Åka karusell med förbundna ögon
Publicerat: mars 25, 2024 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Åka karusell med förbundna ögon
Att leva med någon som har psykiska sjukdomar är som att åka karusell med förbundna ögon. Jag vet inte riktigt vad som händer längs vägen eller hur omgivningen ser ut.
Det är en utmaning för någon med kontrollbehov, jag mår dåligt när jag inte har koll på situationen.
Jag har levt med min livskamrat i snart 23 år och med tiden har jag försökt lära mig att bara åka med. Ibland försöker jag till och med njuta av åkturen. Vi har lärt känna varandra genom åren och försöker hänga med i varandras personlighetsförändringar. Det är så lätt att man efter många år tillsammans tar varandra för givet. Det finns ett uttryck, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Imorgon kan livet vara över eller allt helt förändrat, våga stanna i den tanken ibland. Bara att bara medveten om att livet är skört är ett steg i rätt riktning.
Jag hoppas fortsätta åka med i livets karusell tillsammans med min livskamrat i många år till. Jag kan inte ha kontroll hela tiden och det är ok ändå.
/Lindha Holmqvist
Jag vill ge mina föräldrar en medalj
Publicerat: mars 18, 2024 Sparat under: Ångest, Depression, Diagnos, familj Kommentarer inaktiverade för Jag vill ge mina föräldrar en medalj
En bipolär vardag.
Var dag …
Att leva med psykisk ohälsa är oerhört svårt på så många olika sätt.
Utöver själva sjukdomen med allt vad det innebär, så fanns mina föräldrar alltid där.
Alltid.
Och jag tänker att det måste varit så svårt för dem oxå.
Maktlös bredvid sin dotters kamp om livet.
Här står jag idag.
Jag bland många andra.
Vi måste vara rädda om varandra.
Inte alltid så lätt, oftast känts lättare om jag bara försvann ….
Men det stämmer inte!
Jag vill ge mina föräldrar en medalj!
Hedersplatsen i mitt hjärta har de alltid haft.
Mina föräldrar ger mej kraft.
Vi går vidare, framåt, tillsammans numer.
Den jag är, är vad du ser.
Inga konstigheter, hemligheter, bara jag.
Idag!
Till alla anhöriga vill jag tillägga att ni är viktiga i alla lägen.
Alltid.
Jag ville ju aldrig dö.
Förlåt mej.
Försök att förstå.
Att jag ville aldrig göra så.
Men jag fortsatte att skada er ändå.
Jag ville ju aldrig dö.
Egentligen.
Men för ont i min själ för att leva.
Ett tungt och sorgset sinne.
På äldre dar ett smärtsamt minne.
Hur illa jag gjorde mej hela tiden.
Hur ont jag gjorde mina nära.
Försökte göra mej liten.
Men jag blev bara större och större.
Mitt handlande påverkade ju alla.
Ett agerande jag önskar att jag kunde få återkalla.
Radera.
Ta bort och istället få inspirera.
Men jag hade inte förmågan.
Så jag ville lixom utplåna mej, den där jävla odågan.
Så som jag tyvärr såg på mej.
På den tiden en ung och livrädd tjej
Så många år fast i en mörkare värld jag kanske kunnat undvika.
Men det är som det är.
Jag finns ju ändå här.
Idag.
Ibland stark och ibland svag.
Jag ville ju aldrig dö.
Jag ville aldrig vara ett problem.
Jag ville undvika det tunga inom mej från omvärlden att skåda.
Jag bad till Gud att mej benåda.
Än har Gud inte svarat mej.
Åtminstone inte fått ett ”nej”.
Desperat och förtvivlad i en värld jag inte kunde förstå.
Vem kan möjligt fortsätta att leva så?
Min värld pågick parallellt med verkligheten.
Möjligheten som hade fastnat i omöjligheten.
Drog mej undan råd och stöd.
Drog mej allt närmre min egen död.
Jag ville ju aldrig dö.
Men åren tog livet utav mej.
År som borta idag.
Nutid.
Jag lever NU!
Just nu, en dag i taget.
Jag ska nog faan vinna även över det här slaget!
Om finns där en vinst att erhålla,
då går det direkt till mina föräldrar båda ❤️
En liten medalj som skimrar över deras bröst,
om än klen så ändå en liten tröst.
//Ylva Kristina Larsson
Om du bär på tunga tankar, kontakta Minds självmordslinje: 90101.
Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Publicerat: mars 11, 2024 Sparat under: Barn, Diagnos, familj, Jonas Andersson Kommentarer inaktiverade för Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Jonas Andersson, återkommande skribent på RSMH-bloggen, lät oss återpublicera första inlägget på hans nya blogg där han beskriver sig på följande sätt: “Jag är en familjepappa som har två barn och snart tre barnbarn. Min son bor hos mig mestadels. Jag kommer skriva här hur mitt liv är med min vardag.”
2024-03-03
Hejsan alla läsare
Här har jag nu öppnat en ny blogg där jag kommer skriva om min familjs liv. Jag har en son som bor hos mig den mesta delen. Min son har adhd och där blir det en del att göra om dagarna men det gör jag mer än gärna. Jag själv har utbildat mig till undersköterska. Tidigare har jag arbetat många år inom psykiatriområdet, både med unga och vuxna. Jag har även en dotter som är 27 år och har egen familj och sedan har jag snart tre barnbarn och två bonusbarnbarn som min bonusdotter har. Jag trivs med livet fullt ut, men visst finns det saker som jag vill ska bli bättre, men så är det nog alltid.
Jag tror att det är viktigt att påvisa hur vardagen är när inte ens barn mår bra, för det drabbar alla som är i närheten. Men det som gör mig mest arg är att samhället inte fungerar och att man får den hjälp som man ska få. Skolan, och liknande, bara slingrar sig hela tiden och klarar inte av att se helheten. Men jag måste berömma BUP för de har varit och är helt underbara så där har vi den stora tryggheten för de gör allt för att hjälpa till.
Sen mår man kanske inte alltid så bra själv och man tvivlar på sin roll som förälder. Man kan tycka att man kämpar hela tiden, men att man inte får den hjälp som man behöver. Men det finns bara en sak att göra och det är att fortsätta att kämpa vidare, för barnen är det viktigaste man har. Visst kan det vara tufft, det kan jag inte säga emot.
Som det är nu är det en del saker som går åt rätt håll och det är så skönt kan jag tycka. Min son ska få börja på BUP-skolan, så han kommer klara av de flesta betygen och att han där kommer få det stöd och hjälp som han behöver för att klara av det. För det har låst sig helt med den skolan som han går i för de har inte tagit sitt ansvar alls. Det har även sått mycket i tidningarna om att den skolan har olika problem, tyvärr.
Jag kommer försöka skriva här så mycket som jag bara kan och hinner så ni får följa med på vår resa.
/ Jonas Andersson
Jag tror inte på nyårslöften men vill ta hand om mig själv
Publicerat: januari 15, 2024 Sparat under: Återhämtning, Barn, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Jag tror inte på nyårslöften men vill ta hand om mig själv
2023 är slut och allt är summerat och löften inför 2024 givna. Jag tror inte på nyårslöften, de bryter man i alla fall inom kort.
Det ger ångest och många känner sig tvingade att ge löften.
När jag summerar 2023 så har det varit oerhört jobbigt, mycket på grund av min svågers cancer som tog hans liv i augusti.
Det har även varit tungt på jobbet, många borta av oss personal. Jag jobbar inom skolan som elevassistent. Jag är slutkörd efter höstterminen. Nästan all energi har gått åt till jobbet.
Något som varit bra i andra halvan av året är att skolan fungerat bra för båda mina barn. Äldsta sonen med ast och adhd hade det väldigt tufft i 7:an. Nu går han i 8:an och har nästan all undervisning i en mindre grupp. Han mår bättre och fixar betyg i de flesta ämnen nu.
Minstingen har börjat mellanstadiet, han tar medicin för sin adhd. Även för honom fungerar det bra och han når godkänt i alla ämnen.
Min älskade make fick sjukersättning beviljad och det känns så skönt. Äntligen får han känna att han bidrar till familjen och hushållet.
Inför 2024 så har jag inte gett några löften, men jag har gett mig själv en present som hjälper mig att må lite bättre både fysiskt och psykiskt. Jag ska börja träna i TEAM på gymmet. Det är personlig träning i en liten grupp. Mitt team heter strong women.
Jag ser fram emot att ta hand om mig själv och därmed orka lite mer 2024.
/Lindha Holmqvist
En jul är lyckad när jag själv orkar känna magin
Publicerat: december 18, 2023 Sparat under: Barn, familj, Gemenskap, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för En jul är lyckad när jag själv orkar känna maginNär jag var liten var julen magisk och helt underbar. Jag minns mina barndomsjular med glädje. Alla dofter, färger och ljud.
Idag när jag är vuxen så förstår jag att det var mina föräldrar som skapade den magin.
Ett tag under min äldsta sons uppväxt hade jag stora krav på mig själv om att återskapa den magi mina föräldrar gav mig.
Jag blev stressad och ställde höga krav på perfektion. Vilket gjorde att jag själv var för trött för att orka njuta av julen.
Idag är mina barn större och jag har sänkt kraven på mig själv. Allt behöver inte vara perfekt, det är okej med halvfabrikat och köpt godis. Det viktiga är att vi är tillsammans, det är den riktiga magin med julen.
En jul är lyckad när jag själv orkar vara med och känna magin igen. Att få känna samma känsla jag gjorde som liten.
Egentligen tycker jag hela december är magisk, att bygga upp en förväntan hos barnen som sedan mynnar ut i en underbar julafton är mitt mål. Det behövs inte så mycket egentligen. Pynt hemma, lite bus från en Nisse, att öppna kalender varje dag och ha adventsfika med tända ljus på söndagarna hela december.
Jag har lärt mig att delegera och inte göra allt själv. Teamwork är bättre för välmåendet och hälsan. Jag vill fira många jular till med min familj.
God jul alla underbara medmänniskor.
/Lindha Holmqvist
Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag
Publicerat: december 11, 2023 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, Diagnos, familj, Hobby, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dagMin make har bipolär sjukdom samt adhd och ast. I perioder mår han riktigt dåligt psykiskt och har ingen lust med någonting, allra minst motion och rörelse. Det finns helt enkelt ingen ork eller lust att göra det.
Men för ett tag sedan började hela familjen spela Pókemon Go. Ett mobilspel som går ut på att gå ut och fånga Pókemons (en sorts magiska djur), ta över gym och raida (utvecklas). Det finns utmaningar där man ska gå visst antal kilometer för att få belöningar. Man kan till exempel kläcka ägg och få nya Pókemons.
Pokémon Go är ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet som utvecklats av Niantic och är utgivet av Niantic för IOS och Android. Spelet släpptes i juli 2016 och låter spelare fånga, strida och träna virtuella Pokémons som dyker upp ute i den riktiga världen med hjälp av smartphonens GPS och kamera. (Källa: Wikipedia)
Tack vare spelet kommer han ut varje dag, och han mår mycket bättre och han kommer ut i friska luften. Han har en stor motivation till att komma ut och röra på sig. Det är fascinerande att ett spel på mobilen kan hjälpa någon att komma ut, få motion, frisk luft och D-vitamin.
/Lindha Holmqvist
Om alla hjälps åt kommer barnet nå målen
Publicerat: oktober 30, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, studier, utbildning Kommentarer inaktiverade för Om alla hjälps åt kommer barnet nå målenJag har två barn med npf-diagnoser (npf står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det medför olika utmaningar i vardagen. Svårigheterna blir extra påtagliga i skolan. Där ställs det krav på egenskaper individer med npf ofta saknar eller har svårigheter med.
Men jag har hittat ett vinnande koncept som fått mina barns skolgång att fungera. Allt kanske inte funkar på alla barn och i alla familjer, men det är tips på hur man kan få till det.
1: Att som förälder vara medveten om att man faktiskt har barn som ibland utmanar med sitt beteende. Den insikten i kombination med att få diagnosen på papper gör det lättare i sinnet.
2: Ett gott samarbete med skolan och andra aktörer som finns kring barnet. Alla strävar åt samma håll och har en vilja om att just ditt barn ska lyckas. Vägen dit må vara krokig, men om alla hjälps åt så kommer barnet nå målen. Tillsammans är vi starka.
3: För mina pojkar har medicin varit en framgångsfaktor. Med hjälp av den har de lättare kunnat ta till sig av andra stödinsatser som skolan erbjuder.
4: Att ha väl fungerande rutiner hemma på morgonen. Det är viktigt att få en bra start på dagen så barnen inte bär med sig stress hemifrån. Vi har samma rutiner varje morgon och det är barnen trygga med. Då blir också starten på skoldagen bättre.
Jag hoppas att något av det som funkar för mig och mina barn kan funka även för dig.
//Lindha Holmqvist
Vi måste hitta vägar för allas sorg
Publicerat: oktober 2, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, livskriser Kommentarer inaktiverade för Vi måste hitta vägar för allas sorgBegravningen för min svåger är avklarad och nu ska livet gå vidare. En familjemedlem saknas och det gör ont. Cancer är en fruktansvärd fiende som släcker liv.
Begravningen var enkel och ändå värdig, precis som han hade velat ha det. Efteråt samlades vi för en minnesstund med fika och samtal. Allas olika minnen av min svåger liksom vävde ihop hans liv.
Nu är vi hemma och vardagen går vidare. Min make är extra känslig just nu, på väg in i en depressiv fas i sin bipolära sjukdom. Sorgen gör att det kom fortare än vad det brukar göra.
Men vi försöker ta oss igenom sorgen tillsammans. Han är ju inte den enda som sörjer. Det gör vi allihopa på olika sätt. Min make har svårt för när jag och minstingen reagerar på hans beteende. Äldsta sonen är mer introvert och lågaffektiv.
Vi måste hitta vägar för att alla ska kunna sörja och få vara sig själv. Vi är en familj och alla har rätt att finnas och vara sig själva.
//Lindha Holmqvist
Funkismorsa – är det jag det?
Publicerat: september 11, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, studier, utbildning, Ylva Kristina Larsson Kommentarer inaktiverade för Funkismorsa – är det jag det?Funkismorsa.
Är det jag det?!?
Varför är det så viktigt med etiketter?
Sortera målgrupper under olika rubriker verkar vara dagens grej.
Jag känner inte nåt behov av det.
Tvärtom.
Ja, jag har en ”hemmasittare” (oxå en vanlig etikett numer), han har adhd så därav blev jag således en funkismorsa.
Jag blir dessvärre lite full i skratt.
Åt själva ordet dessutom.
Jag väljer att benämna mej ”mamma”, precis som mina barn gör.
Att det sen finns diagnoser med i bilden för dem är som det är.
De är främst individer!
De behöver ingen stämpel i pannan.
Inte jag heller.
Det här är vår vardag och vi är rätt bekväma med de olika diagnoserna.
Vi vet vad de innebär.
De finns bara där.
Att leva med som människa.
Min grabb åker skateboard, det är hans passion bland många vänner.
Han är en kille bland många andra.
Ingen ifrågasätter något där.
Alla är med på samma villkor.
Kanske vår regering skulle testa att åka bräda ett tag, lära sej lite medmänsklighet och gemenskap.
Grabben kämpar med dygnen nu och försöker äntligen att fixa skolan.
Jag kan bara hoppas.
Vågar inte tro (än).
