Vi välkomnar granskningen av Uppsala

Jimmieblogg2En 30-årig kvinna spändes fast i bälte 29 gånger, flera gånger i strid mot reglerna. Nu ska all tvångsvård i Uppsala sättas under lupp av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vi på RSMH välkomnar myndighetens granskning, för under årens lopp har vi mött otaliga människor som har utsatts för behandling inom tvångsvården som nästintill går att likna vid övergrepp.

Missförstå mig rätt. Tvångsomhändertaganden kan vara nödvändiga för att rädda människors liv. Vi vill inte avskaffa tvångsvården, men tvång kan aldrig vara vård. Det är snarare en skyddsåtgärd.

Ofta är det personen själv som söker vård för att hon mår dåligt, och därefter fattar vården beslutet om tvångsomhändertagandet. Om patienten inte tas om hand på ett bra sätt under tvångsvården finns risken för att folk drar sig för att söka hjälp igen.

Det talas mycket numera om att patienten ska vara delaktig i sin vård och detta bör gälla även om du vårdas under tvång. Det går att lyssna på patienten och bemöta henne med respekt, faktum är också att det ger bäst resultat. Folk återhämtar sig lättare om de inte har blivit utsatta för traumatiska bältningar, tvångsmedicineringar och avskiljningar. Då slipper de ytterligare psykiska chocker som försvårar återhämtningen och vi får friskare patienter, något som ju borde vara målet med all vård.

Uppsala läns landsting har varit delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, och som generellt sett har kunnat visa att tvångsinsatser mot patienter kunnat minska drastiskt med hjälp av utbildning av personalen. Det kan handla om enkla åtgärder som att när patient varvat upp sig och är orolig kan personalen ta henne åt sidan, sätta sig i enskilt rum och fråga vad de kan göra för att hjälpa till.  I vissa fall ber patienten om mediciner, i annat fall kan de till exempel gå ut på promenad tillsammans.

En annan metod är att efter bältesläggning så sätter sig personalen ned med patienten i ett så kallat eftersamtal och pratar om vad som gick snett, för att tillsammans lägga en grund för hur bältning ska kunna undvikas nästa gång.

Att en person bältas 29 gånger är alltid fel. Och att det dessutom sker i Uppsala och just på denna avdelning, som har varit mycket delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, tyder på att vården måste ha en uppföljning och kontinuitet i arbetet med att minska inslagen av tvång inom vården.

Det är hög tid att alla inom vården lär sig att tvångsinsatser såsom bältning endast ska användas i nödfall.  Det står tydligt i lagen, och om bältningen inte görs på rimliga grunder riskerar psykiatrin dessutom att tumma på fundamentala mänskliga rättigheter, såsom tortyrförbudet.

Därför är det viktigt att alla former av tvångsinsatser dokumenteras, beslutas av läkare och att bältesläggning längre än fyra timmar rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg – regler som alltså denna avdelning i Uppsala tycks ha struntat helt i.

Behandlingen av den 30-åriga kvinnan sätter fingret på hur betydelsefull personalens inställning till tvångsåtgärder är. Efter att ha bältats 29 gånger har hon nu fått en ny läkare. Hur många gånger denne ansåg att hon behövde bältas? Inte en enda.

Med rätt bemötande är det uppenbart att tvånget kan minska.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Bipopulär

JimmiebloggI helgen begav jag mig till Malmö och teater Babel för att se humorföreställningen: ”Bipopulär – Vem är egentligen knäpp?”. Det är Hasse Brontén, som medverkat i Ladies Night, Parlamentet med mera, som utifrån att han i över 20 år dolt att hans pappa inte mådde psykiskt bra och tog sitt liv har gjort den. Hasse, som med sitt prat både lockar till skratt och allvar, berättar han tidigare sagt att hans pappa dött av cancer.

Hasse Bronténs föreställning handlar om uppväxten med en pappa som hade diagnosen manodepressiv. Han konstaterar att hans pappa i alla fall hade ”papper på att allt inte stod rätt till jämt”. Han frågar sig i föreställningen vem som egentligen är knäpp. Han raljerar över nutiden och ett samhälle med allt större kontaktlöshet.

Det var fullsatt i lokalen och jag hade en trevlig och tänkvärd kväll. Här kan du läsa mer om föreställningen och vart i landet den ska spelas: http://bronten.com/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Låt professionella bedöma vårdbehovet

Jimmieblogg2Natten till den 5 januari hittades en man död i Falkenberg, efter att tidigare ha blivit tagen av polisen misstänkt för ringa narkotikabrott. Enligt vittnen hade han också uppträtt förvirrat och verkar ha lidit av psykisk ohälsa.  Polisen förklarar dödsfallet med att mannen hade skadat sig själv, men omständigheterna är så oklara att RSMH Falkenberg nu har valt att anmäla poliserna som var i tjänst den natten.

Vi vet inget om vad som hände, men faktum är att polisen har skyldighet att föra med sig personer till landstinget om de behöver tillnyktra eller behöver vård. Tidigare var det polisens ansvar att stänga in personer i fyllecell för tillnyktring, men som ett led i att försöka förbättra vården kring missbrukare ligger nu ansvaret för tillnyktring på landstinget, som besitter medicinsk kompetens att avgöra till exempel blandmissbruk.

Med tanke på att antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat alarmerande och är det högsta någonsin så är det extra viktigt att polisen tar sitt ansvar och skjutsar personer till sjukvården om de tycks vara förvirrade, orsakat av drogpåverkan, eller lider av psykisk ohälsa.

Som sagt, vi vet inte vad som hände den 5 januari i Falkenberg. Det kan ha varit så att mannen verkade fullt kapabel att ta hand om sig själv när han lämnade polisstationen och först senare hamnade i en situation där han blev skadad, men det är ett generellt problem i samhället att man inte alltid kontaktar psykiatrin eller sjukvården när detta behövs. Om polismannen inte kan bedöma om en person behöver vård borde det vara mer regel än undantag att låta någon professionell göra den bedömningen.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Tillgång till tillgänglighet – i väntan på vad då ?

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteTillgänglighet för människor med funktionsnedsättning behöver inte i sig vara alltför komplicerat, men lätt och billigt har det aldrig varit. Härav de pinsamma långbänkar och segdragna utredningar som de senaste decennierna präglat frågan på svensk botten. I internationell och europeisk rätt har dock mycket skett de senaste åren för att säkerställa tillgänglighet då man sett detta som nyckeln till att fullt ut kunna ta andra medborgerliga och mänskliga rättigheter i anspråk för människor med funktionsnedsättning.

Nu har till slut proppen lossnat även i det svenska tillgänglighetsarbetet och den svenska regeringen spurtar för att komma ikapp våra europeiska grannländer när det gäller adekvat lagstiftning för att värna det konkreta innehållet i medborgerliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. RSMH med flera inom funktionshinderrörelsen har med rörelse och befrielse noterat att hjulen, nästan ett halvt decennium efter det att  promemorian Bortom fagert tal
(Ds  2010:20) lagts på regeringens bord, börjat röra sig.

Men, de forcerade förslag som regeringen nu presenterat har som lagrådet öppet påpekar en del inneboende svagheter. Dels finns märkligt omfattande undantag (läs: kryphål) för de omständigheter som ska föranleda att bristande tillgänglighet inte skulle vara lagstridigt jämte förslagens huvudregel och dels har man måhända överarbetat exemplifieringen av fysiska funktionsnedsättningar och i vilken kontext funktionshinder kan förutses jämfört med vid psykiska funktionsnedsättningar.

Efter snart 50 år som föreningsdemokratisk organisation har RSMH ackumulerat en del kunskap om var det svenska samhället skaver i tillgänglighetsfrågan för människor med psykiska funktionsnedsättningar.

Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som i samhället står till buds för den med psykiska funktionsnedsättningar borde vara mer tillgängliga, inte minst genom möjlighet till konkret individanpassning, och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi eller ekonomiska prioriteringar. Särskilt allvarlig är därför lagrådets kritik av de kryphål i lagen regeringens förslag lämnar när det gäller verksamhetsutövares ekonomiska situation eller civilrättsliga förpliktelser genom avtal eller motsvarande.

När det gäller att, genom exemplifieringar i såväl den allmänna motiveringen som författningskommentaren, tydliggöra de gränssnitt och förutsättningar som för människor med olika psykiska funktionsnedsättningar riskerar att resa funktionshinder är, precis som lagrådet påpekar, regeringens underlag en smula torftiga. Men, detta är heller inte alltid helt lätt att översiktligt och pedagogiskt illustrera. Det kanske främsta tillgänglighetshindret för människor med psykisk ohälsa rör emotionella svårigheter: rädsla, ångest, självförakt osv. där motpartens kunskap, kontinuitet och bemötande kan vara avgörande för att inte tillgänglighetshinder ska uppstå. Men, psykisk ohälsa kan också i vissa fall leda till nedsatt kognitiv förmåga vilket ställer ytterligare krav på utformning av adekvat tillgänglighet.

Ett försök till illustration, utifrån frågan om hjälpmedel, har RSMH gjort för något år sedan. En spännande parantes är annars vår pågående samverkan med Funka Nu AB (inom ramen för deras forskningsuppdrag kring tillgänglighet) i syfte att på ett strukturerat sätt belysa tillgänglighetsfrågorna ur perspektivet psykiska funktionsnedsättningar.

En fristående grupp professionella i det allmännas tjänst med motsvarande insyn är annars givetvis de Personliga Ombuden i Sverige. Tyvärr har de senare haft svårt att få föra fram sin konstruktiva systemkritik på nationell nivå utan främst hänvisats till kommunala arenor vilket påtagligt utarmat den övergripande diskursen om tillgänglighet för människor med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Några tankar om hälsa och att gå till gå

Bryt_Ensamheten_BBDAtt förhålla sig till sin egen kropp, sitt fysiska mående och värna, vårda och utveckla sin fysiska hälsa är inte alltid lätt. Mycket i våra liv drar oss åt andra håll och undergräver den kraft och förmåga vi, likt alla andra, nog besitter inom oss själva. En del av det vi gör eller utsätter oss för i syfte att värna vår psykiska hälsa försvårar dessutom drastiskt våra möjligheter till en god fysisk dito.

En Friskvårdsbok som RSMH publicerade för något år sedan inleddes med en handfast drastisk varning:

”En varning till dig som använder läkemedel för schizofreni, manodepressiv sjukdom och andra psykiatriska funktionsnedsättningar. Du uppmanas att vara observant på tecken som diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar samt rubbade blodfetter.”( S 4 Friskvård & livsstilsfrågor – Vägen mellan medicin, biverkningar och hälsa, RSMH, 2009)

Inte så muntert kanske i sig, men en pedagogisk avstamp för att lyfta det man i sin vardag rent praktiskt – efter ork och förmåga – kan försöka göra för att värna, vårda och utveckla sin fysiska hälsa även om man mår psykiskt dåligt eller genom ordinerade läkemedel brottas med biverkningar och bieffekter som rider ens kropp som en mara. Att inte passivt självhatande fastna framför TV-Shops utbud av dyrt metallskrot presenterat av slanka, solbrända muskelpaket med bländvita leenden, utan istället att gå ut i vårsolen på egna kalvben. Med en kompis eller till en kompis. På strövtåg till ingenstans eller med karta och kompass. Huvudsaken att man för egen maskin rör sig utomhus en stund under dygnets ljusa timmar. Det kan låta löjligt, men jag vet så oerhört många som utan detta skulle behöva falla tillbaka på sömnpiller och ökade doser av både det ena och det andra.

Vad jag försöker säga är kanske främst att det kan vara enklare att bara försöka hitta ut och igång utan alltför stora förberedelser (inköp av utrustning, träningskort, tidbokningar, osv) och med det som bas gå vidare. Väl mött därute.

Jimmie Trevett

På gång med RSMH


Socialstyrelsen trillar på piller i arbete med nationella riktlinjer för schizofreni

Jimmieblogg2Etapp två är under arbete hos Socialstyrelsen angående Nationella riktlinjer för insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd. Efter att ha avverkat psykosociala insatser 2011 lägger man nu krut på läkemedelsfrågan. De av Socialstyrelsen publicerade preliminära riktlinjerna för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd påstår att kontinuerlig antipsykotisk behandling är en förutsättning för att personer med schizofreni och liknande tillstånd skall kunna rehabiliteras och återintegreras i samhället. RSMH och Schizofreniförbundet med flera anser att läkemedel i individuellt anpassade, låga doser visserligen kan vara en god hjälp, men inte nödvändigtvis är en absolut förutsättning för rehabilitering. En förutsättning för en lyckad läkemedelsbehandling är däremot att den ges i kombination med psykosociala insatser efter individuella behov.

