Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Karolinska väljer biologismen
Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Tillbaka till framtiden?
Publicerat: april 17, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Schizofreni 4 kommentarerTvå händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:
1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)
2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)
3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)
4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)
5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.
Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!
Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:
1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)
2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?
3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)
Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!
/Hannes Qvarfordt
Skenvetenskap ersätter erfarenhet
Publicerat: mars 24, 2014 Sparat under: Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, makt 4 kommentarer”Det finns en mycket stark koppling mellan psykisk sjukdom och suicid. De flesta som avslutar sina egna liv i Sverige har en pågående psykisk störning.”
Citatet ovan är hämtat från den kommande, regionala utvecklingsplanen för psykiatrin i Västra Götalandsregionen. För de flesta människor är den nämnda kopplingen en självklarhet, och för människor med psykisk ohälsa är den en plågsamt uppenbar verklighet. Ändå vågar man idag inte säga något sådant, i officiella uttalanden, utan att det finns ”forskningsstudier” och ”evidens” att luta sig mot. Allmänmänsklig eller individuell erfarenhet tillmäts idag allt mindre värde. Inget är sant och giltigt, om det inte finns ”randomiserade” och ”kontrollerade” ”dubbelblindstudier”, som bekräftar vad människor ofta dagligen erfar i sina liv. Det spelar sedan ingen roll, att underlaget för forskningsstudierna – det som kallas ”rådata” – ofta har tagits fram i mycket subjektiva processer, där det har saknats möjlighet att renodla och mäta de ”variabler” man vill undersöka.
Därutöver läser man ofta in orsakssamband mellan ”variabler” som tycks samvariera, vilket är ett klassiskt, vetenskapsteoretiskt fel. Samvariation har nämligen inget att säga om vad som orsakar vad. Den ena variabeln kan vara orsak till den andra, men det är lika möjligt att det omvända sambandet råder eller att en tredje faktor orsakar samvariationen hos de båda första variablerna. En tredje faktor, som man då inte ens känner till. Jag skall ge ytterligare några ganska nyligen presenterade exempel:
”Barn som växte upp utan kärlek från vuxna blev oftare rädda för att känna sig avvisade som vuxna.” (Dagens Medicin.)
”Dålig arbetsmiljö ökar risken för symtom på både depression och utmattningssyndrom, konstaterar SBU som har granskat forskningsläget.” (Dagens Medicin.)
De två ovanstående exemplen är självklarheter för de flesta kännande människor!
”Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd, enligt en ny studie från Danmark som publiceras i Jama Pediatrics.” (Dagens Medicin.)
Närmast ovanstående är ett typexempel på hur man drar slutsatser om orsaker utifrån en samvariation. Det kan emellertid lika gärna finnas en tredje faktor, som både leder till ökat bruk av smärtstillande och till högre andel barn med ADHD-symtom, vilket i så fall innebär att det smärtstillande preparatet inte alls är orsakande.
”Barn med funktionella mag-tarmbesvär hade ökad risk för ångest och depression senare i livet, enligt en ny studie.” ( Dagens Medicin.)
I detta exempel kan orsakssambandet lika väl vara det omvända, dvs. att ångest eller en psykiskt påfrestande situation ger upphov till funktionella mag-tarmbesvär. (F.ö. välbekanta självklarheter för de flesta föräldrar och barn/ungdomar.) Det skulle också kunna finnas en tredje faktor, som orsakade båda fenomenen.
