Var tog satsningen på effektiv och strukturerad rehabilitering vägen?
Publicerat: augusti 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen 3 kommentarer
Nu är Ulf Kristersson, regeringens minister för socialförsäkringen, på TV igen. Med sig har han både staplar och grafer i svala blå färger. Någonstans i hans drivna presentation bubblar några obehagliga fakta fram i förgrunden av hans makro-systemanalyser av statistik över sjukfrånvaro och ersättningsuttag ur våra socialförsäkringar. Försäkringskassan larmar om att anslagen inte räcker då sjukfrånvaron ökar igen. Bakom ökningen finns framförallt stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning som bipolär sjukdom och återinsjuknande i depressioner.
Ministerns snabba och handlingskraftiga respons är att med fast röst och blicken rakt i kameran berätta att Försäkringskassan nu ska få ytterligare ett analys- och utredningsuppdrag. Om detta kan man tänka och tycka lite olika. Mer kunskap är ju inte fel. Beslut ska definitivt vara underbyggda av en korrekt bild av verkligheten för att inte göra ont värre.
Men, när RSMH de senaste fem åren kritiserat Alliansens reform av sjukförsäkringssystemet är det huvudsakligen för att man med ofullständiga underlag, i trots mot förutsägbara risker och i brist på kompletterande satsningar på effektiv och strukturerad rehabilitering extremt fort forcerar igenom en samhällsomstöpning i våra gemensamma trygghetssystem som vi inte sett maken till i Sverige på ett halvt århundrade. Nu när systemskiftets barnsjukdomar börjar bli kroniska är det inte bråttom längre?
Låt oss återvända ett ögonblick till läget då behovet, nödvändigheten och riktigheten av en reform konstaterades för ett drygt decennium sedan. Sjukfrånvaron var hög, samhällsekonomin pressad och den demografiska kurvan oroväckande för hur arbetskraftsutbudet skulle stå sig framöver. Men, var detta nu för att lata och arbetsskygga levde högt på socialförsäkringen eller fanns där andra förklaringar?
En kunskapsöversikt över läget då det begav sig från Arbetslivsinstitutet, Den galopperande sjukfrånvaron – Sken, fenomen och väsen (Larsson, Marklund & Westerholm, Arbetslivsinstitutet 2005), ger en bild befriad från politiska skygglappar. Det man fann här var att, bortsett från en betydande ökning av psykiska utmattningsdepressioner, så var diagnospanoramat ungefär som det varit i alla tider. Men, situationen för de rehabiliteringsansvariga hade drastiskt förändrats till det sämre under 1990-talet. Människor fick inte i samma utsträckning som tidigare individualiserade, sammanhållna och fokuserade insatser från det allmänna till stöd för sin rehabilitering då deras arbetsförmåga sviktade på grund av ohälsa. Många av RSMH:s medlemmar kan också vittna om bristerna i rehabilitering under perioden och ett tryck mot förtidspensionering snarare än konkret stöd till återhämtning vid psykisk ohälsa.
Har då Alliansen under dess tid vid makten på allvar intresserat sig för rehabiliteringsfrågan? Detta med socialförsäkringssystemet kommunicerande kärl. Inte på allvar och inte på ett genomtänkt sätt är det intryck man får. När såg man senast en gemensam presskonferens med både Ulf Kristersson och Göran Hägglund där de tillsammans fick beskriva analysen, planen och visionen för ett samhälle där man vågar bli sjuk, har råd att bli frisk och får tillgång till ett arbete man orkar med?
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Det är bara att byta jobb…
Publicerat: juli 29, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt 6 kommentarer
Klämkäcka arbetslinjeförespråkare brukar säga att det inte finns anledning att sjukskriva sig för att man vantrivs svårt, blir mobbad eller är på väg att bränna ut sig i sitt jobb. Det är ju ”bara att byta jobb”. Om vi bortser från de svårigheter att följa principen, som gäller alla människor – bristen på arbetstillfällen, dagens stress i alla jobb, byte från det kända till det okända osv. – så är trösklarna av en lång rad andra skäl närmast oöverstigliga för människor med någon form av funktionsnedsättning. Rent allmänt är man i praktiken en mycket oattraktiv arbetskraft på den öppna arbetsmarknaden. Chansen att få jobb, eller annat jobb, är liten. Är funktionsnedsättningen så påtaglig, att den också sätter ned arbetsförmågan, är man i princip helt hänvisad till samhälleliga stödinsatser för att få eller byta jobb. I den situationen råder ingen fri arbetsmarknad och inga fria valmöjligheter. Man får ta vad som bjuds, om något annat jobb över huvud taget kan erbjudas, och resultatet blir lätt att man hoppar ur askan i elden. Lider man av psykisk ohälsa är dessutom själva omflyttningen i sig en stor påfrestning, som kan leda till utslagning eller att man inte klarar att ta steget.
Föreställningen om en fri arbetsmarknad för alla är en ren chimär. Valmöjligheter finns för de starka, friska och välutbildade. För övriga är möjligheterna i varierande grad begränsade, och för de mest försvagade grupperna råder ren livegenskap. Samhället bestämmer vad du får göra, hur du skall må, vilken ekonomi du får nöja dig med osv. I ett sådant läge är det kanske inte helt överraskande att vantrivsel, mobbning eller utbränning leder till sjukskrivning i stället för nytt jobb. Men om alla människor mäts och bedöms efter de förutsättningar friska, starka och välutbildade har, då uppstår den anda av cynism och svaghetsförakt – ”ekonomiska incitament” och ”arbetslinje” – som råder i dagens samhälle.
/Hannes Qvarfordt
Rapport från Almedalen
Publicerat: juli 3, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Öppenhet, Diskriminering, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen 1 kommentar
Av Almedalens otaliga arrangemang medverkade jag under gårdagen i två. Ett av dessa arrangerades av Psykologförbundet och temat var psykologisk behandling. Efter en kort inledning fick jag möjlighet att ge min bild av hur viktigt det med lättillgänglig psykologisk behandling och påpekade att det ofta är långa väntetider för att få komma till en psykolog, i synnerhet om man har små möjligheter att betala tusentals kronor i månaden för att få psykologhjälp. Psykiatrisamordnarna Ingmarie Wieselgren och Anders Printz medverkade också på seminariet. Anders Printz meddelade att han under hösten kommer att inleda arbete med att skapa en satsning för psykologer som liknar den så kallade METIS-satsningen, vilken syftar till att rätta till de brister i den teoretiska utbildningen som ST-läkare i psykiatri har idag.
Det andra seminariet handlade om attityder och diskriminering av personer med psykisk funktionsnedsättning. Carina Gustafsson från Socialstyrelsen presenterade oroande, men tyvärr inte oväntade resultat som visar att personer med psykisk ohälsa får sämre kroppslig vård än andra. Detta är inte nytt för oss inom RSMH, men helt oacceptabelt och en fråga som förhoppningsvis kommer att belysas mer, inte bara från oss.
Idag lyssnade jag på (H)järnkolls samtal om vinsterna med att arbeta förebyggande med psykisk ohälsa där bland andra socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) medverkade. Det gjorde även representanter från SKL, Svenskt näringsliv, Psykologförbundet och Arbetsgivarförbundet. En sak som framkom är att företagare vet hur mycket det kostar när personalen blir sjukskriven på grund av psykisk ohälsa, men inom kommun och landsting har man sämre koll på det. Min reflektion är att en ordentlig översyn av vad psykisk ohälsa kostar samhället skulle kunna öka incitamenten för att ta problemet på det allvar som krävs.
Ulf Kristersson inledde sitt anförande med att säga att det är bra att fler sjukskrivs för psykisk ohälsa eftersom det innebär att ”vi inte säger att vi har ont i ryggen när vi har ont i själen” längre. Men självklart, menade han, behövs bättre insatser för personer med psykisk ohälsa och det ryms inte inom dagens socialförsäkring som är mer anpassad efter somatiskt sjuka.
Dagen avslutades med för Almedalen sedvanligt mingel med psykiatrisamordnarna Ingmarie Wieselgren och Anders Printz.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Nytt jobb, inte lösningen
Publicerat: maj 16, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen 2 kommentarer
I dagens upplaga av Dagens Nyheter kan man läsa om att regeringen beslutat att se över reglerna för sjukskrivningar till följd av psykisk ohälsa. Sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa har ökat kraftigt och fortsätter att öka hela tiden, framför allt bland kvinnor. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) tycker nu att det finns anledning att se över hur sjukförsäkringssystemet fungerar för personer med psykisk ohälsa.
Kristersson spekulerar om det kanske är nödvändigt för människor med psykisk ohälsa att byta arbete om de inte klarar av det arbete de redan har. Det viktigaste är alla ska arbeta.
Ulf Kristerssons uttalande väcker många frågor. Till att börja med är det lätt att undra vilka arbeten människor med psykisk ohälsa ska flyttas till när de inte orkar med det jobb de har, i en tid av hög arbetslöshet. Att dessutom hitta arbetsgivare med kompetens att på ett bra sätt bemöta och ta hand om anställda med psykisk ohälsa kan bli svårt.
Men den viktigaste frågan till Kristersson är, när ska du inse att generella lösningar inte är svaret? Individer med psykisk ohälsa är också individer med olika förutsättningar och behov. Någon behöver byta jobb, någon behöver vara sjukskriven för att få tid för återhämtning, någon kan vara kvar på det jobb hon har med rätt stöd från arbetsgivaren. Alla behöver kontinuitet och långsiktighet för att nå återhämtning.
/Jimmie Trevett
Arbetslinjen som frälsningslära
Publicerat: januari 2, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Hannes Qvarfordt 6 kommentarer
Vi lever i en tidsålder, där arbete har upphöjts till lösningen för alla typer av mänskliga problem. Har du cancer? Då måste vi hitta ett arbete åt dig! Har din mamma gått bort? Det viktigaste är att du inte sjukskriver dig! Har du blivit misshandlad? Bästa lösningen är att snabbast möjligt börja arbeta igen!
Jag raljerar en aning, men beskrivningen ligger tyvärr alltför nära dagens verklighet för att enbart vara rolig. Förstå mig rätt. Återgång i arbete är naturligtvis oftast en god målsättning för den som är sjuk eller arbetslös. Många som diskrimineras och utestängs därifrån – bland annat människor med psykisk ohälsa – vill heller inget högre än att få känna sig behövda i arbetslivet. Att de då inte får den möjligheten hör till de stora orättvisorna i samhället. Samtidigt är det ett svåremotsägligt faktum, att den som lider av ohälsa i första hand, och i möjligaste mån, behöver få sin hälsa tillbaka. Arbete och arbetsgemenskap kan i bästa fall bidra till det, men det är ingen lösning i sig och det kan faktiskt ibland göra mer skada än nytta.
Alltmer forskning och erfarenhet pekar på att arbetsvillkoren på den industrialiserade världens konkurrensutsatta arbetsmarknad skapar ohälsa, genom höjda effektivitetskrav, höjda kompetens- och inlärningskrav och allt snabbare strukturomvandlingar, med påföljande social splittring. (Den psykiska ohälsan ökar till exempel nu i rask takt i Kina!) Finns det då inte anledning att generellt fråga sig om vi lever i ett sunt samhälle och om arbete alltid bör vara den främsta målsättningen för människor som drabbats av ohälsa?
Dagens arbetslinje har också fött ett nytt synsätt på sjukskrivningens roll. Ur en statistik, som visar att människor som sjukskrivs ofta får svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet igen, har förespråkarna för arbetslinjen dragit slutsatsen att ”sjukskrivning är en dålig behandling”. Det händer att sjukskrivning används i förebyggande syfte, för att underlätta tillfrisknande eller minska risken för försämring, men huvudsakligen är sjukskrivningen en åtgärd som tillgrips av nödtvång, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Det handlar alltså inte om att väga sjukskrivning mot arbete som alternativa ”behandlingsmetoder”!
Utöver de positiva effekter arbetslivet de facto kan ha för många människor, tyder mycket på att synen på arbetet och arbetslinjen egentligen har moralistiska och krasst ekonomiska förtecken i dagens Sverige. Bakom de vackra fraserna om arbetets möjligheter att stärka självkänslan och ge gemenskap frodas också de betydligt mer cyniska uppfattningarna om individens plikt att ”göra rätt för sig” och ”inte ligga samhället till last”. På annat sätt är det svårt att tolka arbetets nuvarande upphöjelse till det yttersta målet för all vård och rehabilitering.
/Hannes Qvarfordt
Att vara behövd
Publicerat: december 17, 2012 Sparat under: Arbetsmarknad, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Att vara behövd
Vem kan ha behov av en människa som är psykiskt funktionsnedsatt? Finns det någonting/någonstans där jag kan göra nytta, känna mig nyttig? Även om jag varit sjuk och fortfarande har kvar vissa handikapp. Låt mig bidra med någonting som jag också kan – för då kan jag också känna människovärde inom mig! Kraven i samhället har drivits upp mer och mer. Människan ska bara vara effektivare och effektivare. Vi får mindre tid för varandra, speciellt tid att han hand om de svaga.
Min räddning har istället var ideellt arbete, inom RSMH och min idrott/hobby Bowling. Här har jag fått känna mig behövd, uppskattad för det jag gör och jag kan känna viss nytta av det jag gjort, känna mig ”viktig”!
/Kai Chau
Obefintlig chans till jobb
Publicerat: november 28, 2012 Sparat under: Arbetsmarknad, Öppenhet, Bemötande, Diskriminering, fattigdom, Paulina Tarabczynska | Tags: Diskriminering Kommentarer inaktiverade för Obefintlig chans till jobb
Jag läste en artikel i Forskning & Framsteg som fick mig att bli arg! Den handlade om att överviktiga har 80% mindre chans att få ett jobb. Det fick mig att börja undra. Ibland känner jag hur mitt huvud dånar av all skit som ständigt slängs i ansiktet på mig. Ibland tror jag inte mina öron eller ögon.
Vi som är en minoritet. Vi som ska rehabiliteras och återinföras i samhället. Men hur skall detta någonsin kunna lyckas? Allt är bara fina ord och inget mer. Eftersom jag har varit sjukskriven under lång tid och har psykisk ohälsa har jag rent statistiskt 60 % mindre chans att få ett jobb. (Dock finns det ingen bra statistik på just psykisk ohälsa, men man är helt säker på att diskriminering förekommer och är vanlig.) Det faktum att jag dessutom är kvinna kommer att göra att min chans att få jobb är obefintlig.
Vad håller vi på med egentligen? Vad är det som sker? Och framför allt hur kommer det sig att vi tillåter detta pågå år in och år ut? När kommer vi få nog? Statistiken är helt tydlig med att poängtera att jag är en värdelös medborgare som ingen vill ha, ingen bryr sig om. Jag har som så många andra tappat det viktigaste! Arbetsförmågan. Sen när blev det individens existentiella huvudmening i livet? Alla har vi något att tillföra i samhället men på olika villkor. Alla har inte samma kapacitet. Varför slänger staten så mycket pengar på att rehabilitera oss när samhället samtidigt är så tydligt med att visa att dom inte vill ha något med oss att göra?
Jag vill avsluta med att skriva något lite mer positivt. Jag har nu gått klart min Hjärnkollsutbildning och har makt att förändra attityder. Men för att förändra attityder behöver man inte vara en Hjärnkolls representant. Jag ser på det lite som att vi alla är våra egna ambassadörer. Det är i mötet med en annan människa som vi kan förändra negativa inställningar och fördomar.
Om jag skriver att jag är arg så stämmer det helt. Jag har all rätt att vara arg! Jag är inte mindre värd bara för att jag inte kan prestera som alla andra. Jag är inte heller mindre värd för att jag inte klarar av att leva i ett system som gör oss sjuka och sedan struntar i oss. Jag har fått nog och jag tror att många som läser mina inlägg kan ana min frustration. Det är dags att vakna och inse att samhället gör oss sjuka och sen förväntar sig att vi skall leva undangömda i bakgrunden utan att ifrågasätta. Helt tysta och apatiska.
Nej säger jag, jag tänker inte ta på mig skit för att någon annan är osäker eller rädd. Jag tänker inte bära 10.000 ton osäkerhet och skam på mina axlar. Denna börda är inte min att bära. Jag tänker prata, ifrågasätta och kanske tillslut även förändra. Jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för att ingen annan någonsin ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Jag gör det för att ingen ska behöva känna sig ensam och liten så som jag kände mig en gång, men framför allt, gör jag det för att jag tror på en bättre framtid och jag tror att det är bara vi som har makten att förändra.
/Paulina Tarabczynska
Öppna vägar till arbetsmarknaden
Publicerat: december 14, 2011 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett 2 kommentarerRSMH hade häromdagen slutkonferens efter en fyraårig satsning för att visa hur man kan öppna vägar till arbetsmarknaden för människor med psykisk ohälsa. Projekt Öppna Vägar har bedrivits med stöd av Allmänna arvsfonden och i samarbete med aktörer inom både näringsliv och offentlig sektor.
Projektet har varit en naturlig följd av de erfarenheter vi fått bekräftade genom vårt 2008 Guldkornsbelönade och av Allmänna arvsfonden finansierade Återhämtningsprojekt. Framförallt att det idag saknas ett bra former för att stödja varje individs egenmobilisering. Att fyrkantiga utbudsprogram måste ersättas av mer flexibla och behovsstyrda med individen som nav. Bland konferensdeltagarna fanns inte bara de närmast berörda inom brukarrörelsen, utan även glädjande nog ett flertal från myndighetssverige, inte minst Arbetsförmedlingen, och även beslutsfattare och politiker med intresse för sakfrågorna. Bland annat fick jag chansen att byta ett par ord med den tidigare socialdemokratiske ministern Ylva Johansson som från oppositionens håll gav en positiv återkoppling till vad vi försökt åskådliggöra. Självklart ska vi också se till att de för dagen ansvariga ministrarna får del av de erfarenheter som vi kunnat dra och se från brukarrörelsen.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.