Behandling borde, enligt oss, bestå av en kombination av antipsykotiskt läkemedel, psykosociala insatser och omvårdnad, vilket kräver samarbete mellan kommun och landsting. Ett aktivt uppsökande bör också ingå i samarbetet liksom en systematisk uppföljning och utvärdering. I all behandling bör ingå utbildning i sjukdomen och dess behandling i avsikt att förbättra patientens egen kunskap och insikt om schizofreni och liknande tillstånd. Vårdgivarens kunskap om patientens hela livssituation är viktig för att kunna ge en god behandling.

Professionell hjälp bör ges vid önskemål om nedtrappning och utsättning. Patienten borde vid byte av läkemedel ges möjlighet att vara inlagd på avdelning med särskild kunskap i frågan. Detta skulle göra nertrappning/byte av läkemedel tryggare för såväl patient som läkare. Vi ser fram emot att riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd och riktlinjerna för antipsykotisk läkemedelsbehandling för samma grupp arbetas ihop för att utgöra underlag för prioriteringar inom vård och omsorg. Detta givetvis under förutsättning av att processen runt riktlinjerna kan ge alla intressenter möjlighet att yttra sig och bli hörda; inte minst de förbund som på demokratisk grund organiserar patienter, brukare och anhöriga. Vi vill understryka att antipsykotisk läkemedelsbehandling aldrig bör vara den enda insatsen, utan att läkemedel enbart bör ges i kombination med psykosociala insatser efter individuella behov.

Jimmie Trevett

Förbundsordförande


Passet – återhämtningscenter

JimmiebloggIgår var jag med om nyinvigningen av återhämtningscentret Passet i Sollefteå. Tillsammans med ett 40-tal brukare, politiker och kommunala tjänstemän fick vi bland annat höra om hur passet ska drivas i framtiden och betydelsen av återhämtning.

Passet har byggts upp av RSMH och förbundet har drivit verksamheten på uppdrag av Sollefteå kommun. Verksamhetens idé är att utveckla ett arbetssätt som är riktat till individen och där återhämtning står i centrum. Det är deltagarna som i stor utsträckning utformar innehållet som tillexempel har bestått av matlagning, trädgårdsarbete, röjningsarbete, återhämtningsinriktade studiecirkelar med mera. Fokus ligger på det som fungerar. Som deltagare i Passet får du bland annat stöd att upprätta en framtidsplan.

Det känns bra att vi nu kommit fram till att kooperativet Billsta Ekonomiska förening ska driva verksamheten på uppdrag av Sollefteå kommun. Den kooperativa föreningen ägs av RSMH Sollefteå, RSMH Jämtland/Härjedalen och RSMH-Västernorrland. Förhoppningsvis ska verksamheten nu kunna utvecklas ytterligare och förverkliga visionen om att återhämtning från psykisk ohälsa är en möjlighet för alla. Jag vill tacka alla deltagare, anställda och Sollefteå kommun för allt arbete som lagts ned och önska det nya Passet lycka till!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Rätten till försörjning

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDe ekonomiska resurserna för de grupper RSMH organiserar har de senaste 20 åren utarmats allt mer och avståndet till de högavlönade på arbetsmarknaden har fördubblats gånger flera. Detta är inget nytt. Situationen på arbetsmarknaden har under perioden helt öppet varit sådan att våra grupper konsekvent ställts åt sidan. Brister i vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser från det allmännas sida har dessutom gjort det svårt för individer att mobilisera arbetsförmåga i den takt och utsträckning som kommenderats av den så kallade Rehabiliteringskedjan.

I huvudsak har inkomsterna för många i gruppen baserats på olika former av stöd på garanti- och miniminivå eftersom man aldrig på allvar fått fotfäste på arbetsmarknaden. Till detta kommer att de senaste årens reformer inom sjukförsäkringen inneburit en än mer osäker och försämrad ekonomi för de med psykisk ohälsa. Fattigdom främjar inte hälsa, vare sig kroppslig eller psykisk om det finns de vetenskaplig evidens till leda. Men, här står vi ändå.

