Bemötande viktigare än evidens
Publicerat: oktober 26, 2016 Sparat under: Bemötande, Evidensbaserad, Fredrik Gothnier, Henrik Larsson 4 kommentarerIdag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som 
gjorts och inte på hur dessa har utfallit.
Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då
klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.
Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner. Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?
Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.
Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.
/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier
RSMH-bloggen 
När 2 b, 3 a & 18 a §§ infördes i Hälso- och sjukvårdslagen infördes skrev Regeringen i propositionen att patienten ska få information om de olika behandlingsmetoder som finns för den aktuella sjukdomen. Sedan är det patientens sak att välja. När det gäller psykiska sjukdomar slår regeringen fast att de får välja psykoterapi. Vilken sort som ska användas bestämmer patienten. Se ”Stärkt patientinflytande” Proposition 1998/99:4, motiv till 3 a § : 3 a §
Denna paragraf är ny. I bestämmelsens första stycke regleras möjligheten
för en patient att välja behandlingsalternativ. Med behandlingsalternativ
avses åtgärder med medicinskt innehåll som erbjuds av legitimerade yr-
kesutövare. Som exempel kan nämnas kirurgiska ingrepp, läkemedelsbe-
handling, sjukgymnastisk behandling, rehabiliteringsmetoder, specifik
omvårdnad, olika förlossningsmetoder och psykoterapeutiska insatser.
Obs alltså att vi har rätt att välja sådan psykoterapi som ges av leg psykoterapeuter
Fan va kul att få bli publicerad, Dessutom med min gode vän Fredrik.
Håller fullständigt med. Då kanske det kan bli roligt att jobba i psykiatrin också! Öppenhet och kreativitet istället för kontroll på kontroll. Från en psykiatrisjuksköterska sedan 30 år tillbaka.
Hej, Henrik och Fredrik!
Vill bara säga att jag helhjärtat instämmer i det ni har skrivit!