Självmord

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska


Meningen med Ångest?

anna i
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.

Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.

… men ångest…

Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.

Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.

Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet  jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.

Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.

Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.

Får nog lämna ämnet och fundera på annat.

På återkommande.

/Anna Isaksson


Föräldrar till barn med psykisk ohälsa genomgår en process

annelisvvDet är en process som vi anhöriga går igenom och delar med andra anhöriga. Vi känner igen oss och har liknade erfarenheter. Genom att identifiera våra känslor och kroppsliga symtom så kan vi hantera vår situation mycket bättre. Vi hittar olika hanteringstrategier; hur vi skall bemöta vår påtvingade situation.  Det är viktigt att skriva upp mål för att se vad vi står idag och hur vi går vidare, så vi anhöriga inte fastnar i krisens olika faser såsom förnekelse, sorg, rädsla och ilska.

Kunskapen om krisens olika faser och den process som föräldrarna går igenom är obefintlig hos personal som skall hjälpa oss och våra barn. Personalen känner inte till hur stora påfrestningar det är att stötta ett barn med psykisk ohälsa och vad detta leder till. De förstår inte varför de träffar på så många arga och ledsna föräldrar, framför allt jobbiga mammor.

Personal inom kommun och landsting som arbetar med personer med psykisk ohälsa bör ställa sig frågan och ha kunskaper om:

Hur är det för föräldrarna till barn med psykiska eller fysiska funktionshinder?

Hur mycket kunskap finns i dag om den svåra process föräldrarna går igenom?

Hur ser denna kunskap ut?

Vad kan underlätta?

Vad kan försvåra?

Vilka faktorer är avgörande?

Vad är ett bra stöd?

Det är frågor som Berit Rausch, socionom/utbildare/handledare/förälder ställer och sammanställer i en läsvärd rapport som går att ladda ner på www.forumfunktionshinder.se.

/Anneli Westling


Unga kvinnors psykiska hälsa

Paulina2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.

När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?

Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.

Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!

Öppningstalet:

”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.

Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.

Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.

Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.

Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?

I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?

Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på.  För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”

/Paulina Tarabyczynska

unga

 

unga bild

Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort


Minska tvånget bland barn och unga

Jimmieblogg2I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.

Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.

I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.

Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.

Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.

Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Unga i skugga

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteVi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.

Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.

Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.

Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.

Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH


Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteTvång utan tillsyn är ett sluttande plan på vilket nu BUP-Stockholm rullat ända ned i källaren med de unga som anförtrotts i deras vård.

RSMH och dess ungdomsförbund har under åren som varit gång efter annan ifrågasatt  varför barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt och bedöms kunna skada sig själva och/eller andra hamnar på slutenvård inom vuxenpsykiatri och i förekommande fall rättspsykiatriska vårdavdelningar utan att vara dömda för brott.

Miljö och stämning på vuxenpsykiatriska avdelningar (inte minst inom rättspsykiatrin) är sällan lämpliga för ett barn. Brutalitet är här ofta vardag på ett helt annat sätt än inom BUP (i DN-artikeln beskriven BUP-avdelning åsido) och de ur personalen som står för själva behandlingen på avdelningarna avkrävs heller ingen särskild barn- och ungdomskompetens. Något som knappast bidrar till ett gott innehåll i själva vården för de unga som ”säkras” där. Ska man vara formell är det dessutom som schablonlösning i strid med Sveriges förpliktelser enligt Barnkonventionen vilket Barnombudsmannen också vid flera tillfällen påpekat.

