Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!

PaulinaJag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.

Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.

Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.

Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!

Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!

Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.

En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.

I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.

Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.

Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.

Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.

/Paulina Tarabczynska


Hopp inför framtiden om ungas psykiska hälsa

PaulinaFörra onsdagen, den 10 juni, var vi ett gäng från RSMH som träffade den nya PRIO samordnaren på Socialdepartementet, Kerstin Evelius. Vi träffades lite innan för att diskutera ihop oss vad vi skulle fokusera på. Denna gång var det om barn och unga, en fråga som berör mig starkt eftersom jag i många år var aktiv i Riksförbundet Ungdom för Social hälsa, RUS, vilket jag berättar mer om längre ned.

Mötet på Socialdepartementet översteg alla mina förväntningar. Vi fick mycket bra sagt och vi överlämnade även ett papper med några punkter till Kerstin Evelius. Jag lämnade mötet glad och energifylld, ja, hoppfull inför framtiden.

Och vilken fin början på mitt nya uppdrag som ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse! Vi var fyra från styrelsen som åkte – Bo Lindahl, jag, Barbro Hejdeberg Ronsten och Jan-Olof Forsén. Jag tycker vi hade jättekul! Vilket härligt gäng. Vilka fina människor!! Min post som ledamot i styrelsen kunde inte börjat bättre tycker jag. Bild-socialdepartementet

Den 30:e maj lades RUS ner, där jag var vice ordförande. Vi beslutade på kongressen att detta skulle vara det klokaste beslutet även om det var svårt och vemodigt beslut. För mig har ett nytt kapitel börjat då jag blev invald som ledamot i RSMH riksstyrelsen. Efter att RUS, som fungerade som RSMH:s ungdomsorganisation, har lags ner läggs mer ansvar på RSMH att ta hand om sina ungdomar. Jag vet att redan idag finns det olika ungdomsverksamheter inom RSMH runt om i Sverige. Detta ska man ta vara på tycker jag. Nu finns det möjlighet att utveckla dessa ungdomsverksamheter.

Att lägga ner RUS var verkligen svårt. Jag har lagt ner så mycket tid och jobb i RUS. Jag är evigt tacksam denna förening. Om jag inte hade hamnat i RUS riksstyrelse skulle jag inte ha mått så pass mycket bra som jag gör i dag. Jag har fått lära mig så mycket via föreningslivet. Var går mina gränser, hur tar jag ansvar, hur underbart det känns att genomföra uppdrag/projekt och även lärt mig på mina misstag. Jag är inte frisk men på ett bättre ställe idag. Jag har verkligen vuxit som människa och det är jag tacksam för.

Då mer ansvar kommer falla på RSMH efter RUS nerläggningen kommer jag föreslå mig som en av de som kanske kan ha lite extra mer ansvar för ungdomsverksamhet. Vi får se vad styrelsen tycker om det.

Jag har fria händer att göra det jag är bäst på, att tillgodose barn och ungas bästa. För mig har det alltid varit viktigt att kämpa för att barn och unga ska ha det bra. Varför är det så viktigt för mig kan man fråga sig, varför brinner jag så oerhört mycket för just barn och unga? Två enkla förklaringar är att: 1) jag var ung själv för ett år sen. 2) Vuxna kan använda sin röst, man lyssnar oftast på det de säger. Barn och unga har en egen röst med, dessvärre bestämmer man ofta över huvudet på dem. Man lyssnar inte riktigt på dem för de är barn, de vet inget. Vuxna vet vad som är bäst för barn men vet ni vad – det är fel! Barn och unga har en röst och de vet vad som är bra för dem med, det enda som behövs är vuxna människor som respekterar dem, lyssnar på dem och inte kör över dem.

/Paulina Tarabczynska


Självmord

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska


Meningen med Ångest?

anna i
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.

Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.

… men ångest…

Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.

Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.

Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet  jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.

Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.

Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.

Får nog lämna ämnet och fundera på annat.

På återkommande.

/Anna Isaksson


Föräldrar till barn med psykisk ohälsa genomgår en process

annelisvvDet är en process som vi anhöriga går igenom och delar med andra anhöriga. Vi känner igen oss och har liknade erfarenheter. Genom att identifiera våra känslor och kroppsliga symtom så kan vi hantera vår situation mycket bättre. Vi hittar olika hanteringstrategier; hur vi skall bemöta vår påtvingade situation.  Det är viktigt att skriva upp mål för att se vad vi står idag och hur vi går vidare, så vi anhöriga inte fastnar i krisens olika faser såsom förnekelse, sorg, rädsla och ilska.

Kunskapen om krisens olika faser och den process som föräldrarna går igenom är obefintlig hos personal som skall hjälpa oss och våra barn. Personalen känner inte till hur stora påfrestningar det är att stötta ett barn med psykisk ohälsa och vad detta leder till. De förstår inte varför de träffar på så många arga och ledsna föräldrar, framför allt jobbiga mammor.

Personal inom kommun och landsting som arbetar med personer med psykisk ohälsa bör ställa sig frågan och ha kunskaper om:

Hur är det för föräldrarna till barn med psykiska eller fysiska funktionshinder?

Hur mycket kunskap finns i dag om den svåra process föräldrarna går igenom?

Hur ser denna kunskap ut?

Vad kan underlätta?

Vad kan försvåra?

Vilka faktorer är avgörande?

Vad är ett bra stöd?

Det är frågor som Berit Rausch, socionom/utbildare/handledare/förälder ställer och sammanställer i en läsvärd rapport som går att ladda ner på www.forumfunktionshinder.se.

/Anneli Westling


Unga kvinnors psykiska hälsa

Paulina2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.

När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?

Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.

Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!

Öppningstalet:

”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.

Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.

Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.

Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.

Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?

I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?

Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på.  För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”

/Paulina Tarabyczynska

unga

 

unga bild

Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort


Minska tvånget bland barn och unga

Jimmieblogg2I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.

Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.

I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.

Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.

Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.

Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH