Min vansinnesresa mot utmattning

Catharina Tunestad är journalist med inriktning på samhällsfrågor i stort, men hyser även en faiblesse för kultur, 1700-talet och vårt psykiska välmående. Hon definierar sig som en Högkänslig Person (HSP), som ”suger åt sig det mesta av omgivningen”. Senvåren 2013 dundrade hon i väggen med besked. Då hade hon varit chefredaktör för en professions- och facklig tidskrift i drygt fem år och var samtidigt småbarnsmamma till två adopterade barn, varav en med särskilda behov. Här berättar hon om sin ”vansinnesresa“ fram till kraschen, och vill samtidigt lyfta problemet med dåligt ledarskap på arbetsplatsen som en grundorsak till många människors utmattning, inte minst sin egen. Kronisk stress gör oss människor inget gott – tvärtom är den förödande, anser hon. 

Sen hösten 2022 arbetstränar Catharina på RSMH:s kansli. 

Flytande gränser och otydlighet 

Jag hade fått en ny tjänst som chefredaktör på en organisationstidning och såg fram emot att skriva massa intressanta artiklar, fotografera, redigera och layouta tidningen, som även ingick i tjänsten, plus en del annat. Snart inser jag att jag är tämligen utlämnad till att utforma tjänsten på egen hand med hjälp av ett diffust underlag av den förra chefredaktören. Han var dock egen företagare och arbetade “utanför huset”. Jag märker efter ett tag att även gränserna, vad som hör till mitt arbetsområde och vilka som inte gör det, bitvis är otydliga och flytande. Trots min befattning som chefredaktör kan jag heller inte fatta så mycket egna beslut, så det blir en ny och lite märklig roll att balansera. 

Jobbet i sig är dock roligt och jag gillar kollegorna, även om jag noterar att de ofta verkar orka lite mer, att de “duktiga flickorna” på arbetsplatsen är påtagligt många. Det finns hur många intressepolitiska idéer som helst att föra fram, skriva om. Sånt förpliktigar. Jag vill ogärna bli den enda som inte kan leva upp till kraven. Att övertiden inte är avlönad utan tas ut i kompledighet, borde ha varit en varningsklocka redan vid anställningsintervjun, men jag valde att inte lyssna på magkänslan.  

Trivs bra – fram tills chefen sprider rykten 

Jag jobbar på och trivs bra enda fram till den dagen då chefen plötsligt kallar in mig på sitt rum och påstår att jag skulle ha “gnällt”, sagt att “det är för mycket att göra” till mina kollegor. Det hade då gått knappt ett halvår. När jag på rak fråga undrar vem eller vilka som framfört detta viftar hen bara bort det och säger: “det kan inte jag hålla reda på, det snackas ju så mycket här”.  
Efter den händelsen såddes ett frö av misstänksamhet hos mig, även om det inte fanns någon som helst grund för påståendet. Jag började tona ned min utåtriktade personlighet och vakta min tunga mer. Plötsligt var jag tillbaka i skolan på mellanstadiet och osäker på vem av kompisarna jag egentligen kunde lita på. En känsla av att inte vara helt accepterad kom smygandes. 

Jag fortsätter dock gå in för jobbet, när min syster en tid senare oväntat drabbas av cancer, och jag för första gången blir jag tvungen att avsäga mig en extra, tidskrävande arbetsuppgift som ligger utanför mina ordinarie uppgifter. Men istället för att mötas av förståelse för situationen blir chefen irriterad och menar att jag borde “visa framfötterna mer”. Strax därefter får jag besked om att min provanställning på heltid kommer förvandlas till en fast deltidstjänst på 75 procent. Så nu får jag mindre lön för samma jobb, som kommer ta lika lång tid att utföra. Klumpen i magen växer och jag minns att jag säger till min man att jag helst bara vill sluta och försöka hitta ett annat arbete. Det känns inte kul längre. Men jobben växer inte på träd året efter finanskrisen 2008.  

Så jag kämpar jag vidare med tidningen och två småbarn hemma samtidigt att ta hand om, varav en senare får diagnoserna ADHD och autism, tills mitt reservlager av energi även börjar tömmas. 

Får allt svårare att fokusera

När det ständiga stresspåslaget fått pågå i mer än två, tre år, får jag allt svårare att fokusera och uppfatta vad som sägs på möten. Jag får kisa för att kunna se vad jag skriver i blocket och på datorn och anstränga hårt mig för att kunna sitta upprätt i skrivbordsstolen. Golvet i korridoren gungar lätt och nedre delen av ländryggen känns som om den vore elektrifierad och av gelé. Mina kroppsliga symtom är vid det här laget många och påtagliga, men nu har stressen börjat äta sig in i centrala nervsystemet och påverkat hjärnan. Fast det förstår jag inte än. Jag är ännu lyckligt ovetandes om att jag inte ska kunna sitta upprätt på en vanlig stol längre tid än tio, femton minuter under de kommande två åren… 

I det här läget hade jag bara behövt släppa allt, bli sjukskriven en månad eller mer. Men jag fortsätter att springa på ostadiga ben, som om jag hade en pistol riktad mot mig i nacken. För slutar jag springa kommer inte nästa numer av tidningen ut. Jag har ingen som kan täcka upp för mig, jag saknar skyddsnät. Och chefen skulle samtidigt få ett kvitto på att jag “inte duger”. 

En morgon när jag vaknar känner jag inte längre av min högra sida av kroppen. Känseln från foten upp till kinden är helt bortdomnad och jag kommer inte upp ur sängen. Armen är blytung, känns som ett stycke dött kött. Jag får min livs första panikångestattack och hyperventilerar, tror att jag fått av en stroke. Min man får skjutsa mig till akuten efter att han lämnat barnen på förskolan.  

Där och då börjar min kontakt med sjukvården som pågår än. De hittar inga uppenbara fysiska fel på mig på akuten, så jag går tillbaka till jobbet efter några dagar, hinner göra klart nästkommande nummer och även ha det årliga lönesamtalet. Två veckor senare står jag i mitt arbetsrum med några brev i handen som jag inte längre vet vad jag ska göra med. Där och då inser jag äntligen att jag måste checka ut. Jag minns i dimman att jag plockar med mig det viktigaste från skrivbordet, i tron att jag kommer att återse det om några få veckor. Jag åker hem, ringer vårdcentralen och säger att min hjärna har totalkraschat. Får en tid dagen efter och blir sjukskriven direkt. Då är min ångestnivå så hög att man nästan kan ta på den. 

Chefen väljer att titta bort 

Mina personliga saker kommer senare packas ned i kartonger som jag får hämta långt senare, för mitt arbetsrum ser jag aldrig mer. Det får någon annan, liksom min tjänst. Den blir jag inofficiellt av med drygt fem månader in i sjukskrivningen då hen som vikarierar för mig får fast anställning. Jag häpnar, men orkar på grund av min utmattning inte agera, koppla in facket. 

Historien hade däremot inte behövt sluta så här. Om jag mötts av en lyhörd arbetsgivare som förstått att min arbetssituation var ohållbar och dragit i nödbromsen, när jag slet med att få ihop tidningen och göra den redo för tryck inför varje nummer, innan jag var tvungen att skynda iväg för hämta barnen på förskolan så att de inte skulle vara de sista kvar att hämtas – igen. 

Ömsesidig förståelse är grundläggande i all kommunikation människor emellan, även i arbetslivet. Utan det håller inga relationer i längden. Någonting går sönder. Och det kostar. Just avsaknaden av förståelse och agerande inför min dignande arbetsbörda och livssituation med småbarn hemma banade väg för en successiv nedbrytning av såväl min fysiska som psykiska hälsa. Först knappt märkbart första åren, men sen blev jag sjuk. Väldigt sjuk till och med. Det började med olika magproblem, bröstsmärtor och återkommande förkylningar. Fortsatte med en oförklarlig hudsjukdom under fotsulorna som blev inflammerade med ömmande sprickor och förtjockad hud, även på fingertopparna. Därefter tilltagande sömnsvårigheter, yrsel och extrem trötthet. Listan kan göras lång. 

Om jag mötts av en lyhörd och förstående chef, hade min utmattning med största sannolikhet inte behövt inträffat och jag sluppit dras med en långdragen hjärntrötthet, som gör att jag ännu måste vila flera timmar om dagen många år senare.  

Men chefen väljer att titta bort så länge jag står upprätt och negligerar även varningen som stresshanterarcoachen, som anlitats för bedöma min arbetssituation, ger henne redan tre år innan kraschen: att jag ligger farligt nära gränsen att drabbas av utmattningssyndrom.  

Ingen medarbetare beklagar sig i onödan

Att köra sönder en medarbetare kostar nämligen inte en arbetsgivare så mycket. Det är samhället i form av skatter och avgifter med Försäkringskassan i spetsen, som får stå för merparten av kostnaden. Och jag som individ, i form av en försämrad hälsa och försämrad ekonomi. Och min familj, inte minst barnen som fick växa upp med en mamma med begränsad ork, som inte orkade leka så mycket med dem som jag hade velat när de var mindre, eller kunnat följa med på så många aktiviteter. Istället blev det deras pappa som fick göra det. År som inte kommer tillbaka. Det är den cyniska verkligheten. 

Det är få, för att inte säga någon medarbetare, som “beklagar sig” i onödan när det kommer till stress.  Att som arbetsgivare inte lyssna och ta hand om sin personal så att de håller i längden, utan förlora dem till långtidssjukskrivning, är ett enormt slöseri med mänskliga resurser som nästan borde straffas med böter. För har vi råd med detta i längden?  

Jag var inte ensam om att inte bli lyssnad på och bli sjukskriven för stress på den här arbetsplatsen. Det hände fler, men några av dem hann rädda sig till andra, nya jobb, innan de vart alltför sjuka. 

Under resans gång har jag vunnit många nya, kloka insikter på vägen. Jag har fått uppleva mycket som varit givande under åren som sjukskriven och mentalt gått vidare, men problemet med arbetsrelaterad stress i kombination med dåligt chefskap på arbetsplatsen borde lyftas högre upp på den politiska agendan, så att fenomenet får den uppmärksamhet som det förtjänar och färre drabbas av utmattningssyndrom, helst ingen alls! För det är ett tillstånd som KAN undvikas. 

Dåligt ledarskap vanlig orsak till psykisk ohälsa

Vi pressas generellt att arbeta för mycket, oftast mer än vad vi egentligen klarar av och har lust till  – men av vilken anledning? Vi borde snarare dra ned på arbetstiden så vi får mer tid att umgås med varann och hinna återbruka mer. Då gör vi även klimatet en tjänst. De flesta vet vid det här laget att det arbetsklimat som rått sedan årtionden inte längre är hållbart utifrån såväl mänskliga som miljömässiga aspekter. 
I den finska regissören John Websters senaste dokumentär “Den lyckliga arbetaren”, som hade premiär på SVT i början av december, ringar han in ett problem när det kommer till vår tids arbetsklimat: många av oss har ofta ett bra jobb, en bra lön – men ändå är många av oss djupt olyckliga på arbetet. Enligt honom kan så mycket som 70 procent av arbetsplatsens problem tillskrivas ett dåligt ledarskap. Så var det i mitt fall. 

/Catharina Tunestad, journalist  

Fotnot 1: Dokumentären ”Den lyckliga arbetaren” (Happy worker) visas på SVT Play t.o.m december 2024. 

Fotnot 2: Det som hände mig utspelade sig för ett antal år sedan. Idag är det nya personer i ledningen och hälften av medarbetarna är nyanställda. Jag välkomnades tillbaka att arbetsträna av den nya chefen som började flera år senare, men tyvärr fick den avbrytas på grund av pandemin. Lite senare blev jag varslad av ekonomiska skäl. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig är att den nya chefen tog sitt arbetsgivaransvar.