Återinför och utvidga anmälningsplikten vid självmord!
Publicerat: september 10, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Barn, Forskning, självmord Lämna en kommentar
Varje självmord är en tragedi, och samhället måste göra allt för att undvika att någon hamnar i den situationen. Trots detta utreds självmord allt mer sällan. Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten.
Livet kan kännas hemskt. Så outhärdligt hopplöst att man inte längre vill leva. Det vittnar flera av våra medlemmar om, och flera har också gjort självmordsförsök, men lyckats överleva. Idag är de nöjda med livet och skulle aldrig göra om samma sak igen.
Och deras berättelser är inte unika. De flesta människor som överlever, utan att få stora skador, vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka, en situation där påfrestningarna i livet blir för tunga för individen att bemästra dem i stunden. Det är också ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det. Kanske för att vi saknade kunskapen – en kunskap som vi i samhället måste förbättra och hela tiden utveckla.
Skälen till självmord är komplexa men ett sätt att skapa mer kunskap om suicidprevention är att utreda varje självmord om personen haft kontakt med vården eller socialtjänsten. Det föreslogs redan 2010 i den statliga utredningen SOU 2010:45, som ville utvidga anmälningsskyldigheten vid självmord från att bara innefatta vården till att även beröra socialtjänsten. Men istället för att självmorden tas på större allvar har utvecklingen gått åt motsatt håll.
Den 1 september 2017 slopades kravet på att vården skulle utreda självmord bland sina patienter, och nu behövs lex Maria anmälan endast göras om vården själv misstänker att något fel begåtts i deras verksamhet. Konsekvenserna av denna regeländring är tydliga. Bara i den psykiatriska slutenvården har antalet anmälningar sjunkit med 85 procent, visar statistik från Inspektionen för vård och omsorg. Svenska dagbladets granskning från i somras belyste att vården undvikit att göra lex Maria anmälningar även vid fall då självmordet skett under pågående vårdinsatser och då patienten var ett barn.
Vi anser att det är ytterst allvarligt. Varje självmord är en tragedi och Sverige måste göra allt för att utveckla det suicidförebyggande arbetet. Då gäller det att göra händelseanalyser varje gång ett självmord begås. Vi är övertygade om att det i varje enskilt fall alltid finns något att ta lärdom av. Nära 90 procent av självmorden föregås av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att personen oftast redan är inne i ”systemet” och haft olika kontakter med vården eller socialtjänstens socialpsykiatri.
För att få förståelse för var denna samverkan kan har brustit krävs tydliga händelseanalyser som sedan kan lyftas och användas i det sudicidpreventiva arbetet på regional och nationell nivå.
Det är dags för Sveriges riksdag att inse att slopandet av anmälningsplikten i vården var ett felaktigt beslut, men också att se möjligheten att skapa något bättre där socialtjänsten också inkluderas. Socialminister Lena Hallengren (S) nu har du tillfälle att föreslå en bättre lag! Tar du chansen eller ska fler människor ta sina liv i onödan?
/ Barbro Hejdenberg Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social Hälsa och Mental Hälsa, RSMH
och
Elisabeth Wallenius
Ordförande i Funktionsrätt Sverige
Har samhället råd med våldsverkare?
Publicerat: mars 31, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Bemötande, Depression, ensamhet, familj, fattigdom, Medicin, minne, sjukskrivning, Våld Lämna en kommentar
Jag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.
Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.
Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.
Som reumatiker tar jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.
Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.
Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.
Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.
De som har gett domarna, utredningarna, straffen verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?
Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.
Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!
/Anne-Sofie Höij
Tack till dig som hjälpte mig när jag var i nöd
Publicerat: april 26, 2018 Sparat under: Barn, Bemötande, Boende, ekonomi, familj, fattigdom, Jenny K Lundgren Lämna en kommentar
För flera år sedan bodde jag i en liten etta i en ruffig del av staden. Jag hade min son hos mig ungefär halva tiden och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Det var omöjligt att tänka att någonting skulle lösa sig, att min situation någonsin skulle kunna bli bättre. Vi trivdes inte där, det var fullt av familjer med djupa sociala problem, barn for illa och en massa saker hände som fick en att må dåligt: det var krossade glasrutor med splitter ingen plockade upp, slagsmål i lägenheterna, polisutryckningar, jag hittade ofta stulna, länsade handväskor i trapphuset. När jag skulle följa mitt barn till skolan kunde det ligga gubbar som sov ruset av sig i trappan som vi fick kliva över för att komma förbi, vodkaflaskan stod bredvid. Det var inget bullerbyhus precis, om ni förstår.
