Önskelista inför 2014

Hannes 4Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:

 

  • Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
  • Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
  • Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
  • Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
  • Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
  • Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
  • Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
  • Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
  • Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
  • Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
  • Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.

 

/Hannes Qvarfordt


Läkemedelspengar ger tolkningshegemoni

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERASom jag antydde i mitt förra blogginlägg satsar läkemedelsindustrin stora pengar på genetisk och biokemisk forskning kring psykisk ohälsa, både i egen regi och i form av stöd till forskning vid universiteten. Låt det stå fullständigt klart: det sker inte av oegennytta och i det oberoende kunskapssökandets namn, utan för att tillgodose industrins ekonomiska intressen. Man understöder kraftfullt och mycket medvetet genetiska och biokemiska tolkningar av ohälsan. I den mån miljöorienterad forskning alls bedrivs, sker den på det offentligas knappa, ekonomiska villkor. Till sådan forskning går inga pengar från industrin. (Därutöver har det flera gånger framkommit, att den forskning som bedrivs i egen regi ofta manipuleras, så att behandlingseffekten av läkemedel framstår som bättre än den egentligen är.)

Eftersom även den offentliga, medicinska forskningen till mycket stor del är beroende av industrins pengar, får den i motsvarande grad en inriktning som ligger i linje med industrins intressen. Många doktorander skulle aldrig kunna genomföra sina studier, och skriva sina avhandlingar, utan stipendier från industrin, vilket förstås i hög grad styr avhandlingarnas innehåll. Dessa ”industristyrda” studenter och läkare besätter sedan de tunga maktpositionerna inom psykiatrin och förmedlar där, medvetet eller omedvetet, industrins synsätt på förklaringsmodeller och ”bästa” behandlingar.

När de styrande, politiska organen inom sjukvården behöver underlag för sina beslut, vänder de sig – naturligt nog – till de ledande befattningshavarna inom forskningen och den kliniska verksamheten. Följden blir att de matas med samma industristyrda perspektiv, som präglar dessa befattningshavare, och deras beslut angående den psykiatriska vården blir därefter.

Den relativt nyligen tillsatta psykiatrisamordnaren, som skall leda regeringens PRIO-satsningar på psykiatrin fram till 2016, får på samma sätt sitt huvudsakliga beslutsunderlag från psykiatrins ledarskikt. Så skedde även under den tid han satt i Anders Miltons psykiatrisamordningsutredning (SOU 2006:100) och som jurist hos Socialstyrelsen. Självklart får det stor betydelse för samordnarens uppfattning om psykisk ohälsa och om hur psykiatrin skall utformas i framtiden, vilket med mina ögon sett är djupt beklagligt.

Sammanfattningsvis måste vi sorgligt nog konstatera, att vi har den psykiatri som läkemedelsindustrin vill att vi skall ha. Andra tolkningar av psykisk ohälsa, och alternativ forskning och behandling, ges mycket begränsat utrymme, såväl ekonomiskt och medialt som i den konkreta vården. Money talks – här som i så många andra sammanhang!

/Hannes Qvarfordt


Är arv smakligare än miljö?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.

Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)

Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.

Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.

Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!

/Hannes Qvarfordt


Sockerpiller har ingen dött av…

Jimmieblogg2Det är känt sedan länge att läkemedelsbolagen är betydligt mer benägna att föra fram den forskning som gynnar deras intressen. Man skulle vilja tro att i alla fall ett av läkemedelsindustrins mål är att göra människor friskare. Så tycks inte alltid vara fallet. Att göra vinst är emellertid alltid ett mål trots negativa konsekvenser för patienter och samhällsekonomin.

I gårdagens Aktuellt i SVT sändes ett längre inslag om det antidepressiva läkemedlet Reboxetin Edronax som i flera studier har visats vara helt verkningslöst. De studier som visat att läkemedlet saknar effekt mot depression har emellertid mörkats av läkemedelsindustrin.

Därmed är preparatet fortfarande godkänt och tillgängligt för läkare att skriva ut till svenska patienter. Att det har passerat myndigheternas kontroll innebär också att det går att skriva ut även till patientgrupper som det inte testats på. Vilket lett till att 32 barn i Sverige äter Reboxetin trots att det endast är testat på vuxna och enligt läkemedelsföretaget Pfizer inte ska användas av barn.

Läkemedel skrivs ofta ut lättvindigt och trots att Socialstyrelsens riktlinjer säger att lättare depressioner ska behandlas terapeutiskt medan medelsvåra till svåra depressioner kan behandlas med både medicin och terapi äter idag över en halv miljon svenskar antidepressiva läkemedel varje dag. Det är svårt att tro att lika många deltar i regelbunden samtalsterapi eller annan terapeutisk behandling under längre tid. Enligt sammanställningar från Sveriges Psykologförbund får mindre än hälften av de patienter som söker vård för depression psykologisk behandling. Men terapi är inte heller något läkemedelsföretagen gör vinst på.

Genom att patienter får verkningslösa preparat utsätts de för livsfara i fråga om ökad risk för självmord och allvarliga biverkningar. RSMH efterfrågar ökad kontroll av läkemedelsindustrin och striktare regler för hur läkemedel får skrivas ut. Det är orimligt att preparat som inte testats på barn ändå förskrivs till barn.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH