Några tankar om dagens tvång i psykiatrin av en tidigare förbundsordförande i RSMH
Publicerat: oktober 28, 2024 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Delat beslutsfatttande, ECT, Evidensbaserad, heldygnsvård, Jimmie Trevett, Kvalitet, Nätverkskontrakt, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Tvångsvård, Våld, Vårdplatser Kommentarer inaktiverade för Några tankar om dagens tvång i psykiatrin av en tidigare förbundsordförande i RSMH
Tvånget i psykiatrin var onekligen värre och våldsammare när RSMH bildades i slutet av 1960-talet. Men, trots att RSMH (och de professionella i vården som fått utrymme att pröva) sedan årtionden vet att bättre vård ger mindre tvång så lever tvånget kvar. Ett skäl är eftersläpande forskning och brist på formella kunskapsöversikter.
Det är fortfarande lagligt och inte direkt ovanligt att med våld hålla fast eller spänna fast patienter i tvångspsykiatrin för att – mot deras vilja i stunden – ge långtidsverkande medicin eller ECT-behandling.
I skuggan av detta fortlever även att patienter i rädsla för tvång och våld går med på behandling som man faktiskt inte annars själv skulle aktivt välja. Behandlingar vars långsiktiga konsekvenser och bieffekter patienten själv inte är övertygad om är i proportion till eventuell positiv behandlingseffekt. Detta då vare sig av egen erfarenhet eller utifrån den information man fått av vårdens personal. Men, man underordnar sig hellre än att riskera att utlösa mer drastiskt tvång.
Det är mot den bakgrunden RSMH i sitt Principprogram från kongressen 2023 fortfarande efter snart 60 år har kvar målet att få bort tvånget från psykiatrin och tydligare skilja på tvångsomhändertagande och tvångsbehandling. Tvångsbehandling är nämligen något annat än att i stunden ta sig friheten att hindra någon från att aktivt skada sig själv eller andra och erbjuda grundläggande tillsyn och omvårdnad.
Att utifrån sina faktiska besvär få välja en rekommenderad behandlingsinsats man förstår och tror på från professionella man har förtroende för är en rimlig förväntan och faktiskt en grundläggande mänsklig rättighet. Har man dessutom i tidigare och klarare stunder sagt nej till behandlingsalternativ som ECT – med hög risk för omfattande biverkningar på exempelvis minne – är det verkligen inte ok att bara tuta och köra över patienten i tvångspsykiatrin. Den förtroendeskadan läker sällan fort.
Om ni tycker att ni hört detta förut så har ni rätt. RSMH är gudskelov inte ensam om att lyfta detta och frågan har djupa historiska rötter.
Men, jag hoppas att jag inte om ytterligare 10 år ska kunna återvinna varje ord i mina debattartiklar och bloggar om problemen med våldsamt tvång i svensk psykiatri.
Därför uppskattar jag om du vill stödja RSMH:s upprop för bättre vård och mindre tvång i psykiatrin, tack!
Jimmie Trevett,
Förbundsordförande i RSMH 2011-2019, idag ersättare i RSMH:s styrelse
Några antika debattinlägg…
Några historiska bloggar…
Vi välkomnar granskningen av Uppsala
Problematiskt med tvång när delaktighet eftersträvas
Allas rätt till en god psykisk hälsa; bådar den nya strategiska planen för psykisk hälsa och suicidprevention verkligen om tillförsikt kring en snar måluppfyllelse?
Publicerat: september 6, 2023 Sparat under: Återhämtning, Kvalitet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, sjukdom, sjukskrivning, suicid | Tags: Nationell Strategi Psykisk Hälsa Kommentarer inaktiverade för Allas rätt till en god psykisk hälsa; bådar den nya strategiska planen för psykisk hälsa och suicidprevention verkligen om tillförsikt kring en snar måluppfyllelse?
Nu har förslaget till regeringens nya strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention kommit. Mot den bakgrunden tål det att påminna sig ett par viktiga faktum påpekar Jenny Wetterling i RSMH:s förbundsstyrelse.
Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna beskriver alla människors rätt till hälsa. Liknande skrivelser återfinns i Sveriges grundlagar och en god hälsa för alla är ett uttalat mål i Agenda 2030. FN uttrycker sig vidare såsom ”Ingen hälsa utan psykisk hälsa”.
Världshälsoorganisationen, WHO, beskriver psykisk hälsa som ”Ett tillstånd av psykiskt välbefinnande som gör det möjligt för människor att klara av vanliga påfrestningar, förverkliga sina egna möjligheter, lära sig saker, arbeta och bidra i samhället. Psykiskt välbefinnande ses som en grundläggande förutsättning för människors möjligheter att nå sin fulla potential och för samhällets utveckling. Här råder ingen tvekan om hur högt ambitionerna för att uppnå psykisk hälsa bör sättas och visionerna klinga.
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser och har därav under flertalet år beskrivits vara ett prioriterat område politiskt. Detta har synts bland annat genom att olika regeringar genomfört ett antal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa genom åren.
Trots alla dessa satsningar fortsätter den psykiska ohälsan att öka i Sverige, särskilt bland unga, och samhällets insatser är fortsatt undermåliga och utan helhetsgrepp eller långsiktighet. RSMH bär dagliga vittnesmål om ett stort samhälleligt utanförskap, stora brister i tillgång till en god, personcentrerad, framgångsrik och lättillgänglig vård av hög kvalitet, bristande samordning av insatser och genomgripande sämre levnadsförhållanden och ett stort lidande för människor med psykisk ohälsa. Flertalet utvärderingar har också genomförts av de satsningar som gjorts de senaste åren på området som bekräftar att de resulterat i ett högst begränsat utfall. En del grupper har visserligen fått en ökad livskvalitet medan förutsättningarna för andra grupper har försämrats.
Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, i nära samverkan med 24 myndigheter och andra aktörer som berörs, har nu den 1 september 2023 presenterat förslaget till de kommande 10 årens Strategiska plan för psykisk hälsa och suicidprevention; ”Det handlar om livet”. Men, obönhörligen ställer sig då RSMH frågan; vad ska ingjuta hopp och tillförsikt om att denna ska åstadkomma nödvändig förbättring som åratal av satsningar och tillförda resurser uppenbarligen inte lyckats uppnå?
Den övergripande visionen som presenteras i den nu föreslagna nya strategin lyder:
”Ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen, och
där ingen ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara suicid”
Detta låter visserligen fint och vällovligt men ack så tamt och urvattnat! Man kan lätt förundras över varför man inte efter tusen dagars tankemöda nådde längre under de år som ärendet beretts av alla dessa aktörer. En rimligare och kraftfullare vision, enligt RSMH, med åtminstone potential att förverkliga allas våra mänskliga rättigheter och de lagar som finns vore:
”Ett samhälle som garanterar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och
där ingen hamnar i en situation där enda utvägen upplevs vara suicid”
En fundamental och grundläggande fråga man bör ställa sig är ju vad som är orsakerna till att alla dessa tillsatta resurser och satsningar genom åren inte fått avsedd effekt? Samt om det är försvarbart att satsa miljarder kronor på åtgärder som i praktiken inte fått avsedd eller enbart begränsad effekt?
Till visionen kopplas fyra övergripande mål som utgör strategins samlade 10- åriga målsättningar:
- En förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen
- Färre liv förlorade i suicid
- Minskad ojämlikhet i psykisk ohälsa
- Minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd
RSMH anser att ambitionen snarare borde vara:
- En god psykisk hälsa i hela befolkningen
- Inga liv förlorade i suicid
- Ingen ojämlikhet i psykisk ohälsa
- Inga negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd
En sådan höjd ambitionsnivå skulle ha haft en större potential att ingjuta hopp för framtiden och sätta avtryck.
