Unga i skugga
Publicerat: november 7, 2013 Sparat under: Barn, brukare, Jimmie Trevett, Kvalitet, Samverkan, sjukdom, Uppväxtvillkor, Vårdplatser 9 kommentarer
Vi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.
Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.
Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.
Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.
Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg
Publicerat: september 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukare, Frivillig vård, Jimmie Trevett, Kvalitet, Våld, Vårdplatser | Tags: psykakuten 2 kommentarerTill psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.
Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.
Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.
Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.
Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.
Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Kvalitetsregister – för vem?
Publicerat: september 17, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Kvalitet, kvalitetsregister, Sekretess 8 kommentarer
Som ett led i arbetet för att förbättra kvaliteten i vården införs nu på bred front, i Sveriges kommuners och landstings (SKL) regi, så kallade kvalitetsregister på lokal, regional och nationell nivå. Avsikten med dessa register är givetvis god, men de för också med sig flera allvarliga risker och alldeles särskilt då inom den psykiatriska vården. Jag nöjer mig med att uppmärksamma tre av de viktigaste.
Integritetskänsliga uppgifter
De uppgifter som samlas in rör diagnoser, insatta behandlingar, skattade eller uppmätta behandlingseffekter och mycket, mycket annat. Registreringen sker på individnivå, vilket betyder att uppgifterna blir oerhört integritetskänsliga, i synnerhet för patienter inom psykiatrin. Riskerna handlar inte bara om att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer, exempelvis hos arbetsgivare, försäkringsbolag och liknande, utan också att de kan missbrukas av enskilda myndighetsanställda eller andra myndigheter, som begär ut dem. Vad som skulle kunna hända i ett politiskt skymningsläge i landet vågar man knappt tänka på. Det räcker att minnas situationen i Tyskland under trettiotalet.
Vad händer med det omätbara?
Kvalitetsregistren förutsätter att de uppgifter som samlas in kan generaliseras, standardiseras och mätas på ett eller annat sätt. Det låter sig ofta göras i den kroppsliga sjukvården, men svårigheterna är mångfaldigt större i psykiatrisk vård, där både ohälsan i sig och effekterna av behandlingsinsatserna är mer eller mindre omätbara. Som exempel är det omöjligt att betrakta psykoterapi som en standardiserad metod, eftersom behandlingseffekten – kanske till och med i första hand – är beroende av den unika relationen mellan terapeut och patient. Om det då inrapporteras blandade resultat av psykoterapi till ett kvalitetsregister, kan terapin bli bedömd som en otillförlitlig eller till och med dålig metod, trots att den med en god terapeut och terapirelation kanske är den bästa insatsen för en enskild patient. På samma sätt riskerar de viktiga relationerna mellan patient och avdelningspersonal att bli osynliga i det standardiserade kvalitetsregistret.
Brukarens inflytande kan minska
Som en direkt följd av att det unika och individuella faller mellan maskorna i kvalitetsregistren, riskerar den enskilda brukarens inflytande över sin vård att minska. Registren sorterar fram de behandlingar som i någon mening kan mätas och som därför kommer att betraktas som ”evidensbaserade”. Andra behandlingar rensas ut som skadliga eller undermåliga. Vården schabloniseras och brukarens valmöjligheter minskar. En sådan utveckling kan naturligtvis inte beskrivas vara till patientens bästa.
Som patient har du rätt att säga nej till registrering i kvalitetsregister, och du kan också begära att alla personuppgifter om dig raderas. Det finns goda skäl för oss brukare att fundera både en och två gånger på den möjligheten!
/Hannes Qvarfordt
Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln
Publicerat: september 10, 2013 Sparat under: Barn, Jimmie Trevett, Kvalitet, Tvångsvård Lämna en kommentarTvång utan tillsyn är ett sluttande plan på vilket nu BUP-Stockholm rullat ända ned i källaren med de unga som anförtrotts i deras vård.
RSMH och dess ungdomsförbund har under åren som varit gång efter annan ifrågasatt varför barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt och bedöms kunna skada sig själva och/eller andra hamnar på slutenvård inom vuxenpsykiatri och i förekommande fall rättspsykiatriska vårdavdelningar utan att vara dömda för brott.
Miljö och stämning på vuxenpsykiatriska avdelningar (inte minst inom rättspsykiatrin) är sällan lämpliga för ett barn. Brutalitet är här ofta vardag på ett helt annat sätt än inom BUP (i DN-artikeln beskriven BUP-avdelning åsido) och de ur personalen som står för själva behandlingen på avdelningarna avkrävs heller ingen särskild barn- och ungdomskompetens. Något som knappast bidrar till ett gott innehåll i själva vården för de unga som ”säkras” där. Ska man vara formell är det dessutom som schablonlösning i strid med Sveriges förpliktelser enligt Barnkonventionen vilket Barnombudsmannen också vid flera tillfällen påpekat.