RSMH kommer att fortsätta att driva frågan om rätten till försörjning och rätten till rimliga förutsättningar att få utnyttja 100 % av sin förmåga i meningsfullt arbete och sysselsättning för människor med psykisk ohälsa. Det är en av de viktigaste frågorna för våra grupper inför valet i höst och de förtjänar tydliga besked från de politiska partierna om hur vi kan komma dit.

Rätten till försörjning, jämlik hälsa och att det allmänna tar ansvar för de ofta livslånga negativa hälsoeffekter som idag insatta behandlingar av psykisk ohälsa innebär är några av de huvudfrågor inför valet i år RSMH kommer att driva. Det sätt som man hanterat den ofta undergrävda tandhälsan för gruppen är närmast en skandal idag. Mer om detta kommer.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Lyhörd dialog om media och funktionsnedsättningar

bildFör sjunde året i rad anordnades ett möte mellan organisationer för personer med funktionsnedsättningar och Public Service-företagen SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion. RSMH var där och jag känner mig överlag nöjd.

De viktigaste frågorna var hur större mångfald skulle komma in i media och hur media skulle göra för att sluta spä på fördomarna kring personer med funktionsnedsättningar.

Ett sätt, som togs upp under seminariet, var att intervjua funktionsnedsatta, inte bara i rollen som just funktionsnedsatta, utan som vilka människor som helst. Om till exempel en journalist frågar flera personer om vad de ska göra på julafton, så kan en funktionsnedsatt också få frågan, inte på grund av hans fysiska eller psykiska tillstånd, utan som medborgare. Just detta synsätt visade sig ha fått effekt efter förra årets möte. Utbildningsradion hade i en temaserie om föräldraskap valt att ha med en förälder med funktionsnedsättning, inte i rollen som funktionsnedsatt utan som förälder.

Det diskuterades även att funktionsnedsatta bör involveras mer när programmen blir till, just för att de kan tillföra alternativa perspektiv och nya idéer. Till exempel bad journalisterna bakom programmet Ligga med P3 om konkreta idéer som går att skicka in via deras Facebook-sida.

I både seminariet och under de olika workshopparna fanns det dock många som haltade på orden när de ville beskriva funktionsnedsatta. I stället för att säga just funktionsnedsatt som är den korrekta beskrivningen av personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar, var det flera som använde begreppet ’personer med funktionshinder’. Men funktionshindren är ju de som finns ute i samhället. Det är de hinder som går att ta bort, så att folk med funktionsnedsättningar har bättre möjlighet att röra sig och agera i livet.

Men bortsett från begreppsförvirringen – som även representanter från handikappförbunden i vissa fall råkade snubbla på – var det en bra dialog med Public Service-företagen. De visade en lyhördhet och tydliga ambitioner för att utvecklas.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Vem är du som läser min journal?

Jimmieblogg2När man söker och i förekommande fall får vård förs en patientjournal. All personal som man kommer i kontakt med som är legitimerade inom hälso- och sjukvården måste skriva ner sina bedömningar, åtgärder och liknande i journalen. Även en del yrkesgrupper som inte är legitimerade ska föra journal, till exempel kuratorer.

Det främsta syftet med patientjournalen är att man genom dokumentationen i journalen ska få en bra och säker vård. Den blir en informationskälla som följer med i den behandling man får. I journalen ska till exempel röntgen-, laboratoriesvar och foton ingå om det finns sådana.

Idag förs de flesta patientjournaler digitalt och är tekniskt möjliga att läsa på helt andra platser än där den i journalen dokumenterade vården gavs. Men, givetvis finns där lagar och regler som sätter gränser för vem som ska få läsa din journal. Formellt är det patientdatalagen som reglerar allt som rör hur patientjournalen skapas och används. Inte minst sätter den ramar för hur personuppgifter och själva journalhandlingarna ska föras och skyddas. En av de viktigaste grundprinciperna är att det är vårdenheten, till exempel en vårdcentral eller en privatmottagning, som förvarar journalen.

Det som står i patientjournalen skyddas av sekretess, det vill säga alla uppgifter skyddas mot att obehöriga får tillgång till den och kan sprida innehållet. Det är bara den hälso- och sjukvårdspersonal man blir vårdad av som har rätt att läsa journalen. Det är till exempel inte tillåtet för vårdpersonal att läsa en journal bara för att man råkar känna en patient.

