Den ouppfostrade psykiatrikern

En känd överläkare i psykiatri är i full färd med att vrida den demokratiska, svenska samhällssynen i en obehagligt svaghetsföraktande riktning i kraft av sin ställning och mediekåthet. Jag talar om mannen som personligen ville ge konstnären Anna Odell en spruta Haldol, ”så kan hon se hur kul hon tycker att det är”, efter hennes simulerade psykos och tvångsintagning 2009 – alltså David Eberhard.

Eberhards ståndpunkter kan kort och givetvis förenklat sammanfattas så här:

1. Vi är trygghetsnarkomaner och lever i en överbeskyddande stat. Resultat: Vi lär oss inte att hantera livets normala törnar och realiteter (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

2. Vi förstår inte hur bra vi har det och blir därför kränkta av minsta oförrätt och ifrågasättande (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

3. Barn tål mycket mer än vi tror men vi uppfostrar dem inte längre. Vi ”curlar” dem och låter dem ta över makten i familjen. Som barn får vi därför för höga förväntningar på livet och kan då inte hantera motgångar och besvikelser när vi blir äldre (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

Ännu mer koncentrerat kan man alltså säga, att Eberhard anser att vi mår alltmer psykiskt illa, därför att vi har det för bra, är för trygga och har för stora förväntningar på livet. Låter resonemanget rimligt? Nej, naturligtvis inte, och orsaken är – vågar jag påstå – att Eberhard spänner vagnen för hästen. Eller annorlunda uttryckt: han gör symptom till orsaker och tvärtom.

1. Är vi trygghetsnarkomaner – och en del tyder faktiskt på det! – så beror det inte på att vi är för trygga, utan på att vi i grunden känner oss otrygga, dvs. raka motsatsen till Eberhards slutsats. Till skillnad från vad Eberhard anser, menar jag att dagens samhälle ställer oerhörda krav på vad den enskilda individen skall orka med och klara av. I livets alla avseenden befinner vi oss på marknader, där vi måste tävla och slåss för att finna oss en plats. Det sker dessutom i ett allt snabbare tempo, med krav och överstimulans från allt fler håll och i ett alltmer splittrat socialt sammanhang. Vi står existentiellt och emotionellt alltmer ensamma i vår kamp, vilket får förödande konsekvenser för den psykiska hälsan.

2. De flesta har det materiellt mycket bra i Sverige och västvärlden, men våra behov är inte enbart materiella. Om mitt resonemang under punkt 1 stämmer, blir vi inte alls så bekräftade och emotionellt tillgodosedda, som Eberhard hävdar, och känslan av att bli kränkta bottnar då i en grundläggande brist på identitet, självkänsla och personlig mognad, inte i okunskap om ”hur bra vi har det”.

3. Besvikelse och desillusionering kan uppstå hos en tonåring av för höga förväntningar. Kanske t.o.m. en mindre utvecklingskris. Psykisk ohälsa har däremot betydligt djupare rötter och uppstår knappast av sådana skäl i den åldern. Eberhard påstår att ett barn inte påverkas särskilt mycket av sina föräldrar, utan mer av sin jämnåriga omgivning. Till att börja med motsäger han därmed sig själv, eftersom han ju anser att en ”curlande” uppfostran skapar barn som inte kan hantera den verklighet de senare i livet möter! För det andra innebär hans påstående, att en tonåring formas mer av omgivningen, än ett oerfaret småbarn, som är skyddslöst beroende av sina föräldrar och osorterat suger i sig allt i sin omvärld. Naturligtvis ett fullständigt ohållbart resonemang, som dessutom inte alls har det vetenskapliga stöd han hävdar.

Eberhard brukar ge som exempel, att ungdomar nu ofta söker psykiatrisk vård för att deras pojk- eller flickvänner har gjort slut och att det tyder på för höga förväntningar och för överbeskyddad uppväxt. Trots sin profession som psykiatriker – som borde ha gett honom bättre insikter – bortser han därmed från att sådana händelser kan vara utlösande faktorer för en tidigare grundlagd emotionell bräcklighet och att ungdomarnas vårdsökande därför kan vara fullt rimligt och motiverat. I dagens socialt splittrade samhälle har ungdomar dessutom ofta sämre möjligheter än förr, att söka stöd i nära och förtroendefulla relationer till vuxna.

Jag instämmer gärna med David Eberhard i att barn behöver föräldrar och andra vuxna, som vågar och klarar att ta sitt vuxenansvar i relation till barnen. Man skall inte vara jämbördig ”kompis” med sina barn, utan ansvarstagande förälder. Däremot hoppar Eberhard i fullständigt galen tunna, när han förfäktar att den ökande psykiska ohälsan beror på ett för skyddat liv, i ett samhälle där vi har det för bra. Den ökande ohälsan begränsar sig inte till Sverige. Mönstret ser likadant ut i hela västvärlden och den övriga industrialiserade världen och har inte sin grund i för stor trygghet, utan i en ny och förödande form av stress, som människan aldrig tidigare har varit utsatt för.

De barn som får allt de pekar på är heller inte de som mår sämst i dagens samhälle. De värst drabbade barnen kommer från socioekonomiskt utsatta miljöer, där ”curlingen” knappast är något utbrett fenomen. Eberhards resonemang leder oundvikligen till cynism och svaghetsföraktande tänkesätt, där boten mot dagens problem blir en återgång till tidigare seklers hierarkier, tuffare behandling av barn och ökade orättvisor. Han ser vad som händer i samhället, men drar helt felaktiga slutsatser.
/Hannes Qvarfordt