Jag lever alltid med rädslan

Rädsla är ständigt närvarande i mitt liv. Min livskamrat har bipolär sjukdom, som är en av de psykiska sjukdomarna med högst dödlighet. Risken för självmord är hög. Min livskamrat har redan gjort försök till självmord under livet.  
Jag lever alltid med rädslan att han ska välja att avsluta livet. Det är en fruktansvärd känsla att vara rädd. Jag har ständigt en plan i huvudet för hur jag och barnen ska kunna gå vidare med livet om min älskade inte orkar mer.  
Tro inte att jag önskar att det ska ske. Jag älskar honom jättemycket, men jag måste våga tänka det värsta tänkbara.  
Livet går upp och ner för alla, men för min familj är topparna extra höga och dalarna extra djupa.  
Jag är rädd att säga eller göra något som får min älskade ur balans, för vem vet vad som händer då. Han har dålig impulskontroll på grund av sina npf-diagnoser.  
Jag är inte helt stabil själv, jag har utmattningsdepression till följd av allt.  
Jag är så rädd att inte räcka till för mina barn. Är jag en tillräckligt bra mamma? Gör jag det som är bäst för dem? Jag ifrågasätter mig själv och mina förmågor ständigt.  

Men jag låter inte rädslan kontrollera mig. Den finns där som en påminnelse att inget varar för evigt.  

/Lindha Holmqvist