Elektroniska journaler sparas inte på nätet, utan i lokala journalsystem. Men, Uppsala läns landsting har som första landsting gjort patientjournaler tillgängliga över nätet för patienten själv. Flera av våra landsting vill följa efter även om inte alla säkerhetsrisker ännu till fullo utretts.

Ytterst är det ju nu som förr vårdgivaren som ansvarar för journalen. Men, sammanhållen journalföring innebär att vårdgivare delar med sig av journaluppgifter till varandra oavsett var man har sökt vård. Det kan innebära att om man får vård på ett nytt ställe så kan vårdpersonalen där se till exempel uppgifter om tidigare provresultat, mediciner och behandlingar. Förutsättningen är att både den vårdgivare som lämnar journaluppgifter och den som tar emot dem är anslutna till sammanhållen journalföring.

Den läkare, eller annan vårdpersonal, som man får vård av ska informera om vad den sammanhållna journalföringen innebär och att man har rätt att motsätta sig att uppgifter om en själv görs tillgängliga för andra vårdgivare. Om vårdgivaren vill hämta journaluppgifter från en annan vårdgivare ska man som patient tillfrågas om man godkänner det.

Den som vill ha sina journaluppgifter spärrade ska i första hand begära det hos den läkare som man blir behandlad av. I andra hand ska man vända sig till verksamhetschefen för den vårdenhet där man har sin vårdkontakt. Många landsting/regioner har också en särskild person som man kan vända sig till om man vill ta reda på hur man spärrar sina journaluppgifter. Den kontakten ska man kunna få genom att vända sig centralt till landstinget/regionen eller via personalen där man får sin vård.

Skälet till att man spärrar journaluppgifter ska man aldrig behöva ange. Det är en personlig fråga. Ett syfte kan dock vara att man upplever att man i nutid får ett bättre bemötande och mer fokuserad vård. En vård med avstamp i aktuella behov så att exempelvis inte dyrbar läkartid förspills på de 15 minuters akut-tid som går att boka på den lokala vårdcentralen. Man slipper på gott och ont bli ”avläst” utifrån gamla journalanteckningar och kan vid vårdkontakten faktiskt hinna bli undersökt. Finns det relevanta frågor i dagens situation som bäst besvaras genom tillgång till spärrade uppgifter kan man ju som patient häva spärren och hänvisa till dem.

Är du i akut fara och inte kontaktbar brukar vården rutinmässigt, med lagens goda minne, nonchalera eventuella spärrar. Om det kan man ha synpunkter, men så är rättsläget av idag.

Varje gång någon i vården läser i en elektronisk journal registreras det. Då går det att spåra via en så kallad logg vem som har läst journalen, var den personen arbetar och när det skedde. Landstinget eller den privata vårdgivaren ska genom stickprover kontrollera att ingen obehörig tittar i journalen.

Som patient har man rätt att få veta vem som läst ens journal och kan begära ut kopia av sin journals logg. Min uppmaning är att regelbundet göra detta och finns där någon man inte känner igen eller kommer ihåg bör man fråga vårdgivaren av vilken anledning personen ifråga dyker upp i loggen. Har de inte aktivt deltagit i ens vård borde de ju inte finnas listade där.

Utöver nödvändig information för att kunna ge och dokumentera god vård samlas mycket skräp i patientjournaler; utan relevans ens då de lades in och än mindre för nya vårdgivare i nya vårdsituationer. Med relevans menar jag här att de på någon rationell grund behövs för att kunna ge god vård. Behöver doktorn skriva av sig efter ett personligen frustrerande möte med en patient, där inget i personkemin fungerade, är det sällan i journalen sådant gör nytta.

Journaler ska i teorin kunna gallras vid behov och inaktuell eller missvisande information tas bort. Med det närmast oändliga lagringsutrymme modern IT-teknik erbjuder att spara information eftersätts ofta sådan gallring. Orkar man kan det därför vara värt att gå igenom sin journal och påpeka om något faktiskt skulle kunna gallras bort. Detta inte minst med syftet att journalen ska vara användbar för de i vården som söker hjälpa en här och nu likväl som framöver.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande/ RSMH