Frågan RSMH:s medlemmar nu ställer sig är vad som är nytt i denna strategi? Luttrade av den underfinansierade Psykiatrireformen 2009–2015 i Sverige och fortsatt inspirerade av norska Opptrappningsplanen for psykisk helse 1999-2008 tror RSMH fortsatt på värdet i långsiktig planering och resursförstärkning samt specifikt att rimliga resurser anslås till rätt åtgärder i rätt tid.
Utfallet av det nu presenterade strategiarbetet ligger i linje med att området är oerhört brett, tvärsektoriellt och har anknytning till många andra perspektiv och samhällsfrågor. Sambanden häremellan är dessutom komplexa, vilket ytterligare bidrar till svårigheten att täcka området som helhet. Frågan är om det är möjligt att göra detta och åtminstone resultatet i föreliggande strategi blir att den inte riktigt lyckats ringa in området som helhet. I stället berör det olika stora delar, som i sin tur är relaterade till varandra men ett helhetsgrepp förloras.
Annat som vore önskvärt är att en tydlig målhierarki beskrivits för att strategin och dess inriktning ska bli begriplig. Med flera olika och breda mål, finns det risk för att målkonflikter uppstår och det vore även viktigt att mål uttrycks på ett sätt som anger en önskad riktning. Kopplingen mellan de olika nivåerna, exempelvis vision och mål kan i vissa fall beskrivas som oklar eller komplex.
Strategin i nuläget är i viss mån utformad som en bruttolista av allt som är viktigt och när alltför många målsättningar eller områden innehåller svepande beskrivningar av allmänt viktiga aspekter, kan det bli svårt att omsätta innehållet till konkret handling. Många av de identifierade målen är breda och inte tydligt avgränsade eller konkreta, och de beskriver heller inte ett önskvärt förändrat tillstånd. Mot denna bakgrund vore det fördelaktigt att upprätthålla ett tydligt innehållsmässigt fokus i strategin och att klargöra prioriteringar. Detta inte minst för att minska risken för disparata styrsignaler, motstridigheter och målkonflikter samt att styrning av området riskerar att bli svårmanövrerad. Därmed skulle rimliga anspråk kunna ställas på vad strategin ska åstadkomma inom ramen för strategiperioden.
Något annat som RSMH särskilt vill belysa är att samverkan med representanter för brukare och patienter behöver öka där personer med olika erfarenheter av psykisk ohälsa i högre grad är delaktiga i beslutsfattande som berör personer med psykisk ohälsa. Både beslut som dagligen tas i vård och omsorg och beslutsfattande på övergripande strategisk och politisk nivå behöver prioriteras högre. Regioner och kommuner behöver bli bättre på att följa upp verksamheternas resultat ur ett brukarperspektiv där fler patienter, brukare och anhöriga behöver ges förutsättningar att vara med och utvärdera och förbättra verksamheternas kvalitet.
Nåja, i strategiförslaget återfinns givetvis även flera positiva ansatser. Med förslaget vill myndigheterna lyfta alla de möjligheter och tillgångar som finns i vårt samhälle för en god och jämlik psykisk hälsa i befolkningen. Med gemensamma ansträngningar vill man se att alla människor, oavsett behov och förutsättningar, ska ha en plats i samhället, erbjudas nya chanser i livet och kunna se optimistiskt på framtiden. Många aktörer, och var och en av oss, har en viktig roll att fylla i arbetet och det finns ett stort engagemang och mycket kunskap som behöver tas tillvara. RSMH ser därför strategin mer som en lovvärd gemensam plattform för hela samhällets pågående och kommande arbete inom området.
RSMH ser det vidare som lovande att väsentliga perspektiv och grundläggande utgångspunkter vid framtagandet av strategin har varit en god, jämlik och jämställd psykisk hälsa i hela befolkningen där jämställdhetsperspektivet, personcentrerad vård, mänskliga rättigheter liksom barnrättsperspektivet och funktionshinderperspektivet beskrivits genomsyra strategin. Samtidigt är vår upplevelse att man i strategin tyvärr mest synes slentrianmässigt hänvisa till perspektiven och detta utan att synliggöra fullt ut hur dessa perspektiv de facto inkluderas i strategins innehåll och tydligt koppla de vackra orden till den verkstad man vill utveckla.
