafronten.

Väl mött

/Khai Chau