Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag
Publicerat: december 11, 2023 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, Diagnos, familj, Hobby, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag
Min make har bipolär sjukdom samt adhd och ast. I perioder mår han riktigt dåligt psykiskt och har ingen lust med någonting, allra minst motion och rörelse. Det finns helt enkelt ingen ork eller lust att göra det.
Men för ett tag sedan började hela familjen spela Pókemon Go. Ett mobilspel som går ut på att gå ut och fånga Pókemons (en sorts magiska djur), ta över gym och raida (utvecklas). Det finns utmaningar där man ska gå visst antal kilometer för att få belöningar. Man kan till exempel kläcka ägg och få nya Pókemons.
Pokémon Go är ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet som utvecklats av Niantic och är utgivet av Niantic för IOS och Android. Spelet släpptes i juli 2016 och låter spelare fånga, strida och träna virtuella Pokémons som dyker upp ute i den riktiga världen med hjälp av smartphonens GPS och kamera. (Källa: Wikipedia)
Tack vare spelet kommer han ut varje dag, och han mår mycket bättre och han kommer ut i friska luften. Han har en stor motivation till att komma ut och röra på sig. Det är fascinerande att ett spel på mobilen kan hjälpa någon att komma ut, få motion, frisk luft och D-vitamin.
/Lindha Holmqvist
Om alla hjälps åt kommer barnet nå målen
Publicerat: oktober 30, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, studier, utbildning Kommentarer inaktiverade för Om alla hjälps åt kommer barnet nå målenJag har två barn med npf-diagnoser (npf står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det medför olika utmaningar i vardagen. Svårigheterna blir extra påtagliga i skolan. Där ställs det krav på egenskaper individer med npf ofta saknar eller har svårigheter med.
Men jag har hittat ett vinnande koncept som fått mina barns skolgång att fungera. Allt kanske inte funkar på alla barn och i alla familjer, men det är tips på hur man kan få till det.
1: Att som förälder vara medveten om att man faktiskt har barn som ibland utmanar med sitt beteende. Den insikten i kombination med att få diagnosen på papper gör det lättare i sinnet.
2: Ett gott samarbete med skolan och andra aktörer som finns kring barnet. Alla strävar åt samma håll och har en vilja om att just ditt barn ska lyckas. Vägen dit må vara krokig, men om alla hjälps åt så kommer barnet nå målen. Tillsammans är vi starka.
3: För mina pojkar har medicin varit en framgångsfaktor. Med hjälp av den har de lättare kunnat ta till sig av andra stödinsatser som skolan erbjuder.
4: Att ha väl fungerande rutiner hemma på morgonen. Det är viktigt att få en bra start på dagen så barnen inte bär med sig stress hemifrån. Vi har samma rutiner varje morgon och det är barnen trygga med. Då blir också starten på skoldagen bättre.
Jag hoppas att något av det som funkar för mig och mina barn kan funka även för dig.
//Lindha Holmqvist
Vi måste hitta vägar för allas sorg
Publicerat: oktober 2, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, livskriser Kommentarer inaktiverade för Vi måste hitta vägar för allas sorg
Begravningen för min svåger är avklarad och nu ska livet gå vidare. En familjemedlem saknas och det gör ont. Cancer är en fruktansvärd fiende som släcker liv.
Begravningen var enkel och ändå värdig, precis som han hade velat ha det. Efteråt samlades vi för en minnesstund med fika och samtal. Allas olika minnen av min svåger liksom vävde ihop hans liv.
Nu är vi hemma och vardagen går vidare. Min make är extra känslig just nu, på väg in i en depressiv fas i sin bipolära sjukdom. Sorgen gör att det kom fortare än vad det brukar göra.
Men vi försöker ta oss igenom sorgen tillsammans. Han är ju inte den enda som sörjer. Det gör vi allihopa på olika sätt. Min make har svårt för när jag och minstingen reagerar på hans beteende. Äldsta sonen är mer introvert och lågaffektiv.
Vi måste hitta vägar för att alla ska kunna sörja och få vara sig själv. Vi är en familj och alla har rätt att finnas och vara sig själva.
//Lindha Holmqvist
Funkismorsa – är det jag det?
Publicerat: september 11, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, studier, utbildning, Ylva Kristina Larsson Kommentarer inaktiverade för Funkismorsa – är det jag det?
Funkismorsa.
Är det jag det?!?
Varför är det så viktigt med etiketter?
Sortera målgrupper under olika rubriker verkar vara dagens grej.
Jag känner inte nåt behov av det.
Tvärtom.
Ja, jag har en ”hemmasittare” (oxå en vanlig etikett numer), han har adhd så därav blev jag således en funkismorsa.
Jag blir dessvärre lite full i skratt.
Åt själva ordet dessutom.
Jag väljer att benämna mej ”mamma”, precis som mina barn gör.
Att det sen finns diagnoser med i bilden för dem är som det är.
De är främst individer!
De behöver ingen stämpel i pannan.
Inte jag heller.
Det här är vår vardag och vi är rätt bekväma med de olika diagnoserna.
Vi vet vad de innebär.
De finns bara där.
Att leva med som människa.
Min grabb åker skateboard, det är hans passion bland många vänner.
Han är en kille bland många andra.
Ingen ifrågasätter något där.
Alla är med på samma villkor.
Kanske vår regering skulle testa att åka bräda ett tag, lära sej lite medmänsklighet och gemenskap.
Grabben kämpar med dygnen nu och försöker äntligen att fixa skolan.
Jag kan bara hoppas.
Vågar inte tro (än).
Jag har lidit alla dessa år han vägrat.
Ont i magen, förtvivlan, maktlöshet.
En enorm sorg att inte kunna hjälpa.
Jag har svårt tro att jag orkar ett år till.
Men som ”funkismorsa” måste jag väl det helt enkelt.
Vilket är långt ifrån helt enkelt!
Hur min son mår, tycker och tänker angående skolan är svårt att få fram.
Annars är han som en öppen bok.
Så jag hoppas nu.
Jag låter honom leva i nuet.
Vi planerar lite dag för dag.
Längre tidsperspektiv orkar han inte.
Så nu har två ”ok” dagar gått och efter skolan tar han brädan.
So far so good.
Men jag skippar faktiskt det där med att vara nån funkismorsa.
Jag är mamma till mina barn, de har diagnoser men behöver ingen stämpel.
Ju enklare man gör saker, desto smidigare faller det mesta på plats.
Det är i alla fall min erfarenhet.
Det är lika som att jag har en bipolär sjukdom, men jag ÄR inte bipolär!
Och så vidare ….
Diagnoserna är något som finns med oss, något vi kämpar med, men de är inte ”vi”.
Vi är medmänniskor, som alla andra.
Vi vill inte ha dessa etiketter.
Om det hjälper nån annan, jättebra.
Men dra inte in alla under en rubrik!
Min grabb är såååå mycket mer än adhd eller hemmasittare.
Han är helt fantastisk!
En rolig och smart kille, fina värderingar och funderingar.
Att ens säga funktionsnedsättning känns rätt fel för oss.
Sen att skolmiljön inte passar hans olika sårbarheter är nåt annat, det går att åtgärda i samarbete med skolan.
Utan att göra nån större grej av det.
Anpassningar.
Så jag hoppas.
För min son har alla förutsättningar i världen att klara skolan.
Bara han är där så att säga.
Jag hoppas att han själv förstår det.
Att hans impulser inte drar iväg honom därifrån.
Visst har jag mycket att stå i när det gäller grabben och skolan.
Skitjobbigt på ren svenska!
Men nån funkismorsa är jag inte.
Den dissar jag starkt faktiskt.
Till er alla andra funkismorsor, kämpa på och stor styrkekram på vägen.
/Ylva Kristina Larsson
Så många känslor flödar i vårt hem nu
Publicerat: september 4, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, livskriser, sjukdom Kommentarer inaktiverade för Så många känslor flödar i vårt hem nuKampen mot cancern är över och min käre svåger har somnat in. Det känns ofattbart att han inte finns med oss längre.
Jag har inte tagit in hans bortgång än, jag var ju inte där när han tog sitt sista andetag. Inte heller min make var där. Vi tog emot dödsbeskedet hemma tillsammans. Vi är fortfarande i chockfasen och pendlar över i reaktionsfasen.
Det är många känslor som flödar i vårt hem nu. Både vi och våra barn påverkas av sorgen på olika sätt.
För mig är det känslan av att inte räcka till och att jag måste vara stark som tar över. Jag vill skydda min familj och få alla att må bra, men jag glömmer bort mig själv och att jag också ska må bra.
Min make som redan är nedsatt psykiskt på grund av bipolär sjukdom är trött och nedstämd, men samtidigt sitter han uppe på nätterna och funderar mycket. Jag är orolig för honom och hans mående i sorgen. Vill nå fram men vet inte vad jag ska göra eller säga.
Äldsta sonen med adhd och ast är introvert och bär mycket själv, han bearbetar mycket genom att till exempel döpa Pokemon efter sin farbror.
Minstingen med adhd är extrovert och visar mycket känslor. Han pratar mycket om sin farbror och pendlar mycket i sina känslor. Det är gråt, ilska och skratt om vartannat.
Vi måste ta oss igenom detta tillsammans och hitta sätt att ta hänsyn och både sörja tillsammans och på sitt eget sätt.
//Lindha Holmqvist
Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan
Publicerat: augusti 21, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, Lindha Holmqvist, Stöd, utbildning Kommentarer inaktiverade för Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolanVi står nu inför skolstart med allt vad det innebär. Jag och andra som har barn med särskilda behov känner nog en extra oro inför skolstarten. Hur ska det bli detta läsår? Många lösa trådar som behöver sättas ihop.
Jag vet om att jag har barn som utmanar på olika sätt. Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan och mina barns pedagoger. Det är viktigt att vi strävar åt samma håll. Det vill säga att mina barn ska trivas i skolan och nå målen.
Min äldsta som har adhd och autism ska nu börja åttan och troligtvis ska han vara mer i den lilla gruppen och ha sin undervisning där. Jag väntar på att ett samtal så vi kan ha ett möte inför starten. Men det känns hoppfullt i alla fall. Det största arbetet är motivationen och den måste vi hålla i hela tiden.
Min yngsta börjar fyran och får nya lärare. Han har adhd och är full av energi. Han har själv har uttryckt lite oro inför framtiden. Men vi har pratat mycket med både lärare och med honom själv. Han har träffat sina nya lärare och innan sommarlovet kändes det lugnt. Nu får vi hoppas på att den känslan håller i sig när terminen startar.
Jag återkommer med en rapport kring hur starten gick.
//Lindha Holmqvist
Vi tvingas genomgå sorgens fyra faser
Publicerat: augusti 7, 2023 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist, sjukdom Kommentarer inaktiverade för Vi tvingas genomgå sorgens fyra faserSvårigheter och livsomvälvande kriser ingår i livets cykel. Det är något alla människor går igenom på olika sätt och hanterar olika.
Jag och min familj genomgår en svår kris med en nära familjemedlem som är svårt sjuk i cancer, det går inte att bota utan bara smärtlindra. Tiden kvar i livet är kortare än vad hen hade förväntat sig. Enligt läkarna fungerar hens kropp som en gammal klocka som sakta tickar ner tills det inte längre går att vrida upp den.
Min livskamrat som jag berättat om innan har ju bipolär sjukdom, han står väldigt nära hen som är sjuk i cancer. Jag känner stor oro över hur min älskade kommer hantera krisen och vad som händer när vår familjemedlem går bort. Kommer han klara av det, eller blir han helt under isen.
Han som redan mår dåligt och pendlar mellan mani och depression.
Vid en kris går man oftast igenom fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.
Under chockfasen, som kan pågå i någon minut upp till en vecka, brukar de flesta uppleva en overklighetskänsla, som att det är svårt att ta till sig det som har hänt.
I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år, har du börjat förstå och reagera. Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld.
Bearbetningsfasen innebär ett accepterande och en känsla av att krisen är mindre påträngande. Här börjar du kunna tänka på annat.
I nyorienteringsfasen börjar du gå vidare och se krisen mer som en händelse som har inträffat och som du alltid kommer bära med dig, men som inte längre uppfyller din vardag.
Jag bär på min egen sorg i detta också, men för min älskades skull måste jag vara stark. Jag vill inte att han fastnar i chock- och reaktionsfasen.
//Lindha Holmqvist
Jag – en sköldmö beredd på strid
Publicerat: juni 19, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist 1 kommentarNär man är van att kämpa och ha det tufft så är det svårt att slappna av när det väl går bra. Jag tänker hela tiden att det är för bra för att vara sant. Har en otäck känsla inom mig att det kommer försvinna. Som att jag inte är värd att njuta och må bra. Jättedumma och onödiga tankar egentligen. Men har du levt stor del av ditt liv under stress och ständigt på väg någonstans så är det lätt att låta hjärnspöken ta över.
Det är ju bara hjärnspöken och tankar, inget som kan skada mig.
Fast jag har blivit bättre på att ta tillvara på de små stunderna, behövs inte så mycket för att livet ska kännas lite mer hoppfullt. När man är van att leva på marginalen så är kraven små. Ingenting är för alltid och saker kan förändras. Stanna upp och vara i stunden, imorgon kan det vara försent.
Livet självt har format mig till den krigare jag är idag. En modern sköldmö som alltid är beredd på strid. Jag kan inte åka tillbaka i tiden och ändra på något i mitt förflutna. Det jag kan påverka är min egen inställning till det och vad jag väljer att göra idag.
Jag väljer att vara en sköldmö och strida för de som inte själva kan det.
//Lindha Holmqvist
Fotnot: En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Läs mer på Wikipedia.
Jag är stolt över att vara förtroendevald
Publicerat: april 24, 2023 Sparat under: Anhöriga, Demokrati, Diagnos, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Jag är stolt över att vara förtroendevald
Jag är så glad och stolt över förtroendet att sitta i styrelsen för Funktionsrätt, både i Oskarshamns kommun och i Kalmar län. För er som inte vet vad Funktionsrätt är så kan jag förklara det som en förening som arbetar för personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter i samhället. FN:s konvention för individer med funktionsnedsättningar är utgångspunkt i arbetet. I Funktionsrätt sitter representanter för olika föreningar som är medlemmar i Funktionsrätt. Tillsammans arbetar vi för förändring och jämlikhet.
Jag själv är medlem i Attention och RSMH och mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för de med osynliga funktionsnedsättningar. Jag brinner för personer med npf, eftersom en funktionsnedsättning som inte syns kan vara svårare att hantera och kompensera för.
Jag har många idéer och frågor jag vill driva, men också stötta de andra med sina hjärtefrågor. Mycket är gemensamt för alla oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.
Jag hoppas kunna bidra till ett gott arbete framåt, att min kompetens och mina erfarenheter kan bidra till förändring i samhället.
/Lindha Holmqvist
Bild (ej porträttet): Fotoakuten
Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin
Publicerat: april 3, 2023 Sparat under: Anhöriga, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin
Den psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper:
- Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen.
- Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin.
- Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående.
- Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst.
Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna.
Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk.
På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.