Att se helheten

khai-bild-blogg-breddareKände ni till ett annat dolt handikapp, som många med psykisk ohälsa drabbas av, är förmågan att ta in alla detaljer på en och samma gång? Vi går omkring varje dag med, bildligt talat, förstoringsglas och betraktar världen genom den.

Detta kombinerat med ett orubbligt minne för allt det negativa, som hänt oss… då förstår ni kanske lite grann, hur handikappade vi blir?

Jämförelsevis, skulle man kunna tala om en statsminister, som känner sig tvungen att gå med i alla kommunfullmäktiges sammanträden i landet, samtidigt som han ska sköta jobbet som statsminister – om ni förstår vad jag menar?

En liten obetydlig detalj, kan många gånger förstöra en hel dag, till och med en relation för oss, fastän den inte borde göra det. Och den som mår sämst av det, är vi själva.

/Khai Chau


Andas – slappna av – se framåt!

khai-bild-blogg-breddareInom den österländska filosofin, betonar man mycket vikten av andningen/att andas. Det tillhör, logiskt nog, det mest grundläggande som finns. När man inte andas, så dör man!

Fysiologiskt fungerar det så att när man är spänd, så ”glömmer” man också att andas, vilket blir mycket lidande för hela kroppen. En gyllene regel mot detta är att kommendera sig själv/påminna dig själv att verkligen ANDAS och bara koncentrera dig på det, även om det bara är för en kort sekund. Detta ger dig tillbaka medvetenheten, självkontrollkänslan.

Och du! Slappna av! Det har du all anledning att göra. Risken för att du blir utan mat, drabbas av krig, förföljelse med mera är ju mikroskopisk, om du tänker efter, jämfört med övriga världen. Vad vi än oroar oss över, så handlar det om ett annat plan, enligt ”behovstrappan”, som någon psykolog forskade fram.

Tyvärr tror jag att många av oss lever kvar för länge i det förflutna, dessutom på ett destruktivt sätt, det som kallas för att älta! Det är som att hela tiden äta gammal skåpmat. Det kan inte vara speciellt hälsosamt. Maten ska ju vara färsk, helst vid alla måltider…

/Khai Chau

 

 


Hjälpinsatser mot (stor-)helger

khai-bild-blogg-breddareTroligen är det ingen annan ohälsa som är lika känslig mot (stor-)helger som psykiska ohälsa, då vi känner oss extra utsatta för ofrivillig ensamhet, ångest med mera. Ett typiskt exempel är julafton!

Genom Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, har jag ändå fått ”fira” lite jul, på självaste julafton, i form av enklare jullunch, men dock tillsammans med likasinnande.

Ofta stängs de flesta verksamheter vid sådana storhelger, när de i själva verket, behövs som mest akut! Om jag inte minns fel, så är också belastningen på avdelningarna som mest vid just kring juletid.

/Khai Chau


Kognitiva hjälpmedel såsom bolltäcken är bra!

khai-bild-blogg-breddareFortfarande, senast idag, kunde jag se via Facebook, att folk inte ens känner till att bolltäcke finns – och ännu mindre vad det är!

Mycket illa, blev min spontana reaktion.

Därför att om man inte ens vet om det, så kan man inte ansöka om det heller.

För min egen del, och jag bor i Södermanland, så fick jag mitt bolltäcke redan för cirka tio år sedan, om jag minns rätt: det var också kostnadsfritt, samt att jag fick det direkt hem till min bostad.

Själva poängen med sådana bolltäcken, är många: det hjälper effektivt mot sömnproblem, utan biverkningar, och kan till och med ersätta eventuella sömnpiller, och så vidare – och kanske det bästa av allt är att det är kostnadsfritt!

Jag kände mig tvungen att skriva några rader om det, idag, här på bloggen, kanske bara för att upplysa alla om det, eller så ett litet frö, för att vi ska få den information, som vi har rätt till.

En annan femma med detta är att det faktiskt är OLIKA hos olika landsting, vilket är kanske något beklagligt…

Så, till sist, hoppas jag att alla som behöver ett bolltäcke, ska genast gå och ansöka om det!

Börja med att fråga vem som helst, så blir du nog lotsad till rätt person, till sist…

Med önskan om God sömn till alla

/Khai Chau


Att gå sin egen väg för en meningsfull sysselsättning

khai-bild-blogg-breddareJag sa till min bror nyss, att det känns märkligt att Socialpsykiatrin pratar om daglig meningsfull sysselsättning… men inte har lyckats, i verkligheten!

Medan jag har min bowlinghall: Hallchefen ringde mig i morse och bad om hjälp som tävlingsfunktionär, knappa in resultat på data osv…hur meningsfullt är inte det?

Men Försäkringskassan lyser med sin frånvaro… de har inte uppmuntrat mig genom en enda krona, utan jag har fått gå min egen väg, ekonomiskt sett. Nu senast kräver de också tillbaka 3 800 kr, för en period, som jag har diskat i hallen!

Men jag överklagar och ärendet ligger nu uppe hos Förvaltningsrätten.

Och ja, jag har bett dem att ändra alternativt stifta ny lag! På grund av det stora systemfel hos Försäkringskassan, som jag också uttryckligen påpekat.

‪Som jag ser och upplever det: De flesta bidragen, såsom till exempel handikappersättning, går till fysiska handikapp, mer än till psykiska – samt att Försäkringskassan inte tar hänsyn till hela livet och levnadssituationen, för mig och andra som drabbats av psykisk sjukdom eller ohälsa. Jag anser att man borde ha olika bidrag för olika typer av handikapp. Handläggarna säger att handikappersättning är till för ”alla” men för mig som är sökande gäller det inte.

‪Jag har ”fått på moppo” av alla möjliga, hittills, för att jag ”ställer grupp mot grupp”… medan det är verklighet, varje dag, för mig och många andra…

‪Det känns som något stort general-fel som bara jag ser…? Ibland känner jag mig som Don Quijote som strider mot väderkvarnar.

Plus detta, som jag och många andra som insjuknar i ung ålder: Man är nollklassad, för att man inte hunnit ut på arbetsmarknaden, och istället hänvisas till socialbidrag, när man faktiskt borde kunna få sjukpenning!

/Khai Chau


Snart jul…

khai-bild-bloggOch så är vi inne i december-månaden, vilket får många av oss att börja tänka på julen, igen!

Vad innebär jul för dig? För mig har det betytt olika saker, genom åren, förstås.

Ett tag, kunde jag tänka att Julen, ja…. det var bara för de lyckliga, som hade både vänner och pengar! Man satt hemma och inbillade sig hur lyckliga alla andra var. Sen så började jag arbetsträna/ jobba på Akademibokhandeln, och då plötsligt vände det. Jag fick gå på deras julbord, som firman bjöd på och det var nog mitt första riktiga julbord med jobbet, som man säger. Och jag kunde uppskatta själva ledigheten istället för att nästan ha förbannat den, för att det blev så långtråkigt. På tomtenatta kunde jag vimla runt på stan och riktigt myste, och betraktade i smyg, hur alla sprang omkring och jagade julklappar.

På RSMH- lokalen visste vi att många satt ensamma hemma och hur viktigt det var att vi gjorde något åt det. Därför ordnade vi med julmat, och även om tiden var kort, så var det viktigt att vi poängterade det hela.

Och under något år åkte vi också och deltog i julfirande på RSMH-lokalen, i en grannkommun.

Nuförtiden innebär julen för mig att jag åker till min bror, som bor strax utanför Stockholm. Detta blir som en kontrast till min vardag i en ganska medelstor stad som Eskilstuna, för att sen återvända och betrakta stan med nya ögon!

God jul

Eller Bon Noel

/Khai Chau


Utan pengar kommer man inte långt

khai-bild-bloggJag fick förmånen att närvara på nationell konferens i Ronneby, där bland annat Alain Topor redovisade om sitt pengar-projekt. Detta var, för mig, konferensens höjdpunkt.  Mycket spännande och intressant att få ta del av alla resultat, som man kommit fram till. Pengar, är ju något så väldigt fundamentalt i dagens samhälle, men det verkar också som om en del myndigheter bara blundar för det. Varför kan inte vi med psykiska besvär också få egna pengar att leva med? Oavsett, var de kommer ifrån! Utan pengar, kommer man inte särskilt långt idag! Tvärtom –  man stagnerar och slutar leva…

Annars var det olika udda och spännande kulturella inslag, i form av levande teater och musik, som många verkade uppskatta. På eftermiddagen kunde man välja mellan olika seminarier, varav ett blev inställt,  som skulle handla om Minuskontot, av Hjärnkoll. Även lokaltidningen hade en halvsida idag, om vad som skulle komma. Sedan var jag tvungen att avvika för att hinna med tåget hem.

Tack alla inblandade för en lyckad konferens
/Khai Chau


Vårt Kvalitetsdokument

khai-bild-bloggI dagarna kom RSMHs nya kvalitetsdokument: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Jag tänker här dela med mig några av mina synpunkter…

1. Hjälpmedel. Det är ett av mina favoritämne. Ordet hjälpmedel kanske får oss att i första hand tänka på fysiska hjälpmedel, som krycka eller rullstol och dylikt…fast här handlar det mer om så kallade Kognitiva hjälpmedel. Ett av dem är till exempel Bolltäcke, som jag (nästan) var först i Sörmland med att få beviljat av landstinget. Det är viktigt, att först och främst, informera allmänheten, om att dessa hjälpmedel finns, annars kan man ju inte ansöka dem. Sedan har vi detta med att det är olika från landsting till landsting, vilket är synd. Vårdguiden 1177.se har ett omfattande register med exempel på hjälpmedel.

2. Meningsfull daglig sysselsättning. Det är ett välkänt begrepp, sedan lång tid tillbaka. Men hur funkar det i verkligheten? Mina egna erfarenheter, från 90-talet och fram till ganska nyligen, säger mig att det funkar sådär… för mig personligen har det blivit att den bästa platsen för detta ändamål faktiskt är på RSMHs lokal! På något sätt så har det bara blivit så. Ibland har det handlat om ekonomiska resurser, för övrigt, men här tror jag faktiskt att det beror på själva atmosfären, attityden, som oftast är varm och hjärtlig.

3. God levnadsstandard/försörjning. Pengar är viktigt för alla människor och så även för oss. Men ändå så hamnar vi längst ner, i samhällstrappan, när det gäller privatekonomi. Många med mig, får kämpa varje dag, med att räkna på kronor och öre – samtidigt som vi försöker bemästra våra grundproblem.

Länge har jag kämpat och undrat varför inte så kallad Handikappersättning skulle kunna beviljas mig – eller tvärtom, varför inte jag uppfyller kraven för att få det. Det är ju solklart att Försäkringskassan måste ta hänsyn till hela min livssituation och mina psykiska funktionsnedsättningar, som inte är att jämföra med fysiska handikapp. Har även överklagat mitt avslag ända upp till Regeringsrätten och fått Nej.

Till sist, ta och läs dokumentet.

Vi möts

/Khai Chau


Trygga hemmiljöer

kaisvvAllting börjar i hemmet – är det inte så? Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka är under all kritik ”försummade”. När jag har det rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring mig också. Och det gör ju saken inte bättre!

Ofta lever man ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika lätt– men den finns där hela tiden.  Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas när man sedan ska ut i samhället och anpassa sig. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?

Fast detta börjar redan på avdelningarna! Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök i båda miljöerna kan nog hålla med mig. En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på, vila sig i, gömma sig från resten av världen för en stund i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.

/Khai Chau


Mina tidigare föreläsningar

khai-bild-bloggNumera tänker jag ofta tillbaka på den perioden i mitt liv då jag var en given föreläsare, på de flesta konferenser, i Stockholm, kring ämnet Återhämtning. Vet inte riktigt hur det hela började, men det var nog tack vare kontakten med RSMH som förmedlade uppdragen.

På den tiden, var jag anställd på Akademibokhandeln i Eskilstuna, på halvtid med lönebidrag. Och allt var frid och fröjd. Det kändes som en stor Ära att vara efterfrågad, att folk ville lyssna till min livshistoria, och kanske det bästa av allt: jag kunde hjälpa andra genom min egen berättelse. Engagemanget var stort, likaså självförtroendet.

En hel ny värld öppnade sig. Jag fick träffa många intressanta människor, komma till vackra miljöer som jag inte visste fanns. Det var en stor bonus till mitt engagemang och jag hade min anställning på Akademibokhandeln.  Jag levde ett liv, som många av konferenserna handlade om, kändes det som. Det var också i dessa sammanhang, som jag fick träffa min Idol: Alain Topor, i verkliga livet.

Nästan efter varje föreläsning, så kom det fram folk och sa till mig att jag var modig (!?), vilket gjorde mig konfunderad, och gör fortfarande 🙂 Vad var det som var svårt med det hela, kunde jag tänka, för mig själv. Ibland sa någon också att jag gav hopp till många andra, vilket kändes väldigt smickrande!   Men tyvärr, någon gång lite senare i livet, så fick jag komma till ett nytt jobb, som INTE uppskattade att jag åkte till Stockholm, på konferenser – och detta satte punkt för min föreläsarkarriär. Jag förstod direkt att folk slutade bjuda in mig, när de fick reda på att jag var bakbunden, på grund av det nya jobbet…och jag började tappa mark.

Nu har det gått ett antal år, och det som har varit…har varit, och kommer aldrig tillbaka, känns det som!   Å andra sidan, man ska väl lägga av, när ”man är på topp” !?   Tack för att just Du läste om detta Nostalgi-inlägg från mig, i sommarvärmen.

/Khai Chau – vi ses därute på barrikaderna