Så blev debatten om Anna Odells konst

Den 24 oktober deltog jag i en paneldebatt i samband med Anna Odells konstverk ”Okänd kvinna”som ställs ut i sin helhet på Kulturhuset i Stockholm. Det var en mycket spännande och rolig upplevelse men samtidigt nervöst. Jag fick reda på att Ann Heberlein skulle medverka och jag blev livrädd. Inte på grund av att jag är rädd för henne utan för att jag känner en sådan respekt för henne, hon är så begåvad och vet verkligen hur man använder orden. Så det var verkligen nervöst då hon är en av de kvinnor jag ser upp till.

Andra som deltog i paneldebatten var: Simon Kyaga, Isabelle Ståhl, jag och så självklart Anna Odell. Vår moderator var Ulrika Kärnborg. Debatten skulle vara i 90 min och när vi startade kände jag plötsligt hur svetten började rinna nerför min panna. Strålkastarna var så varma och jag hade bestämt mig att stå upp, jag kom ju inte upp på stolen vi hade. Jag hade inte lust att bestiga Monteverdi framför en fullsatt publik. Nej, jag fick stå istället. Hela 90 min tänkte jag, jag kommer dö. Men om ni visste hur fort tiden gick. Det måste betyda att det var kul. Det var en upplevelse som fick mig att växa som människa kan jag säga. Jag vågade fast jag var sjukt nervös och en aning rädd. Jag var ju inte van att vara i ett sådant stort sammanhang. Jag ville tro att jag var stark nog att delta, jag pluggade som galen inför denna debatt. Jag pluggade om unga kvinnors psykiska hälsa genom tiderna, politiska betydelsen i konsten genom tiderna. Jag läste RSMHS Kvalitet på dina villkor och även Principprogrammet. Jag läste många artiklar, rapporter och rådfrågade Jimmie Trevett, RSMH:s förbundsordförande. Min hjärna var överfull av information och jag kände mig redo.

Den morgonen när jag vaknade fick jag total blackout. Bara för att jag visste att idag var dagen detta skulle hända, så låste sig min hjärna. Jag anser att jag skötte mig relativt bra med tanke på omständigheterna, jag försökte svara kortfattad och diktera på sak. Jag använde mig av anteckningsblock för att minnas, tack gode Gud för lite papper och penna! Det räddade mitt liv kan jag säga. Allt jag gjorde för att prestera bra måste ha fungerat för efteråt så kom en kvinna fram till mig och sade att hon tyckte jag var bra, att jag var kortfattad och koncis i mina svar. Men trots detta fick jag inte svara på mina frågor så som jag hade förberett. Dels på grund av att min hjärna tog semester den dagen och dels på grund av tidsbrist. Det är vanligt att det blir så i debattsammanhang. Därför tänkte jag dela de svaren som jag ägnade två veckor på att svara på, se här nedan.

Tänk nu på att jag vet att min uppfattning inte delas med alla där ute men jag förutser att ni visar respekt och hänsyn vad det gäller mitt blogginlägg. Anna Odells verk: ”Okänd kvinna” är starkt och väcker känslor. Jag är medveten och det. Vissa tycker det hon gjorde var bra, andra tycker det var inte så bra och vissa kan bli väldigt arga. Det är okej om ni inte håller med mina svar, jag förstår. Alla har rätt till sina tankar och känslor. Konstens syfte är att starta debatt och väcka känslor och det tycker jag Anna lyckades galant med!!

Här är frågorna och mina svar:

1. Vilken var din spontana reaktion då du första gången tog del av/hörde talas om Anna Odells verk Okänd kvinna 2009-349701? Vad tänker du om den reaktionen idag?

Första gången jag kom i kontakt med Anna Odells verk var i min soffa framför TV:n.
Jag minns att det var en blandad känsla av ilska och glädje. Jag var glad över att hon hade gjort det hon gjorde. Jag tänkte att nu kommer allt det där hemska träda fram i ljuset, folk kommer bli förbannade och man kommer kräva en förändring. Det tog inte lång stund för mig att förstå att det var inte så media hade valt att föra debatten.Jag visste att media hade makt men att det kunde blivit så fel så fort gjorde mig arg! Än idag när jag tänker på det känner jag lycka och ilska.

2. Varför tror du att massmedias reaktion på verket blev så stark? Varför kom så många offentliga fördömanden från personer som inte tagit del av verket?

Man hade vant sig vid att patienten är en passiv mottagare av vården. Men så helt plötsligt kommer en person som då också är en psykisk sjuk före detta patient och kvinna och konstnär från ingenstans och vänder upp och ner på allas värld. Det förändrar världens och inte minns vårdpersonalens uppfattning om hur en psykiskt sjuk kvinna bör bete sig. Det är alltid enklare att peka finger och poängtera andras brister och fel istället för att peka på sig själv med en granskande inställning. Många valde att peka finger mot Anna och menade på att det var dåligt gjort mot patienterna/ brukarna. Överallt i media fick vi bara höra vårdpersonalens sida. Det är bra att vi fick höra vad de tyckte men det jag ifrågasätter starkt är att man valde skildra en sida av debatten och struntade helt i den andra. Men vi patienter är tyvärr vana att bli överkörda. Det är alltid vårt ord mot deras och tyvärr är det oftast deras ord som vinner och det var exakt det som hände här. Medias reaktion var så stark helt enkelt för att de bara valde att skildra en sida av debatten. De glömde bort att granska detta från alla håll. Sen får vi inte glömma att 2009 var året då man bildade Hjärnkoll och det tog lite tid att etablera ambassadörens runt om i Sverige men idag tror jag att media tänker efter en eller två gånger extra för de vet att annars är attitydambassadörer där och poängterar att de kanske borde skärpa till sig lite. En till bidragande faktor är att många valde att uttala sig innan de ens hade sett konstverket. Ren ignorans för man visste inte vad man pratade om. Man brydde sig inte heller om Annas historia eller kanske till och med inte kände till den.

3. En av reaktionerna på verket handlade om att det var synd om vårdpersonalen som lurades av Anna Odell och att hon som konstnär missbrukade samhällets resurser. Var/är det synd om vårdpersonalen? Är personalens utsatthet en aspekt som har kommit bort under senare debatt av verket?

Personligen måste jag säga att jag blir lite provocerad när man än idag slänger fram det här offerkortet. Nu får det räcka! Hela första omgången av debatten handlade om hur fruktansvärt synd det var om personalen och hur kränkta de var och hur fel det Anna gjorde var, och vilket slöseri på resurser det var. Nu är det kanske dags att ägna sig åt konstverket.

Jag skulle istället vilja ställa två andra frågor: Är det inte slöseri på samhällets resurser när man skickar unga kvinnor med självskadebeteende till rättspsyk? Man ursäktar sig med att man gör det för att de skall få bästa möjliga vård men i själva verket gör man det för att rättspsyk kan vidta tvångsåtgärder på ett annat sätt än slutenpsykiatrin kan. Man vill inte erkänna att man faktiskt saknar kunskap och resurser för att kunna hjälpa. Istället sviker man dessa unga tjejer på det sämsta möjliga sättet. När du har självskadebeteende kan bältesläggningar bli en del av det destruktiva beteende man utsätter sig för. Inte undra på att kvinnorna aldrig blir friska man göder deras sjukdom och det tycker jag är grovt slöseri på våra resurser. Dom förtjänar bättre vård än så. Vad det gäller frågan om huruvida det är synd om personalen som känner sig lurade av Anna vill jag bara ställa den här frågan. Vad tror ni anhöriga till Filip, som tog livet av sig inom psykiatrin i Skåne, kände sig när de anförtrodde sin son åt vården som skulle göra honom bättre. För en gång skull kunde de pusta ut för han var i trygga händer och så får de det där samtalet bara en och en halv timma senare. Tror inte ni att de kände sig lurade av hela vårdsystemet?

Det är lite verklighetsfrämmande att personalen påstod att det var synd om dem, att de blev kränkta av Anna Odell. Det är verkligen att vara gnällig för en liten liten sak, speciellt när man säger det fastän man är medveten om alla de patienter som upplever den kränkningen som Anna Odell upplevde och som görs dagligen i Sverige, så sitter personalen och gnäller fastän de vet att de har patienter som de uppför sig fördjävligt emot. Det kan vara viktigt att poängtera att alla som jobbar inom vården beter sig inte illa. Det finns folk som gör ett fantastiskt jobb men här är det frågan om de som kanske skulle kunna göra ett bättre jobb. Jag kan tycka att det är skönt att personalens åsikter har försvunnit i debatten om Anna Odells verk 2015 för jag anser att de faktiskt är irrelevanta. Personalen finns där för att vårda patienterna, patienternas uppgift är inte att vårda personalen och framför allt är det inte patientens uppgift att vara rädd för om personalens känslor blir sårade. En professionell person inom sitt yrke, vilket yrke som helst faktiskt, ska kunna ta emot kritik. Jag kan tycka att det ingår i ens yrkesroll och detta blir mer påtagligt inom psykiatrin. Om man oftare lyssnade på patientens kritik kan vården bli bättre. Och inte bara för patienten utan för personalen med, för alla vill komma till ett jobb där man trivs och har en fin arbetsmiljö. Det förutser jag i alla fall att man vill.

4. Sedan 2009 har det kommit en rad dokumentärer, bland andra Daniel Velascos ”Den fastspända flickan”, pjäser, böcker och artiklar som kritiskt belyser psykiatrins hantering av framför allt unga flickor? Vad tror ni att det har fått för konsekvenser?

Att folk börjar träda fram och delar med sig av sin berättelse tror jag har varit en stor bidragande faktor till att man har börjat avstigmatisera tabun kring psykisk ohälsa. Att göra det är bra för hela samhället för alla har psykisk hälsa. Alla blir förkylda någon gång alla känner sorg en gång.     Men framför allt är det bra för individen själv och återhämtningsprocessen. All denna öppenhet leder till att fler människor vågar träda fram och dela sin historia. Vi får inte glömma bort att det jag pratade om innan när det gäller vården och hur vården är vana att se patienten som en passiv vårdtagare blir väldigt påtagligt när man tänker på att alla anmälningar som kommer in till IVO är bara toppen på bergen. Det finns nog ett stort mörkertal då många inte orkar eller vågar anmäla. Många vill bara glömma bort, för det kan göra för ont att bli påmind.

5. Idag talar även många offentliga personer, som till exempel i teveserien Mina två liv, där Ann Heberlein var programledare, öppet om psykisk ohälsa. Håller tabut kring detta på att släppa?

Titta på de senaste åren. Det har hänt mer inom psykiatrin på dessa sex åren än vad det har hänt under hela mänskliga historien. Så ja vill svara ja, tabun kring psykisk ohälsa håller på att släppa, men än finns det mycket kvar att göra.

6. Det finns, som bland andra idéhistorikern Karin Johannisson visat, en västerländsk tradition av att beskriva kreativa, stökiga och normbrytande unga kvinnor som ”galna”. Passar den offentliga bilden av Anna Odell och hennes verk in i den traditionen, eller måste man söka andra förklaringsmodeller?

Jag tycker att den jämförelsen stämmer. Man beskriver ju det Anna gjorde som något galet! ”Hur kunde hon göra så?!” Sen måste man komma ihåg att vara galen inte är samma sak som att vara psykiskt sjuk, vi brukar ju prata om galna vetenskapsmän. Då menar vi inte att de är psykiskt sjuka eller hade till exempel ADHD eller Asperger utan att han är helt galna och gjorde helt tokiga saker. Det är kanske lite så man tänkte om Anna Odell och gör än idag, hon är helt galen. Att hon var en kvinna spelade nog en roll definitivt, men den mest bidragande faktorn var nog att hon var konstnär. Folk har en tendens att störa sig på konst för att man inte har förmåga att förstå vad syftet med konst är. Speciellt när konsten har en direkt anknytning till politik. Jag vill minnas att det fanns något uttalande där man påstod att Annas konst inte var konst för det var så politiskt, men många konstnärer använder sig av konsten i ett politiskt syfte.(exempel Frida, Picasso) Konstnärers dröm är ju att väcka känslor och skapa debatt, jag är ju själv konstnär och jag har själv förundrats över den makten konst kan ha. Tänka sig vilka starka känslor den kan väcka i oss precis som Annas Konstverk gjorde.

7. Många med psykisk ohälsa, inte minst inom RSHM, har vittnat om att bemötandet av de sjuka inom psykiatrin kan vara riktigt dåligt, till och med bestraffande och sadistiskt. Varför är det så och vad har man inom vården gjort för att komma till rätta med problemet?

En bidragande faktor kan vara att personalen inom psykiatrin saknar den grundläggande kunskapen om den tvångsvårdslagstiftningen. Socialstyrelsen har granskat vården och kommit fram till det, så det är kanske inte så konstigt att personalen begår fel så ofta och speciellt när det gäller tvångsvården och tvångsåtgärder när man faktiskt inte vet vad lagen säger. Lagen är ju tydlig och det är vårdgivarna som måste uppdatera sina kunskaper. En annan bidragande faktor kan vara att man inte alltid i alla lägen lyssnar på patienternas erfarenhet och upplevelser. För att kunna bedriva en bra vård måste man kunna inkludera patienten i den vården man genomför. Det har många gånger till och med visat sig vara gynnande för vårdpersonalen att inkludera patienten i vården. Många patienter vittnar om att man har använt tvångsåtgärder i en större grad än nödvändigt och ibland till och med i ett bestraffande syfte. FN är medvetna om detta problem och när man granskade Sverige för att se om man levde upp till lagen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning 2014 rekommenderade man att Sverige skulle avskaffa metoder utan samtycke och ville att staten skulle utbilda läkare och vårdpersonal för att förebygga grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning. Dom var också extra oroliga över att bältning och isolering används mot barn inom psykiatrin. Många patienter är tacksamma för att ha blivit tvångsomhändertagna för annars skulle de inte leva idag men samtidigt är ofta sättet det går till på för dramatiskt. Man behöver till exempel inte alltid blanda in polisen. Tvångsåtgärder som sker när du väl är inlagd kan också gå till på ett annat sätt. RSMH vill skilja på tvångsomhändertagande och tvångsåtgärder, det vill säga avskiljning, bältning och tvångsmedicinering. Det ska inte vara okej att tvångsmedicinera eller bälta någon bara för att du är tvångsomhändertagen under lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, vilket tyvärr ofta händer idag. I svenska lagen står det tydligt att tvångsåtgärder inte får användas som ett första alternativ utan bara när man har försökt allt annat och inget annat fungerar.

Det har hänt en del under de senaste åren vad det gäller psykiatrin. Det har funnits/finns några projekt som startades för att förbättra psykiatrin. Bland annat så startade (H)-järnkoll 2009. Man utbildade massa Attitydambasadörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller anhöriga för att prata öppet om psykisk ohälsa för att öka förståelsen och bryta tabut kring det.

SKL:s ”Bättre vård mindre tvång” 2010-2014 lyckades minska tvånget i hälften av de 135 team som deltog. Det är fantastiskt!

RSMH har just startat ett projekt tillsammans med Civil Right Defenders som heter ”Inlåst – men inte utan rättigheter”. Meningen med projektet är att titta på hur psykiatrin behandlar människor som är inlagda inom Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Man har rättigheter fastän man är tvångsomhändertagen. Bara för att nämna några saker som har hänt som faktiskt är positiva och som leder till bättre förståelse och kanske förändrar vården.

8. Är bemötandet inom psykiatrin bättre idag än för sex år sedan när Okänd kvinna offentliggjordes?

Det är en svår fråga att svara på då bemötandet skiljer sig åt beroende på landsting, avdelning och vilken personal du möter. Detta är ju tråkigt kan jag tycka. När man mår så dåligt krävs det så otroligt lite för att man är väldigt skör. Och det är även då bemötandet blir extra viktigt och ska fungera som bäst men tyvärr är det inte alltid så.

/Paulina Tarabczynska

PS. Här går det att lyssna på debatten i sin helhet: