Att vara den friska föräldern är som att vara en jonglör

Många bollar ska upp i luften 
jag ska vara jonglör 
får inte tappa taget 
Ingen boll får falla 
Jag vill inte tänka eller känna. Jag orkar inte mer. Försöker stänga av oron och bara vara här och nu. Men tankarna kommer och känslorna svämmar över. Jag gråter i hemlighet för att slippa vara någons last.  
Att vara den friska föräldern som barnen har rätt till är tufft. Att vara gift med någon som är bipolär är jobbigt. Jag vet aldrig när han orkar vara med oss. Jag  vet aldrig hur det blir efteråt. Jag måste alltid finnas där för barnen. Att vara deras trygga hamn när pappa inte förmår.  
Kan ärligt säga att ibland misslyckas jag med att vara den mamma barnen förtjänar.  Jag försöker orka och vara stark för deras skull. Men ibland orkar jag inte det.  
Mina älskade barn, vad vore jag utan er? Ni förtjänar den bästa mamman som orkar finnas där för er. Önskar jag inte påverkades så av er pappas mående.  
Kan vi tillsammans skapa oss en bubbla där vi kan vara. En bubbla fylld av skratt och glädje. Dit vi kan komma och må bra. Vi bygger den med er ljuvliga fantasin och min starka kärlek. En bubbla bara för oss, för att orka leva i en tung värld.  

En tanke som dykt upp hos mig på senaste tiden är funderingar kring framtiden och vårt åldrande. Jag närmar mig 40 och känner mig ganska ung. Men Thord som är jämngammal på pappret är så mycket äldre i både kropp och själ än mig. Kommer han orka leva, eller tar kroppen slut. Kommer vi fira guldbröllop eller blir jag änka tidigt.  Det är tungt att veta att ens livskamrat åldras så mycket snabbare än vad man själv gör.  

Jag har fått höra att jag bara ska acceptera och låta det vara. Jag kan ju ändå inte påverka hans tillstånd. Ingen ser mitt perspektiv och mina känslor. Jag känner mig så utlämnad och liten. Försöker acceptera och förstå. Det känns som att mina tankar är förbjudna, att det bara blir missförstånd. Jag är inte dum i huvudet och verkligen inte empatilös.  

//Lindha Holmqvist


Vikten av att tala

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.  

Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.  

Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.  

När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.  

Jag förstod ingenting.  

Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.  

Ingen sa nånting.  

Jag tänker på vikten av att tala.  

De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”. 

Det hade räckt.  

Jag hade förstått.  

Lite mer.  

Jag var väl 7–8 år då.  

Ett barn.  

Men inte dum i huvve.  

Jag förtjänade att få förstå.  

Ändå.  

Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.  

Förstod inte dem heller.  

Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.  

Det såg inte rätt ut däremot.  

Jag blev förvirrad.  

Lite rädd.  

Jag kände inte igen min älskade släkting.  

Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.  

Ingen sa nånting.  

Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.  

Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.  

Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.  

Jag kände mej så fin.  

Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.  

Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.  

Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.  

Jag försökte förstå själv.  

Men det var omöjligt.  

Det hette manodepressiv sjukdom då.  

Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.  

Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.  

Man måste inte säga deprimerad eller manisk.  

Och absolut inte tokig! 

Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.  

De vet inte bättre.  

Många fördomar gör att de inte vill veta ens.  

Det räcker med tokig.  
 

Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.  

Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.  

Jag förstår.  

Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.  

Men vägen till insikt var lång.  

Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.  

Under missbruksåren upplevde jag många trauman.  

Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.  

Adhd och ptsd.  

Om jag bara hade sagt nåt.  

Berättat.  

Hur ont jag led.  

Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.  

Idag pratar jag.  

Lite mer.  

Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.  

Jag kan vara ledsen ändå.  

Jag kan stanna i det.  

Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.  

De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.  

Och de vet när humöret går i topp.  

Jag har bra koll på detta.  

Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven! 

Att kraftlös ligga och se dagen gå.  

Se barnen.  

Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är …. 

Att jag inte är som alla andra.  

Vad är alla andra?!? 

Jag är en av dem så ….  

Välkommen. 

/Ylva Kristina Larsson 


Jag lever alltid med rädslan

Rädsla är ständigt närvarande i mitt liv. Min livskamrat har bipolär sjukdom, som är en av de psykiska sjukdomarna med högst dödlighet. Risken för självmord är hög. Min livskamrat har redan gjort försök till självmord under livet.  
Jag lever alltid med rädslan att han ska välja att avsluta livet. Det är en fruktansvärd känsla att vara rädd. Jag har ständigt en plan i huvudet för hur jag och barnen ska kunna gå vidare med livet om min älskade inte orkar mer.  
Tro inte att jag önskar att det ska ske. Jag älskar honom jättemycket, men jag måste våga tänka det värsta tänkbara.  
Livet går upp och ner för alla, men för min familj är topparna extra höga och dalarna extra djupa.  
Jag är rädd att säga eller göra något som får min älskade ur balans, för vem vet vad som händer då. Han har dålig impulskontroll på grund av sina npf-diagnoser.  
Jag är inte helt stabil själv, jag har utmattningsdepression till följd av allt.  
Jag är så rädd att inte räcka till för mina barn. Är jag en tillräckligt bra mamma? Gör jag det som är bäst för dem? Jag ifrågasätter mig själv och mina förmågor ständigt.  

Men jag låter inte rädslan kontrollera mig. Den finns där som en påminnelse att inget varar för evigt.  

/Lindha Holmqvist


Att orka när orken inte finns?

Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.  
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.  
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.  
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.  
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.  
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida.  Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.  
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.  
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.  

/Lindha Holmqvist


Julstök och betygsångest

Lindha Holmqvist, RSMH-bloggen

Julen närmar sig med stormsteg och med den kommer en skolavslutning. Min äldsta son Vendel går i sexan och får till jul sitt första betyg. Han har ADHD och autism, vilket påverkar skolan mycket. Det är väldigt frustrerande att Vendel kan och vet mycket, men i skolan visar han inte sin kunskap.  Det leder till att betygen dras ner, vissa ämnen når han inte E-nivå, trots att han har förmågan. Men om skolan inte får se vad han kan så är det svårt för de att göra en korrekt bedömning av honom.  
Både vi föräldrar och hans lärare har pratat med honom så många gånger om detta. Skolan erbjuder mycket stöd och anpassningar. Men Vendel tar inte emot hjälpen. Jag vet inte vad mer vi och skolan kan göra för att nå honom.  Han är egentligen en jättesmart kille och en kunskapssvamp. Han suger åt sig kunskap i de ämnena han är intresserad av. Men sen ger inga utvecklade svar när det väl gäller. Som till exempel vid ett prov eller i diskussioner i klassrummet.  
Vissa ämnen som till exempel matte är tufft, då Vendel inte har automatiserat lilla plus/minus eller multiplikationstabellen.  
Egentligen vet jag att betyget i sexan inte är livsavgörande, men Vendels inställning till resultat är oroväckande. Han är likgiltig och vill göra så lite han bara kan.  
Han har stora drömmar för framtiden, han vill bli polis eller robotingenjör. Men om han inte presterar i skolan så kommer han inte nå sina drömmar.  
Som hans mamma känner jag en oerhörd frustration, men jag vill inte pressa honom för hårt heller.  
Vägen är inte enkel, men jag kommer aldrig någonsin sluta kämpa för min älskade Vendel.  
Nåväl, julen och det stundande jullovet kommer vare sig jag har ångest över betyg eller inte.  
Vi tar nya tag nästa år.  

/Lindha Holmqvist

Lindha är ny bloggare på RSMH-bloggen. Läs mer om henne här.


Världens ljus

När jag ursprungligen skulle skriva detta inlägget för några veckor sedan planerade jag att skriva med en helt annan infallsvinkel. Från mitt eget perspektiv men ändå med mer distans. Men sedan dess är det mycket, eller snarare ännu mer, som har hänt och de senaste dagarna har påmint mig om allt som är viktigt. Saker som bara kan uttryckas från hjärtat och utan någon form av emotionell distans.

Det mest uppenbara med det senaste året är att det har varit mer eller mindre fruktansvärt och plågsamt. Jag försöker ofta fokusera på det positiva, men jag tror inte att man kan se det positiva på riktigt om man inte erkänner att det svarta, ensamma, kalla, skrämmande, stressande och smärtsamma mörkret finns där också. För oss alla. Det är inte bara det vanliga, kalla och mörka januari som vi möter nu utan det har varit ytterligare en högtid där vi inte kan samlas som vanligt, där man inte kan krama sina nära och kära, och en orubblig stress av en osynlig fara som ständigt hänger över oss. Och nu ser vi ytterligare en tsunamivåg rulla in. Det finns i tankarna konstant. ”Jag tog i dörrhandtaget utan handskar. Människan som precis gick förbi var alldeles för nära. Är det en bra eller dålig tid att gå till affären? Jag vaknade med lite ont i halsen, men det försvann efter 10 minuter; är det okej eller inte okej att gå ut? En av mina nära och kära har fått viruset, hur mår de idag? Hur mår den där personen jag inte pratat med på länge, är de okej? Min kollega har fått positivt provsvar men jag har inte träffat dem på några dagar, vad händer nu?” Och alla saker som man måste låta bli för att skydda sig själv och andra. En tyngd på axlarna som inte gör något ljud, men som alltid finns med.

Att leva under denna pandemi har varit som att leva i en bubbla där alla väggar är gjorda av speglar. Som att leva under ett mikroskop som man själv tittar i. Man kan inte fly undan sig själv, man ser allt man gör, alla handlingar måste analyseras och granskas noga. När man lever med psykisk ohälsa finns det inget uttryck för vilket helvete det innebär, det är ju redan ett helvete när man inte har den problematiken. Jag har de senaste två åren levt med PTSD, utöver bipolär sjukdom och ADHD, och jag har inte fått all behandling jag behöver än vilket har gjort det mer eller mindre olidligt. En av de mest förvirrande sakerna som jag upplevt under denna tiden är hur saker som jag arbetat igenom när jag blev diagnosticerad med bipolär sjukdom kommit tillbaka. Saker som att känna skam, analysera allt jag gör, och uppleva tillfällen där jag försöker kompensera för min psykiska ohälsa var något som inte varit så här påtagligt för mig på länge. Jag har fått börja lära mig allting på nytt – igen. Likaså att prata om det jag känner, gott eller ont och speciellt när jag är känslig, att uttrycka att jag känner mig isolerad eller ensam i det jag lever igenom, är alla saker som jag återigen har fått jobba på. Att göra detta i den lilla spegelbubbla jag nu blivit satt i har varit användbart men också brutalt. Jag har inte kunnat fly undan det, vilket är väldigt användbart vid PTSD, men det innebär också att man måste återuppleva de värsta sakerna som hänt i ens liv om och om igen utan chans att distrahera sig och fly på samma sätt som innan. Alla i ens omgivning påverkas och man kan inte göra något för att hindra det förrän man kan tillräckligt om problematiken man har för att förutse det. Att någon vänder sig bort och lämnar för att de inte klarar mer blir smärtsamt tydligt i en spegelbubbla. Jag tror att universum har överskattat min förkärlek för effektivt arbete.

Smärtan man får av PTSD är inte samma som den man får av bipolär sjukdom, men lidandet känns likadant. Lidande är alltid det samma, vare sig den smärta människan känner är på grund av yttre faktorer eller psykisk ohälsa. Men att isolera sig när man redan känner sig isolerad, att behöva vara konstant medveten om sig själv när man redan har dålig självkänsla; till och med den överlevnadsinstinkt jag har fått av att känna sorgen efter att någon dött av psykisk ohälsa, av det jag känt detta år, har varit under hård press. Jag har haft turen att inte bli självmordsbenägen fullt ut, men marginalen har varit alldeles för liten. När jag ser siffrorna från statistiken på mental hälsa förstår jag dem, till och med människor jag känner som inte har psykiska svårigheter har påverkats psykiskt i allra högsta grad och mår stundtals väldigt dåligt. Jag förstår de som skriker till alla andra att de ska skärpa sig då jag ändå hållit mig isolerad 99% av året, tvättat händerna så de är så torra att huden spricker och inte tränat ordentligt sedan februari. Människor dör varje dag, stressen suger ut energin och vi vill bara att det ska ta slut. Jag förstår också alla som inte riktigt kan hålla sig till restriktionerna, som känner vikten trycka dem mot marken och isoleringen driva dem till vansinne. Som också bara vill att det ska ta slut. Jag har också haft stunder när logiken sviktat och jag varit ute något mer än jag egentligen borde, bara för att få lätta på trycket för en stund. Och sedan burit skulden av att jag gör det när människor dör varje dag. Vi är flockdjur; distansering går emot våra starkaste instinkter och påverkar vår överlevnadsinstinkt i allra högsta grad, det är självklart att det är svårt. Jag förstår det. Jag har befunnit mig på båda sidor under denna period och jag vet konsekvenserna av att gå emot reglerna allt för väl. Precis som alla andra som förlorat någon till detta virus.

Den 13 november 2020 förlorade jag min farmor Alva till Covid-19. Det är en sorg som inte går att beskriva. Min farmor var en av de mest generösa människor jag någonsin träffat och någonsin kommer träffa, och hela hennes existens bestod av att hjälpa andra människor. Hon passade ofta mig, tog hand om mig och hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Min farmor lärde mig baka, lärde mig knyta mina skor, lärde mig cykla, sticka, virka och sjunga. Hon lärde mig vad olika fåglar och blommor heter, och vilka växter och bär som var giftiga. Hon lärde mig vikten av att uppskatta det man har, att leva för andra mer än sig själv och hon var ett ljus som lyste upp vår tillvaro. Hon arbetade fram tills åttioårsåldern som kantor och susade hit och dit och fram och tillbaka i sin röda Hyundai. Jag kunde aldrig tillverka eller måla ett konstverk som var för fult och vad jag än gjorde för henne så överöste hon mig med tacksamhet, kärlek och beröm. Nu när jag är äldre är det väldigt tydligt att detta berodde på hennes kärlek för mig och inte på min konstnärliga förmåga. Trots detta hade hon alltid förmågan att säga ifrån när hon tyckte att något var fel och att stå upp för dem omkring henne. Hon kallade mig sin ”pussgurka” för att jag alltid pussade henne på kinden när jag var liten. Hon ledde mig fram och tillbaka till skolan när jag var för liten för att gå dit själv, hon körde mig till varenda marimbaövning och kom ofta hem till oss med 50 pannkakor åt gången. Det gick inte med färre än så om de skulle vara längre än 2 dagar för ingen gjorde pannkakor som henne och alla i familjen slogs över dem. Farmors kärlek var ovillkorlig och hon var alltid där, inte bara för familjen, utan för alla hon träffade som hon kunde hjälpa. Vad som än hände. Hon var, och kommer alltid vara, en av de pelare som höll mig uppe. Hon sviktade aldrig.

När jag var 17 år tog min faster sitt liv. Precis som jag var hon bipolär, och hon hade liknande livserfarenhet som mig, vilket gjorde henne till en av de närmsta människorna jag hade. Jag inser detta mer och mer för varje år; det är en saknad, smärta och chock som aldrig försvinner. När detta hände var det som om någon hade släppt en atombomb i min släkt och min faster var inte, på ett sätt, den enda vi förlorade. Min farmor hade spenderat sitt liv med att på det bästa sättet hon kunde försöka hjälpa och rädda sin dotter, och dagen hon dog gav min farmor upp. Det var som att ljuset i henne, även om det alltid var kvar, hade omslutits av frostat glas. Hon fick flera strokes och började sedan utveckla demens. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan av att veta att detta skedde, inte för att hon var fysiskt sjukt, utan för att hon inte ville mer. Att förlora sin dotter till bipolär sjukdom var det som gjorde att musten gick ur henne och jag ville rädda henne men visste att det inte gick. Det var ett lidande jag inte kunde mildra och det var i början svårt för mig att vara nära henne; det var omöjligt att undgå smärtan av att inte kunna rädda henne. Men trots allt detta, trots demens och smärta, så behöll hon sitt ljus – frostat glas eller ej. Hon uppskattade fortfarande allt hon hade och när hon bodde på boende för dementa fick hon oss att le när hon bestämt sa ifrån om de andra klagade. Vi tänkte att äldre nog är de som har mest rätt att klaga, men min 87-åriga farmor höll inte med. Hon såg, trots demens och smärta, att det alltid fanns sätt att se hur rik man är som har det man har.

Vi begravde min farmor för snart en månad sen och vid graven ven vinden genom märg och ben och fick mig att skaka, dagsljuset var mörkare än det brukade vara och för första gången detta året så kändes det som att världen återfunnit lite av sin logik. Nu när hon är borta så ska det vara mörkare, och utan hennes värme så ska världen vara kallare, för hon var ett av ljusen som lyste upp världen. Hon värmde varenda person som kom i kontakt med henne och hon var en sådan person som ingen förtjänar men som alla har äran att älskas av. Det fanns ingen som hon inte såg värdet i. Och jag gråter och jag är ledsen att hon är borta, men jag vet också att hennes största önskan skulle vara att jag helade mig och byggde upp ett liv som gjorde mig lycklig. Först nu när hon är borta, först nu när hon levt ett helt och fullkomligt liv och sedan får följa sin dotter och sin livskamrat vidare, så har jag börjat inse allt jag lärt mig av henne. Vad som är viktigt och varför man måste hålla ut när det är svårt. Min farmor lärde mig att livet är svårt och det ska vara svårt för det är så vi lär oss och blir starkare. Hon lärde mig att livet är ljust, att vi kan klara vad som helst så länge vi värnar om dem omkring oss, och att det viktigaste vi har är våra nära och kära. Men hon lärde mig också att det viktigaste våra nära och kära har är oss.

Jag vet att detta året har varit och fortfarande är ett helvete. Och vi lever i en tid när vi till stor del tvingas leva för oss själva även när vi inte har kraften att göra det. Men du som läser detta är också någons ljus, precis som min faster var för min farmor och min farmor var för oss. Om inte dina nära och kära kan krama och hålla om dig nu, så var snäll mot dig själv och ta hand om dig nu. Denna svåra tiden kommer att passera och vi kan precis börja urskilja ljuset i tunneln nu. Det är inte långt kvar. Ta hand om dig själv, för det finns någon där ute som inte klarar sig utan dig. Som har det lika jobbigt som du har nu och som behöver veta att de kommer träffa dig och har dig när allt detta är över. Vi lever inte och dör aldrig oberoende av andra och de påverkas av våra beslut lika mycket som vi påverkas av deras men vi med psykisk ohälsa har erfarenheter som vi kan utnyttja. All smärta vi utstår har gett oss styrkan att klara vad som helst, även om vi inte alltid vill ha den och även om det gör att vi lider. Vi som känner mer, vi klarar mer, vilket är lika ironiskt som det är bra. Jag vet hur det är att leva i sin egen personliga skärseld, men det finns ljusa stunder också. Som när vi äntligen får träffa dem vi saknar, när vi får krama dem, skratta med dem, gråta med dem. Och det är ofta fler som behöver oss, som ser oss, och som uppskattar oss än vi är medvetna om. Även om du inte känner det nu så finns de där och de behöver dig när allt detta är över.

Detta är en tid för oss att ta hand om oss som om vi tar hand om de vi älskar. Om du har det jobbigt vill jag ställa en fråga till dig som jag ställt här innan. De flesta av oss skulle dö för dem vi älskar, men den riktiga frågan är: skulle du leva för dem? Jag vädjar till alla som mår dåligt, precis som jag gjort mycket det senaste året, att ringa och prata med dina nära och kära om du behöver det. Jag pratade med min mamma för första gången om det jag går igenom idag och klarar jag det så klarar du det. Tårar eller ej spelar ingen roll, det viktigaste är att öppna upp vårt inre och få bort isoleringen på insidan, speciellt nu när distansering finns på utsidan. Du kan också prata med vården eller självmordslinjen om du behöver det. Prata med människor så mycket du kan via telefon eller på andra corona-säkra sätt för de behöver det lika mycket som du. Det kan lätt kännas ensamt, men för en gångs skull är vi alla i samhället verkligen i detta tillsammans. Och personligen vill jag skicka tusen kramar till alla och önska er ett fint nytt år. Ät kakor och god mat, titta på mysiga filmer, skypa med andra, värna om din hälsa och gör allt du kan för att ta hand om dig, distrahera dig och göra de sakerna för dig själv som du behöver. Det är svårt, men ljuset har börjat synas i tunneln och vi kan hålla ut den sista tiden som är kvar innan vaccinet blir tillgängligt. Vi är gjorda av det starkaste virket och vi har styrkan från de tusentals år generationer som kommit före oss. Vi klarar detta, vi kan ta smärtan; den varar inte för evigt. Det finns fortfarande hopp och vi är fortfarande rika. Det må vara mörkt nu, men gryningen närmar sig och du är inte ensam. Vi klarar det här så som vi klarar allt – tillsammans.

Gott nytt år med tusen kramar och mycket kärlek,

/Lovisa Rydén   


Jag tror att kunskap förändrar världen

Jag tror att kunskap förändrar världen och kan skapa nya synsätt, utveckla och avveckla fördomar, de där skrämmande giftiga som äter sig in i cellerna och skapar obalanser mellan tanke och handling. När vi lär oss om varandra och av varandra kan samhället minska fördomar, stigmatisering, utanförskap – för har vi någonsin bestämt vad som är normalt? Vi fastnar i effekterna av fördomar, okunskap och den ensamma förlusten av sorgen det innebär att inte tillhöra samhällets alla delar och normen. De oförutsedda som aldrig skrivits (kanske hörts) men som är normalt är för människor med psykisk ohälsa, ur ett anhörigperspektiv med psykisk sjukdom är att: alla drabbas.

Ibland hör jag att människor nämner och förtalar, berättar om den skrikande alkoholisten i vårsolen. Glömmer av den finstilta och fördolda i lyx – han eller hon, hen – som dricker alkohol fast det inte syns. Att fördöma. Inte kunna är farligt och att vara tyst om, att inte nämna att det finns fler sjukdomar än de som syns utanpå skapar ogynnsamma förutsättningar och mänskligt lidande för alla.  Som anhörig syns det inte om du är mamman. Syskonet. Man eller fru till tystnadens alla supar. Kanske kusin till personen på parkbänken.

Men om kunskap förändrar världen måste kommunikation oss emellan nå nya nivåer. Samhället måste få kunskapen att mötas därefter. Jag vill hylla olikheterna och den enskilda unika personlighet varje människa besitter. Det brinner jag för. Och hur vi kan slopa fördomar, minska den omedvetna exkluderingen som dagligen sker – som inte ger människor mer än socialt utanförskap. Som kostar samhället ekonomiska resurser årligen, i värsta fall liv. Att uppmuntra inkluderande förhållningssätt utan att exkludera är önskvärt men svårt att uppnå. Som mamma till två barn med funktionsnedsättning har jag lärt mig mer om det som mamma än genom de akademiska meriter jag fått betyg i. Men också från livets erfarenheter. Att få rätt förutsättningar i skolan, hur viktigt det är. Att få finnas på lika villkor i ett sammanhang. För att minska ohälsa och förebygga risker för socialt utanförskap.

I jobbet har jag flera goda exempel där jag vunnit förtroende med rätt bemötande och kommunicerat med ett klientperspektiv. Jag har lämnat de akademiska orden och rollen åt sidan i mötet, förklarat lagen och praxis på den nivån klienten förstår för att uppnå delaktighet och lika villkor för alla. Effekten av det är slående och oslagbar. Tacksamheten hos de jag mött och lyckats med är motorn i de lilla extra jag får lägga ner med att tänka och hitta rätt metod för rätt klient. Som mamma till två barn med autism och övrig psykisk ohälsa vet jag så väl att vad som fungerar för en – fungerar inte för den andra.

Ansvaret att tillämpa flexibilitet för att uppnå delaktighet och aktivt deltagande i samhällslivet, att upprätta samt vidmakthålla varje människas egna resurser börjar när vi reflekterar över tanken på människan och varför våra vägar möttes – som handläggare och klient. Hoppas du tycker om vad du läser ❤

/Nathalie Molenda


Glömde köpa glass till jordgubbarna

Den här texten skrev jag på midsommaraftonskvällen. Vissa dagar känner jag mig väldigt nära utmattning, och jag tycker att jag gör allt jag kan för att försöka återhämta mig. Vilar när jag får tillfälle, joggar, tränar hemma, skriver ner saker jag är tacksam över med mera.

 


Tio saker som var jobbiga idag:

  1. Bli väckt klockan sex.
  2. Medan jag tömde tvätten tog sonen sin fina kruka med solrosor, som han fått i skolan, med sig från balkongen och kastade in på syrrans golv så den gick i kras och jorden hamnade på hennes golv och mattor.
  3. När jag stod i kön till kassan på Hemköp ringde dottern och grät. Sonen hade kastat hennes surfplatta hårt i golvet så att glaset var helt krossat. Hon hade själv tjänat ihop till den genom att sälja jultidningar för två år sedan.
  4. Jag glömde köpa glass till jordgubbarna.
  5. Det kändes som att all smärta och sorg som dottern känt i elva år av att ständigt behöva stå tillbaka för sin lillebror med funktionsnedsättning kom fram.
  6. Det blev punka på sonens rullstol igår så vi kan inte gå längre än några meter ut på vår lilla gata.
  7. Sonen kissade i sängen igen när han sov på eftermiddagen.
  8. Saknar min mamma, fast vi aldrig brukade fira midsommar tillsammans.
  9. Har inte hunnit städa på tre veckor på grund av sjukhusvistelsen med sonen i över en vecka efter att hans epilepsi förvärrats (status epilepticus).
  10. När sonen går in på storasysters rum mot hennes vilja och sätter sig på golvet. Han är för tung för att jag ska kunna få iväg honom ut därifrån igen.

Tio saker jag är tacksam för:

  1. Hade hunnit laga räkpaj och en aprikoskaka igår.
  2. Midsommarlunch med barnen hemma vid köksbordet. Räkpaj, varmkorv och veggiekorv med bröd och ketchup. Dottern åt tre korvar med bröd.
  3. Två eftermiddagsfikor med aprikoskaka, färska, svenska jordgubbar, vaniljglass och vispgrädde.
  4. Midsommarhälsningar från några vänner.
  5. Min dotter kunde bada i Kallhällsbadet.
  6. Middag med min son på balkongen vid halv åtta. Han åt köttbullar, pasta och lingonsylt. Jag åt räkpaj, löksill, kokt potatis och ett kokt ägg med räkost och räkor.
  7. Grannarna är hemma och barnen leker ute på gatan.
  8. Sol på balkongen till halv tio på kvällen.
  9. Inga kramper idag.
  10. Livet.

/Elin Engström


Påsk år 2020

Det blev påsk i år också men jag har inte pyntat mitt hem som förr med påskgardiner och dukar med kycklingar på. Jag är numera en åldrad kvinna, en ofärdig åldrad kvinna. Begränsad, men jag har fortfarande lust att leva trots den sociala isolering jag och andra 70 plussare upplever på grund av coronaviruset. Om vi orkar och är kloka nog kanske vi klarar oss mot sjukdomen.

Det har alltid betytt mycket för mig att träffa andra människor. Det har gett mig stimulans och glädje och det är inte lätt att acceptera att man måste vara räddare om sig själv nu än förr. Men vilken valmöjlighet har vi? Varken jag eller du ser vem som är smittad och vaccin finns ju inte ännu.

Jag har i alla fall mat hemma till mig och katterna och kattsand. Ett tips för dig som liksom jag inte kan gå ut är att affärer kan plocka ihop varor och köra hem dem. I min kommun subventionerar kommunen för oss över 70 hemkörning av varor en gång i veckan. En kompis går till apoteket och posten. Ibland ringer också medlemsföreningar runt och frågar om de kan hjälpa till.

Jag har i alla fall turen att ha ålderspension och bostadsbidrag så jag har ekonomisk trygghet. Det gick runt även när jag var förtidspensionär, låginkomsttagare har jag alltid varit.

Den här påsken tänker jag frossa i sill. Sill och ägg. Det blir nya sorter för de jag ville ha fanns inte på affären. Men som nyfiken tycker jag om att pröva nya saker. Det blir bingolotto också som vanligt på påskdagen och jag ska äta lunch tillsammans med en kompis via Facetime. Jag hoppas du har liknande möjligheter.

Jag hoppas du har kompisar via nätet eller mobilen eller står som jag och mina grannar – ett par meter ifrån varandra och pratar. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, man kan ju prata om litet och stort. Att bara säga hej är skönt, byta några ord om att påsken är här eller om att det är det mindre snö nu. Man blir mindre ensam då.

Var rädd om dig i påsk. Jag har fått rådet av mina anhöriga att hålla mig inne, det är inte lätt. Ta vara på dig och ta ansvar för dig själv för det är det enda ansvar du kan ta – du som jag. Och det är vad som behövs i samhället idag. Vi gör en insats allihop. Kramar och glad påsk

/Anne Sofie Höij


Ångesten har naturliga skäl

Jag brukar tycka att jag är en stabil person, bra på att organisera och göra det viktigaste först. Kanske har jag en genetisk sårbarhet för psykisk ohälsa. Ofta är jag osäker på vad som är psykiskt friskt och psykiskt sjukt hos mig själv. Jag har svårt att veta var gränsen går mellan sorg, stress och psykisk ohälsa.

I dessa dagar har jag ångest mest hela tiden. Det kommer ett tryck över bröstet, jag börjar hyperventilera, det bränner på höger baksida av huvudet. Förklaringen är enkel. Min son, som har svår intellektuell funktionsnedsättning, har fått en plats på barnboende och håller på att skolas in där. I går hämtades han av en ung man som jobbar på boendet och som jag bara hälsat på som hastigast en gång tidigare. Tidigare i veckan hade jag packat mitt barns kläder, hans sommarjackor och hans vinterjackor, skridskohjälmar, skor, stövlar, två leksaksbilar och en fjärilsformad plyschkudde som från början varit hans storasysters.

Nu ska han bo borta fem dygn i veckan, och komma hem söndagar till tisdagar. Hans omvårdnadsbehov har blivit för stora. Jag har många exempel från förra året då jag allt tydligare insett att jag inte längre klarar att ha hela ansvaret ensam. Jag kan inte längre ta honom till vårdcentralen ensam för att ta blodprover. En gång fick jag hjälp av två sköterskor, men senast blev vi tvungna att vända med ogjort ärende. Han fick epilepsi för ungefär ett år sedan. Han har ramlat flera gånger, det är inte längre möjligt för mig att ha den tillsyn som är nödvändig.

Jag försöker att inte känna skuld, men hur skulle det ens vara möjligt? Jag vänder ut och in på mig själv och mina tankar. Jag känner skuld när jag en lördagskväll gör någonting roligt med min dotter, som att gå ut och äta indisk mat, samtidigt som jag vet att jag behöver finnas för henne också, ordna så att hon får studiero hemma ibland och kan klara skolan.

Ibland kan jag se att jag är frisk, att mina reaktioner är sunda och normala. Det är lätt att föreställa sig hur det känns att vara tvungen att lämna ifrån sig sitt eget barn, till okända människor, som säkert vill väl men där du inget vet om deras förutsättningar att göra ett bra arbete.

Så ångesten kommer hela tiden, och det får vara så.

/Elin Engström