Jag har lidit alla dessa år han vägrat.
Ont i magen, förtvivlan, maktlöshet.
En enorm sorg att inte kunna hjälpa.
Jag har svårt tro att jag orkar ett år till.
Men som ”funkismorsa” måste jag väl det helt enkelt.
Vilket är långt ifrån helt enkelt!
Hur min son mår, tycker och tänker angående skolan är svårt att få fram.
Annars är han som en öppen bok.
Så jag hoppas nu.
Jag låter honom leva i nuet.
Vi planerar lite dag för dag.
Längre tidsperspektiv orkar han inte.
Så nu har två ”ok” dagar gått och efter skolan tar han brädan.
So far so good.
Men jag skippar faktiskt det där med att vara nån funkismorsa.
Jag är mamma till mina barn, de har diagnoser men behöver ingen stämpel.
Ju enklare man gör saker, desto smidigare faller det mesta på plats.
Det är i alla fall min erfarenhet.
Det är lika som att jag har en bipolär sjukdom, men jag ÄR inte bipolär!
Och så vidare ….
Diagnoserna är något som finns med oss, något vi kämpar med, men de är inte ”vi”.
Vi är medmänniskor, som alla andra.
Vi vill inte ha dessa etiketter.
Om det hjälper nån annan, jättebra.
Men dra inte in alla under en rubrik!
Min grabb är såååå mycket mer än adhd eller hemmasittare.
Han är helt fantastisk!
En rolig och smart kille, fina värderingar och funderingar.
Att ens säga funktionsnedsättning känns rätt fel för oss.
Sen att skolmiljön inte passar hans olika sårbarheter är nåt annat, det går att åtgärda i samarbete med skolan.
Utan att göra nån större grej av det.
Anpassningar.
Så jag hoppas.
För min son har alla förutsättningar i världen att klara skolan.
Bara han är där så att säga.
Jag hoppas att han själv förstår det.
Att hans impulser inte drar iväg honom därifrån.
Visst har jag mycket att stå i när det gäller grabben och skolan.
Skitjobbigt på ren svenska!
Men nån funkismorsa är jag inte.
Den dissar jag starkt faktiskt.
Till er alla andra funkismorsor, kämpa på och stor styrkekram på vägen.
/Ylva Kristina Larsson
Så många känslor flödar i vårt hem nu
Publicerat: september 4, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, livskriser, sjukdom Kommentarer inaktiverade för Så många känslor flödar i vårt hem nuKampen mot cancern är över och min käre svåger har somnat in. Det känns ofattbart att han inte finns med oss längre.
Jag har inte tagit in hans bortgång än, jag var ju inte där när han tog sitt sista andetag. Inte heller min make var där. Vi tog emot dödsbeskedet hemma tillsammans. Vi är fortfarande i chockfasen och pendlar över i reaktionsfasen.
Det är många känslor som flödar i vårt hem nu. Både vi och våra barn påverkas av sorgen på olika sätt.
För mig är det känslan av att inte räcka till och att jag måste vara stark som tar över. Jag vill skydda min familj och få alla att må bra, men jag glömmer bort mig själv och att jag också ska må bra.
Min make som redan är nedsatt psykiskt på grund av bipolär sjukdom är trött och nedstämd, men samtidigt sitter han uppe på nätterna och funderar mycket. Jag är orolig för honom och hans mående i sorgen. Vill nå fram men vet inte vad jag ska göra eller säga.
Äldsta sonen med adhd och ast är introvert och bär mycket själv, han bearbetar mycket genom att till exempel döpa Pokemon efter sin farbror.
Minstingen med adhd är extrovert och visar mycket känslor. Han pratar mycket om sin farbror och pendlar mycket i sina känslor. Det är gråt, ilska och skratt om vartannat.
Vi måste ta oss igenom detta tillsammans och hitta sätt att ta hänsyn och både sörja tillsammans och på sitt eget sätt.
//Lindha Holmqvist
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.