På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


På vilka grunder bältades jag?

anneli3webb 2012 vårdades jag senast på LPT. Jag lovades redan på akuten att jag skulle få vård på en annan enhet än den jag sist vårdades på. Då, 2009, våldtogs en kvinna i rummet intill mitt. Det var ett trauma och när jag blir skör har jag svårt att hålla mig i nuet. Jag åker tillbaka i känslorna och jag ville absolut inte minnas lokalen, rummet och ja, själva atmosfären. Det räcker att mina egna tidigare övergreppshistorier alltid gör sig gällande när jag blir sjuk.

Av någon oklar anledning bröt man sitt löfte till mig och jag ”reste tillbaka i minnenas allé”. Jag skulle prompt in i det, då, aktuella rummet. Jag blev verbalt aggressiv mot den manliga personalen. Och, enligt journalanteckningarna, hade jag sexuella hänsyftningsidéer. Jag hamnade i bälte och i bälte igen.

Olyckligtvis får jag en man som vakar över mig sittandes vid min fotände med blicken mot mig där jag ligger fastspänd med mina särade ben. Mitt hjärta höll på att brista. Jag upplevde det som tortyr. Under tre dygn bältades jag tufft minst fyra gånger och jag sov ingenting av rädsla att jag också skulle bli våldtagen. Den sista gången minns jag väldigt väl.

Jag blev uppsläppt från bältessängen och bad om kaffe, jag ruskar av mig mitt obehag och blir lugn på kaffe, men eftersom klockan är fem över sju så får jag inget kaffe. Kaffe får endast drickas till klockan sju, prick. Jag blir då helt rasande och skriker att ”hur svårt ska det vara att få dricka kaffe på det här stället? Rejält ostyrig hamnar jag åter i bältessängen.

Nu, efteråt, har jag behov av att förstå allt det som hände den här sista gången jag vårdades på LPT. Jag behöver få mina minnesfragment att hamna rätt, dra ihop dem till en helhetsbild för att kunna gå vidare och koncentrera mig på att förebygga nya sjukdomsskov men det är svårt för i journalerna fattas anteckningar om på vilka grunder jag bältades de där fyra gångerna.

Däremot står det en hel del annat. Det står att jag led av megalomani (storhetsvansinne) då jag frenetiskt försökte få tag i Socialstyrelsen. För detta får jag telefon- och besöksförbud och kanske bältades jag också? Jag var faktiskt bokad av Socialstyrelsen att föreläsa tillsammans med Anders Printz i Almedalen.

Mitt sista uppdrag för säsongen. Varför var det så osannolikt att jag kände någon inom Socialstyrelsen? Allt jag ville var att förmedla mig till uppdragsgivaren och jag var rädd att förlora framtida uppdrag i mitt företag. Det handlar om rättssäkerhet och det är min mänskliga rättighet att få veta på vilka grunder jag spändes fast i en bältessäng. Jag väntar på svar och återkommer . . .

Här finns en protestlista mot bältesläggning.

 
/Anneli Jäderholm


Bra att Socialdemokraterna lyfter frågan om psykiatrin

JimmiebloggI dag går Socialdemokraterna ut med en debattartikel på Aftonbladet där de förespråkar ökade satsningar på psykiatrin och nolltolerans för bältesläggning. Vi välkomnar detta inlägg, som går helt i linje med vad RSMH står för. Vi förespråkar insatsmetoder som går ut på att minska trauman, snarare än att skapa nya. Behandlingsmetoder som är moderna och där patienten blir bemött med värdighet och respekt av personalen. Det behövs utbildning av de anställda, mer pengar till psykiatrin och förebyggande insatser.

Det är inte första gången som politiker talar om satsningar på psykiatrin. Göran Hägglund har sagt det förut och miljontals kronor har gått till bland annat PRIO projektet. Men en ökad satsning måste också slå igenom i kommun och landsting, något som inte har skett på alla håll. Så därför välkomnar vi alla fortsatta utspel som lyfter frågorna om psykiatrin, oavsett politisk tillhörighet. Vi nöjer oss inte förrän alla personer med psykisk ohälsa får ett värdigt bemötande.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Jag klarar inte en bältning till

anneli3webbVarje dag bär jag mina erfarenheter av att ha blivit bältad på en brits med benen isär och med blottat skrev i min allra största själsliga smärta. Jag jämställer bältning med tortyr. För så är det för mig. Det värsta är att traumatiseringen hindrar mig att söka vård igen. Jag klarar inte en bältning till i mitt liv. Det går bara inte.

I P1 Morgon kunde vi lyssna till ”Lisa”. En av flera unga tjejer som Barnombudsmannen (BO) lyssnat på under en granskning av hur barns mänskliga rättigheter respekteras i psykiatrin. Idag lämnade BO sin rapport till regeringen och jag hoppas regeringen lyssnar.
”Lisa” som knappt börjat sitt vuxna liv berättade hur hon bältats så många gånger inom barn- och ungdomspsykiatrin att hon inte längre klarar av att höra ordet bälte. Att hon till och med har svårt att använda säkerhetsbälte i bilen.

Jag lider med henne. Jag vet hur hon har det. Jag har det likadant. Åtminstone nästan. Jag var i trettioårsåldern när jag utsattes första gången, hon mycket yngre än mig. Jag beundrar hennes styrka. berättar att hennes ångest inte blir mindre av en fastspänning. För mig, som lider av psykoser, förstärks problematiken av bältet. Jag glider djupare in i psykos vid en bältning. Psykosen är min flykt när verkligheten blir för svår att hantera.

Jag trodde tills för några år sedan att det bara var jag och alla starka patienter, 200 kilo tunga och två meter höga, som bältades. Men så är det inte.
De flesta är unga kvinnor. Det gör det här också till en kvinnofråga. För mig känns det som allra mörkast när jag hör att BUP i Malmö just nu bygger nya bältesrum. Varför? Det finns andra vägar att gå.

I höstas besökte jag och min coach Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde man sig av med alla mekaniska tvångsmedel för åttio år sedan, alltså redan 1933. Sedan dess har man utvecklat en vårdkultur som fokuserar på mänsklig närvaro och kommunikation i mötet med lidande människor. Detta, förklarade en isländsk psykiater, gör det möjligt att tränga igenom hinnan av vanföreställningar och nå fram till det friska i människan. Man har även specialutbildade team bestående av handplockade personer med särskilt engagemang i att möta fysiskt utåtagerande personer. De jobbar med verbala nedtrappnings- och förhandlingsmetoder för att hjälpa patienten att återfå kontroll över sitt beteende.

Ibland, i extrema situationer, används fysisk fasthållning – men man talar hela tiden med patienten. Kommunikation är A och O.Det låter löjligt enkelt, men har funkat på Island sedan 1933. Regeringens psykiatrisamordnare och Socialstyrelsen borde åka dit på studieresa för att lära mer om vilka attityder, metoder och organisatoriska förutsättningar som krävs för en bältesfri vård. Viktigt i sammanhanget är också att Europarådets antitortyrkommité kritiserat just bältesläggning inom psykiatrin, senast var det Danmark som fick svidande kritik.

Ska vi lyckas finna lösningar och nå en bättre vård med mindre tvång måste vi arbeta hårt. Redan nu bör vi börja arbeta med en riskanalys över vilka skador en bältesläggning kan ge för framtiden, hur stor risken är att bältesläggning missbrukas och hur traumat kan se ut för patient likaväl som för personal.

Nu driver vi kampanjen No more! No more bältesläggning helt enkelt. Psykiatrin är en fråga för hela samhället. Hur vill du att du själv, din mamma eller pappa, din syster eller bror eller dina vänner skall bemötas om, eller när, deras själ ligger i tusen bitar och de har svårt att ta ett andetag till?

/Anneli Jäderholm

 


Minska tvånget bland barn och unga

Jimmieblogg2I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.

Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.

I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.

Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.

Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.

Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Vi välkomnar granskningen av Uppsala

Jimmieblogg2En 30-årig kvinna spändes fast i bälte 29 gånger, flera gånger i strid mot reglerna. Nu ska all tvångsvård i Uppsala sättas under lupp av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vi på RSMH välkomnar myndighetens granskning, för under årens lopp har vi mött otaliga människor som har utsatts för behandling inom tvångsvården som nästintill går att likna vid övergrepp.

Missförstå mig rätt. Tvångsomhändertaganden kan vara nödvändiga för att rädda människors liv. Vi vill inte avskaffa tvångsvården, men tvång kan aldrig vara vård. Det är snarare en skyddsåtgärd.

Ofta är det personen själv som söker vård för att hon mår dåligt, och därefter fattar vården beslutet om tvångsomhändertagandet. Om patienten inte tas om hand på ett bra sätt under tvångsvården finns risken för att folk drar sig för att söka hjälp igen.

Det talas mycket numera om att patienten ska vara delaktig i sin vård och detta bör gälla även om du vårdas under tvång. Det går att lyssna på patienten och bemöta henne med respekt, faktum är också att det ger bäst resultat. Folk återhämtar sig lättare om de inte har blivit utsatta för traumatiska bältningar, tvångsmedicineringar och avskiljningar. Då slipper de ytterligare psykiska chocker som försvårar återhämtningen och vi får friskare patienter, något som ju borde vara målet med all vård.

Uppsala läns landsting har varit delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, och som generellt sett har kunnat visa att tvångsinsatser mot patienter kunnat minska drastiskt med hjälp av utbildning av personalen. Det kan handla om enkla åtgärder som att när patient varvat upp sig och är orolig kan personalen ta henne åt sidan, sätta sig i enskilt rum och fråga vad de kan göra för att hjälpa till.  I vissa fall ber patienten om mediciner, i annat fall kan de till exempel gå ut på promenad tillsammans.

En annan metod är att efter bältesläggning så sätter sig personalen ned med patienten i ett så kallat eftersamtal och pratar om vad som gick snett, för att tillsammans lägga en grund för hur bältning ska kunna undvikas nästa gång.

Att en person bältas 29 gånger är alltid fel. Och att det dessutom sker i Uppsala och just på denna avdelning, som har varit mycket delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, tyder på att vården måste ha en uppföljning och kontinuitet i arbetet med att minska inslagen av tvång inom vården.

Det är hög tid att alla inom vården lär sig att tvångsinsatser såsom bältning endast ska användas i nödfall.  Det står tydligt i lagen, och om bältningen inte görs på rimliga grunder riskerar psykiatrin dessutom att tumma på fundamentala mänskliga rättigheter, såsom tortyrförbudet.

Därför är det viktigt att alla former av tvångsinsatser dokumenteras, beslutas av läkare och att bältesläggning längre än fyra timmar rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg – regler som alltså denna avdelning i Uppsala tycks ha struntat helt i.

Behandlingen av den 30-åriga kvinnan sätter fingret på hur betydelsefull personalens inställning till tvångsåtgärder är. Efter att ha bältats 29 gånger har hon nu fått en ny läkare. Hur många gånger denne ansåg att hon behövde bältas? Inte en enda.

Med rätt bemötande är det uppenbart att tvånget kan minska.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Skonsamt bemötande i kris och kaos

anneli3webbAtt arbeta inom psykiatrin är att arbeta med själva livet. De arbetar med det jag vill kalla själslig intensivvård och vi i samhället bör prioritera deras arbete.
De bör få högre status och tränas kontinuerligt, både som grupp och enskild individ, för att känna sig trygg i de svåraste situationerna.

Jag har egen erfarenhet av att vara utåtagerande som patient och många gånger har jag tvingats bältesläggas. Detta har varit traumatiserande, ja till och med något jag vill likna vid tortyr. Jag vill inte vara patienten som ingenting vill, som vägrar allt och som är bitter och revanschlysten mot personalen. Jag vill ta ansvar, bidra och inspirera till att tänka i andra banor och därför har jag tillsammans med Durewall Institutet publicerat en kortfilm om ett alternativt, mer skonsamt bemötande av mig som utåtagerande individ i kris och kaos.

Vi har ett omfattande material med olika scener men just denna kortfilm färdigställdes 2013 och det vi vill visa i detta klipp är att det är bra om personalen kan tänka vård, inte konflikt eller kamp. Det är också bra om de kan fokusera på varför jag är utåtagerande. Det kan i stundens hetta vara svårt att förstå, helst vill man få stopp på situationen så fort som möjligt, ge mig en gräns för mitt eget bästa men många gånger har jag upplevt att personal betett sig irrationellt, det är mänskligt. Jag kan vara utåtagerande för att jag har ångest, panik eller är jätterädd.  Jag kan vara upprörd och ha en känsla av att personal brustit i sitt bemötande, min verklighetsuppfattning kan vara knepig eller så kan jag ha farit illa av att vistas i en känslomässigt utsatt miljö i flera månader, under dygnets alla timmar, sju dagar i veckan.  Ja, det finns mycket som kan ligga bakom mitt beteende men oavsett vilka yttringar som visar sig är det ett resultat av det lidande jag bär inom mig.

I alla lägen är det bra att ha fokus på att lugna och försöka göra mig trygg och också ha fokus på att försöka få två vinnare och ingen förlorare. En konflikt kan till och med ses som kontaktskapande. Beröringen och den mänskliga närvaron är utslagsgivande för att kunna tränga igenom min hinna av vanföreställningar och nå fram till det friska inom mig.
Kommunikationen är också A och O för jag är närvarande även i de svåraste situationerna även om jag inte själv förmår att göra min röst hörd.
Viktigt är också att man stöttar min autonomi, att jag har möjlighet att göra ett eget val om än ett så litet. Till exempel kan de ställa frågan vart jag vill ha sprutan. Även om jag inte kan prata kan jag kanske peka med mitt finger att visa att jag vill ha sprutan på höger sida. Det valet kan förhindra att jag känner mig helt försvarslös och hjälper till så att jag inte åker in i mitt minnes dimridåer, till gamla situationer av övergrepp där jag också var helt försvarslös. Det förhindrar att jag re- traumatiseras.

Jag har också varit med om fysiskt smärtsamma sekvenser under mina sex sjukdomsepisoder; Jag har dragits över betong golv av poliser, jag har kastats upp på en bältessäng och bundits fast. Jag har omringats och blivit överfallen av personal som snabbt velat föra mig från det allmänna utrymmet till mitt eget rum på avdelningen. I kris och kaos är hela jag fylld av en rörelseenergi som bör få komma till utlopp för att inte den rent fysiska smärtan ska förta mig. I filmen ges tydliga exempel på hur instruktören arbetar med rörelseenergin. Dessutom visas ett mycket bra grepp utan tumme för att inte orsaka mig som patient mer fysisk smärta än nödvändigt.

Se filmen som en inspiration, ett förslag till annan gränssättning än bältesläggning. Prata om den, kommentera, dela den i sociala medier för att nå diskussion i vårt offentliga rum. För du, glöm inte att det är vi tillsammans som skapar vår morgondag och att psykiatrins bemötande faktiskt är en fråga för hela samhället. Hur vill du att din mamma eller pappa, din syster eller bror, din granne eller partner eller någon där du bor skall bemötas om eller när deras själ brister? Hur prioriterar du, jag, hur prioriterar vi tillsammans?

Idag agerar jag ofta ”proffspatient”. Såklart kan jag bara utgå från mig själv och det jag upplevt inom psykiatrin, men jag försöker skapa realistiska scener där behandlande
personal kan gå in och öva på gränssättning utav mig för att få någon liten idé. Det finns inga färdiga paketlösningar, alla är vi unika individer.
Se kortfilmen här.

/Anneli Jäderholm

Läs mer: http://www.annelijaderholm.se

Vill du lära dig med om metoden? www.durewall.se