RSMH med flera välkomnade därför de olika initiativ som togs för att alternativ med säker vård för utagerande barn skulle kunna bedrivas inom barn- och ungdomspsykiatrin. Vår enkla barnatro var att de inom professionen med särskild kompetens med fokus på barn och unga skulle kunna garantera en etiskt försvarbar och mer effektiv vård för barn än till exempel en ordinär rättspsykiatrisk vårdavdelning där vuxna vårdtagare annars befinner sig som en följd av gärningar som mord, misshandel och våldtäkt med mera. Men, med dagens artikel i DN Stockholm som facit blir man minst sagt beklämd. Det som lyser starkast igenom DN:s reportage är den självgodhet och flathet de som satts att ha insyn och bedriva tillsyn uppvisar. Nej, kom tillbaka Tage Danielsson, en ny generation småpåvar behöver tas i örat.
Likaså undrar man hur Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har det så här 100 dagar efter start. IVO ska ju i teorin basera sina inspektioner och utryckningar på kvalificerade riskbedömningar och vid tips och indikation på att allt inte står rätt till kunna rycka ut. Men, man kan lätt få ett märkligt intryck av deras timing. Enligt uppgift var till exempel en inspektion planerad för ett HVB-hem – med 14 boende med psykiska funktionsnedsättningar av olika slag – i Norrtälje till i oktober i år. I augusti, någon månad dessförinnan, brann dock HVB-hemmet ned till grunden och flera av de boende förolyckades i branden. Alla kan inte hinna göra allt, men är det så att IVO behöver mer resurser för att korta sina ledtider vore det klädsamt om generaldirektör Gunilla Hult Backlund tydligt framförde detta.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Kvalitet ur ett brukarperspektiv
Publicerat: november 29, 2012 Sparat under: brukarinflytande, Jimmie Trevett, Kvalitet Lämna en kommentar
RSMH är en kamporganisation. Med vårt nya dokument ”Kvalitet ur ett brukarperspektiv” har vi också fått ett nytt verktyg för att kunna vara det. Men att vara en kamporganisation idag innebär också att möta olika makthavare och föra en dialog om hur vi kan förbättra våra villkor. Det är ett långsiktigt arbete för att nå varaktiga förändringar.
Detta är en av de saker som jag tänker på efter att vi presenterat dokumentet och fört en diskussion om brukarmedverkan och brukarinflytande på ABF-huset i Stockholm.
På mötet presenterade också Ann Jönsson från socialstyrelsen sitt arbete med att ta fram en vägledning för brukarmedverkan Hon sa bland annat att ett motargument för att arbeta mer med brukarinflytande har varit hur gör vi med de som inte vill eller kan. Ann menade att det är viktigt med attityden från vården som uttrycks i frågan: ”Vad kan jag hjälpa till med?”
En deltagare gav en livfull skildring av hur hon inte fick hjälp med sina kroppsliga besvär på grund av sin psykiska ohälsa. Detta är en återkommande berättelse bland RSMH:s medlemmar. För lite sedan deltog jag i ett möte då en dam sa: ”Jag är så trött att hamna på psykakuten när jag har problem med min mage”.
Fler höjde rösten för att vården och myndigheter måste ta brukarinflytande på allvar. Då måste det avsättas tid och tillföras ekonomiska resurser. Det behövs också administrativt stöd och utbildning. Brukarnas erfarenheter och kunskaper måste värdesättas. Det är orimligt att det ska kosta för den enskilde att vara aktiv och bidra till en bättre vård och olika insatser.
För att låna Anns ord brukarinflytande är så mycket mer än information. Tack för en trevlig och givande eftermiddag.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Presentation av kvalitetsmått
Publicerat: november 28, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett, Kvalitet 1 kommentar
Idag ska RSMHs dokument Kvalitet ur ett brukarperspektiv presenteras inför publik på ABF-huset i Stockholm. Jag ser fram emot att dokumentet sjösätts och förhoppningsvis kommer till stor användning i våra föreningar runt om i landet. Dokumentet innehåller en rad frågeställningar inom olika områden som påverkar livskvalitén för människor med psykisk ohälsa. Meningen är att det ska användas av representanter för RSMH i brukarråd, samverkansforum eller i diskussioner med beställare. Med kvalitetsmåtten som stöd är det lättare att vet vilka krav vi kan ställa och det blir lättare att ställa samma krav runt om i landet.
Före presentationen av kvalitetsmåtten kommer Ann Jönsson från Socialstyrelsen att presentera sitt arbete med att ta fram en vägledning för brukarinflytande. Jag hoppas att vi under seminariet kan förse henne med värdefull information för hennes fortsatta arbete.
En nyhet för dagen är att seminariet kommer att sändas via webben på ABF play och går att följa på datorn var du än befinner dig. Filmen ligger också kvar i efterhand på sidan så att den går att använda i utbildningar eller lokala konferenser som ordnas av RSMH-föreningen i samarbete med ABF.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.