Jag avskydde att bo där men hade samtidigt väldigt lite förmåga att agera och se framåt. Jag anmälde i alla fall mitt intresse för att byta lägenhet inom samma fastighetsföretag, för jag visste ju att jag hade noll chans att få en lägenhet, med min ekonomi och situation, ute på bostadsmarknaden. Det kom inte in några bytesförslag och en dag när jag mådde lite bättre, ringde jag in till företaget för att fråga varför jag inte fått några förslag på nya lägenheter. Jag berättade hur vi hade det och den unga lägenhetsförmedlaren som svarade sa att jag skulle vänta lite, hon skulle kolla någonting och sedan ringa tillbaka. Hon gjorde som hon lovade, hon ringde snart och sa att hon hade en tvåa jag kunde få titta på redan i morgon, hon skulle bara visa den för mig och den låg mitt i stan! Jag var extatisk, det är så otroligt unikt att mötas av förståelse i min situation, särskilt när en ringer ett stort, vinstdrivande företag.
Jag visste att jag skulle tacka ja till lägenheten hur som helst, jag hade inga andra alternativ. När jag gick dit för att titta på den blev jag tyvärr ganska besviken då det inte var en tvåa i egentlig mening: den hade öppen planlösning och nåt kök var det egentligen inte tal om även om det fanns en spis. Men jag tog den. Den var milsvida mycket bättre än den jag hade för tillfället, det var ett säkert område och det låg en fin skola till mitt barn precis runt hörnet.
Nu har vi bott här i fem år, min son bor hos mig hela tiden, vi har det bra. Det har inte varit ett idealiskt boende för oss och nu är det dags att flytta igen. Jag har lyckats få en riktig tvåa genom den allmänna bostadskön i det kommunala fastighetsföretaget efter fyra års köande. Det är också ganska fantastiskt.
Jag glömmer aldrig den människa som hjälpte mig den gången, hon gjorde det för att hon tyckte att det var det rätta att göra, inte för att det tillhörde hennes uppgifter. Hon såg vår nöd och hon gjorde ett undantag från företagets policy och gav mig en lägenhet som passade oss bättre än den vi hade. Där mötte jag en människa som såg och som vågade. Hon hjälpte mig för all framtid, för jag blev varse om att sådant kan hända i vår värld och det är jag henne tacksam för.
/Jenny K Lundgren
#Metoo: Det finns hjälp att få
Publicerat: december 1, 2017 Sparat under: Barn, Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, Terapi, upprättelse, Våld 1 kommentar
Tjejer med psykisk ohälsa och hbtq-personer utsätts oftare än andra för sexuella övergrepp. Det tycks som att män som vill våldföra sig söker upp oss sköra människor, för att vi anses vara lättare byten. Men det finns hjälp att få och kom ihåg att anmäl dem!
Jag vet själv hur det kan vara. I tonåren mådde jag väldigt dåligt och hade självskadebeteende. Liksom många andra med den problematiken använde jag bland annat sex som ett sätt att skada mig själv på. Aktivt och omedvetet sökte jag mig till destruktiva sexuella relationer. Oftast handlade det om ett självförtroende som var så söndertrasat och ett självhat som hade växt sig så stark att jag trodde att jag inte förtjänade bättre. Genom mitt destruktiva beteende lärde jag mig att min kropp inte var min egen. De destruktiva sexuella relationerna bekräftade gång på gång att jag saknade värde. Allt detta ledde till en ond spiral av självhat och självskadebeteende. Hur kunde jag sluta? Jag hade växt upp i en värld som lärde mig att min kropp tillhör någon annan. Min kropp är perfekt bara om den bekräftas vara sådan. Jag är inte värld att älskas, sex är den enda kärleken som existerar.
I vissa av fallen kan inte skulden läggas på cis-männen (alltså heterosexuella män vars biologiska kön överensstämmer med dess juridiska, sociala och upplevda kön). Men oftast så kunde den faktiskt det! Det går att läsa på kroppsspråk när en person känner sig obekväm. Jag vet att jag ofta ryggade tillbaka i omedvetet i självförsvar.
I andra fall sade jag nej men de ville inte acceptera det. De försökte övertala en med kommentarer om att jag skulle sluta spela svårflirtad. De fattade inte att de hade gjort fel och ville inte erkänna att de hade gjort fel. Vad kommer den attityden ifrån?
Sedan finns det ännu värre gånger. Som den gången då jag var 19 år och åkte buss sent efter en kväll på krogen. Under den perioden mådde jag väldigt dåligt och bodde på ett ungdomsboende. Det syntes på hela min klädstil och kroppshållning att jag inte mådde bra. Just den kvällen hade jag också druckit och precis gråtit när jag steg på bussen. Min station var den sista. När busschauffören stannade öppnade han inte dörrarna. Bussen blev tyst och nästan allt ljus slocknade. Jag började bli rädd när jag insåg att busschauffören var på väg mot mitt säte. Han kom väldigt nära och började tafsa på mig. Jag försökte få honom att sluta men min flyktväg var blockerad. Jag var skräckslagen och paniken steg. För att inte gå in för detaljerat lyckades jag till slut få honom att öppna dörren. Senare blev han dömd.
Kampanjen Me too har uppmärksammat hur vanligt det är att kvinnor blir utsatta för övergrepp av män. Till saken hör att det är ännu vanligare för kvinnor med psykisk ohälsa. I studien ”Vi är många” uppger 70% av deltagarna som vårdas inom psykiatrin att de under sitt liv varit utsatta för någon form av fysiska, sexuella och psykiska övergrepp och/eller ekonomiskt utnyttjande.
Med det sagt vill jag inte påstå att kvinnor som redan mår psykiskt dåligt lider mer av sexuella övergrepp. Ett övergrepp orsakar alltid ett lidande. Men det säger något om det samhälle vi lever i. Att cis-män som vill våldföra sig på någon söker sig till de som uppfattas som svagare, kvinnor, barn och hbtqpersoner.
Det är lätt att skuldbelägga sig själv när man har utsatts för ett sexualbrott, det vet jag själv. Jag skulle inte ha anmält busschauffören om inte personalen på mitt ungdomsboende hade övertalat mig att göra det. Själva rättegången var jobbig, men när han sedan dömdes var det som en revansch. Jag fick se det svart på vitt: Han hade gjort fel.
Det är därför väldigt viktigt att våga anmäla. Att vinna rättegången och att våga föra en anmälan hjälpte mig att ändra fokus på skammen och föraktet från mig själv och min egen kropp till förgriparen.
Dessutom finns hjälp att få för att kunna bearbeta sexuella övergrepp. Själv hittade jag till slut en terapeut som jag vågade öppna mig för. Det har gjort att jag har kunnat börja bearbeta min skam och mina upplevelser. Jag började förstå att skulden inte låg hos mig, som jag under så många år hade trott. Istället insåg jag att mina beslut och mitt självskadebeteende berodde på en trasig själ och dåligt självförtroende. Min kropp blev ett sätt att ta ut all min ilska hat och frustation på. För det var enklare att hantera smärtan och skammen på det sättet än att faktisk prata om det.
Min samtalsterapeut hjälpte mig att skifta fokus, att hitta andra bättre sätt att utrycka min smärta på, och att faktisk våga börja må bra. För till slut insåg jag att jag faktiskt förtjänade att må bra. Jag med.
/Paulina Tarabczynska
Ovanstående text har tidigare publicerats i Veckorevyn, men som en kortare variant. Läs fler av Paulinas texter om #Metoo här. Det är bland annat debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Samhälle.
Att inte vara till besvär
Publicerat: september 21, 2017 Sparat under: Barn, Depression, Linda Fändriks, svaghet, upprättelse 2 kommentarer
Jag stod vid diskbänken idag när jag ställde mig frågan: Hur länge ska jag fortsätta med att förminska mig själv? När kommer ”att ta plats” inte längre låta som något negativt?
Min hand skivade jordgubbar till fredagsmyset. Jordgubbar som min son betalat och burit i en påse till bilen. Han hade fått extra i veckopengen och valde att köpa jordgubbar.
Det var jordgubbar som var ljusröda till färgen och inte sådär härligt mörkröda som vi hade kunnat haft istället. Det var mitt fel! Saftiga och mörkröda bär fanns där, men närmast försäljaren låg de ljusröda. Jag visste att jag kunde peka på jordgubbarna som såg godast ut och jag visste att om jag inte gjorde det skulle han som fått min sons veckopeng, välja åt oss.
Jag tog för lång tid på mig med att fundera över vad jag skulle säga för att det skulle låta rätt och så plötsligt hade jag en kartong med ljusröda, sura, omogna jordgubbar i en påse och gick därifrån. Jag var något lättad över att ha sluppit välja. Även lite glad att jag av en underlig anledning trodde att jag gjort försäljaren en tjänst som tagit de mindre attraktiva gubbarna. Jag hade inte varit till besvär utan tyst tagit emot vad han tyckte att jag förtjänade. Han fick välja vad han ansåg var bäst för mig. Jag gav någon annan rätten att bestämma något som jag själv hade kunnat bestämma över.
När jag tänkte igenom hur mina tankar gick under byteshandeln sköljde skammen över mig. ”Hur kan du låta dig ens tänka så om dig själv, Linda!” Jag svor och pratade lite tyst för mig själv och hackade jordgubbarna i mindre bitar. Det som fick mig att stanna upp och reflektera var egentligen inte mina tankar om mig själv. Det var så bekant att tänka att jag inte skulle vara till besvär, att inte ta plats och säga vad jag vill utan låta någon annan tala om vad som är rätt för mig. Nej, det var tanken på att konsekvensen av det tänkandet hade gått ut över min son. Det var han som fick äta de mindre goda jordgubbarna och det gjorde ont när han inte ville ha mer efter ett par stycken.
Det är svårt att ändra på invanda mönster men jag kan förändra små saker ganska fort om jag vill. För jag tror att det går lite lättare för varje förändring jag gör och lite lättare att upptäcka när jag gör något galet emot mig själv eller andra.
Efter det här har jag köpt jordgubbar vid två tillfällen och då var det minsann jag som bestämde vilka jag ville ha och jag valde de bästa för mig och min son. Jag väljer att ta plats i mitt liv och vill inte ge den rätten till någon annan.
/Linda Fändriks
Neddrogning för den goda smakens skull
Publicerat: juni 17, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Medicin, sömn, Uppväxtvillkor 3 kommentarer
Varför tvingas barn ta lugnande medicin? Ibland till och med när de fortfarande använder blöja. Det ger skador – även på hjärnan.
1953 fick jag Haldol, då var jag fem och ett halvt år gammal. Anledningen var att jag inte sov på nätterna, jag var helt enkelt rädd. Jag hade blivit utsatt för en våldtäkt och var därför så trasig i underlivet att jag kissade på mig. Jag var också livrädd för män – även min pappa, farfar och mina farbröder. Tidigare hade jag gärna varit nära dem. Viktigt att säga är att ingen av mina äldre släktingar hade gjort mig något illa. Idag som 68-åring är jag fortfarande rädd för män som luktar alkohol. Jag har aldrig kunnat lära mig dansa eftersom man då måste kunna ta i varandra.
En läkare på dåtidens barnavårdscentral på Nyköpings sjukhus ansåg att jag behövde lugnande medicin – för att jag skulle sluta bete mig ”oregerligt”. Jag var helt enkelt utåtagerande. Mina föräldrar fick också rådet att inte prata om våldtäkten, för att jag då skulle glömma vad som hänt! Även medicinen skulle hjälpa mig att glömma. Medicinen gjorde mig förvisso lugn. Jag sov på natten och gick inte i sömnen (vilket jag gjort tidigare). Jag ”klängde” inte heller på vuxna.
Barn råkar fortfarande ut för samma saker som jag gjorde. Våldtäkt eller att de blir slagna och mobbade. Barnen, som då kanske får lugnande medicin, orkar inte heller leka, utan sitter och sover i ett hörn på dagtid. De klarar inte av sociala kontakter eller att ha kroppskontakt med föräldrar, vårdnadshavare eller andra barn. Det är svårt att lita på andra när man är liten, sviken och rädd. Jag vet av egen erfarenhet att lugnande medel gör dig till en zombie. Du kan inte skratta och du orkar inte springa när du till exempel spelar brännboll. Du har dålig balans och har ständigt skrapade knän eftersom du ramlar omkull.
Det anses normalt idag av många att barn på HVB (Hem för vård och boende) får lugnande medicin. Det är inte alltid så att de har till exempel ADHD. Och även om de nu skulle ha det: är det verkligen nyttigt att ge barn starka mediciner, som kan ge starka biverkningar och rentav skador för livet? Jag är rädd för de höga doser som föreskrivs till minderåriga barn, och undrar hur länge det ska fortgå. Är det verkligen försvarbart att droga barn enbart för att föräldrar eller vårdnadshavare ska få lite lugn och ro? Hur mycket neddrogning behövs för den goda smakens skull? Barn behöver människor omkring sig som ser på dem positivt, för att de i framtiden ska kunna växa upp till starka, utvecklade individer.
Var rädda om er där ute. Livet är inte alltid enkelt.
