Självbild på minus
Publicerat: juli 3, 2014 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Paulina Tarabczynska, Samverkan, sjukskrivning, svaghet Kommentarer inaktiverade för Självbild på minus
Det är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.
Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.
För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer, ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.
Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?
Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.
I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.
/Paulina Tarabczynska
Inget kan stoppa mig från att göra skillnad
Publicerat: juli 2, 2014 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, Demokrati, makt, Paulina Tarabczynska, Tillgänglighet Kommentarer inaktiverade för Inget kan stoppa mig från att göra skillnad
Almedalen 2014.07.02
Det är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!
Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.
Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.
Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.
Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?
Vi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.
Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.
Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.
Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.
/Paulina Tarabczynska
Unga kvinnors psykiska hälsa
Publicerat: april 30, 2014 Sparat under: Barn, Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende Kommentarer inaktiverade för Unga kvinnors psykiska hälsa2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.
När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?
Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.
Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!
Öppningstalet:
”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.
Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.
Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.
Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.
Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?
I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?
Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på. För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”
/Paulina Tarabyczynska
Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort
Ny bedömning av samma människa
Publicerat: februari 28, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Diagnos, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Ny bedömning av samma människa
Idag var jag på ett läkarbesök. Meningen med läkarbesöket var att jag skulle få ett nytt intyg till Försäkringskassan. Jag kommer bli 30 år i sommar och då går min aktivitetsersättning ut, enligt dagens regler. Då måste jag få ett nytt läkarutlåtande eller intyg som beskriver min arbetsförmåga och diagnoser samt svårigheter.
Jag har fasat detta besök i många månader nu. När jag fick först reda på att jag måste be om nytt intyg blev jag inte så orolig. Men när min kontaktperson på Försäkringskassan började förklara vad detta skulle innebära knöt sig alla mina inälvor i magen. Det var här som min ångest inför att fylla 30 år började. Inte för att jag befinner min någon 30 års kris, inte var det för att jag var ogift och utan barn. Det handlade inte ens om någon rädsla för att bli äldre. Helt plötsligt ändrades spelets regler.
Nu ska läkaren sätta sig ner med mig och dra fram sin magiska spåkula. Läkaren ska inte längre bedöma mig två år åt gången utan ska nu helt plötsligt spå in i framtiden. Detta ska resultera i en dom som följer mig livet ut. Jag blev rädd, ledsen och framför allt arg. Den oron och ångesten som väcktes just i detta ögonblick berodde på att jag känner mig själv så pass väl att jag förstod att detta inte var möjligt.
Dels för att jag helt plötsligt vid 30 år inte skulle uppleva något mirakulös tillfrisknande. Alla mina symptom och svårigheter skulle följa med mig fastän jag blev 31. Och dels för att varken jag eller någon annan där ute är så okomplicerad som människa att man kan be en läkare som man aldrig träffat innan göra en bedömning på en timma som kommer följa med en för resten av livet. Jag kände mig överkörd av systemet och alla lagar som nu ändrades. Min ålder är snart 30 men mina diagnoser står kvar.
Hur mycket jag än försöker rehabilitera mig själv vet jag att det aldrig kommer vara så enkelt som att bestämma att jag regelbundet och konstant kommer ligga på en arbetskapacitet på till exempel 30 procent livet ut. Mitt liv ser annorlunda ut. Jag kämpar mellan att kunna jobba 110 procent men samtidigt behöver jag vila 110 procent. Vissa månader kan jag inte jobba alls, andra flyter på. Jag kände att vad jag är, gör och vilka lagar som än måste följas på försäkringskassan, så tänker jag inte placeras i ett fack! Jag behöver köpa mig tid!!
Det var även här som jag insåg att Försäkringskassans kriterier och lagar som berör sjukersättningen inte är anpassad för folk med psykiska funktionshinder. Den är mest anpassad för somatiska åkommor, så som slitage på kropp på grund av olycka på jobbet eller monotont utförande av arbetsuppgifter. Dessa skador brukar vara konstanta och vara livet ut. För när en människa med en ryggskada ber läkaren skriva intyg är det inte så svårt för han eller henne att dra fram sin magiska kula och spå.
Det är nog lite svårare att återhämta sig från en somatisk diagnos som kan vara livet ut. Detta är sällan inte fallet med psykiska diagnoser. Vi har alla olika diagnoser som yttrar sig olika hos olika människor. Hos vissa av oss yttrar sig diagnoserna ungefär lika livet ut, andra lever i en ständig förändring och balansgång, förändring där man dagligen kan pendla från en sinnesstämning till en annan och balans mellan att välja saker som på sikt kan göra oss bättre som att säga nej lite oftare och inte ta på sig mer än vad man klarar.
Ibland kan vissa av oss jobba regelbundet men ibland hamnar vi i djupa depressioner. Inget är självklart när det gäller psykiatriska åkommor. Med denna insikt fick jag panik. Jag förstod att jag inte kan leva upp till kraven som nu ska ställas. Jag insåg fort att jag kan bli lidande om man inte tar hänsyn till att just jag kan svänga från okej arbetsförmåga till ingen alls. Jag blev livrädd att bli inskriven på arbetsförmedlingen.
Inte för att jag var rädd för att jobba utan för att jag blev rädd att jag skulle tvingas ta ett jobb som så småningom skulle resultera i ännu ett sjukhusinlägg, ännu ett misslyckande. Alla dessa domedagstankar som jag är bra på att skapa, men kanske var det inte så himla konstigt att jag blev och ännu är rädd. Det handlar om min ekonomi och rätten till att rehabilitera mig själv i min egen takt.
Idag var jag på detta sen länge fruktade läkarbesöket. Och som vanligt var det en helt ny läkare, en som aldrig hade träffat mig innan. Läkarbesöket gick väldigt bra och jag måste erkänna att jag är rätt nöjd, nu återstår bara oron över vad Försäkringskassan kommer att fatta för beslut.
Jag vill inte leva på bidrag resten av mitt liv. Jag vill inte heller slängas ut i arbetsmarknaden utan att vara redo. Jag önskar att jag slapp känna rädslan och oron inför mötet med Försäkringskassan. Och jag önskar att man tror på mig. Jag vill inte känna mig begränsad av ett beslut som kommer leda till en livslång sjukskrivning. För rädslan finns att om man börjar jobba blir man av med sin ersättning. Jag vill ha en frihet att våga prova att jobba utan att min ekonomi blir lidande på det. Jag önskar saker var lite mindre komplicerade, lite så som Försäkringskassan tror att de är.
Tänk om det vore så enkelt som att nu är jag lite nere, då får jag medicin och nu mår jag bättre och helt plötsligt är botad. Men så är det inte. Alla människor är individer och vi behöver olika långt tid på oss att komma tillbaka till livet, till vardagen och jobbet. Vi behöver olika långt tid för att dels förstå oss själva och lära oss hur vi fungerar men även förstå hur man på bästa sätt kan försöka leva ett så normalt liv som det bara är möjligt trots de svårigheter diagnoserna orsakar i vår vardag, jobb är inget undantag.
Jag behöver köpa mig tid. Speciellt när min läkare säger att man har felmedicinerat mig och att i mina journaler står det att jag har personlighetsstörning och tendens till Bipolär sjukdom. Något som man under alla dessa år påpekat men i senare skede missat att följa upp men något som denna läkare såg och påpekade. Hennes diagnos: bipolär sjukdom typ två. Helt plötsligt måste jag försöka förstå mig själv på nytt. Helt plötsligt behöver jag ändra mediciner. Och helt plötsligt gick jag ut rummet men en ny diagnos i handen.
/Paulina Tarabczynska
Trött på psykisk ohälsa
Publicerat: mars 15, 2013 Sparat under: Min berättelse, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Trött på psykisk ohälsa
Det är inte förrän nu som jag börjar inse vad jag har gett mig in på.
En bit in i projektet när benen skriker och hjärnan håller på att stänga av inser jag att det kanske inte var det bästa av alla tillfällen att göra detta. Jag befinner mig just nu på en mycket skör plats i mitt liv. Nästan allt ser kaotiskt ut omkring mig och det är till och med svårt att sortera mina tankar. Nu inser jag när jag lyfter upp kameran att hela kroppen värker och jag vill bara sova. Men vi är för nära slutet av projektet och jag tänker inte ge upp! Samtidigt som jag känner mig mer slut än någonsin kan jag inte låta bli att undra hur långt vi kan gå. Var kommer detta projektet att leda oss?
Jag ser sjukt mycket fram mot resultatet och utställningen. Det enda som gnager på mig lite är en rädsla att jag inte ska ha bra bilder nog, eller inte tillräckligt många. Det är en bit frustration som bryter ut lite då och då mellan mig och Ida. Vi är nog rätt så trötta båda två kan jag tänka mig. Och det är i sådana stunder som det är som svårast att ta upp kameran. Idag hade vi ett litet kiv med varandra, inget allvarligt men det var ett gyllene tillfälle för att fotografera och istället missade jag det.
Att leta svagheter och ömma punkter hos den andra individen är inte så enkelt som det kanske låter. Vad triggar ingång dina tankar, ångest och oro? Och hur skall du kunna fånga det på ett kort utan att få förklara eller skriva? På något sätt måste ögonblicket fångas så att man tydligt kan se alla känslor om speglas i ditt ansikte, bilden måste i sig själv ge en känsla. Det är verkligen en utmaning!! Jag skulle aldrig gissa mig fram till hur svårt det skulle vara. Samtidigt måste jag erkänna att leva så nära inpå en annan människa lär mig mycket om mina egna gränser och svårigheter. Att öppna mig fullt ut är kanske inte min stora utmaning men att inte hålla igen det har visat sig vara svårt.
Ibland blir jag så trött på psykisk ohälsa! Var tar människan vägen? Det är så enkelt att gömma sig bakom diagnoser, mediciner och läkare och glömma att det finns mer till än det. Att jag är en individ med drömmar och rädslor precis som vem som helst. Och ju närmare slutet vi kommer desto mer inser jag att den gränsen som finns där mellan psykisk hälsa och ohälsa, den där röda linjen den sätter vi själva. Det är vi själva som är det största hindret i slutändan och ingen mindre än vi själva kan bryta oss loss från dessa kedjor.
Läs gärna Idas blogg:http://valfardssamhallet.se/author/idaknudsen/
Som vanligt! Massor med stoora kramar till er alla.
/Paulina Tarabczynska
På bilden är det jag, Ida och elefanten Ellis
Kvinnan i mitt liv
Publicerat: mars 7, 2013 Sparat under: Min berättelse, Paulina Tarabczynska 1 kommentarIdag är det den internationella kvinnodagen som ni alla kanske vet. Jag satt länge och funderade på om jag skulle passa på att hylla någon speciell kvinna i mitt liv som har betytt mycket för mig. Det finns många författare, poeter, filosofer och kämpar som står där ute vid fronten och bekämpar dag in och dag ut alla orättvisor som vi kvinnor får möta i våra liv. Detta är en tid då männen styr och bestämmer, det har länge varit så. Nu mer än någonsin börjar kvinnor få nog. Vi är trötta på att bli tagna förgivet och bli klappade på axeln och kallade för lilla gumman.
Jag tänker inte ens gå in på vad mina tankar om dagens samhälle och synen på kvinnor är. Finns inte tillräckligt mycket plats på den här bloggen för det. Jag blir ofta kallad för feminist, något jag inte föredrar att kalla mig själv. För mig är det självklart att båda kön skall ha samma rättigheter. För, jag är inte blind när det gäller orättvisor, snälla jag kan inte ens hålla truten när jag ser dom utan attackerar som en haj direkt. Jag kanske anser att det är min gudomliga rätt. Jag skall bära barn, jag kommer uppfostra dom och så skall jag jobba samtidigt som jag skall vara vacker och på toppen ha en arbetskarriär. Som om inte enbart en av dessa var slitsamt nog.
Vem vill jag välja att lyfta upp en dag som denna? Vem har betytt mycket för mig? Jag har tänkt mycket och länge på detta och har kommit fram till att jag skulle vilja tacka en speciell kvinna i mitt liv. En kvinna som betyder allt för mig. Denna kvinna har varit där för mig när inte ens mitt tålamod har räckt till. Hon har fått höra det ena och det andra. Men utan henne så är inte mitt liv värt att leva. Nu måste ni alla undra vem det är jag väljer att lyfta upp. Det är ingen mindre än min älskade syster!
Hon har berikat mitt liv på mer än ett sätt och ingen kvinna förtjänar lyftas upp så mycket i mitt liv som hon gör. Idoler har vi så det räcker och tro mig om jag säger att dom är beundrade av många människor. Ibland letar vi efter det stora men glömmer det som är närmast och som faktiskt gör en skillnad i våra liv. Ingen idol har någonsin fått stå ut med mina humörsvängningar, ilskeutbrott och tårar så som min syster har. Därför är det för mig självklar att välja henne!
Jag beundrar dig för ditt mod, tålamod och vishet. Utan dig är mitt liv bara en oklar saga som väntar på att bli berättad, en bortglömd bok som står i hörnet och samlar damm. Du gör min saga värld att berätta. Vi kompletterar varandra så bra. Och även fast vinden blåser så hårt ibland att mina blad rivs sönder så finns du alltid där och skriver nya rader. Du är en del av min berättelse jag älskar dig min kära syster! Tack från djupet av mitt hjärta!
Som vanligt vill jag tack er för att ni läser min blogg men idag vill jag skicka några extra kramar till alla kvinnor där ute.
Bilden:Här är en bild jag som jag målade för rätt länge sedan men jag anser att den passar bra i sammanhanget.
/Paulina Tarabcynska
Psykiatrin skrämmer bort patienterna
Publicerat: mars 5, 2013 Sparat under: Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, Tvångsvård 3 kommentarerFör två dagar sedan tittade jag på Agenda på SVT1 och såg inslaget om dom alarmerande siffrorna att varannan person som bältesläggs i psykiatrin är en kvinna under 34 år. Detta är inga nyheter för min del. Jag själv har aldrig varit utsatt för detta men jag har många vänner och framför allt en som nyligen har råkat ut för vårdens bestraffningssystem. Hon är en av mina närmaste vänner som har blivit så illa behandlad att mitt hjärta brister. Detta ska inte förekomma! Jag vill helt förbjuda bältesläggning. Man kan komma långt genom att lyssna och prata med människor. Varför ska unga kvinnor med självskadebeteende betala priset för att samhället inte räcker till eller förstår.
Många läkare erkänner att dom står hjälplösa inför unga tjejers självskadebeteende, som ibland är så allvarligt att man vet inte vad man skall göra. Och det är en bra bit på vägen att inse och erkänna att man inte vet hur man skall handskas med dessa män men framför allt kvinnor. Att man faktiskt erkänner att det idag inte finns hjälp och vård som är bra eller anpassad. Läkarna har gjort sitt, nu är det politikernas tur att ta sitt ansvar.
Jag skulle vilja få en önskan uppfylld. Hur hårt det än låter. Om alla politiker fick spendera 10 minuter i en bältessäng så kanske deras beslut skulle se annorlunda ut, den politiska viljan att agera snabbare skulle födas.
För Linda Ledéus sade i reportaget att hon är livrädd för att bli sjuk igen. Hon är alltså livrädd att hamna på sjukhuset igen. Jag känner igen mig i hennes ord. Alla i min omgivning vet att när jag blir sjuk igen tänker jag inte lägga in mig! Jag tar hellre livet av mig. Varför skall jag vara inlagd på en enhet, bli förvarad utan behandling för att så småningom komma ut och må värre?
Vår psykiatri fungerar inte så bra som den skulle kunna, det finns mycket kvar att göra. Jag måste poängtera är att jag förstår att saker ibland tar tid att förändra, men här är det faktiskt frågan om människor och deras liv. Då är det bråttom. Och inte förrän dina egna barn eller du fastnar i ett system som vill väl men inte räcker till på grund av byråkrati, lagar och regler. Inte förrän då när allt går fel, inser du att detta är ett system som inte fungerar, men skall det behöva gå så långt?
