Ett Sverige för alla – om inte nu så när?

JimmieTrevett-leende-beskurenSverige den 6 juni 2016 är ett rikt land. Ett land som levt i fred under mer än 200 år. En demokrati där allas lika värde och rättigheter sedan länge fastslås i grundlag. Men, inte ett land där ännu alla medborgares liv är likvärdiga i hälsa och möjligheter.

Nästa år är det 50 år sedan RSMH bildades av intagna i psykiatrin och dem närstående. Slutet på 1960-talet var en radikal tid med en tro på och ett hopp om stora förändringar för dem vars val och möjligheter varit starkt begränsade i samhället som var. En uppsjö av förbund, föreningar och rörelser utmanade rådande strukturer. Krav på nödvändiga reformer och abstrakt revolutionärt jargongtrams tumlade om vart annat i en våg av förändringsvilja som sköljde över det svenska samhället.

PT_R_1975_1I denna flodvåg fanns en grupp i form av de så kallade R-förbunden som under demokratiska former sökte organisera de människor vars tillstånd (eller med maktens ord: problematik) ofta möttes med åtgärder förknippade med tvång från det allmännas sida. Förutom RSMH fanns här RFHL, KRUM  och ALRO (Alkoholproblematikernas riksorganisation) som tillsammans gav ut Pockettidningen R med socialpolitiska reportage med lite andra perspektiv än main-stream-media.
Ett nummer av Pockettidningen R som ännu decennier efteråt har en resonansbotten i debatten om hur förhållanden är för människor med psykisk ohälsa under vård är nr 1/1975 med titeln ”Vårdad till vanvett” (se bild). Fem journalister wallraffade sig in på Sundby mentalsjukhus (tre som patienter och två som mentalvårdare) tillsammans med en läkare för att ge en rapport från vårdens vardag. Den som är road av deja-vu kan ju jämföra debatten från 1975 med den som uppstod vid tillkomsten av Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701” på Konstfack.

Vad som varken då eller 35 år senare riktigt fick ta plats i debatten var att den granskade vårdens faktiska praktik i verkligheten skilde sig från de väldokumenterade humana och effektiva former som omvärlden generellt förespeglats. Tyvärr hamnade fokus i mångt och mycket istället på det etiska i att ”lura” personal i vården. Inte på de förbättringsmöjligheter som framkom genom dessa vårdkonsumenternas potentiella Mystery-shoppers arbete.

Nu skriver jag inte detta för att skuldbelägga personal inom psykiatrin eller debattförare i media utan främst för att illustrera hur svårt det kan vara att ta till vara patienters och brukares inifrånperspektiv och de möjligheter till förbättringar i exempelvis patientsäkerhet och god vård som gömmer sig däri.

För förbättringar behövs om vi ska kunna uppnå jämlik hälsa i Sverige. Ännu idag är slutenvård inom psykiatrin en variabel kopplad till 15 till 20 års kortare medellivslängd i Sverige. Detta alltså för människor diagnosticerade med i sig icke dödliga tillstånd vars vård, stöd, omsorg och samhällsservice ska ges under krav på kvalitet, samordning och effektivitet!

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Möjligheterna att kunna återhämta sig och få verka i meningsfulla sammanhang liksom att med stöd och rehabilitering få arbeta till sin fulla förmåga, om så bara en timme eller två i veckan, kräver idag mycket av de med ohälsa själva. Ibland blir det absurt och övermäktigt för individen utan att samhället för den skull alltid griper in i någon positiv bemärkelse; ohälsa får fördjupas och livslånga utanförskap i fattigdom och misär tillåts utvecklas.

En statlig utredning pågår om jämlik hälsa som samma år som RSMH firar 50 år ska lägga fram hur vi i Sverige ska kunna uppnå jämlik hälsa inom en generation. Tidigare utredningar har tittat specifikt på helheten för människor med psykisk ohälsa; inte minst Anders Miltons från 2006. Men, de satsningar som bedömts nödvändiga för gruppen med psykisk ohälsa har hitintills aldrig fullt ut prövats och de mänskliga och samhälleliga vinsterna har, inte helt oväntat kanske, också de varit lägre än vad man kunde önska.

Sverige den 6 juni 2016 är fortfarande inte ett jämlikt land när det gäller hälsa och för människor med psykisk ohälsa är möjligheten att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta satt på undantag.