Det är genuint hoppingivande att så många vill vara en del av lösningen för en bättre psykisk hälsa och minskat antal suicid och därmed tycks instämma i det som socialminister Jakob Forssmed uttryckte sig vid presskonferensen om strategin ”Psykisk hälsa är en livsviktig fråga”.
RSMH ser sig som en given part i detta arbete. Både genom våra paraplyorganisationer och genom ett mer handgripligt engagemang från alla nivåer av vår egen organisation från Kalix i norr till Trelleborg i söder.
Så, i korthet, bra att denna strategi nu finns och att god vilja manifesteras, men bättre behövs!
RSMH ser nämligen inga egentliga spår i strategin att aktörerna på djupet ställt sig den fundamentala och grundläggande frågan kring vad som är orsakerna till att alla de tillsatta resurser och satsningar genom åren som gjorts inte fått avsedd effekt. Inte heller hur man avser möta de uppenbara och stora utmaningar på området som finns som berör kompetens, resurser och medel, men RSMH när alltjämt en förhoppning att regeringen nu i sitt fortsatta arbete med strategin tillser att adekvata resurser tillsätts fullt ut och problembilder åtgärdas.
Jenny Wetterling
ledamot av RSMH:s förbundsstyrelse och intressepolitisk talesperson för riksförbundet RSMH
Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet
Publicerat: januari 5, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Evidensbaserad, Forskning, Gemenskap, Hannes Qvarfordt, Kvalitet, Medicin, Psykiatri, sjukdom, socialpsykiatri, studier, Terapi, Vård Kommentarer inaktiverade för Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet
Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.
1. Den bristfälliga vetenskapligheten
I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.
2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem
Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.
3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas
Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.
För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.
/Hannes Qvarfordt
Bättre vård med mer brukarinflytande
Publicerat: september 22, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Kvalitet, Psykiatri, RSMH, Samverkan Kommentarer inaktiverade för Bättre vård med mer brukarinflytande
Brukarinflytandet måste öka i den psykiatriska vården. Forskningen är entydig – resultaten av all vård och behandling blir bättre när patienten är med och beslutar om sin egen vård. Patienter som har inflytande och känner sig delaktiga får en ökad känsla av sammanhang och blir fortare friska. Den erfarenhetsbaserade kunskapen är det viktigaste vi har och den behöver bättre tas tillvara.
Detta har varit tydligt på flera av den senaste tidens möten som jag deltagit i. Längst har frågan kanske kommit i IVO, Inspektionen för vård och omsorg, där jag sedan 2013 är med i IVO:s insynsråd.
Där har vi drivit på från RSMH:s sida om vikten av brukarinflytande och fått medhåll från de andra i rådet, vilket gett resultat i form av ett riksdagsbeslut: Beslutet innebär att i varje inspektion som IVO gör så ska någon person vara involverad som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa när det gäller den typen av verksamhet som ska granskas.
IVO arbetar nu med att ta fram en modell för hur detta ska genomföras i praktiken. Det kan handla om att en person med egen erfarenhet följer med ut på inspektioner eller det kan vara att vederbörande sitter med vid olika analyser som ska göras.
Brukarinflytande som tema var också uppe på senaste nätverksträffen för chefsöverläkare inom psykiatrin i regionerna med flera. Hur fortsätter vi att utveckla brukarinflytandet regionalt och lokalt i hela landet? Där behövs tydligare planer och mål för arbetet, framhåller vi från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH och Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.
Slutligen besökte jag nyligen en kickoff som Sveriges kommuner och landsting, SKL, ordnade på temat psykisk hälsa. Där medverkade kända personligheter som Carolina Klüft och Klas Bergling, Aviciis pappa, och företrädare från riksdagens socialutskott. Det handlade om psykisk hälsa i ett bredare samhällsperspektiv och även i det sammanhanget kan vi från brukarhåll påminna om att den egna erfarenhetsbaserade kunskapen är den viktigaste möjligheten till positiv förändring.
/Jimmie Trevett
ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse
Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan
Publicerat: maj 17, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Kvalitet, makt, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan
Hej!
Vi representerar en norsk medlemsorganisation som heter Mental Helse Ungdom. Vi är en intresseorganisation för barn och unga upp till 30. Vi jobbar för ökad öppenhet om psykisk hälsa, förebyggande av psykiska plågor och för bättre hälsotjänster. Våra värdeord är mod, öppenhet och människors lika värde.
Vi har haft turen att få skriva om vår och våra medlemmars upplevelser av psykiatrin i Norge på RSMH-bloggen.
Upplevelser av brukarinflytandets effekt på psykisk hälsa
Personer som kämpar med psykisk ohälsa, kan uppleva ökad grad av makt, både individuell och systematisk. När vi upplever psykisk ohälsa så förlorar vi mer eller mindre kontroll över sidor hos oss själva. Att inte kunna styra känslor, bli överväldigad av sorg, ångest, ilska eller mista lust och energi är alla olika former av att tappa kontrollen. Precis som att förlora arbetsförmåga, vänskap och stigmatisering ifrån samhället kan upplevas som orimliga konsekvenser utanför personens kotroll.
Det viktigaste sättet att bearbeta psykiska hälsoplågor är därför att återupprätta vår upplevelse av mästrande och kontroll över eget liv.
Med tanke på detta så kanske det inte är så konstigt att personer som får möjlighet att medverka och påverka sin behandling, upplever ökad grad av välbehag. Eftersom de får känna att deras kunskap och insats faktiskt betyder något. Detta kommer fram i rapport ”Fra erfaring til kompetanse” som Mental Helse Ungdom utarbetat i samarbete med Nordlandsforskningen. Resultaterna pekar på att brukarinflytade i sig själv har en positiv inverkan på vår psykiska hälsa. Rapporten bygger på information från medlemmar i organisationerna Mental Helse Ungdom, Barn av Rusmissbrukare och Landsforeningen for Barnevernsbarn som nästan alla har upplevt psykisk ohälsa. Resultaten i rapporten pekar i riktningen mot att deltagarens medverkande har, i sig självt, varit med och stärkt respondentens psykiska hälsa. Det är alltså vår uppfattning att ökad brukarinflytande i psykiatrisk behandling inte bara bör präglas av medverkan som ett medel för att förbättra behandlingar och tjänster, men också som ett medel i sig själv.
Effekten av brukarinflytande i utformande av behandling
Brukarinflytande är en prinicip som bör behandlas med försiktighet när det ska implementeras i tjänster och behandling. Det ska behandlas med försiktighet eftersom det är väldigt lätt att säga att det ska göras, men inte alltid lika lätt att genomföra det.
Vi vet ifrån undersökningar gjorda på personer som lider psykiskt att upplevelsen av att inte bli sedd på som en människa kan vara väldigt skadligt.
Det händer ofta om brukarens medverkan inte blir införd på riktigt. Om behandling och tjänster inte planerar att brukaren ska delta personligt i förändringar och utvecklingsprocesser, så ignorerar man att brukaren är ett handlade och självständigt individ.
Om en tjänst har som mål att hjälpa personen med en given problematik, så är det helt nödvändigt att förhöra sig med dem som har erfaring med själva problematiken. Gör man inte det, så vill tjänsten enbart basera sig på teorier och antaganden om vad som hjälper eller inte hjälper, men det vill aldrig kunna ge ett konkret svar.
Därför blir brukarinflytande meningslöst om det bara förblir ett princip som inte förverkligas på riktigt.
Med utgångspunkt i detta vill vi gärna uppmana läsarna till att kommentera på hur brukarinflytande inom psykiatrin i Sverige upplevs. Genomförs den på riktigt?
Med det så säger vi gratulerar till både den internationella dagen mot trans- och homofobi och till den norska grundlagsdagen!
Glada 17 maj – hälsningar från Mental Helse Ungdom i Oslo 😊
/Terje Reed och Thisbe Verner- Carlsson
Självvald inläggning bör vara en självklarhet –överallt!
Publicerat: november 2, 2018 Sparat under: Återhämtning, Bältesläggning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Forskning, Jimmie Trevett, Kvalitet, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Tvångsvård, Vård, Vårdplatser 1 kommentarUnder flera år har psykiatriska avdelningar runt om i landet testat självvald inläggning. Nu är det bevisat att medverkan i vården gör psykiatrin bättre och minskar tvånget.
Självvald inläggning innebär att personer som har långvarig kontakt med psykiatrin erbjuds att skriva ett kontrakt med vårdgivaren om att de får lägga in sig i heldygnsvården när de känner att de behöver det. Du måste alltså inte träffa en läkare som ska avgöra ifall du mår tillräckligt dåligt, utan det får du själv bedöma. Det har lett till att folk lägger in sig i ett tidigare skede och därför också skrivs ut snabbare. Tryggheten att du vet att du kan lägga in dig när du vill gör också att många inte läggs in i heldygnsvården i samma utsträckning.
Förutom att vårdtiderna har kortats minskar också tvånget. Senast rapporterade psykiatrin i Gotland om att tvånget har minskat kraftigt efter att avdelningen införde självvald inläggning – från 45 bältningar under 2016 till bara två i år.
Det är egentligen inget konstigt. När du är där frivilligt har personalen en annan attityd till dig och du till personalen. Dessutom minskar risken för konfrontationer med personal som kanske vill utöva makt genom att begränsa ens möjlighet till att exempelvis gå ut och ta en nypa luft. Hela situationen under tvångsvård leder helt enkelt till att det blir mer tvångsåtgärder, i vissa fall framprovocerade omedvetet eller medvetet av personal.
Jag förstår att man måste testa nya metoder innan dessa genomförs i hela psykiatrin. Men nu har självvald inläggning testats tillräckligt. Det är dags att utvidga metoden så att det erbjuds över hela landet, till alla människor som har behov av det, till alla psykiatriska diagnoser och i alla landsting.
Med självvald inläggning sparar sjukvården pengar, det blir fler lediga sängplatser och patienterna ligger inne kortare tid. Det är en framtida väg för den psykiatriska vården.
Vad väntar politikerna på?
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Dags att ställa hårdare krav!
Publicerat: januari 18, 2018 Sparat under: brukarinflytande, ECT, ekonomi, Hannes Qvarfordt, Kvalitet, Psykiatri, sjukskrivning 3 kommentarer
RSMH har beslutat att under 2018 fokusera det intressepolitiska arbetet på tre huvudfrågor:
1. Ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa.
2. Brukarinflytande på individ- och organisationsnivå.
3. Meningsfull vardag till exempel daglig verksamhet för sjukskrivna/sjukpensionerade.
Jag stöder inriktningen, eftersom det definitivt är tre av de viktigaste frågorna för våra medlemmar. I det här blogginlägget skall jag dock enbart uppehålla mig vid brukarinflytandet.
Vi och andra brukar- och anhörigorganisationer lägger oerhört mycket tid och kraft på att försöka styra sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter i en riktning som är till gagn för våra medlemmar och som överensstämmer med deras behov och erfarenheter. Min egen erfarenhet av denna kamp för inflytande är att den är föga framgångsrik. Tvärtemot vad många påstår – och kanske vill intala sig själva – anser jag att samhällets insatser för människor med psykisk ohälsa har utvecklats i negativ riktning de senaste decennierna. Tillgängligheten har försämrats. Vårdtiderna har kortats, när de snarare borde ha förlängts. Kontinuiteten i personkontakterna har blivit sämre. Tonvikten ligger numera helt på biopsykiatriska behandlingar, medan psykoterapi och andra psykosociala insatser i det närmaste har skalats bort. Kort sagt gör inte brukarinflytandet på organisationsnivån sitt jobb! Egentligen är det ju heller inte på den nivån vi skall ha vårt inflytande. Det är den enskilde brukarens makt över sin egen vård och sitt eget liv vi skall kämpa för, dvs. vår målsättning skall vara att göra oss själva överflödiga.
Det är ett faktum, att psykiatrin som helhet vilar på synnerligen lös, vetenskaplig grund. Såväl diagnostik som behandlingar, och utvärdering av behandlingar, bygger på subjektiva symptombeskrivningar och -bedömningar i flera led. Det saknas helt objektiva sjukdomskriterier. Den bästa kunskap som finns att tillgå om en människa med psykisk ohälsa är hennes egna livserfarenheter och självupplevda behov. Min uppfattning är därför, att vi inte längre snällt skall be om ”samverkan” för att ”förbättra” brukarnas inflytande över sin egen vård, utan vi skall ställa mycket tydliga och skarpa krav. Vill sedan politiker och myndigheter inte lyssna på våra krav, så skall vi föra väsen i media! Det har visat sig vara den enda vägen till verkligt inflytande i dagens samhälle.
Några av de krav vi bör ställa är följande:
- En acceptans för tillfälliga, kortvariga tvångsomhändertaganden, men generellt förbud mot psykiatrisk tvångsbehandling.
- En ovillkorlig rätt till medicin- och ECT-fri vård för de patienter som önskar det
- En reell rätt att välja den behandlingsform man föredrar, i enlighet med Patientlagen och Hälso- och sjukvårdslagen.
- En rätt till självinläggning och sviktboende för människor, som periodvis behöver mer kontinuerligt stöd i sin vardag.
På det rättspsykiatriska området bör vi ställa följande ovillkorliga krav:
- Ett avskaffande av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Vård skall erbjudas, när en brottsdömd behöver eller önskar sådan.
/Hannes Qvarfordt
God jul och Gott nytt år!
Publicerat: december 20, 2017 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, ensamhet, Jimmie Trevett, Kvalitet 2 kommentarer
Jag vill önska alla i RSMH och våra samarbetspartners en riktigt god jul och ett gott nytt år! Tack för att ni finns och gör vår organisation så bra och levande med kamratstöd och aktiviteter!
Under jul och nyår får ni gärna tänka lite extra på er RSMH-kompis och slå en signal med en julhälsning. Det uppskattas alltid!
Ett annat tips är att besöka en lokalförening. I min lokalförening har vi öppet på julafton med gratis julmat och jag tänker besöka den under kvällen för att träffa mina RSMH-kompisar.
På nyår ordnar vi en fest som jag är ansvarig för. Då firar vi in det nya året med skål i Champis och tittar på stadens fyrverkerier.
Nästa år tar RSMH nya tag och kämpar vidare för att samhället ska förbättra levnadsvillkoren för oss med psykisk ohälsa, vad gäller bättre ekonomiska förutsättningar, meningsfull vardag och större inflytande inom vården och inom kommunernas insatser.
God Jul och Gott Nytt år!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
PS. Är du intresserad av att fira med RSMH? Här hittar du kontaktuppgifter till våra 117 lokalföreningar som finns över hela landet, varav flera har öppet på jul och nyår. DS.
Vi är också lyckade
Publicerat: juli 29, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Boende, Depression, ekonomi, Kvalitet Kommentarer inaktiverade för Vi är också lyckade
Jag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.
Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).
Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.
Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”
Var stolt över dig själv och ta vara på dig.
Kram
/Ann-Sofie Höij
Till politikerna i Västernorrland!
Publicerat: juni 3, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Diskriminering, Kvalitet, PRIO, Resurser inom psykiatrin, Västernorrland | Tags: psykisk ohälsa 2 kommentarer
Hur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?
Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.
Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.
Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.
/Anne-Sofie Höij
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.