Fattigdom

Förutom psykisk ohälsa, så lever de flesta av oss, även med en annan dom, nämligen fattigdomen!
Fakta säger att psykiska sjukdomar oftast debuterar i tidig vuxenålder, vilket för med sig vissa problem senare i livet. Ett av dessa problem är att man får leva i fattigdom, på grund av att man blir så kallat nollklassad hos Försäkringskassan.

För min del blev det lite konstigt, när jag fick mitt första läkarintyg på psykisk sjukdom, men vägrades sjukpenning/bidrag från Försäkringskassan, därför att jag aldrig hann komma ut på arbetsmarknaden. Det är lite grann av det sjuka i kråksången: man rår inte över NÄR i livet man blir långvarigt psykiskt sjuk. Men Försäkringskassan räknar bara helt kallt med att alla ska ha hunnit skaffa sig ett jobb, INNAN de blir sjuka, för att erhålla sjukpenning. I stället blev jag hänvisad till socialbidrag, trots att jag var ”sjuk” och hade läkarintyg.

Man lever alltså hela tiden under dubbel belastning av psykisk sjukdom och fattigdom. Det mesta av ens energi och tid går åt att fundera över hur man ska få pengarna att räcka månaden ut, alltså till nästa utbetalning. Och ja, man blir trött av att vara/känna sig som fattig, plus detta med skam och så, som gör att man drar sig undan från folk…

För övrigt anser jag att det är ett stort systemfel som råder hos Försäkringskassan, när det gäller hela vår målgrupp! Och jag har skrivit till Försäkringskassan och bett dem att ändra på lagen, alternativt stifta ny lag! (Fast jag vet att det är Riksdagen som sköter sånt)

Lycka till därute
/Khai Chau