Är då nedvärderingen av allmänmänskliga och individuella erfarenheter, och den motsvarande övervärderingen av skenvetenskapliga forskningsresultat, något att bry sig om? Ja, i allra högsta grad, eftersom de innebär en maktförskjutning i samhället, från den enskilda människan till en övervärderad, akademisk elit. Vi går mot ett samhälle, som i allt större utsträckning byggs och styrs utifrån vad vi uppfattar som ”vetenskaplig evidens”, samtidigt som människors erfarenheter, uppfattningar och värderingar avfärdas som subjektiva enskildheter utan värde. Det får särskilt påtaglig betydelse i människovårdande verksamheter, som psykiatri och socialtjänst, där insatserna i stigande omfattning avindividualiseras, till förmån för standardiserade, ”evidensbaserade metoder”. Den enskilda brukaren får allt mindre inflytande över sin vård och sitt stöd och tvingas i stället underkasta sig schablonbehandlingar, som har tagits fram i skenvetenskapliga forskningsstudier av det slag jag har beskrivit ovan. Det är en mycket osund och för den enskilda människan farlig utveckling.
/Hannes Qvarfordt
Går Socialstyrelsen industrins ärenden?
Publicerat: mars 6, 2014 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, makt, Medicin, Schizofreni 1 kommentarFör en tid sedan kritiserade förbundsordförande Jimmie Trevett på ett förtjänstfullt och diplomatiskt sätt Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för läkemedelsbehandling vid psykotiska tillstånd. Som enskild ”tyckare” inom RSMH kan jag kosta på mig att vara lite skarpare i tonen.
I riktlinjerna sägs följande:
”Kontinuerlig antipsykotisk läkemedelsbehandling minskar risken för självmord och är en förutsättning för att undvika akuta skov och för att kunna rehabilitera och återintegrera personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd i samhället. Utan antipsykotisk läkemedelsbehandling är det i regel omöjligt för dem som drabbas att leva ett normalt liv.”
Påståendet motsägs av erfarenheter av behandling med psykosociala metoder sedan åtminstone ett århundrade tillbaka. Sådana fallbeskrivningar har avsatt en omfattande litteratur, som uppenbarligen har gått Socialstyrelsens ”experter” fullständigt förbi. Jag erbjuder här mina läsare ett antal internet-länkar, där olika former av källor kan studeras:
Från författaren och dokumentärfilmaren David Macklers hemsida
Skrift om återhämtning av Alain Topor och Klas Sundström
Hemsidan för ”The International Society for Psychological and Social Approaches to Psychosis”
Vidare vill de föreslagna riktlinjerna införa uppföljningsmått av typen: ”Andel personer med antipsykotiska läkemedel vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd” där man anger ”Hög andel önskvärt”. Eftersom det finns ett flertal andra behandlingsformer med god evidens, står ett sådant mått direkt i strid mot vad som sägs i hälso- och sjukvårdslagen (HSL 3a §):
”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.”
Därutöver kan läkemedelsbehandlingens förträfflighet starkt ifrågasättas utifrån ett antal avslöjanden och utvärderingar, som gjorts den senaste tiden. Det har bland annat visat sig att läkemedelsbolagen ofta avstår från att publicera studier, som visar dåliga resultat för deras preparat. Läkemedlen framstår därmed som betydligt effektivare än de i verkligheten är. Likaså underskattas läkemedlens biverkningar. Alternativt tillskriver man ”sjukdomen” sådana besvärande symtom, som egentligen är ett resultat medicinernas biverkningar.
Jag uppmanar mina läsare att ta del av vad chefen för den nordiska delen av Cochrane-institutet, Peter Gøtzsche, vetenskapsjournalisten Robert Whitaker och forskaren Ben Goldacre har att säga om läkemedelsforskning och psykofarmaka:
Krönika av Peter Gøtzsche i danska Politiken
Peter Gøtzsche föreläser utifrån sin bok ”Deadly Medicines and Organised Crime”
Robert Whitakers bok ”Anatomy of an Epidemic”
Ben Goldacre föreläser om dolda läkemedelsstudier
/Hannes Qvarfordt
Schizofreniforskningen tar nya genvägar
Publicerat: januari 29, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Det är vi som bloggar!, Forskning, Hannes Qvarfordt, Schizofreni 4 kommentarerI dagarna har vi ännu en gång kunnat läsa braskande rubriker om genetiska orsaker till schizofreni (eller egentligen den mångfald av tillstånd, som kan få denna subjektivt bedömda diagnos). Den här gången slår man fast, att det ligger ”tusentals gener bakom schizofreni”. De tre forskarna Anna Kähler, Sarah E Berger och Christina Hultman vid Karolinska Institutet har, tillsammans med ett antal andra universitet och institutioner, genomfört en studie, där man har kartlagt arvsmassan hos drygt 5000 svenskar. Man har funnit ”ovanliga mutationer”, som dock inte är ovanligare än att de förekommer i tusental och hos både ”friska” och ”sjuka” människor! I pressuttalanden säger också Anna Kähler, att ”även friska har dessa förändringar, men vad som skiljer sjuka och friska åt är i vilka gener de sitter”.
Det beklämmande är att hon därmed går ut med påståenden, som i sak är felaktiga. Det är nämligen inte alls så, att alla ”sjuka” har dessa förändringar i vissa gener, medan alla ”friska” har dem i andra gener. Det handlar om en statistisk överrepresentation av förändringarna i vissa gener hos diagnostiserade. Eller annorlunda uttryckt: Det finns ”sjuka” som inte har förändringarna i dessa gener (eller har dem i ”normal” utsträckning), och det finns ”friska” som har förändringarna i dessa gener. Mutationerna i de berörda generna är varken nödvändiga eller tillräckliga för att ett schizofrenitillstånd skall uppstå. Det betyder i praktiken, att det krävs andra påverkansfaktorer för att man skall bli ”sjuk”. Det betyder också, att genförändringarna och deras effekter kan betraktas som mänsklig normalvariation!
I Svenska Dagbladets artikel sägs också att forskarna länge har misstänkt ett genetiskt samband, därför att ”sjukdomen” är vanligare inom vissa släkter. Den genomförda studien kan emellertid inte skilja ärftliga mutationer från s.k. de novo-mutationer, dvs. sådana som uppstår hos en enskild individ, men som inte ärvs. Det betyder att studien över huvud taget inte har något att säga om schizofrenitillståndens eventuella ärftlighet!
Jag har tagit upp det här exemplet i mitt blogginlägg för att varna RSMH:s medlemmar för att okritiskt svälja ”nya forskningsrön” inom psykiatrin med hull och hår. Det påstås oerhört mycket från biopsykiatriskt håll – och i vetenskapens namn – trots att påståendena saknar hållbart, vetenskapligt stöd.
/Hannes Qvarfordt
Önskelista inför 2014
Publicerat: januari 7, 2014 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:
- Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
- Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
- Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
- Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
- Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
- Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
- Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
- Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
- Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
- Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
- Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.
/Hannes Qvarfordt
Barnet och badvattnet
Publicerat: december 5, 2013 Sparat under: falska minnen, Hannes Qvarfordt, minne Kommentarer inaktiverade för Barnet och badvattnetI dagarna har journalisten Dan Josefssons dokumentär om den kombinerade psykoterapin och polisutredningen av den påstådda seriemördaren Thomas Quick sänts i SVT, med efterföljande debatt mellan Göran Lambertz, å ena sidan, och Josefsson och Leif G W Persson å den andra. Ord står mot ord, och ståndpunkterna är starkt polariserade. Av allt att döma har grova, rättsliga missgrepp skett, understödda av en psykologisk teoribildning med svagt vetenskapligt stöd. En av grundbultarna i denna teoribildning är att traumatiska upplevelser kan undanträngas från medvetandet, som en psykologisk överlevnadsreaktion, och att de kan återhämtas till medvetandet med olika metoder, exempelvis psykoterapi, besök på den geografiska plats där upplevelserna inträffade och så vidare. I modern teoribildning förkastas ofta denna tanke – och mer därtill. Den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus anser sig i ett känt experiment ha belagt, att falska minnen kan inplanteras i människor via exempelvis ledande frågor i psykoterapi.
Det förefaller i och för sig helt rimligt, att starkt traumatiska upplevelser snarare är svåra att göra sig fri från, än möjliga att förtränga. I synnerhet som den då dominerande terapeuten vid Säters sjukhus, där Thomas Quick behandlades – Margit Norell – ansåg sig kunna återkalla minnen från så tidigt som ettårsåldern. Samtidigt blir det orimligt att påstå att bortträngning av minnen över huvud taget inte är möjligt, eftersom det faktiskt skulle innebära att glömska inte finns. En nyligen genomförd tysk-amerikansk studie har också visat, att vårt minne ”taggas” vid den geografiska plats där vi har upplevt något, vilket alltså innebär att minnen återkallas när vi återkommer till den platsen. Ett forskningsresultat som i någon mån står i strid med det nutida förkastandet av bortträngda minnen.
Våra världsåskådningar tenderar ofta att svänga mellan ytterlighetslägen. Risken med den uppdagade skandalen kring Thomas Quick och hans behandling är att vi kastar ut barnet med badvattnet och hamnar i föreställningen, att glömska och förnekelse av obehagliga upplevelser över huvud taget inte finns, att människor som utsatts för övergrepp enbart har fått minnen ”inplanterade” och att samtliga dömda för övergrepp egentligen är oskyldiga. Det vore ett lika stort rättshaveri, som behandlingen av och justitiemordet på Thomas Quick uppenbarligen är.
/Hannes Qvarfordt
Den ouppfostrade psykiatrikern
Publicerat: november 26, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, svaghet, trygghetsnarkomaner Kommentarer inaktiverade för Den ouppfostrade psykiatrikernEn känd överläkare i psykiatri är i full färd med att vrida den demokratiska, svenska samhällssynen i en obehagligt svaghetsföraktande riktning i kraft av sin ställning och mediekåthet. Jag talar om mannen som personligen ville ge konstnären Anna Odell en spruta Haldol, ”så kan hon se hur kul hon tycker att det är”, efter hennes simulerade psykos och tvångsintagning 2009 – alltså David Eberhard.
Eberhards ståndpunkter kan kort och givetvis förenklat sammanfattas så här:
1. Vi är trygghetsnarkomaner och lever i en överbeskyddande stat. Resultat: Vi lär oss inte att hantera livets normala törnar och realiteter (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).
2. Vi förstår inte hur bra vi har det och blir därför kränkta av minsta oförrätt och ifrågasättande (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).
3. Barn tål mycket mer än vi tror men vi uppfostrar dem inte längre. Vi ”curlar” dem och låter dem ta över makten i familjen. Som barn får vi därför för höga förväntningar på livet och kan då inte hantera motgångar och besvikelser när vi blir äldre (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).
Ännu mer koncentrerat kan man alltså säga, att Eberhard anser att vi mår alltmer psykiskt illa, därför att vi har det för bra, är för trygga och har för stora förväntningar på livet. Låter resonemanget rimligt? Nej, naturligtvis inte, och orsaken är – vågar jag påstå – att Eberhard spänner vagnen för hästen. Eller annorlunda uttryckt: han gör symptom till orsaker och tvärtom.
1. Är vi trygghetsnarkomaner – och en del tyder faktiskt på det! – så beror det inte på att vi är för trygga, utan på att vi i grunden känner oss otrygga, dvs. raka motsatsen till Eberhards slutsats. Till skillnad från vad Eberhard anser, menar jag att dagens samhälle ställer oerhörda krav på vad den enskilda individen skall orka med och klara av. I livets alla avseenden befinner vi oss på marknader, där vi måste tävla och slåss för att finna oss en plats. Det sker dessutom i ett allt snabbare tempo, med krav och överstimulans från allt fler håll och i ett alltmer splittrat socialt sammanhang. Vi står existentiellt och emotionellt alltmer ensamma i vår kamp, vilket får förödande konsekvenser för den psykiska hälsan.
2. De flesta har det materiellt mycket bra i Sverige och västvärlden, men våra behov är inte enbart materiella. Om mitt resonemang under punkt 1 stämmer, blir vi inte alls så bekräftade och emotionellt tillgodosedda, som Eberhard hävdar, och känslan av att bli kränkta bottnar då i en grundläggande brist på identitet, självkänsla och personlig mognad, inte i okunskap om ”hur bra vi har det”.
3. Besvikelse och desillusionering kan uppstå hos en tonåring av för höga förväntningar. Kanske t.o.m. en mindre utvecklingskris. Psykisk ohälsa har däremot betydligt djupare rötter och uppstår knappast av sådana skäl i den åldern. Eberhard påstår att ett barn inte påverkas särskilt mycket av sina föräldrar, utan mer av sin jämnåriga omgivning. Till att börja med motsäger han därmed sig själv, eftersom han ju anser att en ”curlande” uppfostran skapar barn som inte kan hantera den verklighet de senare i livet möter! För det andra innebär hans påstående, att en tonåring formas mer av omgivningen, än ett oerfaret småbarn, som är skyddslöst beroende av sina föräldrar och osorterat suger i sig allt i sin omvärld. Naturligtvis ett fullständigt ohållbart resonemang, som dessutom inte alls har det vetenskapliga stöd han hävdar.
Eberhard brukar ge som exempel, att ungdomar nu ofta söker psykiatrisk vård för att deras pojk- eller flickvänner har gjort slut och att det tyder på för höga förväntningar och för överbeskyddad uppväxt. Trots sin profession som psykiatriker – som borde ha gett honom bättre insikter – bortser han därmed från att sådana händelser kan vara utlösande faktorer för en tidigare grundlagd emotionell bräcklighet och att ungdomarnas vårdsökande därför kan vara fullt rimligt och motiverat. I dagens socialt splittrade samhälle har ungdomar dessutom ofta sämre möjligheter än förr, att söka stöd i nära och förtroendefulla relationer till vuxna.
Jag instämmer gärna med David Eberhard i att barn behöver föräldrar och andra vuxna, som vågar och klarar att ta sitt vuxenansvar i relation till barnen. Man skall inte vara jämbördig ”kompis” med sina barn, utan ansvarstagande förälder. Däremot hoppar Eberhard i fullständigt galen tunna, när han förfäktar att den ökande psykiska ohälsan beror på ett för skyddat liv, i ett samhälle där vi har det för bra. Den ökande ohälsan begränsar sig inte till Sverige. Mönstret ser likadant ut i hela västvärlden och den övriga industrialiserade världen och har inte sin grund i för stor trygghet, utan i en ny och förödande form av stress, som människan aldrig tidigare har varit utsatt för.
De barn som får allt de pekar på är heller inte de som mår sämst i dagens samhälle. De värst drabbade barnen kommer från socioekonomiskt utsatta miljöer, där ”curlingen” knappast är något utbrett fenomen. Eberhards resonemang leder oundvikligen till cynism och svaghetsföraktande tänkesätt, där boten mot dagens problem blir en återgång till tidigare seklers hierarkier, tuffare behandling av barn och ökade orättvisor. Han ser vad som händer i samhället, men drar helt felaktiga slutsatser.
/Hannes Qvarfordt
Relativismen under Mammon
Publicerat: november 4, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen, Vårdplatser 4 kommentarerI mitt förra blogginlägg lovade jag att återkomma med konkreta exempel på vad en total relativism kan leda till. Möjligen lovade jag för mycket, eftersom det här blogginlägget snarare skall handla om den värdeförnekelse som kan uppstå i övrigt, när ett enskilt värde blir överordnat och dominerande över alla andra. I det här fallet rör det sig om de ekonomiska värdenas undertryckande av andra värden i samhället. (Total relativism kan, å andra sidan, enkelt sammanfattas som det lössläppta helvetet.)
Det kanske främsta exemplet på värdeförnekelsen under Mammon är den globaliserade marknadsliberalismen. I de heliga marknadskrafternas namn tävlar vi alla mot varandra, världen över. Länder mot länder, företag mot företag, grupper mot grupper och individer mot individer. I en tävling finns alltid vinnare och förlorare. Några måste krossas för att andra skall segra. Den som vill vinna måste ha bättre vapen än sina motståndare, och alla tvingas därför ständigt förbättra sina arsenaler. På den ekonomiska marknaden innebär det att produktivitet och lönsamhet hela tiden måste öka gentemot konkurrenterna – och idag är t.ex. Sveriges konkurrenter slavarbetsekonomierna i Kina, Indien, Brasilien, övriga Asien och i ökande grad Afrika. Skall vi i längden kunna konkurrera med dem, måste också våra lönekostnader, vår kunskap, vår produktivitet, våra arbetstider osv. vara konkurrenskraftiga. Marknaden framtvingar på det här sättet allt hårdare livs- och arbetsvillkor, och grundläggande, mänskliga värden devalveras.
Av samma konkurrensskäl tävlar världens länder mot varandra i skattesänkning, dels för att minska kostnader och dels för att locka till sig internationella företagsetableringar. Det blir en tävling mot välfärdens botten, där företagsägare och företagsledningar blir vinnare, medan andra länder eller den egna befolkningen blir förlorare. Som ersättning för den förlorade, gemensamma välfärden får vi i stället bli kunder på en marknad, där den mest välbeställda har företräde framför den ekonomiskt resurssvaga. Åter offras grundläggande, mänskliga värden i det makroekonomiska spelets namn.
Även på de områden som närmare berör oss inom RSMH gör sig Mammons påtvingade värderelativism gällande. Antalet vårdplatser i psykiatrin skärs t.ex. kontinuerligt ned, trots politikernas fagra tal om prioritering av psykvården. Platserna i min hemregion Västra Götaland har de senaste åren minskat mest i hela Sverige, med hänvisning till att vi dessförinnan låg över riksgenomsnittet. Eftersom alla landsting och regioner på det sättet kan jämföra sig med ett ständigt sjunkande riksgenomsnitt, skapas åter ett race mot botten. Ingen hänsyn tas till att riksgenomsnittet i sig kanske redan är alldeles för lågt i relation till det faktiska behovet. (Det går också att få behovet att framstå som sjunkande, genom att kontinuerligt strama åt kriterierna för inläggning: ”Se här, vår beläggning är nu bara 80 procent, så vi kan ta bort fem vårdplatser.”)
Ett pinfärskt exempel på devalveringen av människovärdet står socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson för. I en debattartikel i Dagens Industri (och på regeringens hemsida) skriver de att ”Höjda skatter för att finansiera höjda ersättningar kommer att leda till att långtidssjukskrivningarna ökar igen eftersom det blir mindre attraktivt att arbeta.” Alldeles bortsett från att ministrarna därmed avslöjar sin djupa misstro mot människors arbetsvilja, avspeglar uttalandet också en människosyn, där sjuka människors värde underordnas makroekonomiska målsättningar. Så ser relativismen under Mammon ut.
/Hannes Qvarfordt
PS. Vad tron på absoluta värden kan föra med sig har beskrivits många gånger av andra än mig. Religiösa föreställningar är t.ex. grunden för otaliga och sällsynt grymma krig och övergrepp genom historien.
De relativt absoluta värdenas lov
Publicerat: oktober 25, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt 3 kommentarer
Jag är relativist. Det betyder att jag inte tror på absoluta sanningar och värderingar, som är oberoende av mänskligheten och enskilda människor. Alla uppfattningar och verklighetsbeskrivningar kan prövas mot andra uppfattningar och verklighetsbeskrivningar. Överordnat facit saknas. Ett par viktiga konsekvenser av förhållningssättet är följande (med motiveringar):
1. Jag avvisar religionernas anspråk om att företräda en av människorna oberoende Guds Sanning.
Med få undantag hävdar alla religioner, att deras religionsgrundande berättelser och texter avspeglar Guds Ord. Ingen religion har dock någonsin kunnat påvisa, att deras texter och föreställningar faktiskt har sitt ursprung hos något högre väsen – och vilken människa eller grupp av människor kan ta sig rätten över andra människor, att upphöja sig till uttolkare av Guds Ord och Sanning?
2. Jag avvisar också naturvetenskapens (positivismens) anspråk om att kunna fastställa hur ”verkligheten” ser ut.
Positivismen bygger på (van-)föreställningen, att människan kan göra objektiva iakttagelser av omvärlden, som sedan ligger till grund för en ”verklighetsbaserad” bild av vår värld och tillvaro. Detta brukar kallas för ”empirisk forskning”. Alla de iakttagelser vi gör – liksom de tolkningar och modeller vi formar därur – är emellertid produkter av våra högst subjektiva sinnen och lika subjektiva förstånd. Ingen av oss kan bryta oss ur våra sinnens och begränsade fattningsgåvors fängelse! Många människor, och ibland nästan hela mänskligheten, kan visserligen få känslan att de gör samma iakttagelser, men det betyder inte att man har lyckats riva fängelsemurarna. Det avspeglar enbart att vi inom vår art känner igen varandras upplevelser och gärna tolkar det som att vi har funnit Den Objektiva Sanningen. Med ett ganska nytillkommet ord inom filosofin brukar detta kallas för ”intersubjektivitet”, vilket betyder många människors likartade men fortfarande subjektiva upplevelser. Det är denna intersubjektivitet – inte någon objektivitet! – som ligger till grund för den positivistiska vetenskapssynen, och den tillämpas mer eller mindre omedvetet i all forskning, från den rent fysiska till så svårgripbara områden som psykologi och sociologi. När vi fysiskt (som vi uppfattar det!) mäter en pinnes längd, har vi oftast lätt för att bli överens om forskningsresultatet. I fallen psykologi och sociologi är det betydligt svårare att nå intersubjektiv enighet.
I insikten om att en överordnad, objektiv Sanning och Verklighet är oåtkomlig för mänskligheten, är det lätt att ta steget fullt ut till en total (absolut!) relativism, dvs. att inget är mer värt eller sant än något annat. Förhållningssättet brukar också kallas för värdeförnekelse eller värdenihilism. I det perspektivet är det varken bättre eller sämre att skjuta ihjäl en människa, än att äta en god middag eller rädda en människa i nöd. Detta låter för de allra flesta människor fullständigt absurt, och för att undkomma en så horribel värld flyr man till religionens eller (natur-)vetenskapens fastlagda Sanningar om gott och ont, rätt och fel.
De relativt absoluta värdenas lov
Finns det då ingen tredje väg mellan dessa ytterligheter? Jo, det gör det faktiskt. Som naturvetenskapen i själva verket gör, i den illusoriska tron att man söker och finner Sanningen om Verkligheten, kan mänskligheten komma överens om att vissa värden och verklighetsuppfattningar är omistliga och gemensamma för de allra flesta av oss. Överenskommelserna bygger då just på en någorlunda samstämmig intersubjektivitet. Det synsättet har bl.a. gett oss FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen om regler vid krigföring osv. Ingen hävdar att dessa aktstycken representerar någon gudomlig eller vetenskaplig Sanning. Däremot avspeglar de vad en stor majoritet människor uppfattar som rätt och fel respektive gott och ont, dvs. de får samma karaktär av moraliska rättesnören, som religionerna avser att ge oss. Som de mänskliga skapelser konventionerna är kan de dessutom alltid bli föremål för omprövningar (i flertalets ögon förhoppningsvis då förbättringar). I stället för att underkasta oss religionernas och vetenskapens falska profeter blir vi människor därmed våra egna herrar.
I mitt nästa blogginlägg planerar jag att närma mig Jorden igen och ge konkreta exempel på vilka följder den totala relativismen kan få.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.