Istället för att beröras i efterhand, kan vi inte visa en gnutta empati och beröras innan och tänka, tänk om det var jag som fick ligga i bältessängen så som Linda gjorde.
Detta är lite tankar kring reportaget som gick på agenda om Linda Ledéus på SVT. Dela gärna med dig av dina tankar om du vill.
Hoppas du får en bra dag och som alltid.
Massa kramar från mig:)
/Paulina Tarabczynska
Att bearbeta våra djupaste tankar och känslor
Publicerat: februari 14, 2013 Sparat under: Hobby, Paulina Tarabczynska 1 kommentarJag mår inte så bra just nu. Det är så mycket som händer i mitt liv och ibland känns det svårt att hinna med. Men för bara 6 år sedan skulle jag inte ens kunna tänka att detta kommer gå över. Trösten i att förstå att även dom hemska tankarna inte håller i sig för evigt är ofantligt stor.
Om jag inte hade min konst att bearbeta mina känslor och tankar på så skulle jag kanske inte leva idag. Jag skulle vilja påstå att det är otroligt viktigt att vi alla hittar någon sätt att uttrycka oss på. Det man inte kan riktigt sätta ord på och det som vi inte heller förstår fult ut måste ändå får komma ut på något sätt. För min del är det konsten som hjälper mig med den biten. Om man håller allting inne och aldrig delar med sig kommer det samlas i högar och tillslut kommer det explodera. Istället för att samla på sig det som gör ont och tillslut får oss att gå sönder så kanske vore det klokt att göra sig av med det lite åt gången. Det är lite så jag ser på det.
Jag minns en gång när jag mådde så dåligt att jag övervägde att ta mitt liv. Då tog jag fram papper och penna istället och började måla. Jag kunde känna hur mina känslor forsade ner från handen och på pappret och efteråt så var jag mycket lugnare och mina tankar på att ta mitt liv hade försvunnit. Jag vill inte påstå att jag magiskt mådde bra men att det faktiskt blev uthärdligt att må så som jag gjorde just då. Att uppmuntra all som mår dåligt till att skaffa sig en hobby är nog ett av mina bästa tips.
Det behöver inte nödvändigtvis vara att måla det kan vara vad som helst. Som att bygga små bilmodeller till att plantera blommor. Den enda gränsen är din fantasi men kom ihåg att det måste vara något du finner mycket nöje i annars kommer inte detta fungera. Nu skall jag faktiskt dyka in i mina egna papper och pennor och bearbeta lite tankar jag har. Men innan jag går skulle jag vilja dela med mig av några bilder som jag själv har målat när jag mådde dåligt.
Hoppas du tycker om dom.
Massor med kramar från mig.
/Paulina Tarabczynska
Fotoprojekt: Dagens välfärdssamhälle och psykisk ohälsa
Publicerat: februari 8, 2013 Sparat under: Öppenhet, Bemötande, Min berättelse, Paulina Tarabczynska 1 kommentarI lördags började jag på ett mycket spännande projekt. Det går ut på att jag och Ida Knudsen som går på Nordens foto folkhögskola i Stockholm bokstavligen ska fota livet av oss. Under två månader ska vi leva tillsammans under olika intervall och fotografera varandra. Vi vill utforska var gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa går, eller om det ens finns någon gräns. Här gäller det att vara sig själv och skildra varandras liv. Den 11 maj kommer projektet avslutas med en utställning på galleri Kontrast i Stockholm. Om allt går bra så kanske vi kommer att ställa ut på fler ställen än enbart i Stockholm, vem vet.
Jag känner mig mycket upprymd och ser fram emot detta. Psykisk ohälsa är ett så stigmatiserande begrepp vilket gör jobbet att bryta muren mycket svårare. Just därför tycker jag att detta projekt ger så mycket möjligheter. För här behövs inga ord, här kan du i lugn och ro titta själv på bilderna och tänka det som ingen annan kan höra dig tänka och kanske inse att jag är bara ännu en människa och inte mer.
Det har nu gått 2 dagar och vi har bara börjat skrapa på ytan än, här krävs det att våga lita på varandra och bygga upp ett förtroende, först då kan muren falla och linsen kan fånga verkligheten.
Om du skulle vilja följa mig och Ida under processen kommer jag i slutet lägga ut en länk som du kan gå och titta på. Dessutom kommer jag att försöka uppdatera här så ofta jag bara kan.
Jag befinner mig själv just nu i en lite mindre svacka, jag fungerar men känner att minnet inte fungerar som det gör i vanliga fall och att orken sviker mig en aning. Men så fort jag har tillfälle och ork så kommer jag slänga mig på tangentbordet och skriva fingrarna av mig. Ha det bra nu tills vidare och många stora kramar från mig!
Om ni vill besöka bloggen gå gärna in på:
http://www.valfardssamhallet.se/blogg
/Paulina Tarabczynska
Obefintlig chans till jobb
Publicerat: november 28, 2012 Sparat under: Arbetsmarknad, Öppenhet, Bemötande, Diskriminering, fattigdom, Paulina Tarabczynska | Tags: Diskriminering Kommentarer inaktiverade för Obefintlig chans till jobbJag läste en artikel i Forskning & Framsteg som fick mig att bli arg! Den handlade om att överviktiga har 80% mindre chans att få ett jobb. Det fick mig att börja undra. Ibland känner jag hur mitt huvud dånar av all skit som ständigt slängs i ansiktet på mig. Ibland tror jag inte mina öron eller ögon.
Vi som är en minoritet. Vi som ska rehabiliteras och återinföras i samhället. Men hur skall detta någonsin kunna lyckas? Allt är bara fina ord och inget mer. Eftersom jag har varit sjukskriven under lång tid och har psykisk ohälsa har jag rent statistiskt 60 % mindre chans att få ett jobb. (Dock finns det ingen bra statistik på just psykisk ohälsa, men man är helt säker på att diskriminering förekommer och är vanlig.) Det faktum att jag dessutom är kvinna kommer att göra att min chans att få jobb är obefintlig.
Vad håller vi på med egentligen? Vad är det som sker? Och framför allt hur kommer det sig att vi tillåter detta pågå år in och år ut? När kommer vi få nog? Statistiken är helt tydlig med att poängtera att jag är en värdelös medborgare som ingen vill ha, ingen bryr sig om. Jag har som så många andra tappat det viktigaste! Arbetsförmågan. Sen när blev det individens existentiella huvudmening i livet? Alla har vi något att tillföra i samhället men på olika villkor. Alla har inte samma kapacitet. Varför slänger staten så mycket pengar på att rehabilitera oss när samhället samtidigt är så tydligt med att visa att dom inte vill ha något med oss att göra?
Jag vill avsluta med att skriva något lite mer positivt. Jag har nu gått klart min Hjärnkollsutbildning och har makt att förändra attityder. Men för att förändra attityder behöver man inte vara en Hjärnkolls representant. Jag ser på det lite som att vi alla är våra egna ambassadörer. Det är i mötet med en annan människa som vi kan förändra negativa inställningar och fördomar.
Om jag skriver att jag är arg så stämmer det helt. Jag har all rätt att vara arg! Jag är inte mindre värd bara för att jag inte kan prestera som alla andra. Jag är inte heller mindre värd för att jag inte klarar av att leva i ett system som gör oss sjuka och sedan struntar i oss. Jag har fått nog och jag tror att många som läser mina inlägg kan ana min frustration. Det är dags att vakna och inse att samhället gör oss sjuka och sen förväntar sig att vi skall leva undangömda i bakgrunden utan att ifrågasätta. Helt tysta och apatiska.
Nej säger jag, jag tänker inte ta på mig skit för att någon annan är osäker eller rädd. Jag tänker inte bära 10.000 ton osäkerhet och skam på mina axlar. Denna börda är inte min att bära. Jag tänker prata, ifrågasätta och kanske tillslut även förändra. Jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för att ingen annan någonsin ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Jag gör det för att ingen ska behöva känna sig ensam och liten så som jag kände mig en gång, men framför allt, gör jag det för att jag tror på en bättre framtid och jag tror att det är bara vi som har makten att förändra.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.