RSMH med flera välkomnade därför de olika initiativ som togs för att alternativ med säker vård för utagerande barn skulle kunna bedrivas inom barn- och ungdomspsykiatrin. Vår enkla barnatro var att de inom professionen med särskild kompetens med fokus på barn och unga skulle kunna garantera en etiskt försvarbar och mer effektiv vård för barn än till exempel en ordinär rättspsykiatrisk vårdavdelning där vuxna vårdtagare annars befinner sig som en följd av gärningar som mord, misshandel och våldtäkt med mera. Men, med dagens artikel i DN Stockholm som facit blir man minst sagt beklämd. Det som lyser starkast igenom DN:s reportage är den självgodhet och flathet de som satts att ha insyn och bedriva tillsyn uppvisar. Nej, kom tillbaka Tage Danielsson, en ny generation småpåvar behöver tas i örat.

Likaså undrar man hur Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har det så här 100 dagar efter start. IVO ska ju i teorin basera sina inspektioner och utryckningar på kvalificerade riskbedömningar och vid tips och indikation på att allt inte står rätt till kunna rycka ut. Men, man kan lätt få ett märkligt intryck av deras timing. Enligt uppgift var till exempel en inspektion planerad för ett HVB-hem – med 14 boende med psykiska funktionsnedsättningar av olika slag – i Norrtälje till i oktober i år. I augusti, någon månad dessförinnan, brann dock HVB-hemmet ned till grunden och flera av de boende förolyckades i branden. Alla kan inte hinna göra allt, men är det så att IVO behöver mer resurser för att korta sina ledtider vore det klädsamt om generaldirektör Gunilla Hult Backlund tydligt framförde detta.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Oroande mycket medicin

Jimmieblogg2

I gårdagens Svenska Dagbladet stod att läsa en helsidesartikel med tillhörande analys om det ökade förskrivandet av preparat mot psykiska besvär och sömnsvårigheter hos barn. Av granskningen framgick att den onödiga användningen av antibiotika minskat kraftigt de senaste åren men att förskrivningen av sömnmedel till barn ökat med över 300 procent. I dagens tidning skriver Karin Jordås, generalsekreterare för Mentor, ett kritiskt debattinlägg med anledning av artikeln där hon pekar på ungas behov av någon vuxen att tala med.

Att många människor är beroende av sömnmedel och psykofarmaka för att få livet att fungera, måste man ha respekt för, men RSMH vänder sig mot all slentrianmässig medicinering. Det går nämligen inte att bortse ifrån att psykofarmaka ofta ger allvarliga biverkningar. Och enbart medicin är sällan lösningen på problem med psykisk ohälsa.

Frågan är om trenden kommer att vända och förskrivningarna av läkemedel mot sömnbesvär och psykiska besvär kommer att minska, precis som förskrivningarna av antibiotika har gjort. De insatser som behövs för att skapa långsiktig återhämtning från psykisk ohälsa eller sömnproblem kräver tid och tid är som bekant pengar. Det kan vara psykologers, läkares, kamratstödjares, personliga ombuds, boendestöds, föräldrars och vänners tid. Men om samhället inte är berett att frigöra de resurserna kommer läkemedelsanvändningen fortsätta att öka, så även tillhörande biverkningar.
/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

 


RSMH och RUS ställer sig bakom barnombudsmannens kritik

Förra veckan lämnade RSMH och fler med oss in yttranden över Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd till regeringen. Yttrande innehåller många invändningar men en fråga vi inte berört är barnperspektivet. Barnombudsmannen har däremot i sitt yttrande riktat skarp kritik mot utredningens avsaknad av barnperspektiv. RSMH och RUS kan bara instämma i BOs invändningar.

Ju mer vi läser igenom lagförslaget desto tydligare blir det att det behövs en mer omfattande utredning innan man fattar vissa beslut. Redan 2009 publicerade RUS en artikel på sin hemsida som kritiserar att man missar att följa barnkonventionens kriterier för hur man får vårda barn på slutna avdelningar runt om i Sverige. Vi hoppades att psykiatrilagsutredningen skulle komma med konkreta förslag på hur man i framtiden skulle tillgodose barnets bästa på i psykiatrin. Men vi blev mycket besvikna. Det har nu gått några år och man har fortfarande valt att skjuta på det ansvaret man borde tagit länge sedan sedan. Hur länge till skall man ignorera detta problem? Det behövs ett perspektiv som främjar individen och i detta fall barnen. RUS och RSMH ger sitt fulla stöd och ställer sig bakom den kritiken som barnombudsmannen så tydligt påpekar i sitt pressmeddelande och hoppas att man tar till sig detta och ser över den nya reformen innan den träder i kraft.

Paulina Tarabaczynska                                                     Jimmie Trevett
Styrelseledamot, RUS                                                       Förbundsordförande, RSMH


Missa inte barnen

När jag insjuknade i psykos 1995 vårdades jag inom slutenvården under fem månaders tid. Under tiden fick min dotter bo hos en annan familj som kom att betyda mycket för oss genom åren. Jag behöll dem som kontaktfamilj under en längre tid, och fick därmed avlastning en helg i månaden. Det hjälpte mig att orka med föräldraskapet trots mina då rätt stora funktionsnedsättningar.

Jag återhämtade mig så småningom, och vi flyttade till samma by som kontaktfamiljen. Jag fick möjlighet att bolla idéer kring uppfostran i barnets olika utvecklingsskeden. Numera är dottern vuxen och vi är alla goda vänner som umgås och ömsesidigt hjälper varandra.

Något jag saknade under min dotters barndom var möjligheten för stöd och information till henne om min sjukdom. Det var sällan ens någon som frågade om henne när jag var inlagd eller på besök i öppenvården. Nu hade jag ordnat allt för henne innan jag sökte vård, så hon var redan tryggt hos kontaktfamiljen. Men jag fasar över risken att någon missar att fråga om barn vid en inläggning, och att det kanske finns ett litet barn ensamt hemma.

Dessutom har barn många frågor och idéer kring en förälders sjukdom. Barnet kan till exempel få för sig att föräldern kommer att dö eftersom hon varit inlagd på sjukhus. Det är viktigt att någon lyssnar på barnet, tar sig tid att möta rädsla och ge svar på frågorna.

Som ett sätt att börja närma sig ett samtal kring psykisk ohälsa har jag skrivit ett antal små böcker. Det är: ”Emmas pappa får mani”, ”Kalles mamma får en psykos”, ”Lenas mamma får en depression”, ”Jonas pappa har tvångssyndrom”, ”Hannahs mamma får en fobi” och ”Annas pappa får rättspsykiatrisk vård”. Dessutom håller jag på att skriva en liten bok om borderline för barn. Böckerna är tänkta att läsas för barn i åldern 4 till 10 år. En ungdomsbok, ”Maria får en psykos”, håller på att tryckas just nu. Den lämpar sig för ungdomar i åldern 16-25 år. Alla böckerna går att beställa från Infoteket om Funktionshinder, och vissa av böckerna kan laddas ned gratis här.

Det finns numera även lagstöd, exempelvis i Patientsäkerhetslagen 6 kap. 5 §, för att ge barn information och stöd när föräldern lever med psykisk ohälsa. Den informationen måste naturligtvis ges på ett sätt som barnen kan förstå. I Uppsala finns nu Trappans verksamhet för barn som erbjuder både gruppverksamhet och enskilt stöd till barn till föräldrar med psykisk ohälsa, missbruk, eller våld i familjen. Jag önskar att en sådan verksamhet hade funnits då min dotter var liten.

Jag föreläser ofta om psykisk ohälsa. Ibland föreläser min dotter tillsammans med mig om hur det är att vara barn till en förälder som lever med psykisk ohälsa. Det brukar bli mycket uppskattat av åhörarna. Det visar också på ett stort behov av kunskap hos personal inom kommuner och landsting om barnperspektivet. Det är i mötet med den egna erfarenheten som attityder förändras och kunskapen ökar som mest.

Varma hälsningar,

 /Elisabet Alphonce