Vi är skyldiga vår framtid

Jag har nyligen varit iväg på en föreläsning om samsjuklighet.
Min egen berättelse. Inga konstigheter. 
För mej är det inget konstigt – det är mitt liv. En del av det. 
För mej är det viktigt att jag trots stor scenskräck och liten självkänsla ändå tar mej an och genomför dessa föreläsningar.
Jag vill verkligen nå ut.
Jag hoppas att kunna förankra nån idé. Att bidra med nåt tips eller råd. Att påverka. 

Vi är skyldiga vår framtid!

I publiken ställs frågor om barn och unga. 
Det ger mej hopp. Det gör mej glad för det är barnen som är framtiden och vårt ansvar är att hjälpa dem dit trygga. Så är det inte riktigt just nu och det gör mej förtvivlad.
Hur många fler ”som jag” ska behöva förlora år av liv till att överleva…?!? Självmedicinera.
För att vi vuxna brister i kommunikationen, eller inte talar alls.
Talar om hur livet kan vara. Vägrar att svara…

Vi talar om prevention. Men vi ger inte i grunden några lektioner. Vi ska förebygga… Men vi börjar när det redan har spruckit i sömmarna.
Bättre sent än aldrig. 

Vart kommer barnen in?

I publiken satt unga kvinnor, gymnasieelever och de saknade den här delen i skolan. Att få prata om och få kunskap om psykisk ohälsa – samsjuklighet. De var besvikna. De skrek på hjälp i min publik så det är min skyldighet nu att sprida deras förtvivlan och förlust. 
Kunskap i skolan.
Psykisk ohälsa är kanske inget skolämne men borde vara det. Barn och unga ska kunna stava till sitt namn men vet inte hur de ska formulera sina känslor. De ska kunna räkna med siffror men inte med sin egen framtid.

Jag förstår inte. 

Det är för mej totalt ologiskt. 
Att generation efter generation växer upp utan känslomässig åtkomst till sig själva.
Att de inte får lära sig se och känna igen känslor. Hantera dem innan känslorna kontrollerar människan såsom social fobi kan göra. 
Ångest.
Allting handlar om ångest till slut.
En helt vanlig och normal del av det inre men som vuxit sig för stor att förstå…
Varför då?!?
Därför att ingen förklarade den känslan när barnen var små.

Jag blir arg över att en sån liten åtgärd frånhålls dem som annars skulle få framtiden att fungera.
Information om det egna känslolivets existens.
Hjälp att sätta ord på känslan.
Känn!!!

Min publik upplevde en stor saknad efter att få prata om känslor som barn och med barn. 

Vi är skyldiga vår framtid att tidigt ge dem redskap och verktyg att kunna förstå vad som händer inuti.
Det är prevention!
Att stötta och förklara när det blir svårt.
Att stå bredvid men inte ta över.
Att ge trygghet när det känns hopplöst.
Inge hopp.
Ge kunskap. 

Publiken var ganska eniga om att barn och unga behöver ha kunskap om psykisk ohälsa, främst ångest på skolschemat.
Hallå… hur svårt kan det vara?!?
Att underlätta för tusen tankars teorier.
Genom ord.
Kommunikation.
Och bemötande. 

/Ylva Kristina Larsson