Kampen med PTSD

Hej igen alla fina medmänniskor.
Det var ett tag sedan jag skrev här nu men följer och läser sidan självklart.

Det börjas som smått att pratas om ptsd.
Om ångest.
Om trauma.

Ett område som det behöver upplysas mer om och öka kunskapen kring.

Jag har tråkigt nog levt ett liv kantat av en mängd traumatiska händelser.
Utöver min bipolära sjukdom, adhd och beroende.
Men det var först för bara några år sedan när jag började på den beroendemedicinska mottagningen som psykologen där tittade upp på mej och undrade om ingen någonsin pratat om ptsd med mej.
”Öhhh nej. Varför skulle de?”
Inom kort förstod jag plötsligt så mkt mer om mej själv efter att få kunskap om det.
Och det är jag tacksam för.

Idag vet jag varför jag verkligen inte klarar ens vågar göra vissa saker.
Vilket skapar vissa handikapp men som jag lärt mej att gå runt.
Idag vet jag varför jag reagerar på vissa ljud, dofter, rörelser etc.
Jag vet varför jag drömmer så mkt olika mardrömmar att jag skrikandes väcker mej själv i sömnen.

Jag vet.
Men har ändå svårt att relatera.
Det är som en hemsk gammal film i repris.
En film som inte går att stänga av.
Som jag inte kan hålla nån kudde för ansiktet under speltiden.
Terror.
Och jag finner det otroligt många gånger att jag finns här idag.
Och att jag öppnar upp mina erfarenheter för att inge hopp.
Ett hopp jag aldrig kände förut.
Ett hopp jag lärt mej få känna under tiden.
Tiden med ptsd.
Kampen.

Och jag lever idag ett mer balanserat liv än jag någonsin kunnat tidigare.
Trots allt.

Det finns inga garantier för nånting.
Men just idag.
Just nu är jag starkare.
Och dessa mentala muskler tränar jag på dagligen.
Min egen mästare i kampen med ptsd.

/Ylva Kristina Larsson