Vakta, vårda, värna…

NYbild[8]aFör en tid sedan var jag i Kosovo. Tillsammans med John Stauffer, chefsjuristen vid Civil Rights Defenders, vår samarbetspartner i vårt spännande projekt Inlåst – men inte utan rättigheter, var vi på plats vid en fokuskonferens om mänskliga rättigheter och passade även på att besöka en lokal rättspsykiatrisk enhet i Pristina. Det var ett nedslag med inslag av både sliten deja-vu och överraskande inslag. Mycket där är som här och annat högst olikt. Den omedelbara reflektion jag fann på kudden till kvälls efter det att strömmen av möten och människor för dagen forsat färdigt var inte särskilt ny, men jag vill ändå dela den med er.

Människor som låsts in på institution är sällan pacifistiska helgon med järnhård självdisciplin från början. Situationen i sig premierar heller sällan i större utsträckning sådan själens förkovring. Men, när man inskränker rättigheter för människor måste man kunna förklara och stå för detta inför såväl de individer som berörs som för en extern granskning. Man ska inte bara göra rätt utan även förmå förklara varför och hur. Inskränkningar ska kunna förstås och i viss mån förutses.

De kollektiva restriktioner som en låst institution latent bär med sig måste balansers. Nu är ju The Stanford Prison Experiment* gudskelov desavouerat sedan länge och Zimbardos Lucifereffekt inte något som regelmässigt och konsekvent uppstår. Men, den maktdynamik som faktiskt finns mellan intagna och personal är i hög grad ett levande fenomen att förhålla sig till. I föreningen av de tre åtaganden som i vår moderna tid finns – i form av att vakta, vårda och värna – hamnar värnandet av rättigheter lätt på undantag. Men de kollektiva lösningar som tillämpas kan inte slentrianmässigt tillåtas att kraftigt inskränka och kränka individers rättigheter.

Jag ser fram emot fortsättningen av vårt samarbete med CRD och mobiliseringen av resurser för att öka genomlysningen av hur svenska låsta institutioner lever upp till de regler kring mänskliga rättigheter som trots allt gäller i Sverige. Inte minst hoppas jag att de goda exempel som faktiskt finns tillåts inspirera andra och bilda skola i högre grad.

/ Jimmie Trevett,

Förbundsordförande i RSMH

* The Stanford Prison experiment var en studie i de psykologiska effekterna av att ha rollen som fånge eller fångvaktare. Studien utfördes 1971 på Stanfords universitet av professorn Philip Zimbardo. 24 studenter valdes ut till experimentet, några skulle spela vakter och andra fångar. Deras beteende anpassade sig till sina roller i mycket högre grad än vad Zimbardos hade förväntat sig, på så sätt att fångvaktarna började bete sig extremt auktoritärt och till slut även utförde psykologisk tortyr mot dem som spelade fångar.


Bältning är ingenting annat än tortyr!

anneli3webbSedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.

”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.

I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.

Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.

Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.

Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.

Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50

/Anneli Jäderholm

Bältning bältning3bältning2


Uppdrag granskning: Rättspsyk använder olagliga metoder

Jimmieblogg2Ikväll kommer jag att slå på TV I klockan 20.00 för att titta på Uppdrag granskning. Enligt text TV kommer programmet handla om att Rättspsykiatrin regionkliniken i Växjö använder olagliga metoder i behandlingen av självskadepatienter. Det ska bland annat handla om att patienter sövs ned och får armarna fixerade med gips. Att gipsa någon på detta sätt strider uppenbart mot lagstiftningen och är naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp.

Vissa andra uppgifter som ska komma fram i programmet är kända sedan länge och har lämnats utan åtgärd. Inom kriminalvården blandas inte män och kvinnor, men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter och då spelar kön och eventuella brott mindre roll. Detta innebär bland annat att unga kvinnor med självskadebeteende placeras på samma avdelningar som personer som begått till exempel våldtäkter.

