Samverkan till döds (del 2)

Hannes 4I februari 2013 skrev jag ett blogginlägg om fördelar och risker med samverkan med andra organisationer inom en paraplyorganisation. Inlägget var betitlat ”Samverkan till döds”, och på förekommen anledning vill jag nu återkomma jag till ämnet. Skälet är den utveckling som har skett inom nätverket NSPHiG i Göteborg och som tycks vara förestående också inom samverkansorganet NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) på det nationella planet.

För att verkligen fungera som röst åt psykiatrins brukare, bör ett samverkansorgan för sådana åtminstone domineras av just brukare och brukarstyrda föreningar. Såväl NSPH som NSPHiG består emellertid av en brokig skara organisationer, med mycket varierande anknytning till brukarrörelsen. I NSPH har vi t.ex. den i och för sig förträffliga verksamheten Sveriges Fontänhus, som dock inte är någon brukarförening, utan ett riksförbund av huvudsakligen stiftelser. Flera av de övriga föreningarna är helt eller delvis styrda av anhöriga och företräder därför främst deras intressen. Dessa föreningar baserar sig ofta på biopsykiatrins diagnoser och de ställer sig därför också lojala till det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan brukares och anhörigas intressen, men det går heller inte att bortse från att en sådan motsättning ibland föreligger. Jag har skrivit även om den saken tidigare.

Inom NSPHiG fanns, tills nyligen, två stiftelser representerade, och fortfarande finns den rena Anhörigföreningen Göteborg och Suicidprevention i Väst (SPIV) med i medlemsregistret. Den senare organisationen är ett samarbete mellan olika offentliga aktörer, i suicidpreventivt syfte, och därmed på inget sätt en brukarförening. Vid vårens årsmöte i NSPHiG motionerade SPIV om att associerade föreningar inte längre skulle få förekomma i nätverket, därför att det, enligt dem, ”skapade otydlighet om rösträtt/ansvar och intern kommunikation”. Motionen gick igenom och i ett slag uteslöts därmed de båda stiftelserna och ytterligare fyra, associerade föreningar, däribland de båda lokala RSMH-föreningarna! (Min egen tolkning är att bakgrunden till motionen var ett behov hos nätverksledningen att tysta återkommande, intern kritik från framförallt de associerade organisationerna.)

Händelserna inom NSPHiG har blivit möjliga, därför att nätverket för några år sedan ombildades till en självständig förening, där beslut kan fattas av en majoritet av medlemsorganisationerna. Det innebär att majoritetsuppfattningar – till exempel just det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa – kan köra över avvikande minoritetsuppfattningar inom nätverket. Socialpsykiatriska synsätt, av det slag RSMH representerar, kan enkelt tillintetgöras, när nätverket inte längre måste tala för samtliga sina medlemsorganisationer. Misshagliga föreningar kan också enkelt uteslutas ur gemenskapen, så som skedde vid NSPHiG:s senaste årsmöte.

I skrivande stund planerar även det nationella samverkansorganet NSPH att ombilda sig till självständig förening, sannolikt med en verksamhet baserad på majoritetsbeslut. Medlemsorganisationer med uppfattningar, som inte går i linje med huvudfåran inom nätverket, kommer därmed att marginaliseras eller helt förlora sitt inflytande. Min mycket starka rekommendation är därför att RSMH motsätter sig en föreningsbildning eller i varje fall kräver att beslut fattas i konsensus. Nätverket skall bara driva frågor, som samtliga medlemsorganisationer kan ställa sig bakom! Om en självständig förening, stödd på majoritetsbeslut, trots allt bildas, bör RSMH begära utträde för att i stället driva sina frågor på egen hand. Det behövs en stark, brukarförankrad och socialpsykiatrisk röst i den svenska psykiatridebatten!

/Hannes Qvarfordt

Fotnot: Ett inlägg i RSMHbloggen uttrycker normalt skribentens egna åsikter, om det inte är undertecknat med officiell befattning inom RSMH. För säkerhets skull vill jag ändå förtydliga, att jag här endast förmedlar mina personliga uppfattningar i den här frågan.


Snart jul…

khai-bild-bloggOch så är vi inne i december-månaden, vilket får många av oss att börja tänka på julen, igen!

Vad innebär jul för dig? För mig har det betytt olika saker, genom åren, förstås.

Ett tag, kunde jag tänka att Julen, ja…. det var bara för de lyckliga, som hade både vänner och pengar! Man satt hemma och inbillade sig hur lyckliga alla andra var. Sen så började jag arbetsträna/ jobba på Akademibokhandeln, och då plötsligt vände det. Jag fick gå på deras julbord, som firman bjöd på och det var nog mitt första riktiga julbord med jobbet, som man säger. Och jag kunde uppskatta själva ledigheten istället för att nästan ha förbannat den, för att det blev så långtråkigt. På tomtenatta kunde jag vimla runt på stan och riktigt myste, och betraktade i smyg, hur alla sprang omkring och jagade julklappar.

På RSMH- lokalen visste vi att många satt ensamma hemma och hur viktigt det var att vi gjorde något åt det. Därför ordnade vi med julmat, och även om tiden var kort, så var det viktigt att vi poängterade det hela.

Och under något år åkte vi också och deltog i julfirande på RSMH-lokalen, i en grannkommun.

Nuförtiden innebär julen för mig att jag åker till min bror, som bor strax utanför Stockholm. Detta blir som en kontrast till min vardag i en ganska medelstor stad som Eskilstuna, för att sen återvända och betrakta stan med nya ögon!

God jul

Eller Bon Noel

/Khai Chau


I denna ljuva sommartid…

Hannes 4Vi är inne i den ljuvaste av våra årstider, i varje fall som jag och kanske de flesta andra upplever det. Själv kan jag vistas vid ett sommarställe vid havet, som jag äger tillsammans med mina bröder, några veckor varje år. Det är ett privilegium, även om känslorna emellanåt blir blandade på grund av att jag oftast bor där ensam. Jag saknar en känslomässigt närstående att dela natur- och frihetsupplevelsen med. Andra delar av semestern kan jag dock ofta göra någon mindre resa tillsammans med endera eller båda mina bröder och deras närstående. Som helhet sett är mina somrar därför vänliga mot mig.

Många andra med psykisk ohälsa har också släkt och vänner att vara tillsammans med och kanske någon plats där de kan njuta av värmen och naturen. Det brukar innebära att beläggningen på psykiatriska kliniker och kommunala träffpunkter minskar en aning under sommaren, vilket i allt större utsträckning tas till intäkt för spara pengar och dra ned på verksamheterna. Allt oftare stänger vårdavdelningar och träffpunkter helt i några veckor. Om alla brukare hade turen att ha närstående och sommarvisten att tillgå vore detta säkert inget större problem, men för de ensamstående, och då ofta också fattiga, blir i stället sommaren en särskilt svår tid. Alla förväntas vara lediga och njuta av friheten, solen och naturen och de ensamma blir extra ångestfyllt påminda om sin ensamhet och sina begränsade möjligheter.

Om än den totala belastningen på klinikerna och träffpunkterna avtar en smula under sommaren, blir i gengäld samhällets ansvar särskilt stort för de människor, som inte kan skapa sig en god sommarupplevelse på egen hand. För dessa människor är den tilltagande ovanan att dra ned eller helt stänga vård- och träffpunktsverksamheter en plågsam och farlig utveckling som måste hejdas.
/Hannes Qvarfordt


Lever du med ditt eget bästa framför ögonen?

Anne-SofieJag har den uppfattningen att vi kvinnor med dålig självkänsla, dålig självrespekt och med psykisk ohälsa väldigt ofta har förhållande som sliter på oss – psykiskt mer än vad sjukdomen i sig själv gör.

Mannen ifråga är hur snäll, sympatisk och hur trevlig som helst – i umgänge med andra människor. Men i relationen vill han rå om kvinnan så mycket att hon ska säga upp bekantskapen med allt och alla. Han vill rå om henne helt själv – och styra över henne helt. Hennes kropp, åsikter och val av bekanta. Vänner som betyder något och kan tänkas ha andra åsikter och insikter än honom ska hon inte få ha, för då är hon otrogen. Jag har bekanta som inte har fått jobba. Själv skulle jag inte umgås med mina barn, syskon, mina föräldrar, fastrar och fostermor.

Jag har lärt mig att välja män som är fysiskt starka, så de kan skydda mig mot andra som är dominerade. De männen har i princip alltid valt att låsa in mig i hemmet för att få sitt kontrollbehov tillfredställt. Det har delvis varit tryggt. Jag vill ju inte ha våld och hot från andra. Jag vet att det finns människor som blir slagna varje dag eller varje vecka i nära relationer. Själv har jag bara blivit slagen som vuxen en gång. Men det hindrar inte att jag var rädd för mannen, för jag hade sett min pappa slå. Jag lärde mig alltså som barn att det är kärlek när mannen slår sin kvinna och att han har rätt till det. Det är synd om mannen som måste slå sin kvinna för att hon är olydig. De är ju snälla arbetare som försörjer familjen helt själva. Dessutom är du otacksam och dum i huvudet som vill jobba själv utanför hemmet. Barnen lär sig också tidigt att förakta sin värdelösa mamma, som är psykiskt sjuk och kostar pengar i onödan för vård och inte tar sig i kragen och är tacksam.

Självhatet och självföraktet har styrt mig i livet. Jag har skadat mig själv genom att äta fel och välja fel relationer. Men jag håller på och bryter detta numera. Jag försöker gilla mig själv – inte skada mig själv. Jag tänker och bestämmer åt mig själv vad jag ska göra, känna, tycka och hur jag ska vara i mig själv känslomässigt. Jag vill utvecklas som människa. Jag tycker att jag har rätt till det nu när jag är ålderspensionär – äntligen.

Det är många kvinnor som lever förtryckta i Sverige. Som väljer att göra detta på grund av psykisk ohälsa – precis som jag. Men jag väljer att öppna käften, trots att det är skamligt och osolidariskt mot de närmaste.

Har du rätt som kvinna att tänka själv? Att bestämma över din kropp? Att försörja dig själv och hantera din egna låga inkomst, helt efter egen vilja och åsikt?

Hur väljer du i ditt liv? Hur orkar du i ditt liv? Lever du för ditt eget bästa framför ögonen? Hur du än gör är valet ditt liksom ansvaret.

Då, nu och framöver; var rädd om dig i den inte alltför snälla verkligheten. Du är värd att må så bra som möjligt. Om inte annat för att du är en medmänniska.

/ Anne-Sofie

 

 

 

 


Mera ljus på vårdens skuggsida

Jimmie Almedalen 2013Många av RSMH:s medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Människor vars behov av vård, stöd och service inte alltid matchats från det allmänna på samma sätt som för övriga medborgare. RSMH har genom åren fått ta del av erfarenheter av hur bland annat. sjukvårdssystemet fungerar för människor med psykisk ohälsa, inte minst med avseende på tillgänglighet, möjligheterna till ett mer eller mindre fritt val eller utrymmet att som patient/vårdtagare påverka vårdens innehåll och premisser.

Många av våra medlemmar har på nära håll bevittnat de förhållanden och processer som föregått självmord och självmordsförsök. Vi representerar dessutom människor som i många fall inte alls har något fritt val utan tvingas till vård ironiskt nog ofta efter att dessförinnan förgäves ha sökt hjälp från det allmänna.

Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen.

De strukturer som finns stimulerar inte generellt någon patientmakt i djupare mening för människor med psykisk ohälsa. Maktutövningen är dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Patienten vet att det alltid finns ett latent hot om tvång och fogar sig ofta i det som personalen erbjuder eller vill. Att ifrågasätta varför lokala alternativ för vård är sämre eller mer begränsade än vad som erbjuds på andra håll kräver alltså inte bara en orimlig kunskap för den hjälpsökande utan även en viss grad av mod och risktagande. Att säga nej till erbjudna former av vård med hänvisning till att man föredrar andra som ej finns lokalt kan vara nog så spännande för en av psykiatrins vårdkonsumenter.

Men, även professionens eldsjälar hämmas av den utarmning av resurser som skett och att man faktiskt inte har tillgång till hela repertoaren som vetenskap och beprövad erfarenhet rekommenderar i mötet med verklighetens patienter. Att vilja och veta det rätta utan att ha medel därtill är inte heller det särskilt roligt.

Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som står till buds för den med psykisk ohälsa borde vara mer tillgängliga, individanpassade och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi. Dagens översikt i SvD är därför ett välkommet steg ut i offentlighetens ljus för dessa frågor.

Tillgänglig valfrihet likväl som reell egenmakt för vårdtagaren är fortfarande i mångt och mycket främmande för den psykiatriska vården i Sverige. Patientrollen i psykiatrin och det allmänna bemötande som ges människor med psykisk ohälsa inom vården förtjänar en skarpare genomlysning. Även så grundläggande saker som att lyssna på, diskutera med och se människan i den journalförda patienten borde heller inte vara så svårt som man idag gör det för sig i vårdens verksamheter.

Att maktlösa och osedda patienter får sämre vård än andra är en skam för det svenska samhället. De strukturer som främjar detta behöver identifieras och rivas ned i grunden.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande RSMH


Att se livet med nya ögon!

fredrikLivskris. Ett laddat ord. Det kan drabba alla människor och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare. För mig var att drabbas av psykisk ohälsa en sådan kris. Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort. Jag ältade problemen och såg min begränsade förmåga som ett tecken på att livet var svårt och i många fall även meningslöst. Hinder och svårigheter stod ständigt vid dörren.

Vändpunkten kom långsamt och var inte enbart min egen förtjänst. Personer runt omkring mig sade att jag hade styrkor och förmågor. Det var två personer som fick mig att börja utnyttja mina förmågor genom att tvinga mig att söka in på universitetet. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag antagen. Jag klarade studierna. Mina intellektuella förmågor har sedan den tiden inte blivit bättre utan har ytterligare försämrats men genom att hela tiden göra nya saker och försöka att lära mig nytt så försöker jag. Det är inte alltid mina kreativa sidor blir belönade men genom att försöka så blir jag ibland rikligt belönad genom att uträtta något som skänker mig tillfredställelse. Det skänker mig viss lycka.

Genom att jag känner mig glad ibland och mitt stämningsläge är mer positivt så ser jag mig själv och andra i en mer positiv sinnesstämning och det gör det lättare att känna glädje även för andra saker. Jag ser till vad jag klarar av att göra och ältar inte längre det som inte fungerar jämt och ständigt. Jag jämför mig inte med andra utan ser mig själv på ett nytt sätt. Det har blivit en om inte alltid bättre så i alla fall en gladare Fredrik.

Jag har talat med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och förstått att vändpunkterna till en lyckad återhämtning ofta ligger i en annan syn på sig själv. Mediciner är inte hela bilden utan att sluta klanka på sig själv gör att man kan uppskatta livet igen- trots psykisk ohälsa. En vän till mig som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa sade att när hon började tänka på sig själv som tillfälligt ur funktion så förändrade hon bilden av sig själv till från evigt mörker till att se att hon även var bra (fungerande). Det blev det första steget mot ett rikare liv.

Min slutsats blir: Lycka är enligt min mening flyktigt. Med det menas att man inte är glad jämnt utan det är ofta upp till individen själv att återvinna lyckan var enda dag. Andra människor kan vara ett stöd och en hjälp men det är ändå den egna upplevelsen som räknas. Det som hindrar oss att finna lyckan är andra känslor och tankar som gör sig påminda. Vårt stämningsläge påverkar också hur vi upplever världen och gör vissa känsloupplevelser mer sannolika än andra. När vi öppnar sinnena för alla uppleveser får vi ett rikare liv.

Som avslutning kan jag nämna att jag en gång mötte en tjej som hette Camilla. Hon var alltid glad. Hon hade ett väldigt positivt stämningsläge och såg konsekvenserna av någons handlande som mer positivt än vad utfallet i realiteten kunde bli. Men det var hennes liv och hon var glad och trivdes. Hon är den mest inspirerande person jag någonsin träffat. Hennes positiva inställning smittade av sig. Jag har själv en bra bit kvar dit men vem säger att det är helt omöjligt? Framtiden får utvisa det.

/Fredrik Gothnier


Sommartankar

ElisabethNu strålar solen, nu faller ljummet regn, nu blommar ängen och havets vågor brusar. Naturen är smyckad för vår glädje, de skönaste dofter möter oss där löv och blommor knoppas. Själv har jag fyllt krukor med grönskande växter, amplar med blommor i överflöd och skapat ett litet paradis på min uteplats. Där kan jag sitta och varva ned efter årets alla bestyr. Arbetet har varit hektiskt och det tar tid för lugnet att infinna sig. Men i år tar jag en lång sammanhängande semester för att få ro i kropp och själ.

De senaste åren har jag tagit hand om min mor som är gammal och behöver visst stöd i vardagen. Det är ett kärt besvär, det ger mig mycket att få finnas till för henne. Men ibland blir man trött även i anhörigrollen, och behöver lite vila. Därför reser jag utomlands en vecka i sommar tillsammans med en god väninna, vi ska äta gott, sola och bada och gå långa promenader på stranden.

Sommaren fylls av aktiviteter, umgänge med vänner, fester, utflykter. Det jag ser fram emot mest i sommar är ett besök av min bror med familj. Att träffa familjen är efterlängtat. Eftersom vi bor på olika håll i världen är det inte så ofta vi får chans att ses. Resor är dyra och man får spara för att ha råd med dem.

Livet ter sig rätt idylliskt för mig numera, arbete, semester, familj och vänner. Men det har inte alltid varit så. Jag minns ungdomsåren med täta inläggningar, mycket tvång i vården, och stor ensamhet dessemellan. År då sommaren var en plåga, då avund präglade tankarna när andra samlades till mysiga grillfester men jag satt ensam i lägenheten. År då desperationen trängde bort lugnet och sinnesnärvaro för att ta in fågelsången saknades. År då rösterna fyllde medvetenheten och verkligheten tedde sig långt bort. Tur att allt kan förändras.

Till dig som just nu lever med katastroftankar och hopplöshetskänslor vill jag ge hopp. Det kan bli bättre. Man lär sig hantera rösterna och ångesten med tiden. Man kan till och med få sådan ro i kroppen och själen att sommarens skönhet når in, smittar av sig och skapar glädje i sinnet. Det är möjligt. Det är möjligt även för dig. Ge dig själv tid. Tid att lära dig handskas med just dina svårigheter. Tid att mogna, att utvecklas, att få livserfarenhet. Tid att återhämta dig och kanske att tillfriskna. Tid att leva.

Till just dig sänder jag många varma goda tankar!

Varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


Jag försöker lära mig vad som hjälper

annelisvvDet var en stor sorg för hela vår familj, när vår dotter insjuknade i psykos vid 19 års ålder. Vi hade stora svårigheter att förstå vad det var som egentligen hände! Jag minns att jag önskade, att denna fruktansvärda mardröm bara skulle ta slut.

Till en början fick vi ett mycket bra bemötande från Akutenhetsteamet, och genom Johan Kullbergs tidigt omhändertagande projekt, de så kallade fallskärmsprojektet. Allt gick enligt planerna och vår dotter blev snart bättre. Hon började studera igen.  Under två år var allt frid och fröjd.

Biverkningar av medicinerna gjorde att lärarna såg att något var annorlunda. Lärarna kallade henne till enskilda samtal. Hennes menstruation upphörde och hon tog kontakt med läkare som sa att de berodde på biverkningar av medicinerna.

Mycket annat hon upplevde som besvärligt berodde på biverkningar av medicin. Av de anledningarna slutade hon helt med sina mediciner. Det var ju medicinerna som gjorde henne dålig; resonerade hon. Hon blev under ett års tid stadigt sämre och sämre, och vägrade att låta sig medicineras.

Samtliga i hennes nätverk, personer inom kommunalpsykiatrin och landstinget såg vad som hände, följde denna utveckling; men kunde ingenting göra.

Till sist blev hon så pass sjuklig, att hon blev tvångsomhändertagen och tvångsmedicinerad. Själva höll vi på att förlora kontakten med vår dotter. Hon skuld lade oss, hennes föräldrar. Det var ju vi, föräldrarna, som såg till att hon till slut blev inlagd på sjukhuset.

Medicinerna hon fick gav henne biverkningar, såsom ångest och andra symtom som hon upplevde var jobbiga. Min dotter hade vid tiden hunnit bli myndig, och som tur var medgav hon att vi, hennes föräldrar, fick veta allt. Alltså, ingen sekretess.

Ovanstående berättelse är inte unik för vår familj. Det liknar berättelser, som jag fått höra från andra föräldrar i Intresseföreningen för Schizofren (IFS). Jag har fått höra att medlemars söner och döttrar inte vill ha kontakt med sina föräldrar. Deras barn skuldbelägger föräldrarna för att de blivit tvångsomhändertaget. Vidare får inte anhöriga veta någonting om sina barn, på grund av sekretess. Vi hade tur!  Vår dotter begärde aldrig sekretess.

Som anhörig blir man till en början djupt chockad, oerhört vilsen; och man känner en djup sorg. Allt är bara kaos! Livet och vardagen blir outhärdlig. Det pratas inom IFS om att vi är så kallade jobbiga föräldrar, eller framför allt: jobbiga mammor. Själv har jag accepterat rollen som en väldigt jobbig mamma.

Jobbig mamma, det blir man när man ställer krav på vården och vårdpersonal. Det resulterar ofta i svårigheter och konflikter, särskilt när det i praktiken inte finns resurser, för att upprätthålla lagars intentioner och FN:s regler.

Jag har haft – så många olika känslor!  Känt sorg, skam och skuldkänslor för att jag inte förstått hur dåligt min dotter har mått under hela sin uppväxt. Jag har känt skuld, för att jag inte förstått vilken kamp livet har varit för henne. Min dotters kamp har varit osynligt för mig. Känner en stor sorg för att hennes liv har blivit så svårt. Nu i efterhand förstår jag, och nu har jag fått rätt kunskaper.

Jag försöker ständigt förkovra mig. Jag försöker lära mig vilken hjälp som finns att få, allt enligt diverse riktlinjer. Jag skaffar mig kunskaper om vilken hjälp man har rätt till enligt lagar och förordningar. Jag försöker lära mig i stort sätt allt som rör vården kring vår dotter.

RSMH är till stor hjälp för mig personligen.  Genom RSMH har jag fått lära mig hur det är att höra röster och hur man kan hantera dem. Vad den osynliga funktionsnedsättningen är, om kognitiva funktionsnedsättningar och vad det finns för hjälpmedel.

Jag har erhållit mycket kunskaper från andra medlemmar i föreningen RSMH, och jag har fått möjligheten att påverka genom att jobba intressepolitiskt. I föreningen RSMH har jag träffar så fantastiskt fina människor; människor som inger hopp och skänker kunskap.  Vi medlemmar i föreningen har haft många trevliga stunder med mycket skratt.

Det har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver.  Vår dotter är nu 34 år och har en bra livskvalité och trivs med sina mediciner. Jag, som ” jobbig mamma” inser att min kamp kommer att fortsätter, fortsätta under hela mitt liv.

/Anneli Westling


Vill brukare och anhöriga samma sak?

Om jag möjligen har varit kontroversiell i några tidigare blogginlägg, så har det sannolikt ändå varit en västanfläkt, jämfört med vad jag kommer att bli den här gången. Ämnet för dagen är huruvida brukare och anhöriga har samma perspektiv och målsättningar när det gäller psykiatrin och brukarnas situation.

Under 1970- och 80-talen behandlades anhöriga emellanåt mycket illa av psykiatrin, eftersom det fanns en utbredd uppfattning om att de hade en skuld att ”betala av” angående den ohälsodrabbades tillstånd. Det förekom att de skars av från kontakt med den vårdade, nästintill oavsett vad han eller hon själv önskade. Situationen blev förstås ofta olycklig för alla inblandade parter och bidrog till förstärkta konflikter i stället för motsatsen. Utvecklingen under 90- och 00-talen har gått mot ökad delaktighet för anhöriga, vilket förstås är positivt i de flesta fall. Dels är de anhöriga ofta ett viktigt stöd för den vårdsökande, och dels kan de själva behöva stöd i sina egna liv. Här och var börjar dock pendeln slå över i det andra ytterlighetsläget. När man diskuterar med vårdens representanter i brukarråd och liknande sammanhang, kan man ibland få intrycket, att anhöriga är den mest drabbade och hjälpbehövande parten. Brukaren har på nytt börjat betraktas som en mindre tillräknelig sjukling, vars behandling i första hand skall göras upp mellan vårdgivarna och de anhöriga.  Ett sådant synsätt innebär en återgång till de förhållanden som rådde fram till 60-talet.

Som jag har skrivit tidigare är det av erfarenhet min övertygelse, att utvecklingen av psykisk ohälsa främst har sin grund i miljöfaktorers inverkan under barnets uppväxt (redan från fosterstadiet). Den kanske viktigaste av dessa faktorer är barnets emotionella relation till sina vårdnadshavare och de senares förmåga att inta mogna föräldraroller. Tanken att man kan åsamka sina barn ohälsa, genom mindre väl fungerande relationer och föräldraroller, är naturligtvis mycket obehaglig, och de flesta människor värjer sig från sådana föreställningar. Barnet kan – oreflekterat – uppleva att det inte får sina behov tillgodosedda, medan vårdnadshavarna är mer benägna att betrakta beteendestörningar som problem, knutna till barnet självt och oberoende av hur de själva fungerar och beter sig. Här grundläggs en skillnad i erfarenhet och synsätt mellan dem som, så småningom, blir brukare respektive anhöriga.

De två, delvis skilda perspektiven går igen inom brukar- och anhörigrörelserna på psykiatrins område. Gemensamt för båda grupperna är att de kämpar för bättre vård och villkor för människor med psykisk ohälsa. När man närmare granskar vad respektive grupp egentligen menar med bättre vård och villkor börjar emellertid uppfattningarna glida isär. Brukare har i större utsträckning ett (psyko-)socialt perspektiv på sin ohälsa. De vill bli lyssnade på och få sina erfarenheter erkända och respekterade, och de söker, genomsnittligt sett, hellre sociala än medicinska lösningar på sina svårigheter. Anhöriga är ofta mer benägna att betrakta sina närstående som sjuka. De är, genomsnittligt sett, mer positiva till medicinsk behandling och tvångsåtgärder, även om de givetvis också vill se förbättrade, sociala insatser.

Ett uttryck för brukares och anhörigas skilda utgångspunkter är nybildningen av ofta anhörigdominerade och diagnosbaserade föreningar under senare år. Dessa ansluter i stort till den biopsykiatriska synen på psykisk ohälsa, medan RSMH av tradition har varit förankrat i brukarnas mer socialpsykiatriska perspektiv. En utjämning av dessa roller har dock skett de senaste åren, inte minst under trycket av en generellt stark biologisering av psykiatrin.

Min uppfattning är att RSMH bör fortsätta att vara – eller snarare återgå till att vara – först och främst brukarnas röst. Jag välkomnar såväl anhöriga som vårdpersonal och andra intresserade i våra led, men jag anser att de bör ansluta sig till de synsätt och strävanden, som kommer till uttryck från brukarna. Under 1990-talet fanns en undertitel till tidningen Revansch!, som beskrev den som ”Klientperspektivet i psykiatrin”. Det är ett gott motto att leva upp till!

/Hannes Qvarfordt