”Varje sommar kan jag krascha” skriver Lindha.

Det är så konstigt hur saker och ting förändras i livet och när man blir äldre. Jag har alltid tyckt att jag fungerar väl och klarar av saker. Jag är strukturerad och trivs när jag har kontroll på situationen. Men på senaste tiden har jag fått reda på att jag inte alls klarar saker så bra som jag tror. Varje sommar håller jag på att krascha och mår jättedåligt. Jag är trött och måste ofta sjukskriva mig. Det är återkommande mönster.

Jag var nyligen hos läkare på hälsocentralen och fick diagnoserna depression och anpassningsstörning. Depressionen har jag haft länge och vet att det beror på min familjesituation, både make och barn med NPF diagnoser. Jag som familjens ankare. Men att jag även hade en anpassningsstörning blev så främmande för mig, det blir så uppenbart när man läser det på ett papper eller i sin journal.

Jag visste inte ens att den diagnosen fanns.

Nyfiken som jag är så googlade jag på det och fann en definition: ”Anpassningsstörning är ofta blandad med ångestsymtom, depressiva, eller psykosomatiska symtom, utan att fylla diagnoskriterier för ett ångestsyndrom eller en egentlig depression. En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation” (källa Socialstyrelsen).

Nu återstår det bara att landa i diagnosen och om framtiden ger en utredning hos psykiatrin för att se om jag har någon NPF- diagnos.
Jag tror att jag fungerar så väl för att jag redan har verktyg och strategier, men det funkar inte fullt ut utan anpassningar och rätt stöd.

Ett fluktuerat känsloregister

Egentligen är tanken i sig inte orimlig, det är väl ändå sunt att njuta av välgång och lycka MEN när mina toppar och dalar skiljer sig så markant, är det inte alltid en självklarhet att njuta av det där som ”alla andra” tycks göra så obehindrat.

Det är tyvärr, i min mening, ett måste när en människa lider av EIPS (emotionell instabilitet personlighetssyndrom) att denne också någonstans försöker förstå att måendet är av ett väldigt fluktuerande slag. I förlängningen tenderar dock detta att bli en väldigt cynisk inställning till livet, att allt har ett slut är ingenting du nödvändigtvis ska behöva gå runt och tänka på. Däremot så har jag, för egen del, behövt lära mig att förstå att det är så jag fungerar.

Det kommer en tid av engagemang, energi och eufori vilket sedan per automatik efterföljs av dessa diametrala känslor som håglöshet och hopplöshet.

Min känslovärld domineras av dessa två extrema poler. De få gånger jag tycks befinna mig i den så kallade ”gråskalan” resulterar det ofta i förvirring och vilsenhet. Helt plötsligt är känslorna, som annars är så självklara, helt plötsligt vaga till sin karaktär. Hur i hela friden ska jag då veta vad jag vill när mina naturliga instinkter främst manifesteras i rungande ”ja” eller distinkta avståndstaganden?

Det finns väl alltid luckor i ens medvetande, de stunder du verkligen vet att du faktiskt vet. Texten som ni nu läser är skriven i ett sådant typ av stadium. Jag kan se hur jag fungerar och hur detta påverkar både mig och min omgivning. Men när förnekandet av mörkret eller det euforiska ljuset inträder är insikten av svängningarna desto svårare att ta till sig.

Det kan naturligtvis också ligga något i att saker förändras framgent, att mina ”sanningar” rörande hur jag fungerar inte tvunget behöver vara inetsade och beständiga.

Bara att få skriva, att få dela med sig av det som upptar tankeverksamheten kan förhoppningsvis bara det, leda till uppvaknande, progression och förbättring.

Det sista jag vill är att människorna runtom mig ska behöva tassa på tå. Det ska inte vara deras uppgift att orientera sig runt i de känsloregistret jag i denna text försöker beskriva. Detta då jag ofta knappt själv vet var i spektrumet jag befinner mig i just där och då.

Ibland kan jag se, att det jag beskriver påminner en del om en bipolärs persons symtombild, men där vill jag dock understryka att detta aldrig fastslagits rent medicinskt av den psykiatriska vården.

För ungefär en månad sedan träffade jag en man som jag sedan föll väldigt pladask för. Jag har sedan dess levt där uppe bland molnen i den totala saligheten som bara en nyförälskelse kan ge en människa. Jag är lyckligare än någonsin, behöver detta problematiseras och utredas på något vis?

Den initialt retoriska frågan måste naturligtvis få ett enkelt svar, ”ja”. Ska jag göra det nu? Den initialt retoriska frågan måste naturligtvis besvaras med ett ”nej”.

Jag är nyförälskad och lycklig, jag bestämmer mig för att få lov att vara det. 

Visst, det går inte att förneka att analys av min glädje finns där någonstans i bakhuvudet, men med nya ögon kanske mina gamla sanningar rörande mitt känsloliv inte längre behöver reproduceras och återupplevas? Jag är kanske bara lycklig, punkt. End of story, eller vänta, tar lyckan slut nu?

Hur länge varar ens känslor av nyförälskelse och salighet?

Olof Ahlqvist är ny medlem och skribent på bloggen!

Hej Olof! Vem är du?
– Jag heter Olof Ahlqvist och är 51 år, pianist, har det egna företaget Solemn Musiq och jobbar på Tullverket. Bor i Stockholmsområdet med fru och två barn och lever sen tonåren med psykisk sjukdom/bipolär typ 1.

Jag tror på regelbundenheten med medicin och samtalsstöd/terapi kontinuerligt för att uppnå och bibehålla stabilitet i livet som bipolär. Jag tror på och skriver om öppenhet då det för människor närmare varann och ger ökad förståelse och respekt.
Vi behöver tillsammans arbeta för att minska det stigma som finns kring psykisk sjukdom.
Mitt första blogginlägg kommer att handla om att uppnå och bibehålla stabilitet när man lever med bipolär sjukdom:

Att uppnå och bibehålla stabilitet: hur får man ordning på, och frihet i, att leva med bipolär/psykisk sjukdom?

Jag vet att man kan uppnå en långvarig stabilitet och bibehålla den genom att följa några små råd. Just nu lever jag med familjeliv och arbete på dagtid, måndag till fredag. Att ha fasta rutiner för sömn, mat och medicin visar sig vara avgörande för att kunna må bra över tid.

Varje kväll tar jag till exempel min medicin vid exakt samma tidpunkt, klockan 19 och klockan 21 i samband med ett litet intag av smörgås, kvarg, banan och ett glas mjölk. Viss medicinen behöver det för att verka som bäst. Sen går jag och lägger mig vid samma tid varje kväll 21.30-22.00. Jag somnar således regelbundet vid samma tid. Sen går jag upp vid 6.00 när jag jobbar och lite senare på helgen (med viss variation). Jag tar medicin direkt när jag vaknar.

Det finns utrymme även för oss med medicin att kunna göra avvikelser vilket jag har provat. Jag kan ta mina kvällsmediciner lite senare om jag exempelvis firar nyår, eller har en gemensam aktivitet med middag med vänner eller är ute på en konsert. Det går att göra avvikelser men inte alltför ofta, utan möjligtvis då och då. Jag har provat att resa över tidszoner. Vad gäller mat försöker jag äta vid ungefär samma tider varje dag, frukost, lunch och middag.

Detta är vad jag kallar de yttre ramarna för att ha ett fungerade stabilt mående.

Personligen tror jag mycket på det här eftersom det visat sig fungera väldigt bra över tid för mig. Under många år, från 2003 till 2020, har jag provat samma regelbundenhet fast med skifttjänstgöring vilket inneburit att jag vridit på matintag, medicinintag och sömnmönster. Jag hade fler symptom på min sjukdom då men det gick hyfsat bra.

Jag jobbade dock inte natt utan tidig morgon och sen kväll samt helg och fick sen möjlighet till att jobba dagtid vilket jag såg som en stor bidragande orsak till att förbättra mitt mående ännu mer. Då kunde jag på riktigt testa mina idéer och se hur det fungerar.

Från 2021 till nu upplever jag tid som mer regelbunden och ganska symptomfri tack vare mönstret med tiderna, maten, sömnen, medicinerna och motion. Detta leverne minimerar även nedåt och uppåtperioderna med en konstant dos medicin. Jag får på detta sätt må bättre, och det över tid.

Men är inte det här allt vad den bipoläre inte vill ha? Jag vill ju känna mig fri att äta när jag vill, sova när jag är trött och ta medicin bara för att jag måste och sen spendera min tid på det jag brinner för mest i en väldigt koncentrerad form.

Det är ju motsägelsefullt då att ruta in allt i rutiner och vanor – hur blir det då med den där underbara kreativiteten? Jag som håller på med musik känner mig ju inte spontant sugen där mellan lunch och kvällsmedicinen att vara skapande och kreativ. Det ska ju bara komma av sig själv. Eller?

Man måste ju fånga inspirationen när den kommer! Tro mig, jag har testat detta över 20 år, varav 17 år med oregelbundna mönster men jag måste ändå säga att mitt lugn, koncentration, resultat av kreativitet och skapande ändå infinner sig bättre med ovan nämnda inramningar.

Man måste ge detta tid och att ha tålamod. Utforska kreativiteten. Det kommer att ge dig insikter om dig själv och din sjukdom. Dessutom är jag mer stabil över tid vilket får mitt mående i kombination med medicinintag och liknande att fungera bättre än att inte hålla mig till ramverket.

Den upprepade regelbundenheten istället och konsekvensen av att jag får utrymme i detta virrvarr av inspiration, motivation, kunskap och drivkrafter till min musik och övriga liv.

Alltså, den stora utmaningen är att komma fram till vad som fungerar bäst för dig själv. Jag kan starkt rekommendera en inramning på detta sätt med medicin, sömn, mat och motion. Jag vågar säga att det kommer få stabilitet i ditt mående och möjlighet att få bibehålla den om du sköter det. Ha gärna ett regelbundet samtalsstöd till detta inom vården.

Inom ramarna kan du vara fri till ditt stora intresse men ge inte avkall på det meningsfulla med regelbundenheten.

Vad händer när arbetet är så värdefullt att det måste göras även när ingen får betalt?

Föreningar för personer med psykisk ohälsa förlorar sin finansiering för att de drivs av personer med psykisk ohälsa. En av RSMH Skånes lokalföreningar som har öppet och serverar mat 365 dagar om året, blev av med sina bidrag helt utan förvarning. Ändå fortsätter de ha öppet, för vi inom RSMH vet att människor lever för att vi finns.

Riksorganisationen för Social och Mental hälsa, RSMH, bildades för cirka 60 år sedan. Patienter från och psykiatrin och progressiv vårdpersonal gick samman kring en radikal idé om allas möjlighet att delta i samhällslivet. Den grymma misshandeln på de statliga institutionerna skulle äntligen få ett slut och allas röster skulle få höras. Idag finns RSMH-föreningar på över sjuttio ställen runt om i landet. Vi fokuserar på kamratstöd och återhämtning och hos oss är alla välkomna.

Till RSMH Skånes lokalföreningar skickar kommunen människor från LSS-boenden och dagliga verksamheter, vi tar emot utskrivna från heldygnsvården i psykiatrin, personer som bor på behandlingshem, folk från rättspsykiatrin, och i stort alla människor som inte har någon annanstans att ta vägen. Personer som myndigheterna bränt alla broar med och förverkat deras förtroenden. Det är så våra föreningar får medlemmar.

Det är människor med dessa erfarenheter som hjälper varandra. Vi ser till att vi har lunch, personligt ombud, julfest, gemenskap, skjuts, någon att ringa till, någon att fika med. Dessutom är trycket på oss enormt att ta emot olika typer av studiebesök, vi för dialog med forskare, handleder studenter som genomför fältstudier och praktikperioder. Allt detta tar tid och energi. Men från alla dessa verksamheter ser vi inte en krona.

Så nu undrar vi hur det kan komma sig att alla vill använda vår verksamhet men ingen vill betala för den?
Tvärtom minskar våra bidragsmöjligheter och redovisningskraven hårdnar på de få bidrag som går att söka. Många lokalföreningar går på knäna, och vi har fått signaler från olika håll att vår ohälsa ses som ett problem. Om och om igen måste vi ägna oss åt det pedagogiska arbetet att förklara att vi är en förening för personer med psykisk ohälsa, att personer med psykisk ohälsa får plats i våra organisationer är hela syftet med oss, det är vår styrka. Det är därför vi fortfarande har en massa medlemmar efter 60 år. Men det finns ingen tillgänglighetsanpassning när det gäller finansiering. Det är inte för att vi gör misstag som våra lokalföreningar vi blir av med bidrag, det är för att vi ibland är för sjuka för att prestera och alltså behöver lite längre tidsfrister, och för att vi inte passar i de snäva sociala ramarna som majoritetssamhället av outgrundlig anledning värderar högre än liv och hälsa.

Som i RSMH Mittpunkten Malmös fall: De har fått sina bidrag helt indragna. Föreningar för personer med psykisk ohälsa förlorar alltså sin finansiering för att de drivs av personer med psykisk ohälsa. Hur kan det vara så? En förening som har över 200 medlemmar, öppet 365 dagar om året, som erbjuder frukost och lunch varje dag, blev av med sina bidrag.
Arbetet vi gör är så viktigt att vi så långt det är möjligt gör det även utan medel. Vi vet att det finns en massa människor, ofta vi själva, som är vid liv idag för att RSMH finns, så vi ger inte upp om det finns någon annan möjlighet. Men så här kan det inte fortsätta.

Detta sker i en tid då psykisk ohälsa och ensamhet eskalerar på ett sätt som vården inte själv kan hantera, problemen är större och på flera nivåer, samhällsförändringar måste till. Alla pratar om psykisk ohälsa och hur vi ska motverka den, vi praktiserar svaren på dessa frågor varje dag, och det är just det som leder till att vi blir av med bidrag.

En skola för alla? Barn behöver också vila!

Jag tycker det är skrämmande att psykisk ohälsa kryper allt längre ner i åldrarna. Det finns barn i mellanstadiet som blir utbrända. Samhället ställer stora krav på invånarna, oavsett ålder. Barn ska gå i skolan och vuxna förväntas klara av ett arbete.

Men det finns en stor skillnad som jag vill lyfta. En vuxen som blir utbränd ordineras vila och blir oftast sjukskriven för sitt tillstånd. Sen får individen en rehabiliteringsplan för att kunna återgå till arbete igen. Ett barn som blir utbränd förväntas ändå kunna gå till skolan, det är ju skolplikt. Återhämtning och vila får väl ske på fritiden enligt samhället. Men vården rekommenderar vila även för ett barn som är stressat.

En skola för alla och rätten till utbildning säger våra politiker. Men att skapa detta i verkligheten är inte det lättaste, speciellt inte när skolan hela tiden hotas av besparingar. Jag skulle vilja se en mer flexibel skola, men frågan är hur vi ska nå det. Vi kan börja med skolplikt, ett hårt ord som betyder att skolan är obligatorisk. I flera andra länder till exempel vårt grannland Finland har man istället valt att kalla det för läroplikt. Det blir flexibelt och ger utrymme för hemundervisning så länge utbildningen blir likvärdig och kunskapen kan visas med ett test. Min önskan är att vårt skolsystem i Sverige blir mer flexibelt. Det skulle underlätta för de elever som på grund av stress och psykisk ohälsa inte fixar att vara i skolmiljön. Men då behöver skolan mer pengar och resurser. Alla är inte skapade för att sitta bakom en skolbänk hela dagarna och vi måste se till att även de får en bra utbildning. Om skolan får kosta så har vi igen det i det långa loppet, för skapar vi starka barn så slipper vi laga så många trasiga vuxna i framtiden.

Låt skolan få kosta, barnen är vår framtid.

Lindha: Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans

Utan kunskap och förståelse får vi ett segregerat samhälle.
Idag vill jag prata lite om PTSD (Post Traumatic Stress Disorder). Det uppkommer om personen varit med om ett allvarligt trauma och ger symtom som ångest och hög nivå av stress.

Jag ligger precis på gränsen till mild PTSD efter min uppväxt. Jag har flyttat och bytt skola väldigt många gånger under mitt liv. Att alltid vara den nya tjejen eller hon som flyttade är jobbigt. Inga rötter eller en fast tillvaro att hålla i. Ständigt på väg någonstans.
Jag blev aldrig tillfrågad om vad jag ville, kunde aldrig påverka besluten. Kringflyttad och ett liv i en flyttkartong.

Konsekvensen blev att jag blev ensam och inte vågade skaffa vänner, det kändes meningslöst eftersom jag ändå skulle försvinna igen. Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans.

Idag är jag snart 42 år gammal. Jag har bott på samma ställe i långt över 20 år. Men oron finns inom mig ändå. Kommer jag ryckas upp med rötterna igen? Får jag verkligen välja själv? Det är så skrämmande hur mycket min kringflackande uppväxt har påverkat mig.
Psykiskt skadad för livet, en trasdocka.

Det syns inte på utsidan, men det finns där ändå.