Det borde vara en självklarhet att vården av unga patienter med självskadebeteende ska vara laglig, kvalificerad och humanistisk. Det är en skandal att det inte verkar finnas någon vilja att rätta till fel och brister som varit kända sedan länge.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 


På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


På vilka grunder bältades jag?

anneli3webb 2012 vårdades jag senast på LPT. Jag lovades redan på akuten att jag skulle få vård på en annan enhet än den jag sist vårdades på. Då, 2009, våldtogs en kvinna i rummet intill mitt. Det var ett trauma och när jag blir skör har jag svårt att hålla mig i nuet. Jag åker tillbaka i känslorna och jag ville absolut inte minnas lokalen, rummet och ja, själva atmosfären. Det räcker att mina egna tidigare övergreppshistorier alltid gör sig gällande när jag blir sjuk.

Av någon oklar anledning bröt man sitt löfte till mig och jag ”reste tillbaka i minnenas allé”. Jag skulle prompt in i det, då, aktuella rummet. Jag blev verbalt aggressiv mot den manliga personalen. Och, enligt journalanteckningarna, hade jag sexuella hänsyftningsidéer. Jag hamnade i bälte och i bälte igen.

Olyckligtvis får jag en man som vakar över mig sittandes vid min fotände med blicken mot mig där jag ligger fastspänd med mina särade ben. Mitt hjärta höll på att brista. Jag upplevde det som tortyr. Under tre dygn bältades jag tufft minst fyra gånger och jag sov ingenting av rädsla att jag också skulle bli våldtagen. Den sista gången minns jag väldigt väl.

Jag blev uppsläppt från bältessängen och bad om kaffe, jag ruskar av mig mitt obehag och blir lugn på kaffe, men eftersom klockan är fem över sju så får jag inget kaffe. Kaffe får endast drickas till klockan sju, prick. Jag blir då helt rasande och skriker att ”hur svårt ska det vara att få dricka kaffe på det här stället? Rejält ostyrig hamnar jag åter i bältessängen.

Nu, efteråt, har jag behov av att förstå allt det som hände den här sista gången jag vårdades på LPT. Jag behöver få mina minnesfragment att hamna rätt, dra ihop dem till en helhetsbild för att kunna gå vidare och koncentrera mig på att förebygga nya sjukdomsskov men det är svårt för i journalerna fattas anteckningar om på vilka grunder jag bältades de där fyra gångerna.

Däremot står det en hel del annat. Det står att jag led av megalomani (storhetsvansinne) då jag frenetiskt försökte få tag i Socialstyrelsen. För detta får jag telefon- och besöksförbud och kanske bältades jag också? Jag var faktiskt bokad av Socialstyrelsen att föreläsa tillsammans med Anders Printz i Almedalen.

Mitt sista uppdrag för säsongen. Varför var det så osannolikt att jag kände någon inom Socialstyrelsen? Allt jag ville var att förmedla mig till uppdragsgivaren och jag var rädd att förlora framtida uppdrag i mitt företag. Det handlar om rättssäkerhet och det är min mänskliga rättighet att få veta på vilka grunder jag spändes fast i en bältessäng. Jag väntar på svar och återkommer . . .

Här finns en protestlista mot bältesläggning.

 
/Anneli Jäderholm


Bra att Socialdemokraterna lyfter frågan om psykiatrin

JimmiebloggI dag går Socialdemokraterna ut med en debattartikel på Aftonbladet där de förespråkar ökade satsningar på psykiatrin och nolltolerans för bältesläggning. Vi välkomnar detta inlägg, som går helt i linje med vad RSMH står för. Vi förespråkar insatsmetoder som går ut på att minska trauman, snarare än att skapa nya. Behandlingsmetoder som är moderna och där patienten blir bemött med värdighet och respekt av personalen. Det behövs utbildning av de anställda, mer pengar till psykiatrin och förebyggande insatser.

Det är inte första gången som politiker talar om satsningar på psykiatrin. Göran Hägglund har sagt det förut och miljontals kronor har gått till bland annat PRIO projektet. Men en ökad satsning måste också slå igenom i kommun och landsting, något som inte har skett på alla håll. Så därför välkomnar vi alla fortsatta utspel som lyfter frågorna om psykiatrin, oavsett politisk tillhörighet. Vi nöjer oss inte förrän alla personer med psykisk ohälsa får ett värdigt bemötande.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Jag klarar inte en bältning till

anneli3webbVarje dag bär jag mina erfarenheter av att ha blivit bältad på en brits med benen isär och med blottat skrev i min allra största själsliga smärta. Jag jämställer bältning med tortyr. För så är det för mig. Det värsta är att traumatiseringen hindrar mig att söka vård igen. Jag klarar inte en bältning till i mitt liv. Det går bara inte.

I P1 Morgon kunde vi lyssna till ”Lisa”. En av flera unga tjejer som Barnombudsmannen (BO) lyssnat på under en granskning av hur barns mänskliga rättigheter respekteras i psykiatrin. Idag lämnade BO sin rapport till regeringen och jag hoppas regeringen lyssnar.
”Lisa” som knappt börjat sitt vuxna liv berättade hur hon bältats så många gånger inom barn- och ungdomspsykiatrin att hon inte längre klarar av att höra ordet bälte. Att hon till och med har svårt att använda säkerhetsbälte i bilen.

Jag lider med henne. Jag vet hur hon har det. Jag har det likadant. Åtminstone nästan. Jag var i trettioårsåldern när jag utsattes första gången, hon mycket yngre än mig. Jag beundrar hennes styrka. berättar att hennes ångest inte blir mindre av en fastspänning. För mig, som lider av psykoser, förstärks problematiken av bältet. Jag glider djupare in i psykos vid en bältning. Psykosen är min flykt när verkligheten blir för svår att hantera.

Jag trodde tills för några år sedan att det bara var jag och alla starka patienter, 200 kilo tunga och två meter höga, som bältades. Men så är det inte.
De flesta är unga kvinnor. Det gör det här också till en kvinnofråga. För mig känns det som allra mörkast när jag hör att BUP i Malmö just nu bygger nya bältesrum. Varför? Det finns andra vägar att gå.

I höstas besökte jag och min coach Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde man sig av med alla mekaniska tvångsmedel för åttio år sedan, alltså redan 1933. Sedan dess har man utvecklat en vårdkultur som fokuserar på mänsklig närvaro och kommunikation i mötet med lidande människor. Detta, förklarade en isländsk psykiater, gör det möjligt att tränga igenom hinnan av vanföreställningar och nå fram till det friska i människan. Man har även specialutbildade team bestående av handplockade personer med särskilt engagemang i att möta fysiskt utåtagerande personer. De jobbar med verbala nedtrappnings- och förhandlingsmetoder för att hjälpa patienten att återfå kontroll över sitt beteende.

Ibland, i extrema situationer, används fysisk fasthållning – men man talar hela tiden med patienten. Kommunikation är A och O.Det låter löjligt enkelt, men har funkat på Island sedan 1933. Regeringens psykiatrisamordnare och Socialstyrelsen borde åka dit på studieresa för att lära mer om vilka attityder, metoder och organisatoriska förutsättningar som krävs för en bältesfri vård. Viktigt i sammanhanget är också att Europarådets antitortyrkommité kritiserat just bältesläggning inom psykiatrin, senast var det Danmark som fick svidande kritik.

Ska vi lyckas finna lösningar och nå en bättre vård med mindre tvång måste vi arbeta hårt. Redan nu bör vi börja arbeta med en riskanalys över vilka skador en bältesläggning kan ge för framtiden, hur stor risken är att bältesläggning missbrukas och hur traumat kan se ut för patient likaväl som för personal.

Nu driver vi kampanjen No more! No more bältesläggning helt enkelt. Psykiatrin är en fråga för hela samhället. Hur vill du att du själv, din mamma eller pappa, din syster eller bror eller dina vänner skall bemötas om, eller när, deras själ ligger i tusen bitar och de har svårt att ta ett andetag till?

/Anneli Jäderholm