Låt oss ändra på det!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


Förbättra systemet med gode män

NYbild[8]aI början av maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som tog upp att gode män hade förskingrat sina klienters pengar. Det är inte första gången detta belyses och det är bra att det uppmärksammas. Många av RSMH:s medlemmar har gode män och det är inte acceptabelt att ha ett system som inte fungerar.

Gode män kan vara oerhört viktiga för att få vardagen och privatekonomin att fungera, och det finns en hel del bra gode män. Men det behövs ett fungerande system som sätter dit de som är dåliga. Det går inte att se mellan fingrarna när man anar oegentligheter, bara för att det råder brist på gode män och att man är rädd för att färre skulle söka sig till uppdraget, vilket Sveriges kommuner och landsting, SKL:s förbundsjurist antyder, enligt SVT.

Kriminella handlingar ska alltid anmälas. Att det inte görs får en att ana att det handlar om diskriminering. Personer med psykisk ohälsa blir helt enkelt inte trodda på i lika hög grad som andra. För i vilka andra sammanhang skulle det vara okej att stjäla en halv miljon kronor från en annan människa utan att detta utreds?

Ledarredaktionen på Dagens Nyheter gör rätt i att efterfråga ett annat system, men frågan är om systemet i Finland, vilket Liberalerna efterfrågar, är det rätta. Enligt RSMH:s systerorganisation i Finland finns flera svagheter med att professionalisera de gode männen, såsom att den mänskliga kontakten försvinner och att staten blir tvungen att anlita vinstdrivande företag, vilket kan bli dyrt (se artikeln på sid 15 i Revansch från 2014) .

Men oavsett vilket system man väljer behövs det göras förändringar. När gode män tar pengar av sina klienter är det kriminella handlingar som ska anmälas. Det måste finnas en trygghet och rättsäkerhet för dem som har gode män och de gode männen bör ha en vettig utbildning så att de kan sköta uppdraget.

Det är helt enkelt inte acceptabelt att fortsätta att ha det som idag. I arbetet för att förändra systemet behöver brukarorganisationer såsom RSMH vara med.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH


Stoppa den ökande stressen i samhället!

NYbild[8]aI veckan gick fackförbundet Vision ut med nyheten om att stress gör allt fler sjuka. Vi välkomnar att de uppmärksammar denna fråga för den pekar på ett viktigt samhällsproblem.

Ökad stress ökar den psykiska ohälsan. Det gäller både för dem som redan har en psykisk diagnos och därmed är extra stresskänsliga, och för dem som aldrig haft psykisk ohälsa tidigare, men som nu mår så dåligt att de drabbas av exempelvis utmattningsdepressioner.

Många upplever ökad stress på jobbet. Arbetsgivaren har dragit åt tumskruvarna och tar samtidigt inte tag i arbetsmiljöproblem som handlar om organisation eller det sociala. Enligt Vision har många anställda orimligt hög arbetsbelastning, bristfälligt stöd och för lite inflytande. Så får det inte gå till!

Samtidigt behöver vi också komma ihåg att det är otroligt stressande att vara arbetslös, sjukskriven eller att jobba deltid. Då handlar stressen istället om ekonomiska bekymmer, ensamhet, brist på sammanhang och att inte ha något meningsfullt att göra om dagarna.

I de fallen måste samhället bli bättre på att erbjuda sysselsättning som är utvecklande och anpassat efter ens person. Fler borde få hjälp med exempelvis Individanpassat stöd till arbete, så kallat IPS, och Supported Education.

När det gäller stressen inom arbetslivet kan fack och arbetsgivare inte bara sitta och rulla tummarna. De behöver fråga sig – varför blir folk sjuka, vad beror det på och hur kan vi förbättra arbetsplatsen för att hindra detta?

Ansvaret för sjukskrivningarna och den ekonomiska belastning som det innebär för samhället får inte läggas på individen. Det viktiga är inte hindra människor från att sjukskriva sig när de mår dåligt, eller att begränsa tidsfristen för hur lång en sjukskrivning får vara, utan snarare att fråga sig varför? Vad är det som gör att arbetsplatsen och ens livssituation gör en sjuk? Först då kan politiker, arbetsgivare och facken hitta svaret.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Inför nolltolerans mot övergrepp inom psykiatrin

NYbild[8]aI måndags sände Kaliber ett program där de tog upp hur psykiatrin inte kunde skydda unga tjejer från att utsättas för sexuella övergrepp i psykiatrin av andra patienter. Idag träffade jag och Pauline Östner, styrelseledamot i RSMH med starkt engagemang för unga, Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, där vi bland annat pratade om detta.

Det är helt oförsvarbart att sexuella övergrepp har inträffat på avdelningar. Något annat som är helt oförsvarbart är personalens slapphet vad gäller att strunta i att anmäla händelserna. Det är inte deras sak att avgöra huruvida övergreppet faktiskt har inträffat eller allvarlighetsgraden i det. Det är polisens sak. Ingen annan ska besluta om huruvida ett brott har begåtts eller inte. Personalen måste alltid utgå från att det patienten säger är sant.

Dessutom ska det vara en självklarhet att psykiatrin anmäler sig själva till Inspektionen för Vård och Omsorg varje gång ett övergrepp har inträffat.

I morse uttalade sig psykiatripersonal om att det inte fanns några riktlinjer kring att de ska anmäla denna typ av händelser. Men det kan de inte skylla på! Det finns inget försvar för att man inte har tagit dessa händelser på allvar.

Det ska självklart vara nolltolerans på avdelningar mot sexuella övergrepp. Både för att skydda den som är utsatt och för att skydda den som i sjukdomstillstånd begår brottet. Annars finns risken att föräldrar inte vågar hjälpa sitt barn att få vård.

En mamma som intervjuas nämner att hennes dotter blivit utsatt för tafsande, och när de säger till personalen om detta får de höra att dottern ska gå och sätta sig någon annanstans. Det är ett förhållningssätt som är förkastligt. Då skuldbelägger man den unga flickan, istället för att göra något åt honom som tafsar.

Hos Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, tog vi upp detta och han höll med om att personalen självklart måste anmäla vid misstanken om att sexuella övergrepp har begåtts. Vi pratade även om de övergrepp som pågår på Hem för Vård och Boende, HVB-hem, där ungdomar har kunnat sälja sig, händelser som personalen inte har märkt för att de har varit för liten personalstyrka eller för att de har sett mellan fingrarna. Vi lyfte att RSMH vill ha en nollvision vad gäller tvång inom psykiatrin och först ut bör barn och ungdomspsykiatrin vara, något som faktiskt Västra Götaland har beslutat om att genomföra.

Barnombudsmannen nämnde att mycket har hänt sedan deras uppmärksammade rapport kom ut 2014, bland annat är departementspromemorian från samma år ett steg i rätt riktning. Men fortfarande är unga allt för utsatta i dagens psykiatri. Det måste bli en ändring!

/Jimmie Trevett

 


Utöka demokratin för oss med psykisk ohälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenI början av veckan kom Demokratiutredningens slutbetänkande. Där går det att läsa att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning personer med psykiska funktionsnedsättningar är politiskt aktiva mellan riksdagsvalen. Det är positivt att detta utreds.

Men vi anser att det också bör göras en bredare kartläggning. För röstdeltagandet hos personer med psykisk funktionsnedsättning har inte undersöktes sedan valet 2006, bortsett från en studie om personer med svår ängsla, oro och ångest, vars valdeltagande undersöktes 2014. De röstade i lägre grad än befolkningen i övrigt och troligt är att det gäller även för personer med andra typer av psykiska funktionsnedsättningar. Åtminstone var det så för tio år sedan. Men det kan ha skett förändringar, kanske till det ännu sämre. Och det behövs undersökas och motverkas.

Dessutom borde Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att utreda hur ökad politisk delaktighet kan stimuleras bland våra grupper. Människor kan behöva stöd, till exempel en stödperson som följer med en till vallokalen. För en person med svår synnedsättning är det självklart med ledhund och andra hjälpmedel. En person som är rörelsehindrad kan behöva en rullstol eller permobil. Men samhället tycks ha lätt att glömma bort att någon med ångest, social fobi eller psykos också kan behöva hjälp för att utöva sina demokratiska rättigheter.

Myndigheten för delaktighet bör även titta på villkoren för dem som vårdas under tvång eller som bor på boende. Hur underlättar samhället röstdeltagandet där?

Till syvende och sist handlar det om demokrati. Vill vi att alla ska göra sin röst hörd?

Ja! säger vi på RSMH.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Inför sms-påminnelser!

JimmieTrevett-leende-beskurenHar du psykisk funktionsnedsättning eller mår psykiskt dåligt kan det vara svårt att komma ihåg möten. Därför vore det bra om sms-påminnelser inte bara ges inom tandvården utan även i till exempel socialtjänst och psykiatrin.

För personer med psykisk ohälsa kan ha 100 möten per år, allt från träffar med kronofogden, skatteverket, arbetsmiljöverket och en mängd olika personer inom psykiatrin och socialtjänst, vilket tas upp i rapporten ”Psykisk Funktionsnedsättning och Kommunikation” som gjorts av Kungliga Teknikska Högskolan, KTH, Funka och RSMH.

Det är mycket att hålla reda på, vilket inte alltid är det lättaste när du mår psykiskt dåligt och brottas med en mängd andra tankar. Att inte dyka upp på ett möte är alltså mycket sällan illvilja eller ointresse. Personen kan verkligen vilja gå och dessutom vara beroende av mötet för att få fortsatt försörjning, men ofta tycks frånvaron från möten tolkas som en bekräftelse på att individen inte ville komma – som om du har ett helt fritt val när du har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.

Att utebli från möten kan i vissa fall vara förödande. Du riskerar att inte bli kallad en extra gång. Det kan också leda till att avgiften för mötet skickas som en faktura per post. Bor du inte på adressen som du är folkbokförd på eller har en annan adress än vad som finns i myndighetens luntor riskerar fakturan leda till en påminnelse, som sedan till slut hamnar hos kronofogden.

Det är alltså djupt olyckligt att hänsyn inte tas till att de funktionsnedsättningar som personer med psykisk ohälsa kan ha när det gäller att minnas möten.

Därför är det hög tid att införa sms-påminnelser både inom psykiatrin och socialtjänst. Självklart endast om individen vill och önskar det, men det borde vara något som alla tillfrågas om.

Varför finns det inte när sms fungerar utmärkt hos exempelvis tandläkaren?

Våra grupper har behov av detta!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Bättre ekonomi – viktigt för att uppnå Jämlik Hälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenUnder helgen 20-22 november hade RSMH förbundsråd, där förbundsstyrelsen och runt 20 representanter från RSMH-distrikten träffades. Många viktiga frågor behandlades och en av dessa var Jämlik Hälsa.

Idag dör personer med psykisk ohälsa i snitt 15-20 år i förtid jämfört med övrig befolkning. För att detta ska få ett stopp var många av distriktsrepresentanterna eniga om att en viktig faktor är bra möjligheter till arbete, studier och ekonomi. Utan dessa sociala sammanhang riskerar vi att bli ensamma, vilket i sin tur förvärrar den psykiska ohälsan, men också den fysiska hälsan, vilket har visat sig i studier.

Ytterligare sätt att bryta ensamheten är  lite mer pengar i plånboken. Det möjliggör att du kan du fika med vänner, bjuda på middag och hälsa på släktingar i en annan stad. Faktum är att många psykiska symtom minskar drastiskt med bara några hundralappar extra i månaden, visar studier av Alain Topor och Ingemar Ljungqvist mfl.

I det sammanhanget är det viktigt att återigen lyfta frågan om handikappersättningen. I utredningarna till psykiatrireformen föreslogs att personer med psykisk funktionsnedsättning skulle ha rätt till handikappersättning, precis som personer med fysiska funktionsnedsättningar, i och med att funktionsnedsättningarna i sig ofta innebär ökade utgifter. Men när psykiatrireformen klubbades igenom, fanns förslaget inte längre med för vår grupp.

Det var ett stort misstag. Och det är läge att återigen lyfta frågan handikappersättning för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Staten må klaga på att de har så stora utgifter för annat att de inte har möjlighet att införa ytterligare ett bidrag, men faktum är att vi är ganska säkra på att det skulle bli samhällsekonomiskt lönsamt.

Det är effektivare att ge några hundralappar extra i månaden så att personer mår bättre psykiskt, kan sänka dosen av läkemedel och undvika inläggningar, än att sjukvården i efterhand måste lägga tusentals kronor på kroppsliga biverkningar av psykofarmaka, slutenvådrsinläggningar och annat som ofta är ett resultat av ensamheten.

Nä nu får det bli ett stopp på det kortsiktiga tänkandet. Lägg pengarna på förebyggande, istället för på att lappa sådant som aldrig hade behövt gå sönder. Handikappersättningen är säkerligen samhällsekonomiskt lönsamt för vår grupp. Det är dags för politikerna att förstå det!

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH