Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr

Anne Sofie HöijDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)

Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.

Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.

Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.

För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.

Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.

Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.

Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?

Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.

/Anne-Sofie Höij


Rätten till försörjning

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDe ekonomiska resurserna för de grupper RSMH organiserar har de senaste 20 åren utarmats allt mer och avståndet till de högavlönade på arbetsmarknaden har fördubblats gånger flera. Detta är inget nytt. Situationen på arbetsmarknaden har under perioden helt öppet varit sådan att våra grupper konsekvent ställts åt sidan. Brister i vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser från det allmännas sida har dessutom gjort det svårt för individer att mobilisera arbetsförmåga i den takt och utsträckning som kommenderats av den så kallade Rehabiliteringskedjan.

I huvudsak har inkomsterna för många i gruppen baserats på olika former av stöd på garanti- och miniminivå eftersom man aldrig på allvar fått fotfäste på arbetsmarknaden. Till detta kommer att de senaste årens reformer inom sjukförsäkringen inneburit en än mer osäker och försämrad ekonomi för de med psykisk ohälsa. Fattigdom främjar inte hälsa, vare sig kroppslig eller psykisk om det finns de vetenskaplig evidens till leda. Men, här står vi ändå.

RSMH kommer att fortsätta att driva frågan om rätten till försörjning och rätten till rimliga förutsättningar att få utnyttja 100 % av sin förmåga i meningsfullt arbete och sysselsättning för människor med psykisk ohälsa. Det är en av de viktigaste frågorna för våra grupper inför valet i höst och de förtjänar tydliga besked från de politiska partierna om hur vi kan komma dit.

Rätten till försörjning, jämlik hälsa och att det allmänna tar ansvar för de ofta livslånga negativa hälsoeffekter som idag insatta behandlingar av psykisk ohälsa innebär är några av de huvudfrågor inför valet i år RSMH kommer att driva. Det sätt som man hanterat den ofta undergrävda tandhälsan för gruppen är närmast en skandal idag. Mer om detta kommer.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Livslång fattigdom

kaisvvPå Alain Topors initiativ har man satt igång ett Penning-projektet i Blekinge, för människor med psykisk ohälsa. Detta välkomnar jag, som drabbad av Försäkringskassan eller Systemfel, som jag kallar det: Redan i början på 1990-talet, blev jag sjukskriven på grund av psykos, men nekades sjukpenning, för att jag inte hann komma ut i arbete! Så kallad Nollklassad.

Men man rår faktiskt inte över om man blir sjuk efter att man skaffat jobb – eller inte! Och därmed blev jag dömd till fattigdom, resten av livet.  Faktum är också att just psykoser bryter ofta ut kring de unga åren i livet.
Det finns en ond triangel, enligt min teori: Psykisk sjukdom – fattigdom – inget arbete, som hakar fast i varann och vandrar runt, runt och runt. Ni kan nog räkna ut själva.

Socialstyrelsen har ju kommit fram till samma resultat, flera gånger om – man inget görs åt eländet: människor med psykisk ohälsa är de fattigaste bland Sveriges fattiga. Och det finns inga bidrag, handikapp-ersättning att erhålla, inte i den stora utsträckning som alla andra har. Vi har inga rättigheter, vi bara lider…i det tysta.
Därför stort Tack till Alain som frambringade problemet i dagsljuset! Och lycka till
Khai Chau, ”psykiskt sjuk” och därmed fattig

I senaste numret av Arena finns en längre artikel om projektet , psykisk ohälsa och fattigdom. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/experimentet/


Penning-satsning

kaisvvVisst är det glädjande, när man äntligen vill satsa på oss, med lite pengar till olika projekt.
Men den största satsningen, är väl ändå, att pengarna verkligen går till dem som det berör?
Det vill säga, i våra plånböcker, där de gör som mest nytta…oftast, så är det ju miljoner hit och dit, men dessa miljoner hinner aldrig komma oss, innan det tar slut.
Därför välkomnar jag, bland annat, Alain Topors penning-projekt i Blekinge, som bokstavligen delar ut pengar i våra händer, utan motprestation, i princip. Ni kan också googla om detta för mer exakt information.

Jag känner numera även att halva delen av mina funktionsnedsättningar, beror på just pengar, eller snarare bristen på pengar: det går åt såååå mycket tid och energi, bara för att fundera över, hur man ska få pengarna att räcka till, fram till nästa utbetalning.
Så, tack till alla som satsar på oss ekonomiskt – men glöm inte vem som egentligen behöver just de pengarna!

Nu, ha en trevlig sommar

/Khai Chau


Diskriminering och utsortering – Socialförsäkringen ger dålig trygghet åt människor med psykisk ohälsa

Jimmieblogg2Igår medverkade jag i ett seminarium på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH. Syftet med seminariet var att sprida och öka kunskapen om socialförsäkringen och dess brister. Och bristerna blev mycket tydliga under eftermiddagen. Flera brukare berättade öppet om sina egna erfarenheter av ett system som diskriminerar människor med psykiska funktionsnedsättningar. De vittnade om rigida regler och bestämmelser som inte tar någon hänsyn till individers olika behov och om att tvingas klara sig på så lite pengar att oron över den ekonomiska situationen gör att den psykiska ohälsan förvärras.

Det kan omöjligen vara så att de som tar fram och fattar beslut om systemen inom socialförsäkringen har egen brukarerfarenhet. Därtill saknas både inlevelseförmåga och intresse för att underlätta för människor med psykisk ohälsa. Personer med psykiska funktionsnedsättningar blir ständigt ifrågasatta och hamnar lätt mellan stolarna. På arbetsförmedlingen är man för sjuk för att jobba och på försäkringskassan för frisk för att bli sjukskriven. Idag räcker det inte heller med att en läkare, utifrån sin expertis skriver ett intyg eftersom också det i frågasätts. I Stockholm är det endast 40 procent av läkarintygen som godkänns av försäkringskassan.

Flera gånger under seminariet kom ekonomisk vinst på tal ”Är ett land sin ekonomiska vinst eller är det människorna som lever här?” undrade till exempel Marie Larsson, diakon på Gotland. Och visst handlar det i alltför stor utsträckning om att vi människor ska vara ekonomiskt lönsamma i alla lägen. Det är en omöjlighet. Men vi kan vara lönsamma på andra sätt, som en stöttande medmänniska och som en källa till kunskap.

Två representanter från LO/TCO berättade om utifrån sina erfarenheter av att stötta medlemmar som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemet och de tog upp försäkringskassans nya bedömningsverktyg som inte tagits i bruk ännu, men som testas. Det verktyget ger inget hopp om en förbättrad situation, tvärtom. Införs det kommer bedömningarna bli ännu striktare och möjligheten att ta hänsyn till individens behov minskar ännu mer.

Det är viktigt att ha den här typen av kunskapsseminarier för att ge en bredare och tydligare bild av bristerna i systemen som ska stötta utsatta människor. Gårdagens seminarium gav en mörk bild och inte mycket hopp om ljusning. Vi inom brukarrörelsen tillsammans med andra intressenter måste samla oss och arbeta vidare för att påverka politiker och andra beslutsfattare mot ett mer humant samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tillgång till Internet, en demokratifråga

Jimmieblogg2Idag är tillgång till Internet en förutsättning för att kunna vara en delaktig samhällsmedborgare. Så gott som alla viktiga servicefunktioner har gått över till nätet. Banker, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, biljettbokning och nyhetsmedier är bara några av som i allt högre utsträckning har nätet som sin viktigaste kommunikationskanal. Även vårt sociala liv sker i allt större utsträckning via nätet. Och har du inte en e-postadress är det mycket information du inte kan få över huvud taget.

För de flesta svenskar är livet utan Internet helt otänkbart och när nätet släcks tillfälligt blir många också minst sagt ifrån sig. Reaktionerna kan tyckas överdrivna, för visst klarar vi en dag utan Twitter, Facebook eller för all del även försäkringskassans service på nätet. Men att en del människor helt lämnas utan möjlighet till uppkoppling är ett allvarligt demokratiproblem. För de människorna finns. Det är bland annat de som av olika anledningar är beroende av försörjningsstöd. I normen för försörjningsstöd ingår inte bredbandsuppkoppling. Fast telefon ingår, men inte bredband, trots att det sedan flera år för de flesta människor finns ett betydligt större behov av Internet än en fast telefon.

Men att inte ha tillgång till nätet är inte bara en ekonomisk fråga utan även en kunskapsfråga. De flesta människor som är i medelåldern idag har lärt sig att använda datorn och Internet i arbetslivet. Utan tillgång till arbetslivet har du heller inte tillgång till mycket av den kunskap som kan tyckas vara sekundär på jobbet, men så viktig för att kunna vara samhällsmedborgare fullt ut.

RSMHs medlemmar står många gånger långt från arbetsmarknaden och är också beroende av försörjningsstöd. Därmed har man varken tillgång till tekniken eller till kunskapen som krävs för att hantera den. Genom bland annat det IT-projekt som RSMH bedrivit under ett år vet vi att kunskapstörsten och efterfrågan efter datorer med Internetuppkoppling är skriande på många håll inom organisationen.

Att bredbandsuppkoppling (och en dator) ska ingå i normen för försörjningsstöd är ett litet steg på väg mot ett mer jämlikt digitalt samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Relaterade artiklar:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/manga-stalls-utanfor-det-digitala-/

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.492656/inget-socialbidrag-for-uppkoppling


Obefintlig chans till jobb

Jag läste en artikel i Forskning & Framsteg som fick mig att bli arg! Den handlade om att överviktiga har 80% mindre chans att få ett jobb. Det fick mig att börja undra. Ibland känner jag hur mitt huvud dånar av all skit som ständigt slängs i ansiktet på mig. Ibland tror jag inte mina öron eller ögon.

Vi som är en minoritet. Vi som ska rehabiliteras och återinföras i samhället. Men hur skall detta någonsin kunna lyckas? Allt är bara fina ord och inget mer. Eftersom jag har varit sjukskriven under lång tid och har psykisk ohälsa har jag rent statistiskt 60 % mindre chans att få ett jobb. (Dock finns det ingen bra statistik på just psykisk ohälsa, men man är helt säker på att diskriminering förekommer och är vanlig.) Det faktum att jag dessutom är kvinna kommer att göra att min chans att få jobb är obefintlig.

Vad håller vi på med egentligen? Vad är det som sker? Och framför allt hur kommer det sig att vi tillåter detta pågå år in och år ut? När kommer vi få nog? Statistiken är helt tydlig med att poängtera att jag är en värdelös medborgare som ingen vill ha, ingen bryr sig om. Jag har som så många andra tappat det viktigaste! Arbetsförmågan. Sen när blev det individens existentiella huvudmening i livet? Alla har vi något att tillföra i samhället men på olika villkor. Alla har inte samma kapacitet. Varför slänger staten så mycket pengar på att rehabilitera oss när samhället samtidigt är så tydligt med att visa att dom inte vill ha något med oss att göra?

Jag vill avsluta med att skriva något lite mer positivt. Jag har nu gått klart min Hjärnkollsutbildning och har makt att förändra attityder. Men för att förändra attityder behöver man inte vara en Hjärnkolls representant. Jag ser på det lite som att vi alla är våra egna ambassadörer. Det är i mötet med en annan människa som vi kan förändra negativa inställningar och fördomar.

Om jag skriver att jag är arg så stämmer det helt. Jag har all rätt att vara arg! Jag är inte mindre värd bara för att jag inte kan prestera som alla andra. Jag är inte heller mindre värd för att jag inte klarar av att leva i ett system som gör oss sjuka och sedan struntar i oss. Jag har fått nog och jag tror att många som läser mina inlägg kan ana min frustration. Det är dags att vakna och inse att samhället gör oss sjuka och sen förväntar sig att vi skall leva undangömda i bakgrunden utan att ifrågasätta. Helt tysta och apatiska.

Nej säger jag, jag tänker inte ta på mig skit för att någon annan är osäker eller rädd. Jag tänker inte bära 10.000 ton osäkerhet och skam på mina axlar. Denna börda är inte min att bära. Jag tänker prata, ifrågasätta och kanske tillslut även förändra. Jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för att ingen annan någonsin ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Jag gör det för att ingen ska behöva känna sig ensam och liten så som jag kände mig en gång, men framför allt, gör jag det för att jag tror på en bättre framtid och jag tror att det är bara vi som har makten att förändra.

/Paulina Tarabczynska


Fattigdom

Förutom psykisk ohälsa, så lever de flesta av oss, även med en annan dom, nämligen fattigdomen!
Fakta säger att psykiska sjukdomar oftast debuterar i tidig vuxenålder, vilket för med sig vissa problem senare i livet. Ett av dessa problem är att man får leva i fattigdom, på grund av att man blir så kallat nollklassad hos Försäkringskassan.

För min del blev det lite konstigt, när jag fick mitt första läkarintyg på psykisk sjukdom, men vägrades sjukpenning/bidrag från Försäkringskassan, därför att jag aldrig hann komma ut på arbetsmarknaden. Det är lite grann av det sjuka i kråksången: man rår inte över NÄR i livet man blir långvarigt psykiskt sjuk. Men Försäkringskassan räknar bara helt kallt med att alla ska ha hunnit skaffa sig ett jobb, INNAN de blir sjuka, för att erhålla sjukpenning. I stället blev jag hänvisad till socialbidrag, trots att jag var ”sjuk” och hade läkarintyg.

Man lever alltså hela tiden under dubbel belastning av psykisk sjukdom och fattigdom. Det mesta av ens energi och tid går åt att fundera över hur man ska få pengarna att räcka månaden ut, alltså till nästa utbetalning. Och ja, man blir trött av att vara/känna sig som fattig, plus detta med skam och så, som gör att man drar sig undan från folk…

För övrigt anser jag att det är ett stort systemfel som råder hos Försäkringskassan, när det gäller hela vår målgrupp! Och jag har skrivit till Försäkringskassan och bett dem att ändra på lagen, alternativt stifta ny lag! (Fast jag vet att det är Riksdagen som sköter sånt)

Lycka till därute
/Khai Chau


Sommartider

Sitter här i början av juni och tänker på den kommande sommaren. Varje år är det likadant. Det är inte bara semester, sol och bad och sen är det bra! Sommartid kan vara en enda lång pina för vissa av oss. Man kan nästan säga att de sociala kraven ökar för varje år. En del som har hälsa + pengar, kan säkert se fram emot en härlig tid. Medan vi andra får vara snälla och titta på.
Semestertider innebär också mer eller mindre stängt på de flesta kontakt-/träfflokalerna, som annars är en trygghet i vår vardag. Återigen: pengar är inte allt – men det hjälper!

Ta det försiktigt därute i sommar

/Khai Chau


Privatekonomi

Alla vet att vi psykiskt sjuka har den sämsta privatekonomin i Sverige. Frågan är varför? Och vem gör något åt det? Ont om pengar skapar stress i vardagen och blir ett hinder för återhämtning. Och tvärtom: pengar ger välbefinnande.

Faktum är också att psykoser ofta bryter ut i den ålder när man börjar bli vuxen och kommer att påverka hela livet. Man kan inte rå över om och när man blir psykiskt sjuk, alltså innan man hunnit skaffa jobb eller inte, så att man slipper vara nollklassad enligt försäkringskassan.

Detta blir en ond spiral, som går nedåt. När man mår dåligt orkar man inte söka jobb eller jobba. Bristen på pengar gör att man mår sämre. Och jobbar man inte så får man inga pengar.

Det finns en forskare som har uppmärksammat problemet och försöker göra något åt det. Jag vill önska Alain Topor lycka till.

/Khai Chau