/Kram
Inför åttonde mars
Publicerat: mars 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Barn, Bemötande, Diskriminering, familj, fattigdom, makt Lämna en kommentar
Låginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!
Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.
Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.
Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten? Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?
Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?
Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.
Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:
Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?
Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?
Varför betala lika till hushållet?
Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?
Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!
Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.
I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.
Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.
/Anne-Sofie Höij
Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!
Publicerat: november 16, 2015 Sparat under: Barn, Bältesläggning, Bemötande, biverkningar, Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, Tvångsvård, Våld 5 kommentarer
Jag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.
Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.
Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.
Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!
Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!
Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.
En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.
I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.
Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.
Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.
Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.
/Paulina Tarabczynska
Hopp inför framtiden om ungas psykiska hälsa
Publicerat: juni 17, 2015 Sparat under: Barn, Bemötande, brukarinflytande, Paulina Tarabczynska, Uppväxtvillkor Lämna en kommentarFörra onsdagen, den 10 juni, var vi ett gäng från RSMH som träffade den nya PRIO samordnaren på Socialdepartementet, Kerstin Evelius. Vi träffades lite innan för att diskutera ihop oss vad vi skulle fokusera på. Denna gång var det om barn och unga, en fråga som berör mig starkt eftersom jag i många år var aktiv i Riksförbundet Ungdom för Social hälsa, RUS, vilket jag berättar mer om längre ned.
Mötet på Socialdepartementet översteg alla mina förväntningar. Vi fick mycket bra sagt och vi överlämnade även ett papper med några punkter till Kerstin Evelius. Jag lämnade mötet glad och energifylld, ja, hoppfull inför framtiden.
Och vilken fin början på mitt nya uppdrag som ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse! Vi var fyra från styrelsen som åkte – Bo Lindahl, jag, Barbro Hejdeberg Ronsten och Jan-Olof Forsén. Jag tycker vi hade jättekul! Vilket härligt gäng. Vilka fina människor!! Min post som ledamot i styrelsen kunde inte börjat bättre tycker jag. 
Den 30:e maj lades RUS ner, där jag var vice ordförande. Vi beslutade på kongressen att detta skulle vara det klokaste beslutet även om det var svårt och vemodigt beslut. För mig har ett nytt kapitel börjat då jag blev invald som ledamot i RSMH riksstyrelsen. Efter att RUS, som fungerade som RSMH:s ungdomsorganisation, har lags ner läggs mer ansvar på RSMH att ta hand om sina ungdomar. Jag vet att redan idag finns det olika ungdomsverksamheter inom RSMH runt om i Sverige. Detta ska man ta vara på tycker jag. Nu finns det möjlighet att utveckla dessa ungdomsverksamheter.
Att lägga ner RUS var verkligen svårt. Jag har lagt ner så mycket tid och jobb i RUS. Jag är evigt tacksam denna förening. Om jag inte hade hamnat i RUS riksstyrelse skulle jag inte ha mått så pass mycket bra som jag gör i dag. Jag har fått lära mig så mycket via föreningslivet. Var går mina gränser, hur tar jag ansvar, hur underbart det känns att genomföra uppdrag/projekt och även lärt mig på mina misstag. Jag är inte frisk men på ett bättre ställe idag. Jag har verkligen vuxit som människa och det är jag tacksam för.
Då mer ansvar kommer falla på RSMH efter RUS nerläggningen kommer jag föreslå mig som en av de som kanske kan ha lite extra mer ansvar för ungdomsverksamhet. Vi får se vad styrelsen tycker om det.
Jag har fria händer att göra det jag är bäst på, att tillgodose barn och ungas bästa. För mig har det alltid varit viktigt att kämpa för att barn och unga ska ha det bra. Varför är det så viktigt för mig kan man fråga sig, varför brinner jag så oerhört mycket för just barn och unga? Två enkla förklaringar är att: 1) jag var ung själv för ett år sen. 2) Vuxna kan använda sin röst, man lyssnar oftast på det de säger. Barn och unga har en egen röst med, dessvärre bestämmer man ofta över huvudet på dem. Man lyssnar inte riktigt på dem för de är barn, de vet inget. Vuxna vet vad som är bäst för barn men vet ni vad – det är fel! Barn och unga har en röst och de vet vad som är bra för dem med, det enda som behövs är vuxna människor som respekterar dem, lyssnar på dem och inte kör över dem.
/Paulina Tarabczynska
Självmord
Publicerat: maj 21, 2015 Sparat under: Barn, Depression, ensamhet, fattigdom, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, självmord, sjukskrivning 5 kommentarerJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.
De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.
Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.
Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”
När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.
Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.
Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.
Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.