Uppdrag granskning: Rättspsyk använder olagliga metoder
Publicerat: september 24, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård 2 kommentarer
Ikväll kommer jag att slå på TV I klockan 20.00 för att titta på Uppdrag granskning. Enligt text TV kommer programmet handla om att Rättspsykiatrin regionkliniken i Växjö använder olagliga metoder i behandlingen av självskadepatienter. Det ska bland annat handla om att patienter sövs ned och får armarna fixerade med gips. Att gipsa någon på detta sätt strider uppenbart mot lagstiftningen och är naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp.
Vissa andra uppgifter som ska komma fram i programmet är kända sedan länge och har lämnats utan åtgärd. Inom kriminalvården blandas inte män och kvinnor, men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter och då spelar kön och eventuella brott mindre roll. Detta innebär bland annat att unga kvinnor med självskadebeteende placeras på samma avdelningar som personer som begått till exempel våldtäkter.
Det borde vara en självklarhet att vården av unga patienter med självskadebeteende ska vara laglig, kvalificerad och humanistisk. Det är en skandal att det inte verkar finnas någon vilja att rätta till fel och brister som varit kända sedan länge.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin
Publicerat: september 16, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Diagnos, Jimmie Trevett, Journal, Medicin, självmord, Självskadebeteende, Tvångsvård, Våld Kommentarer inaktiverade för På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin
I morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.
Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.
Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. 
Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.
På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:
”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.”
Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Självbild på minus
Publicerat: juli 3, 2014 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Paulina Tarabczynska, Samverkan, sjukskrivning, svaghet Kommentarer inaktiverade för Självbild på minus
Det är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.
Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.
För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer, ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.
Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?
Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.
I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.
/Paulina Tarabczynska
I skuggan av valet – mindre än 100 dagar kvar…
Publicerat: juni 25, 2014 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Demokrati, Jimmie Trevett, makt 1 kommentar
Både ton och tempo har stigit i det politiska spelet inför höstens hägrande val till såväl riksdag som kommunfullmäktige runt om i Sverige. Kampen om din röst är hård och du står fri att lägga den som du vill.
Många av de val du annars får göra i din vardag är mer begränsade. Detta gäller särskilt om du står utanför arbetsmarknaden på grund av psykisk ohälsa. Vägen till jämlik hälsa (inte minst genom likvärdig kroppssjukvård som andra), en trygg och förutsägbar grundförsörjning och tänder som både tål att tittas på och tuggas med är idag, trots styrkan hos många sköra själar, en orimlig individuell börda. Här behöver förutsättningarna i vårt samhälle förändras radikalt. RSMH är för valfrihet för brukare av vård, stöd och omsorg. Men, det ska vara informerade val med värde och möjlighet för brukaren själv, och formerna för valet får inte överskugga innehållet.
Min tro är att varje människa äger en inneboende kraft att kunna återhämta sig och förändra sitt liv i positiv riktning. Tyvärr inte alltid i den takt och utsträckning som krävs av en stelbent omvärld för att slippa negativ särbehandling.
Prova att se på valfläsket med de glasögonen på och lägg din röst där du tycker den gör mest nytta innan vardagslunken går vidare efter valet.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
PS I dagarna kommer RSMH:s valbilaga med titeln Vi kräver ett bättre liv ut. Läs den gärna, men glöm inte att varje val är frihet och dina val i livet måste få vara just det; dina. DS
I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör
Publicerat: juni 2, 2014 Sparat under: Bemötande, brukare, Polisen, Samverkan | Tags: polishandräckning Kommentarer inaktiverade för I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör
Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.
Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.
RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.
Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.
Jan-Olof Forsén
Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse
Man måste inte vara trött och sjuk för att man är gammal
Publicerat: april 30, 2014 Sparat under: Bemötande, biverkningar, Depression, Jimmie Trevett, Medicin Kommentarer inaktiverade för Man måste inte vara trött och sjuk för att man är gammalSocialstyrelsen brukar lite slarvigt sammafatta vad vi med säkerhet vet om äldres psykiska hälsa utifrån statistik och undersökningar som att en av fem över 65 år har en psykisk ohälsa som påtagligt påverkar deras liv. Något som inte självklart ska accepteras och tåligt bäras bara för att man blivit pensionär. Detta inte minst då det rör sig om tillstånd som kan behandlas och i de flesta fall lindras med rätt vård och insatser. Även en aktiv egenvård är möjlig med stöd av kunskap.
Självklart måste de flesta av oss acceptera att kropp och själ inte går att driva på in absurdum efter det vardagsslitage 70-100 aktiva år inneburit. Men, detta är inte detsamma som att man inte ska få hjälp med vad som ibland kan botas, ofta lindras och alltid tröstas.
Efter ett långt och innehållsrikt liv har många samlat på sig en del krämpor och kan ibland behöva både två eller fler olika läkemedel för såväl ditten som datten. En hake är då tyvärr ofta att olika preparat förskrivits av olika läkare vid olika tidpunkter och hur de idag – i kombination – påverkar dig som patient är inte alltid avstämt på ett bra sätt. Antalet äldre med negativa biverkningar och synergieffekter av läkemedel vars nyttoeffekt inte står i proportion till dessa är högt. Ofta har man dessutom alldeles för höga doser i förhållande till hur man tar upp aktiva substanser i läkemedlen och för vissa preparat är det rent krasst bara biverkan man kan se effekter av.
Att bli sedd och hörd samt få regelbundna medicininventeringar låter ju inte som en alltför absurd ambitionsnivå för en äldre människa i kontakt med samhällets olika former av vård, stöd och omsorg. Men, trots en hel del goda initiativ och eldsjälar är detta fortfarande en utmaning för många äldre idag. Många dras med en grad av ohälsa – inte minst psykisk – som är fullkomligt onödig utifrån den kunskap som idag faktiskt finns. Detta måste bli bättre och mer systematiskt adresserat från såväl Socialstyrelsen som från de offentliga huvudmän vars verksamheter möter våra äldre varje dag.
Att vara gammal är ingen diagnos och ingen återkoppling man behöver professionell hjälp för att få. Nej, våga se människan och våga fråga tills problemen är funna och avgränsade. Det är vad professionen bör prioritera; oavsett ålder.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Minska tvånget bland barn och unga
Publicerat: mars 26, 2014 Sparat under: Barn, Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Självskadebeteende, Tvångsvård 2 kommentarerI dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.
Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.
I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.
Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.
Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.
Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Vi välkomnar granskningen av Uppsala
Publicerat: mars 21, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård 1 kommentarEn 30-årig kvinna spändes fast i bälte 29 gånger, flera gånger i strid mot reglerna. Nu ska all tvångsvård i Uppsala sättas under lupp av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vi på RSMH välkomnar myndighetens granskning, för under årens lopp har vi mött otaliga människor som har utsatts för behandling inom tvångsvården som nästintill går att likna vid övergrepp.
Missförstå mig rätt. Tvångsomhändertaganden kan vara nödvändiga för att rädda människors liv. Vi vill inte avskaffa tvångsvården, men tvång kan aldrig vara vård. Det är snarare en skyddsåtgärd.
Ofta är det personen själv som söker vård för att hon mår dåligt, och därefter fattar vården beslutet om tvångsomhändertagandet. Om patienten inte tas om hand på ett bra sätt under tvångsvården finns risken för att folk drar sig för att söka hjälp igen.
Det talas mycket numera om att patienten ska vara delaktig i sin vård och detta bör gälla även om du vårdas under tvång. Det går att lyssna på patienten och bemöta henne med respekt, faktum är också att det ger bäst resultat. Folk återhämtar sig lättare om de inte har blivit utsatta för traumatiska bältningar, tvångsmedicineringar och avskiljningar. Då slipper de ytterligare psykiska chocker som försvårar återhämtningen och vi får friskare patienter, något som ju borde vara målet med all vård.
Uppsala läns landsting har varit delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, och som generellt sett har kunnat visa att tvångsinsatser mot patienter kunnat minska drastiskt med hjälp av utbildning av personalen. Det kan handla om enkla åtgärder som att när patient varvat upp sig och är orolig kan personalen ta henne åt sidan, sätta sig i enskilt rum och fråga vad de kan göra för att hjälpa till. I vissa fall ber patienten om mediciner, i annat fall kan de till exempel gå ut på promenad tillsammans.
En annan metod är att efter bältesläggning så sätter sig personalen ned med patienten i ett så kallat eftersamtal och pratar om vad som gick snett, för att tillsammans lägga en grund för hur bältning ska kunna undvikas nästa gång.
Att en person bältas 29 gånger är alltid fel. Och att det dessutom sker i Uppsala och just på denna avdelning, som har varit mycket delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, tyder på att vården måste ha en uppföljning och kontinuitet i arbetet med att minska inslagen av tvång inom vården.
Det är hög tid att alla inom vården lär sig att tvångsinsatser såsom bältning endast ska användas i nödfall. Det står tydligt i lagen, och om bältningen inte görs på rimliga grunder riskerar psykiatrin dessutom att tumma på fundamentala mänskliga rättigheter, såsom tortyrförbudet.
Därför är det viktigt att alla former av tvångsinsatser dokumenteras, beslutas av läkare och att bältesläggning längre än fyra timmar rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg – regler som alltså denna avdelning i Uppsala tycks ha struntat helt i.
Behandlingen av den 30-åriga kvinnan sätter fingret på hur betydelsefull personalens inställning till tvångsåtgärder är. Efter att ha bältats 29 gånger har hon nu fått en ny läkare. Hur många gånger denne ansåg att hon behövde bältas? Inte en enda.
Med rätt bemötande är det uppenbart att tvånget kan minska.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Utlopp för frustration
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, Fredrik Gothnier, sjukskrivning, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning 8 kommentarer
Jag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.
Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.
Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.
Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.
Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!
Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier
Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg
Publicerat: september 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukare, Frivillig vård, Jimmie Trevett, Kvalitet, Våld, Vårdplatser | Tags: psykakuten 2 kommentarerTill psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.
Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.
Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.
Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.
Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.
Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.